Magic mirror on the wall... – Spegel, spegel på väggen där...

Svensk text i slutet

Introduction – A Magic Mirror

What happens when a person refuses to choose between things the world prefers to keep apart? Between Mozart and sequins, masculine and feminine, high and popular culture, seriousness and humour, and the strict traditions of the opera stage and the complete freedom to create one’s own persona? In Rickard Söderberg’s case, the answer has become an artistic life in which crossing boundaries almost functions as a musical keynote.

In “Magic Mirror on the Wall…”, Giuseppe Arcimboldo’s visual world meets the Swedish opera tenor Rickard Söderberg. Just as the Renaissance painter constructed his human figures from fruit, flowers, animals and objects, Söderberg is composed here from his own life: opera houses and scores, Mozart and Wagner, Carmen and Cinderella, tattoos and theatrical masks, jewels, feathers and memories. Around him gather the seven muses, and statues come to life. A white rabbit hurries through the flowers, and the boundary between reality, opera and fairy tale slowly dissolves.

Yet behind the image’s extravagance lies a more serious story. This is an essay about a boy who once joined a girls’ choir as its only boy, and about the grown man who has kept entering rooms where prescribed roles and old conventions suggested he ought to be somewhere else. It is the story of the pianist who became a tenor, the tenor who became Carmen and a wicked stepmother, the opera singer who became the Gaytenor, and the activist who turned visibility into a means rather than an end in itself.

Above all, this essay is about the mirror – both the real and the symbolic – and our curious desire for it to give us simple answers to complicated questions. Rickard Söderberg’s portrait does the opposite. The longer we look at it, the more difficult it becomes to distinguish the role from the person, the mask from the face, and the fairy tale from reality.

In the end, perhaps only one question remains – the one the mirror itself can no longer answer:

“Who really decides which of our many selves is the true one?”

“The Mirror Has Lost Its Voice

“Magic mirror on the wall…
You used to know the rules:
a prince was brave, a queen was fair,
and fools were simply fools.

But now a tenor stands before you,
bearded, jewelled, crowned in light,
with Carmen’s rose against his heart
and Wagner burning through the night.

He carries Mozart in his pockets,
Callas written on his skin,
a wicked stepmother in his wardrobe
and a thousand roles within.

Seven muses form a chorus,
a white rabbit crosses the stage;
Thalia wakes from golden silence,
bronze escapes its ancient cage.

He wears a mask but does not hide there,
he takes it off and lets us see:
the strangest role that we are given
is the person we are told to be.

Once a boy walked into a girls’ choir
because the song was where he belonged.
No trumpet sounded. No wall collapsed.
He entered — and sang his song.

Years passed. The rooms grew larger.
Carmen danced where rules had stood;
the Gaytenor raised his feathered cape
and made his weapon something good.

So, mirror, try your question once more:
*Who is fairest of them all?*
Man or diva? Prince or stepmother?
Who decides, and who may call?

The mirror searches through its magic,
through every ancient rule it knew,
then falls uncharacteristically silent —

for there is nothing left to prove.

The rabbit disappears through flowers.
The orchestra begins again.
Rickard lifts the mask before him,
but never puts it on.

And suddenly the mirror understands
what mirrors seldom do:

A life is not the face reflected.
A life is choosing who looks back at you.”
Malmö, Oktober 2026

Rickard Söderberg – An Essay on the Voice, the Role and the Right to Define One’s Own Persona

PROLOGUE – The Mirror

“Magic mirror on the wall…”

It is one of the oldest questions in fairy tales. Who is the fairest? Who is the greatest? Who gets to stand at the front when the curtain rises, and the spotlights come on?

The mirror has always preferred simple answers. Princess or witch. Hero or villain. Man or woman. High culture or popular entertainment. Seriousness or laughter. One thing or the other.

But when Rickard Söderberg stands before the mirror, a problem arises.

The glass reflects a beard beneath a glittering tiara. It sees black-painted nails, tattoos, pearls and precious stones. It sees an opera tenor stretching his arms towards the world as though all existence were a stage, holding a theatrical mask in his hand, fully aware that it is only a mask. Around him crowd opera houses and musical scores, Mozart and Wagner, ”Carmen” and ”Cinderella”, statues that begin to sing, and seven young women gazing at him as though Orpheus had just returned from the underworld.

At the bottom of the picture, a white rabbit runs through the flowers. Follow it. For on the other side of the looking glass, different rules apply. Alice in Wonderland has several operatic versions. Perhaps the best known is Unsuk Chin’s 2007 opera – an international masterpiece whose wicked Queen still awaits Rickard Söderberg’s interpretation.

The Boy in the Girls’ Choir

A curious symmetry exists between the beginning and the image that, many years later, might be said to encapsulate Rickard Söderberg’s life. As a child, he wanted to sing in church, but the only choir in the area was a girls’ choir. The obvious conclusion might have been that there was no place for a boy.

Rickard joined the girls’ choir. He became its sole boy. Hardly surprising!

It is a small story, almost too perfect as an introduction to Söderberg’s adult public life. Much of what would later recur is already present: the music, the desire to be on stage, the unwillingness to accept a boundary simply because someone else has drawn it, and, above all, the understanding that one need not destroy a room to change it. Sometimes it is enough to walk in and stand where one was never expected to stand.

Music eventually became serious. John Rickard Söderberg, born on 10 April 1975 and with roots in Halmstad and Snöstorp, began as a pianist. He studied, among other places, at the Academy of Music and Drama in Gothenburg before the voice took over, carrying him across the Öresund to the Opera Academy in Copenhagen, where he completed a three-year programme in close collaboration with the Royal Danish Theatre and the Royal Danish Academy of Music. Even while still a student, he sang Don Ottavio in ”Don Giovanni” and Egeo in Cavalli’s ”Giasone”.

That is why the Royal Danish Theatre sits enthroned at the top of our portrait. The building has literally become part of his headdress. His education sits where it belongs.

But the piano never disappeared. Somewhere within the fantastic white costume, therefore, lies a keyboard, black and white at once. Two opposites that need each other if music is to be played at all.

That, too, is quite a good image of Rickard Söderberg.

The Opera Opens Its Prop Room

For an Arcimboldo, there could hardly be a more rewarding subject to paint.

Söderberg’s repertoire resembles an overflowing theatrical prop room in which someone has forgotten to switch off the light. There are Oronte in Handel’s Alcina, Lurcanio in Ariodante, Monteverdi’s Orfeo, Temistocle and Idomeneo, and Tamino in The Magic Flute. Then Wagner arrives with the Steersman and Erik in The Flying Dutchman, Loge in Das Rheingold and Balzar Horn in The Mastersingers of Nuremberg. There are Don José in Carmen, Lensky in Eugene Onegin and Eisenstein in Die Fledermaus. And behind them rise Messiah, Missa solemnis, Bach’s Christmas Oratorio, Mozart’s Requiem and Haydn’s The Creation.

Everything can be rendered as images.

Orpheus gives up his lyre. The Flying Dutchman his ghost ship. Wagner his ring and his fire. Carmen her rose. The bat its mask. Idomeneo his sea.

And Mozart leaves his music behind.

For Arcimboldo, a pear might become a nose and a chestnut an eye. With our Rickard, the history of opera becomes skin, clothing and jewellery. It is no longer possible to tell where the man ends, and the stage begins.

Malmö

But if Copenhagen sits upon his head, Malmö lies closer to his heart.

Since the 2009/10 season, Malmö Opera has been central to Söderberg’s stage career. There, he has appeared in productions including ”The Rake’s Progress”, ”Dialogues of the Carmelites”, ”Madama Butterfly”, ”Lear”, ”Der Rosenkavalier”, ”Carmen”, ”Doctor Zhivago”, ”Aniara” and ”Orpheus in the Underworld”. He has also played the Devil in ”Marguerite – A Dance with the Devil”, Father Christmas in ”Vinteryra” and a Jewish scribe in ”Salome”. He has written for the stage and mentored master’s students at the Malmö Opera Academy.

That is why Malmö Opera has been permitted to move into the portrait.

And when Rickard begins to sing, something happens that should not be possible.

The golden Thalia, normally standing motionless inside Malmö Opera, listens. Then she opens her mouth and begins to sing with him the famous duet “Bimba dagli occhi pieni di malia” from “Madama Butterfly”.

Not even Tragos is left in peace. The sculptural group has abandoned its place outside the opera house, moved onto the stage, and joined in “O Isis und Osiris” from “The Magic Flute”.

Bronze has found its voice. It is, of course, impossible.

But we are on the other side of the looking glass. Here, anything is possible.

”Carmen”

And there stands Carmen. Not Don José this time. Carmen herself.

In 2024, Rickard Söderberg performed the title role in “Carmen” at Kulturhuset Spira in Jönköping. According to the source material, Sveriges Radio described the production as the first time a man had played the title role and reported that Söderberg had carried the dream for roughly a decade.

It is difficult to imagine a role better suited to the mirror.

Carmen is a human being who refuses to be owned by anyone else. She intends to decide for herself whom she loves, how she lives, and what price she is prepared to pay for her freedom. When a bearded Swedish tenor takes her place on stage, something more than a simple gender reversal occurs. The role poses to the audience the same question as our mirror:

What are we actually seeing? A man playing a woman? Or a tenor singing Carmen?

Or a human being using theatre for what theatre has always done best – allowing us to become someone else and discover something about ourselves?

The red Carmen rose in the picture is therefore not an accessory but a declaration of freedom.

The Wicked Stepmother Who Lost Her Way

Then the fairy tale falls apart.

Söderberg has written and performed in Cinderella for Kammaropera Syd. He is not merely the man who steps into a finished role; he has worked as a librettist, director and stage performer, and thus also creates the worlds he subsequently enters.

In our picture, however, the wicked stepmother has lost her way. She has left “Cinderella” and wandered into “Snow White”.

Seven young women surround Rickard. It is deliberately wrong. And that is precisely why it is right.

For they are not really dwarfs. They lead us further back towards an older mythological world and the seven Pierides, as presented in our source material, associated with different qualities of music and song: the queer muses Neilo, Tritone, Asopo, Heptapora, Achelois, Tipoplo and Rhodia. Heptapora, whose name evokes seven paths or strings, holds Mozart’s “Così fan tutte” in our picture.

And here, Mozart becomes almost indecently appropriate.

”Così fan tutte”. They all do it.

Except that this is precisely what they do not do.

The Seven Muses

Six of the women wear a ring bearing the lambda symbol on their middle finger, a lesbian symbol. But the seventh breaks the pattern.

She is Anita Ekberg. She is a muse, but not queer. During visits to her native Malmö, Anita Ekberg was a frequent guest at Club Trocadero, one of Sweden’s most legendary gay clubs. There, she partied in an environment filled with trans people, gay men and drag performers, and was openly celebrated by the club’s patrons as an ultimate gay icon.

On her finger, instead, is an enormous diamond surrounded by small rubies: passion and timeless love. She also embodies a particular kind of diva, as her relationship with opera, at least according to one story in the source material, was complicated. At a formal dinner in Rome, while the company listened in reverent silence to a performance by world-famous Swedish opera singers, she is said to have broken the silence, dissatisfied with her seating:

“I’m tired. I wanna go home.”

The film diva was evidently unwilling to surrender the entire stage to the opera diva.

But here, in our fantasy, she has found her place among the muses after death and discovered what she had long been missing.

The historical Pierides should, of course, not be retrospectively assigned a modern sexual identity. But we can read them through contemporary eyes. A collective of young women choosing community and art over the traditional family role offers obvious possibilities for a queer interpretation – particularly in an image in which the central figure has made the breaking of norms a recurring element of his artistic expression.

And so they sit around him, not as admirers but as a chorus.

Gaytenor

Somewhere along the way, a word emerged that is so simple that one can almost overlook how effective it is:

“I am the Gaytenor.”

Söderberg turned it into something more than a label. In the show “Rickard Söderberg är Gaytenor”, toured by Riksteatern in 2018, opera, musical theatre, pop and schlager were combined with stories about social engagement. Gaytenor became a kind of superhero. His superpower was song.

His secret weapon was kindness.

At first, it sounds like a joke. It is one, but only partly.

Behind the feather boa is a man involved in LGBTQ issues, asylum rights, and human rights. He became involved in the cause of the imprisoned Greenpeace activists in Russia and has spoken about the strange contrast between standing in evening dress at the Drottningholm Palace Theatre one moment and, the next, sitting in emergency meetings about activists held in prison.

It is easy to dismiss the sequin as merely superficial.

It becomes harder when the person wearing it uses their visibility to speak for those who don’t have the same opportunity to be heard.

The Body as an Art Gallery

And then there are all the tattoos.

Here, in a sense, Arcimboldo is no longer needed, as Rickard Söderberg has already done the work himself.

Over the years, his body has become an art gallery. He has described tattooing almost as a form of meditation, a moment of relaxation. His interest became so extensive that he wrote “Bläck: din tatueringsguide” (Ink: Your Guide to Tattooing). Above all, however, he uses his skin to carry with him people and art that mean something to him.

Maria Callas is on his arm.

So is Elizabeth Taylor, not only a film star but also a woman who joined the fight against HIV and AIDS at a time when doing so still required considerable moral courage.

And there is “Vissi d’arte” from Puccini’s Tosca.

”I lived for art. I lived for love.”

It is hard to imagine a better motto for the whole picture.

Arcimboldo constructed human figures from the things surrounding them. Rickard has written them onto his skin. We have merely allowed them to continue growing.

The Mirror and Love

Yet beneath all the masks, another story lies.

Rickard and Anders Söderberg have lived together for more than twenty years. Early on, they wanted to marry in a church in Halmstad, but encountered rules that at the time prevented same-sex couples from having the wedding they wanted. Instead, they held an informal ceremony of their own.

Time passed, and society evolved.

And in June 2025, they were finally able to enter St Peter’s Church in Malmö and marry with the Church’s blessing. A circle was closed. Perhaps that says more about the mirror than all the sequins do. For sometimes it is not the person standing before the mirror who needs to change.

It is the mirror.

The Old School

One story in the material belongs near the end.

Rickard has spoken about school years marked by bullying. Many years later, his old school contacted him. They now wanted to place their successful former pupil on their Wall of Fame.

It would have been easy to say yes. It would have been equally easy to say no. Rickard did neither.

Instead, according to the story, he sent them a video saying, in essence, that he would be happy to hang on their wall – provided that the school looked after the “Rickards” walking its corridors now, the ones still being bullied.

For a moment, the tiara vanishes. What remains is the boy from the girls’ choir.

And perhaps only then do we understand why everything else is necessary.

Taking up space is not necessarily the same as wanting to be the centre of attention. Sometimes you take up space to make room for others.

EPILOGUE – The Mirror Without an Answer

The white rabbit from “Alice in Wonderland” is on its way out of the picture, through the flowers and onwards to the world on the other side, where the ordinary rules of fairy tales no longer apply. In the extravagant scenery left behind, the impossible still seems perfectly natural. Tragos has abandoned its place outside Malmö Opera and is singing Mozart; Thalia has momentarily forgotten she is a statue and lets her voice join Rickard’s in “Madama Butterfly”, while Heptapora holds Mozart’s “Così fan tutte” before her. Around them, the muses’ rings catch the light, while the diamond and small rubies on Anita Ekberg’s finger glitter among them.

At the centre of it all stands Rickard Söderberg, and perhaps only here does the portrait’s extravagance begin to reveal something essential about the person behind it. The pianist and the tenor are there, as are Carmen and the wicked stepmother, the Gaytenor and the opera diva, the activist and the husband. The tattoos carry still more stories across his skin, while the tiara, the beard, the black-painted nails and the magnificent white costume render any attempt to confine him to a single category largely meaningless. What at first may resemble a masquerade turns out to be almost the opposite: an attempt to make many sides of the same human being visible at once.

That is why the white mask in his hand may be the most important detail in the picture. He has not placed it before his face but lifted it away, holding it where we can see it. Theatre has always lived through transformation and the strange human ability to become someone else for a while, but with Rickard Söderberg, the roles seem just as often to be used as a way to draw closer to the self. Carmen, the wicked stepmother and Gaytenor do not conceal him. In different ways, they tell us who he is and what he wants to say.

Behind all the splendour, however, remains the boy who once discovered that the choir he wanted to join was made up of girls. He could have accepted the invisible boundary between himself and them, but instead did the simplest, and as it would turn out, perhaps the most characteristic, thing he could do: he walked in and began to sing. Much of what followed can be seen as variations on that same movement. The boundary is there; someone explains how the room is normally used and who is expected to occupy it, and Söderberg walks in anyway – not always to tear the room down, but to make it larger.

And so we have returned to the mirror at the beginning of the fairy tale. The old Queen asked her question because she wanted an unequivocal answer. “Magic mirror on the wall, who is the fairest of them all?” The mirror’s task was to compare, rank, and declare who stood before it. But faced with the figure that has emerged in our picture, the old magic no longer works. It can, of course, reflect the beard and the tiara, the tattoos and the jewels, the man and the diva, the seriousness and the humour, Mozart and the sequins. What it can no longer do is decide which of these images is real.

Perhaps Rickard Söderberg’s story finally comes to rest not in choosing between one thing and another, but in refusing to accept that such a choice must always be made. A human being can be the pianist who became a tenor and the tenor who became Carmen; one can wear Wagner and a feather boa with equal ease, allowing commitment and vanity, learning and playfulness, love and provocation to inhabit the same body.

The white rabbit disappears among the flowers, and the performance continues. Rickard Söderberg remains, the mask in his hand, standing before a mirror that still reflects his image but can no longer tell him who he is supposed to be.

“For once, the person standing before the mirror gets to decide the answer.”



Introduktion – En magisk spegel

Vad händer när en människa vägrar att välja mellan det som omvärlden gärna vill hålla isär? Mellan Mozart och paljetter, manligt och kvinnligt, högkultur och populärkultur, allvar och humor, operascenens stränga traditioner och den fullständiga friheten att skapa sin egen gestalt? I Rickard Söderbergs fall har svaret blivit ett konstnärskap där själva gränsöverskridandet nästan fungerar som en musikalisk grundton.

I _Magic Mirror on the Wall… – Spegel, spegel på väggen där…_ möter Giuseppe Arcimboldos bildvärld den svenska operatenoren Rickard Söderberg. Liksom renässansmålaren byggde sina människor av frukter, blommor, djur och föremål, är Söderberg här sammansatt av sitt eget liv: operahus och partitur, Mozart och Wagner, Carmen och Askungen, tatueringar och teatermasker, juveler, fjädrar och minnen. Runt honom samlas de sju muserna, medan statyer får liv. En vit kanin skyndar genom blommorna, och gränsen mellan verklighet, opera och saga löses långsamt upp.

Men bakom bildens överdåd finns en allvarligare berättelse. Detta är en essä om en pojke som en gång steg in som den ende pojken i en flickkör och om den vuxne mannen som fortsatt att gå in i rum där givna roller och gamla föreställningar sagt att han borde vara någon annanstans. Det är berättelsen om pianisten som blev tenor, tenoren som blev Carmen och styvmoder, operasångaren som blev Gaytenor och aktivisten som gjorde synligheten till ett redskap snarare än ett självändamål.

Framför allt handlar essän därför om spegeln – den verkliga och den symboliska – och om vår märkliga önskan att den ska ge oss enkla svar på komplicerade frågor. Rickard Söderbergs porträtt gör motsatsen. Ju längre man betraktar det, desto svårare blir det att skilja rollen från människan, masken från ansiktet och sagan från verkligheten.

Till slut återstår kanske bara den fråga som spegeln själv inte längre kan besvara:

”Vem bestämmer egentligen vilken av våra många gestalter som är den sanna?”

Rickard Söderberg – en essä om rösten, rollen och rätten att själv bestämma sin gestalt

PROLOG - Spegeln

”Magic mirror on the wall…”

Frågan är en av sagans äldsta. Vem är vackrast? Vem är störst? Vem får stå längst fram när ridån går upp och strålkastarna tänds?

Spegeln har alltid tyckt om enkla svar. Prinsessa eller häxa. Hjälte eller skurk. Man eller kvinna. Högkultur eller folklighet. Allvar eller skratt. Det ena eller det andra.

Men framför Rickard Söderberg får spegeln problem.

Den ser ett skägg under en gnistrande tiara. Den ser svartmålade naglar, tatueringar, pärlor och ädelstenar. Den ser en operatenor som sträcker armarna mot världen, som om hela tillvaron vore en scen, och samtidigt håller teatermasken i handen, fullt medveten om att det bara är en mask. Runt honom trängs operahus och noter, Mozart och Wagner, Carmen och Askungen, statyer som börjar sjunga och sju unga kvinnor som betraktar honom som om Orfeus just hade återvänt från dödsriket.

Längst ned springer en vit kanin genom blommorna. Följ den. För på andra sidan spegeln gäller andra regler. Alice i Underlandet finns i flera operavariationer. Den kanske mest kända är Unsuk Chins från 2007 – ett internationellt mästerverk där den elaka drottningen väntar på Rickards Söderbergs tolkning.

Pojken i flickkören

Det finns en märklig symmetri mellan början och den bild som långt senare skulle kunna sammanfatta Rickard Söderbergs liv. Som barn ville han sjunga i kyrkan, men på orten fanns det en flickkör. Det självklara hade kanske varit att konstatera att det inte fanns någon plats för en pojke.

Rickard började i flickkören. Han blev den ende pojken. Inte så konstigt!

Det är en liten historia, nästan för perfekt för att vara inledningen till den vuxne Söderbergs offentliga liv. Där finns redan mycket av det som senare skulle återkomma: musiken, lusten att stå på scen, oviljan att acceptera en gräns bara därför att någon annan har ritat den och, framför allt, insikten om att man inte behöver förstöra ett rum för att förändra det. Ibland räcker det att gå in och ställa sig där man egentligen inte förväntades stå.

Musiken blev så småningom allvar. John Rickard Söderberg, född den 10 april 1975 och med rötter i Halmstad och Snöstorp, började egentligen som pianist. Han studerade bland annat vid Musikhögskolan i Göteborg innan rösten tog över och förde honom över Öresund till OperaAkademiet i Köpenhamn, där han genomgick en treårig utbildning i nära samarbete med Det Kongelige Teater och Det Kongelige Danske Musikkonservatorium. Redan under studietiden sjöng han Don Ottavio i ”Don Giovanni” och Egeo i Cavallis ”Giasone”.

Därför tronar Det Kongelige Teater överst i vårt porträtt. Byggnaden har bokstavligen blivit en del av hans huvudbonad. Utbildningen sitter där kunskapen sitter.

Men pianot försvann aldrig. Någonstans genom den fantastiska vita dräkten löper därför också klaviaturen, svart och vit på samma gång. Två motsatser som behöver varandra för att musiken överhuvudtaget ska kunna spelas.

Det är också en ganska bra bild på Rickard Söderberg.

Operan öppnar sin rekvisitakammare

För en Arcimboldo finns knappt någon mer tacksam människa att måla.

Söderbergs repertoar liknar en överfull rekvisitakammare där någon har glömt att släcka ljuset. Där finns Oronte i Händels ”Alcina”, Lurcanio i ”Ariodante”, Monteverdis Orfeo, Temistocle, Idomeneo och Tamino i ”Trollflöjten”. Sedan kommer Wagner med Styrmannen och Erik i ”Den flygande holländaren”, Loge i ”Rhenguldet” och Balzar Horn i ”Mästersångarna i Nürnberg”. Där finns Don José i ”Carmen”, Lensky i ”Eugen Onegin” och Eisenstein i ”Läderlappen”. Och bakom dem tornar ”Messias”, ”Missa solemnis”, Bachs ”Juloratorium”, Mozarts ”Requiem” och Haydns ”Skapelsen” upp sig.

Allt kan förvandlas till bilder.

Orfeus lämnar ifrån sig sin lyra. Den flygande holländaren sitt spökskepp. Wagner sin ring och sin eld. Carmen sin ros. Läderlappen sin mask. Idomeneo sitt hav.

Och Mozart lämnar sina noter.

Hos Arcimboldo hade ett päron kunnat bli en näsa och en kastanj ett öga. Hos vår Rickard blir operahistorien hud, kläder och smycken. Det är inte längre möjligt att avgöra var människan slutar och scenen börjar.

Malmö

Men om Köpenhamn sitter på huvudet finns Malmö närmare hjärtat.

Sedan säsongen 2009/10 har Malmö Opera varit central i Söderbergs sceniska verksamhet. Där har han gjort roller i bland annat ”Rucklarens väg”, ”Karmelitersystrarna”, ”Madame Butterfly”, ”Lear”, ”Rosenkavaljeren”, ”Carmen”, ”Doktor Zjivago”, ”Aniara” och ”Orfeus i underjorden”. Där har han också varit Djävulen i ”Marguerite – En dans med djävulen”, Tomten i ”Vinteryra” och en judisk skriftlärd i ”Salome”. Han har skrivit för scenen och arbetat som mentor för masterstudenter vid Malmö Opera Academy.

Därför har Malmö Opera fått flytta in i kroppen på porträttet.

Och när Rickard börjar sjunga händer något som egentligen inte borde kunna hända.

Den gyllene Thalia, som annars står orörlig vid Malmö Opera, lyssnar. Sedan öppnar hon munnen och börjar sjunga med honom i den berömda duetten ”Bimba dagli occhi pieni di malia” ur ”Madama Butterfly”.

Inte ens Tragos får vara i fred. Statygruppen har lämnat sin plats utanför operan, flyttat in på scenen och stämmer upp i ”O Isis und Osiris” ur ”Trollflöjten”.

Brons har fått röst. Det är förstås omöjligt.

Men vi befinner oss på andra sidan spegeln. Där är allt möjligt.

Carmen

Och där står Carmen. Inte Don José den här gången. Utan Carmen.

År 2024 gjorde Rickard Söderberg titelrollen i ”Carmen” på Kulturhuset Spira i Jönköping. Enligt underlaget beskrev Sveriges Radio uppsättningen som första gången titelrollen spelades av en man och berättade att Söderberg burit på drömmen i ungefär ett decennium.

Det är svårt att tänka sig en roll som passar bättre in i spegeln.

Carmen är en människa som vägrar låta någon annan äga henne. Hon tänker själv välja vem hon älskar, hur hon lever och vilket pris hon är beredd att betala för sin frihet. När en skäggig svensk tenor tar hennes plats på scenen uppstår därför något mer intressant än ett enkelt könsbyte. Rollen ställer samma fråga till publiken som vår spegel gör:

Vad är det egentligen vi ser? En man som spelar en kvinna? En tenor som sjunger Carmen?

Eller en människa som använder teatern till det som teatern alltid har gjort bäst – att låta oss vara någon annan för att upptäcka något om oss själva?

Den röda Carmenrosen i bilden är därför ingen accessoar utan en frihetsförklaring.

Styvmodern som gick vilse

Sedan går sagan sönder.

Söderberg har skrivit och framträtt i ”Askungen” för Kammaropera Syd. Han är inte bara mannen som kliver in i en färdig roll; han har arbetat som librettist, regissör och scenartist och skapar alltså också de världar han sedan själv beträder.

I vår bild har den elaka styvmodern emellertid gått vilse. Hon har lämnat ”Askungen” och hamnat i ”Snövit”.

Runt Rickard finns sju unga kvinnor. Det är medvetet fel. Och just därför rätt.

För de är egentligen inte dvärgarna. De leder oss längre tillbaka, mot en äldre mytisk föreställningsvärld och de sju pierider som i underlaget förknippas med musikens och sångens olika egenskaper: de queera muserna Neilo, Tritone, Asopo, Heptapora, Achelois, Tipoplo och Rhodia. Heptapora, vars namn för tanken till sju vägar eller strängar, håller i vår bild Mozarts ”Così fan tutte”.

Och där blir Mozart nästan oförskämt lämplig.

”Così fan tutte.” Så gör de alla. Fast det är ju precis det de inte gör.

De sju muserna

Sex av kvinnorna bär på långfingret en ring med lambdatecknet, som används som en lesbisk symbol. Men den sjunde bryter mönstret.

Hon är Anita Ekberg. Hon är en musa men inte queer. Under sina besök i hemstaden Malmö var Anita Ekberg en flitig gäst på Club Trocadero, en av Sveriges mest mytomspunna gayklubbar. Där festade hon i en miljö fylld av transpersoner, homosexuella och dragshowartister, och hon hyllades öppet som en ultimat gayikon av klubbens besökare.

På hennes finger sitter i stället en väldig diamant omgiven av små rubiner: passionen och den tidlösa kärleken. Hon får dessutom representera en alldeles egen sorts diva, eftersom hennes förhållande till operakonsten, åtminstone enligt en av historierna i underlaget, var komplicerat. Vid en formell middag i Rom, medan sällskapet under andäktig tystnad lyssnade på berömda svenska operasångare, lär hon missnöjd med sin placering ha brutit tystnaden:

“I’m tired. I wanna go home.”

Filmdivan tänkte uppenbarligen inte låta operadivan få hela scenen.

Men här, i vår fantasi, har hon efter döden fått plats bland muserna och upptäckt vad hon har gått miste om.

De historiska pieriderna skall naturligtvis inte retroaktivt förses med en modern sexuell identitet. Men de kan läsas genom vår tids blick. Ett kollektiv av unga kvinnor som väljer gemenskapen och konsten framför den traditionella familjerollen erbjuder uppenbara möjligheter till en queer tolkning – särskilt i en bild där huvudpersonen har gjort normbrottet till en återkommande del av sitt konstnärliga uttryck.

Och så sitter de där omkring honom. Inte som beundrarinnor. Utan som en kör.

Gaytenor

Någonstans på vägen uppstod ett ord som nästan är så enkelt att man missar hur effektivt det är:

”I am the Gaytenor.”

Söderberg gjorde det till något mer än bara en etikett. I föreställningen ”Rickard Söderberg är Gaytenor”, som Riksteatern turnerade med 2018, blandades opera, musikal, pop och schlager med berättelser om samhällsengagemang. Gaytenor blev en sorts superhjälte. Superkraften var sången.

Det hemliga vapnet var snällhet.

Det låter först som ett skämt. Det är det också. Men bara delvis.

Bakom fjäderboan finns en människa som har engagerat sig i HBTQ-frågor, asylfrågor och mänskliga rättigheter. Han engagerade sig för de fängslade Greenpeace-aktivisterna i Ryssland och har berättat om den märkliga kontrasten mellan att ena stunden stå i frack på Drottningholms slottsteater och nästa befinna sig i krismöten kring aktivister som satt fängslade.

Det är lätt att avfärda paljetten som ytlig.

Det är svårare när människan som bär den använder sin synlighet för att tala om dem som själva inte har samma möjlighet att bli hörda.

Kroppen som galleri

Sedan har vi alla tatueringarna.

Här upphör egentligen behovet av Arcimboldo. Rickard Söderberg har redan gjort arbetet själv.

Hans kropp har under åren blivit ett konstgalleri. Han har beskrivit själva tatuerandet nästan som meditation, en stund av avkoppling, och intresset blev så stort att han skrev ”Bläck: din tatueringsguide”. Men framför allt använder han huden för att bära med sig människor och konst som betyder något för honom.

På armen finns Maria Callas.

Där finns Elizabeth Taylor, inte bara filmstjärnan utan också kvinnan som engagerade sig i kampen mot hiv och aids när detta fortfarande krävde betydande civilkurage.

Och där finns ”Vissi d'arte” ur Puccinis ”Tosca”:

Jag levde för konsten. Jag levde för kärleken. Det är svårt att tänka sig ett bättre motto för hela bilden.

Arcimboldo byggde människan av de ting som omgav henne. Rickard har skrivit dem på huden. Vi har bara låtit dem fortsätta växa.

Spegeln och kärleken

Men under alla masker finns det också en annan historia.

Rickard och Anders Söderberg har levt tillsammans i mer än tjugo år. De ville egentligen gifta sig kyrkligt i Halmstad tidigt, men mötte regler som då hindrade samkönade par från den vigsel de önskade. De ordnade i stället sin egen informella ceremoni.

Tiden gick och samhället förändrades.

Och i juni 2025 kunde de till sist gå in i Sankt Petri kyrka i Malmö och gifta sig med kyrkans välsignelse. Det är en cirkel som sluts. Och kanske säger den mer om spegeln än om alla paljetter. För ibland är det inte människan framför spegeln som behöver förändras.

Det är spegeln.

Den gamla skolan

Det finns en berättelse i materialet som jag tycker hör hemma nära slutet.

Rickard har berättat om en skoltid präglad av mobbning. Många år senare hörde den gamla skolan av sig. Nu ville man placera den framgångsrike före detta eleven på sin Wall of Fame.

Det hade varit lätt att tacka ja. Det hade varit lika lätt att tacka nej. Rickard gjorde ingetdera.

I stället skickade han enligt berättelsen en video och sade i princip att han gärna kunde hänga där – under förutsättning att skolan tog hand om de ”Rickards” som nu gick i korridorerna och fortfarande blev mobbade.

Där försvinner tiaran för ett ögonblick. Kvar står pojken från flickkören.

Och kanske är det först då man förstår varför allt det andra behövs.

Att ta plats är inte nödvändigtvis samma sak som att vilja stå i centrum. Ibland tar man plats för att göra plats.

EPILOG - Spegeln utan svar

Den vita kaninen från ”Alice i Underlandet” är på väg ut ur bilden, genom blommorna och vidare mot den värld på andra sidan där sagans vanliga regler inte längre gäller. Kvar i det överdådiga sceneriet fortsätter det omöjliga att vara fullkomligt naturligt. Tragos har lämnat sin plats utanför Malmö Opera och sjunger Mozart, Thalia har för ett ögonblick glömt att hon är en staty och låter sin röst förenas med Rickards i ”Madama Butterfly”, medan Heptapora håller Mozarts ”Così fan tutte” framför sig. Runt dem glimmar musernas ringar, och på Anita Ekbergs finger fångar diamanten och de små rubinerna ljuset.

Mitt i allt detta står Rickard Söderberg, och kanske är det först här som porträttets överdrift börjar säga något väsentligt om människan bakom det. Pianisten och tenoren finns där, liksom Carmen och styvmodern, Gaytenor och operadivan, aktivisten och maken. Tatueringarna bär ytterligare berättelser över huden, medan tiaran, skägget, de svartmålade naglarna och den fantastiska vita dräkten gör varje försök att placera honom i ett enda fack tämligen meningslöst. Det som först kan se ut som en maskerad visar sig snarare vara dess motsats: ett försök att låta många sidor av samma människa synas samtidigt.

Därför är den vita masken i hans hand kanske bildens viktigaste detalj. Han har inte satt den framför ansiktet utan lyft den och håller den synlig för oss. Teatern har alltid levt av förvandlingen och av människans märkliga förmåga att bli någon annan för en stund, men hos Rickard Söderberg tycks rollerna lika ofta användas för att komma närmare den egna personen. Carmen, styvmodern och Gaytenor döljer honom inte. På olika sätt berättar de vem han är och vad han vill säga.

Bakom all prakten finns samtidigt fortfarande pojken som en gång upptäckte att den kör han ville sjunga i bestod av flickor. Han kunde ha accepterat den osynliga gränsen mellan dem och honom, men gjorde det enklaste och, skulle det visa sig, kanske mest typiska han kunde göra: han gick in och började sjunga. Mycket av det som följer kan ses som variationer av samma rörelse. Gränsen finns där; någon talar om hur rummet brukar användas och vem som förväntas befinna sig i det, och Söderberg går ändå in – inte alltid för att riva ner rummet, utan för att göra det större.

Därmed har vi återvänt till spegeln från sagans början. Den gamla drottningen ställde sin fråga eftersom hon ville ha ett entydigt svar. ”Magic mirror on the wall, who is the fairest of them all?” Spegelns uppgift var att jämföra, rangordna och slå fast vem människan framför den var. Men framför den gestalt som vuxit fram i vår bild fungerar inte längre den gamla magin. Den kan naturligtvis återge skägget och tiaran, tatueringarna och juvelerna, mannen och divan, allvaret och humorn, Mozart och paljetterna. Vad den inte längre kan göra är att avgöra vilken av dessa bilder som är den riktiga.

Kanske är det just där Rickard Söderbergs historia till sist hamnar. Inte i valet mellan det ena och det andra, utan i vägran att acceptera att ett sådant val alltid måste göras. Människan kan vara pianisten som blev tenor och tenoren som blev Carmen; hon kan bära Wagner och fjäderboa med samma självklarhet och låta både engagemang och fåfänga, lärdom och lekfullhet, kärlek och provokation rymmas i samma kropp.

Den vita kaninen försvinner in bland blommorna och föreställningen fortsätter. Rickard Söderberg står kvar med masken i handen framför en spegel som fortfarande kan återge hans bild men som inte längre förmår tala om för honom vem han skall vara.

”För en gångs skull får människan framför spegeln själv bestämma svaret.”