Arcimboldo - Catch me if you can – Fånga mig om du kan

Svensk text i slutet

INTRODUCTION – A Portrait in Motion

Giuseppe Arcimboldo never painted Jason “Timbuktu” Diakité. Yet the Renaissance artist’s peculiar method suits him remarkably well. Arcimboldo constructed people from the things that told us who they were; here, fruit, flowers and books have been joined by a skateboard, a microphone, vinyl records, cities, a passport and a globe.

From these fragments emerges the story of the Lund boy who became Timbuktu. Lund lies beneath his feet; Malmö waits ahead, while Timbuktu and Hong Kong are built into his body. The accomplished skateboarder remains present in the artist; family history meets travel and music, and a crow carrying a girl on its back flies into his life.

Above all, this is a portrait of movement. Jason Diakité does not stand still among his symbols; he seems to head straight through them, microphone at his mouth and hand reaching toward the viewer. The old skateboard trick **Front Foot Impossible** becomes a description of Arcimboldo’s own task: trying to capture a man who is always on his way somewhere else.

That is why the title of the portrait is already written on the wall behind him: “CATCH ME IF YOU CAN.”

“Catch me if you can
He came from Lund on four small wheels,
with scraped-up knees and spinning heels,
a microphone still years away,
and one impossible trick to play.
Front Foot Impossible — then fly,
lose the ramp and find the sky.
The board grew words, the wheels found rhyme,
and Jason learned to skate through time.
He called himself Timbuktu,
a distant place, a name that grew
from Mansa Musa, dust and gold,
from histories remembered, lost and told.
Hotahejti, far away —
then Mali found him anyway.
A name once chosen for its sound
turned out to have ancestral ground.
Now Lund rolls underneath his feet,
while Malmö waits with lights and beat.
Hong Kong glows against the night,
and Timbuktu burns warm and bright.
A girl rides high upon a crow,
two masked young superheroes go
on skateboards through the flowers below,
while records spin and trumpets blow.
Poor Arcimboldo lifts his brush:
“Stand still!” he cries. “There is no rush!”
But Jason laughs and shifts his weight —
the painter is five centuries late.
For how do you paint a man who flies
through cities, histories, beats and skies?
How do you frame what will not stay,
but changes balance on the way?
The answer waits upon the wall,
the simplest challenge of them all:
You have your canvas.
I have my plan.
CATCH ME
IF YOU CAN.
”
Malmö, September 2026

PROLOGUE – Catch Him If You Can

Giuseppe Arcimboldo had encountered a problem with Jason Diakité. Not because he lacked material from which to construct his portrait, but because the material kept moving elsewhere. When the Renaissance painter assembled his figures from fruit, fish, books, flowers and cuts of meat, he could at least rely on his subject remaining reasonably still. A pear could become a nose, an apple a cheek and a fish an ear, and when the portrait was finished, the person was still contained within the frame.

With Timbuktu, things do not quite work that way. He was born in Lund but carries an American family history, one that traces back through Harlem and the American South, and further still toward Africa. He became one of the best-known voices in Swedish hip-hop, yet has continually moved between music, literature, storytelling and social issues. His stage name points to the historic city of Timbuktu in Mali, while his life has carried him from Lund and Malmö out into the wider world. The portrait therefore has to be built around the very idea of “movement between worlds”.

That movement began long before anyone knew of Timbuktu. At fifteen, Jason Diakité was a highly accomplished skateboarder. In 1991, he finished fourth in the miniramp at the Swedish Skateboarding Championships and, as he later recalled, was the only one able to perform a trick with the almost prophetic name “Front Foot Impossible”.

That is why he does not stand still in the portrait but hurtles through it, microphone at his mouth and hand reaching towards the viewer, while Lund, Malmö, Timbuktu and Hong Kong crowd around him, alongside records, instruments, flowers, a passport and a globe. To the right, a black crow flies in with a girl on its back.

Above it all, the picture’s challenge has already been scrawled on the battered wall: “CATCH ME IF YOU CAN”

It is not merely the title of the painting. It is also an instruction for the viewer.

A Man Built from Places

Jason Diakité was born in Lund in 1975, making it the natural Swedish point of departure. It would have been easy to let Malmö take over this portrait as well, but biographically that would have been inaccurate. Lund is the city of his birth and childhood, and the picture therefore places it on the skateboard beneath him, complete with the cathedral, the blue “LUND” sign, and the red-and-yellow Scanian flags.

It is a typical Arcimboldo device. The city has become part of the man, except that here it has also acquired four wheels. The skateboard is not an afterthought merely to create movement in the composition; it is one of the portrait’s most personal symbols.

Skateboarding – Before the Microphone

Jason Diakité was genuinely good at skateboarding. At fifteen, he finished fourth in the miniramp at the Swedish Skateboarding Championships and could perform advanced tricks, including the “Frontside 360 flip”. The large skateboard in the painting therefore becomes part of his real biography: his entire childhood city has been bolted between its trucks and wheels. Jason literally stands on his origins without standing still.

At roughly the same time, hip-hop began pulling him in another direction. According to his own account, the skaters around him mainly listened to hard rock and skate punk, whereas he was increasingly drawn to hip-hop. He was teased for his musical taste and came to hate AC/DC. Eventually, hip-hop won, and for a while he set the skateboard aside.

Yet an obvious kinship exists between the two worlds. Skateboarding and hip-hop both depend on rhythm, timing, balance and improvisation. On the board, the centre of gravity constantly shifts so the body can remain in control; in rap, something similar happens as words are placed ahead of, behind and directly within the beat.

In the painting, the two meet again. The microphone is at his mouth, but the body remembers the miniramp. First, Jason balanced on four wheels; then Timbuktu began balancing words to a beat.

Timbuktu – The Name That Came Before the History

Amid the colourful clothes, the terracotta city of Timbuktu rises, with its low buildings, donkeys and people. The story behind the stage name suits an Arcimboldo portrait remarkably well.

By around sixteen, Jason had developed a strong interest in West African history, particularly the golden age of the Mali Empire and Mansa Musa. Timbuktu, an important historical centre of trade, scholarship and culture, was already part of his imagination when he needed a stage name.

But the word held another appeal. “Timbuktu” had also come to signify a place unimaginably far away, almost beyond the edge of the world – for a Scanian, something like “Hotahejti”. It suited the young rapper, who has described his early lyrics as difficult and abstract. Timbuktu could therefore be both a real city and a metaphor for music emerging from somewhere deep within.

Only later did Jason discover that his father’s family had roots in Mali. The name he had chosen, inspired by his fascination with Mansa Musa and the idea of a faraway place, thus turned out to point back to his own family history as well.

It is Arcimboldo in almost its purest form. We see a city, a stage name, and a family history at once. Just as Arcimboldo’s pear remains a pear even after becoming a nose, Timbuktu remains a real city while also becoming an artist and part of Jason Diakité’s identity.

From Hotahejti to Hong Kong

Beside Timbuktu lie the globe and passport, while a signpost pointing towards MALMÖ, TIMBUKTU, HONG KONG and DAKAR sends us in several directions at once. On the other side of the body, Hong Kong’s skyscrapers rise against the pink evening sky as red sails glide across the harbour. The contrast with the town of Timbuktu’s low, earth-coloured buildings is striking, yet both portraits fit comfortably on the same body.

Arcimboldo’s old idea works just as well five centuries later. He constructed people from the objects surrounding them; modern people can likewise be constructed from the geographies in which their lives unfold. Lund Cathedral, Timbuktu’s terracotta buildings and Hong Kong’s skyscrapers can therefore coexist. The globe and the passport speak not merely of travel but of the possibility of carrying several places within oneself without allowing any single one to define the whole.

The Microphone – The Second Board

The true centre of the portrait, however, lies close to his mouth. Timbuktu cannot be depicted as a stationary troubadour; his whole body drives forward, microphone raised and arm extended towards the audience.

The objects of music have therefore been absorbed into the body. Vinyl records, turntables, instruments and sheet music are not props but building materials. Where Arcimboldo could make an ear from a fish or a forehead from a book, here a turntable can grow from a knee, and a vinyl record can become part of the clothing.

In this sense, the microphone becomes the skateboard’s successor. The tools changed, but rhythm and improvisation remained.

The Girl and the Crow

To the right, a black crow flies across the sky with a little girl on its back. For anyone familiar with Mikael Wiehe’s “Flickan och kråkan” (“The Girl and the Crow”), a passage opens here between two portraits in the series. Timbuktu recorded his own version for the TV show “Så mycket bättre”, which became a major success. At the same time, Wiehe and Timbuktu developed a particular understanding.

In the painting, the crow has also collected the girl, becoming more than a reference to a song title. It shows how music can leave its creator, fly on to another artist, change voice, rhythm and generation, yet still carry something of its origins.

Wiehe’s crow has flown into Timbuktu’s world.

The Children Behind the Masks

At the bottom, two children ride skateboards, their faces concealed behind yellow masks. They are allowed to be present without their identities on display, while at the same time becoming little superheroes – Jason’s very own superheroes.

The skateboard also forms a circle within the painting. Fifteen-year-old Jason rode one himself; the adult Timbuktu now stands above the skateboard, carrying Lund, while below him the next generation continues to roll on. The picture does not say that the children must make the same journey as their father, only that the movement continues.

Lund and Malmö – From the Skateboard to the Arena

Lund rests on the skateboard while Malmö spreads across the base, its skyline, Turning Torso and the Öresund Bridge beneath the pink evening sky. This is not a contest between two cities. Lund is where Jason grew up, skated and discovered hip-hop; Malmö became one of the great stages for the artist Timbuktu.

Since the 1990s, he has returned to Malmö time and again, performing at clubs, concert venues and festivals, from Kulturbolaget and Slagthuset to Malmöfestivalen. On 21 November 2026, that history culminates when Timbuktu takes the stage at Malmö Arena for what has been announced as the biggest concert of his career. The evening has also been dubbed the first “Timbuktu Day”.

It creates an almost perfect timeline. In 1991, fifteen-year-old Jason stands on the miniramp and finishes fourth in the Swedish Skateboarding Championships. Thirty-five years later, fifty-one-year-old Timbuktu stands at Malmö Arena for his biggest concert yet. In a sense, the miniramp has grown into an arena.

Lund gave him the board; Malmö gave him the arena.

The Stage and the Audience

On the left side of the base, the silhouette of an artist with a microphone faces an audience whose hands rise from the darkness. Here, the portrait moves from the private to the public. Family history, language, identity, humour and social observation pass through the microphone to reach people who have never shared his experiences.

On the skateboard, his movement was his own. With the microphone, he can set an entire audience in motion.

The Flowers That Hold the Body Together

Throughout the portrait, red, yellow and green flowers grow between the cities, records, instruments, children and a skateboard. Without them, the picture could easily disintegrate into an illustrated biography; with them, its parts grow together.

Here, the portrait most clearly returns to Arcimboldo. For him, nature was not a background but a building material. Likewise, the flowers here have become the organic substance that holds Lund, Malmö, Timbuktu, Hong Kong and the music together as a human being. The pink evening sky allows geographically distant places to coexist within the same twilight.

Finally, the eye returns to the wall: “CATCH ME IF YOU CAN”

At first, the words sound like the skateboarder’s playful challenge: try to keep up. Then they become the artist’s invitation to the audience to follow the rhythm. Above all, however, they comment on Arcimboldo’s attempt to capture a human being in a single figure.

Say Lund, and the world presses in from both directions. Say skateboarder, and the microphone appears in his hand. Say rapper, and the storyteller and author demand their place. Say Sweden, and the American family history makes itself known. Say Timbuktu, and the word becomes a city in Mali, a fascination with Mansa Musa, a kind of Scanian Hotahejti, and an unexpected path back to his own family history. Say Wiehe, and the crow flies with the girl on its back. Say Lund boy, and Malmö Arena waits ahead.

The skateboard sums it up better than any other symbol: balance in motion, the ability to constantly shift one’s centre of gravity without losing control. That is why the name of fifteen-year-old Jason’s old trick also becomes the name of Arcimboldo’s problem:

Front Foot Impossible.

What is truly impossible is no longer the trick on the miniramp, but the attempt to gather all these places, times, identities, and experiences into a single body and then demand that it stand still.

EPILOGUE – Front Foot Impossible

When Giuseppe Arcimboldo finally put down his brush, he had managed to fit Lund and Malmö, Timbuktu and Hong Kong, the microphone, records, children, flowers, a passport, and a globe into the portrait. He had even caught the black crow in flight, with the girl on its back, while the whole of Lund balanced on a skateboard beneath his subject’s feet.

Yet the portrait would not stand still. The movement began with the fifteen-year-old boy on the miniramp, continued as hip-hop drew him away from the skaters’ hard rock and skate punk, and then travelled on through words, microphone and world. The name moved too: Timbuktu began as Mansa Musa, a distant place almost as far away as Hotahejti, but later turned back towards his own family’s roots in Mali.

The same movement carries him from Lund towards Malmö. Thirty-five years after the Swedish Skateboarding Championships, the fifty-one-year-old Timbuktu will stand at Malmö Arena for the biggest concert of his career. The miniramp has grown considerably; the skateboard has become a microphone; and the boy who once struggled to keep his balance on four small wheels is still balancing in motion.

Arcimboldo looked at the skateboard and thought of the old trick's name: “Front Foot Impossible”. He had devoted his artistic life to much the same thing: making the viewer see the pear and the nose, the flower and the skin, the fragment and the human being at the same time. Five hundred years later, the task was harder because his subject was also made of places, generations, languages, music and memories.

Just as Arcimboldo thought he had finally caught him, Timbuktu seemed to pull away. The wheels began to roll beneath Lund Cathedral; Malmö lay farther ahead; Hong Kong’s lights glowed in the background, and the crow continued across the pink sky. The outstretched hand almost reached through the painting, as though the man within wanted to pull the viewer along with him.

Then Arcimboldo realised that failure was the whole point. Some people cannot be captured by forcing them to stand still. They have to be portrayed in motion.

There was no need for him to write anything on the wall behind Timbuktu. The words were already there.

“CATCH ME IF YOU CAN.”


Arcimboldo möter Timbuktu

INTRODUKTION – Ett porträtt i rörelse

Giuseppe Arcimboldo målade aldrig Jason ”Timbuktu” Diakité. Ändå passar renässansmålarens märkliga metod honom ovanligt väl. Arcimboldo byggde människor av de ting som berättade vilka de var; här har frukter, blommor och böcker fått sällskap av skateboard, mikrofon, vinylskivor, städer, pass och en jordglob.

Ur delarna växer en berättelse fram om Lundapojken som blev Timbuktu. Lund finns under hans fötter, Malmö väntar längre fram, medan Timbuktu och Hongkong är inbyggda i kroppen. Den skicklige skateboardåkaren finns kvar i artisten, familjehistorien möter resorna och musiken, och en kråka med en flicka på ryggen flyger in i hans liv.

Framför allt handlar porträttet om rörelse. Jason Diakité står inte stilla bland sina symboler utan tycks vara på väg rakt genom dem, med mikrofonen vid munnen och handen sträckt mot betraktaren. Det gamla skateboardtricket ”Front foot impossible” blir en beskrivning av Arcimboldos egen uppgift: att försöka fånga en människa som hela tiden är på väg någon annanstans.

Därför står också porträttets titel redan på väggen bakom honom:

”CATCH ME IF YOU CAN – FÅNGA MIG OM DU KAN.”

PROLOG – Fånga honom om du kan

Giuseppe Arcimboldo hade haft problem med Jason Diakité. Inte därför att han saknade material att bygga sitt porträtt på, utan därför att materialet hela tiden tycktes vara på väg någon annanstans. När renässansmålaren byggde sina figurer av frukter, fiskar, böcker, blommor och stekar kunde han åtminstone räkna med att modellen satt någorlunda still. Ett päron kunde bli en näsa, ett äpple en kind och en fisk ett öra, och när porträttet var färdigt befann sig människan fortfarande inom ramen.

Med Timbuktu fungerar det inte riktigt så. Han föddes i Lund men bär en amerikansk familjehistoria inom sig, en historia som för honom leder bakåt genom Harlem och den amerikanska södern och ännu längre mot Afrika. Han blev en av den svenska hiphopens mest välkända röster, men har hela tiden rört sig mellan musik, litteratur, berättande och samhällsfrågor. Artistnamnet pekar mot den historiska staden Timbuktu i Mali, medan hans eget liv har fört honom från Lund och Malmö vidare ut i världen. Porträttet måste därför byggas kring själva rörelsen mellan världarna.

Den rörelsen började långt innan någon visste vem Timbuktu var. Den femtonårige Jason Diakité var en mycket skicklig skateboardåkare. År 1991 kom han fyra i Skateboard-SM i miniramp och var, enligt vad han själv senare berättat, den ende som kunde utföra ett trick med det närmast profetiska namnet Front Foot Impossible.

Därför står han inte still i porträttet utan kommer farande genom det med mikrofonen vid munnen och handen sträckt mot betraktaren, medan Lund, Malmö, Timbuktu och Hongkong trängs omkring honom tillsammans med skivor, instrument, blommor, pass och jordglob. Till höger kommer dessutom en svart kråka flygande med en flicka på ryggen.

Över allt detta står bildens utmaning redan klottrad på den slitna väggen:

”CATCH ME IF YOU CAN
FÅNGA MIG OM DU KAN”

Det är inte bara målningens titel utan också en instruktion till betraktaren.

En människa byggd av platser

Jason Diakité föddes 1975 i Lund, och därför är Lund den självklara svenska utgångspunkten. Det hade varit lätt att låta Malmö ta över även detta porträtt, men det hade varit biografiskt fel. Lund är födelsestaden och barndomsstaden, och i bilden ligger den därför på skateboarden under honom med domkyrkan, den blå LUND-skylten och de gulröda skånska flaggorna.

Det är ett typiskt Arcimboldogrepp. Staden har blivit en del av människan, men här har den dessutom fått fyra hjul. Skateboarden är nämligen inte en efterhandskonstruktion för att skapa fart i kompositionen utan en av porträttets mest personliga symboler.

Skateboard – före mikrofonen

Jason Diakité var riktigt bra på skateboard. Som femtonåring kom han fyra i Skateboard-SM i miniramp och kunde avancerade trick, däribland Frontside 360 flip. Den stora skateboarden i målningen blir därför en del av hans verkliga biografi: hela barndomsstaden har skruvats fast mellan truckarna och hjulen. Jason står bokstavligen på sitt ursprung utan att stå still i det.

Vid ungefär samma tid började hiphopen dra honom åt ett annat håll. Skejtarna omkring honom lyssnade enligt hans egen berättelse huvudsakligen på hårdrock och skatepunk, medan han själv drogs till hiphop. Han blev retad för musiksmaken och kom att hata AC/DC. Så småningom vann hiphopen och skateboarden lades undan under en period.

Ändå finns ett tydligt släktskap mellan de två världarna. Skateboard och hiphop bygger på rytm, timing, balans och improvisation. På brädan flyttas tyngdpunkten ständigt för att kroppen ska behålla kontrollen; i rapen sker något liknande när orden läggs framför, bakom och mitt i rytmen.

I målningen möts de igen. Mikrofonen är vid munnen, men kroppen minns minirampen. Först balanserade Jason på fyra hjul, sedan började Timbuktu balansera orden på ett beat.

Timbuktu – namnet som hann före historien

Mitt i de färgstarka kläderna reser sig den tegelröda staden Timbuktu med sina låga byggnader, åsnor och människor. Historien bakom artistnamnet är märkligt väl lämpad för ett Arcimboldoporträtt.

När Jason var omkring sexton år hade han blivit starkt intresserad av Västafrikas historia, Malirikets storhetstid och Mansa Musa. Timbuktu, ett viktigt historiskt centrum för handel, lärdom och kultur, fanns därför redan i hans föreställningsvärld när han behövde ett artistnamn.

Men ordet hade också en annan lockelse. Timbuktu hade fått betydelsen av en plats oerhört långt borta, nästan bortom världens kant – för en skåning ungefär Hotahejti. Det passade den unge rapparen, som själv har beskrivit sina tidiga texter som ganska svåra och abstrakta. Timbuktu kunde alltså samtidigt vara en verklig stad och en metafor för musik som kom från en plats långt därinne.

Först senare fick Jason veta att släkten på faderns sida faktiskt hade rötter i Mali. Namnet han valt, genom sin fascination för Mansa Musa och föreställningen om den avlägsna platsen, visade sig därmed också peka bakåt mot hans egen familjehistoria.

Det är Arcimboldo i nästan ren form. Man ser samtidigt en stad, ett artistnamn och en familjehistoria. Precis som päronet hos Arcimboldo fortfarande är ett päron även när det har blivit en näsa, förblir Timbuktu en verklig stad samtidigt som den har blivit en artist och en del av Jason Diakités berättelse om vem han är.

Från Hotahejti till Hongkong

Bredvid Timbuktu finns jordgloben och passet, medan vägvisaren med MALMÖ, TIMBUKTU, HONG KONG och DAKAR pekar åt flera håll. På andra sidan av kroppen reser sig Hongkongs skyskrapor mot den rosa kvällshimlen, och röda segel rör sig över hamnen. Kontrasten mot Timbuktus låga jordfärgade bebyggelse är stor, men i porträttet ryms båda på samma kropp.

Här fungerar Arcimboldos gamla idé lika bra femhundra år senare. Han byggde människan av de föremål som omgav henne; den moderna människan kan också byggas av de geografier mellan vilka livet rör sig. Lunds domkyrka, Timbuktus tegelröda hus och Hongkongs skyskrapor kan därför existera samtidigt. Jordgloben och passet berättar inte bara om resor utan om möjligheten att bära flera platser inom sig utan att någon av dem ensam får definiera helheten.

Mikrofonen – den andra brädan

Porträttets centrum finns ändå alldeles intill munnen. Timbuktu kan inte avbildas som en stillastående trubadur; han är kroppsligt framåtriktad med mikrofonen mot munnen och armen utsträckt mot publiken.

Musikens föremål har därför sugits in i kroppen. Vinylskivor, skivspelare, instrument och notblad är inte rekvisita utan byggmaterial. Där Arcimboldo kunde göra ett öra av en fisk eller en panna av en bok, kan en skivspelare här växa fram ur ett knä och en vinylskiva bli en del av kläderna.

Mikrofonen blir på så sätt skateboardens efterföljare. Redskapen förändrades, men rytmen och improvisationen följde med.

Flickan och kråkan

Till höger flyger en svart kråka genom himlen med en liten flicka på ryggen. För den som känner Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan” öppnas här en passage mellan två porträtt i serien. Timbuktu gjorde sin egen version i *Så mycket bättre* och inspelningen blev en stor framgång. Samtidigt uppstod en särskild förståelse mellan Wiehe och Timbuktu.

I bilden har kråkan också hämtat flickan och blir därmed mer än bara en referens till en låttitel. Den visar hur musik kan lämna sin upphovsman, flyga vidare till en annan artist, byta röst, rytm och generation och ändå bära med sig något av sitt ursprung.

Wiehes kråka har helt enkelt flugit vidare in i Timbuktus värld.

Barnen bakom maskerna

Längst ned finns två barn på skateboards med ansiktena dolda bakom gula masker. De får finnas med utan att deras identitet ställs ut inför betraktaren och samtidigt bli små superhjältar – Jasons alldeles särskilda superhjältar.

Skateboarden skapar dessutom en cirkel i bilden. Den femtonårige Jason åkte själv på brädan; den vuxne Timbuktu står över skateboarden som bär Lund och längst ned fortsätter nästa generation att rulla vidare. Bilden säger inte att barnen ska göra samma resa som sin far, utan bara att rörelsen fortsätter.

Lund och Malmö – från skateboarden till arenan

Lund ligger på skateboarden medan Malmö breder ut sig i fundamentet med stadssilhuetten, Turning Torso och Öresundsbron under den rosa kvällshimlen. Det är ingen tävling mellan två städer. Lund är platsen där Jason växte upp, skejtade och upptäckte hiphopen; Malmö blev en av de stora scenerna för artisten Timbuktu.

Sedan 1990-talet har han återkommit till Malmö på klubbar, konsertscener och festivaler, från Kulturbolaget och Slagthuset till Malmöfestivalen. Den 21 november 2026 kulminerar den historien när Timbuktu på Malmö Arena ska hålla vad som annonserats som den största konserten i hans karriär. Kvällen har dessutom fått namnet den första Timbuktudagen.

Här uppstår en närmast perfekt tidsaxel. År 1991 står den femtonårige Jason i minirampen och blir fyra i Skateboard-SM. Trettiofem år senare står den femtioettårige Timbuktu på Malmö Arena inför sin största egen konsert. Minirampen har på sätt och vis vuxit till en arena.

Lund gav honom brädan; Malmö gav honom arenan.

Scenen och publiken

I fundamentets vänstra del möter en artistsilhuett med mikrofon en publik vars händer sträcks upp ur mörkret. Här går porträttet från det privata till det offentliga. Familjehistoria, språk, identitet, humor och samhällsblick passerar genom mikrofonen och når människor som aldrig har delat hans erfarenheter.

På skateboarden var rörelsen hans egen. Med mikrofonen kan han få en hel publik att röra sig.

Blommorna som håller ihop kroppen

Genom porträttet växer röda, gula och gröna blommor mellan städerna, skivorna, instrumenten, barnen och skateboarden. Utan dem skulle bilden lätt falla sönder till en illustrerad biografi; med dem växer delarna samman.

Här återvänder porträttet tydligast till Arcimboldo. För honom var naturen inte en bakgrund utan byggmaterial. På samma sätt har blommorna här blivit det organiska material som håller samman Lund, Malmö, Timbuktu, Hongkong och musiken till en människa. Den rosa kvällshimlen gör det möjligt för geografiskt vitt skilda platser att existera i samma skymning.

Catch Me If You Can

Till slut återvänder blicken till väggen:

CATCH ME IF YOU CAN
FÅNGA MIG OM DU KAN

Först låter orden som skateboardåkarens lekfulla utmaning: försök hinna ikapp. Sedan blir det artistens uppmaning till publiken att följa rytmen. Men framför allt kommenterar de Arcimboldos försök att fånga en människa i en enda gestalt.

Säg Lund, och världen tränger sig in från båda håll. Säg skateboardåkare och mikrofonen hamnar i handen. Säg rappare, och berättaren och författaren kräver sin plats. Säg Sverige, och den amerikanska familjehistorien gör sig påmind. Säg Timbuktu, och ordet blir samtidigt en stad i Mali, fascinationen för Mansa Musa, ett slags skånskt Hotahejti och en oväntad väg tillbaka till den egna släkthistorien. Säg Wiehe, och kråkan kommer flygande med flickan på ryggen. Säg Lundapojke, och framför honom väntar Malmö Arena.

Skateboarden sammanfattar allt detta bättre än någon annan symbol: balans i rörelse, förmågan att hela tiden förflytta tyngdpunkten utan att tappa kontrollen. Därför blir namnet på den femtonårige Jasons gamla trick också namnet på Arcimboldos problem: ”Front foot impossible.”

Det verkligt omöjliga är inte längre tricket i minirampen utan försöket att samla alla dessa platser, tider, identiteter och erfarenheter i en enda kropp och sedan begära att den ska stå still.

EPILOG – Front foot impossible

När Giuseppe Arcimboldo till slut lade ifrån sig penseln hade han fått in Lund och Malmö, Timbuktu och Hongkong, mikrofonen, skivorna, barnen, blommorna, passet och jordgloben. Han hade till och med fångat den svarta kråkan i flykten med flickan på ryggen, medan hela Lund balanserade på en skateboard under modellens fötter.

Ändå stod porträttet inte stilla. Rörelsen hade börjat hos den femtonårige pojken i minirampen, fortsatt när hiphopen drog honom bort från skejtarnas hårdrock och skatepunk och därefter tagit sig vidare genom orden, mikrofonen och världen. Också namnet hade börjat röra sig: Timbuktu var först Mansa Musa och en avlägsen plats nästan lika långt borta som Hotahejti, men visade sig senare också peka bakåt mot den egna släktens rötter i Mali.

Framför honom löper samma rörelse från Lund mot Malmö. Trettiofem år efter Skateboard-SM ska den femtioettårige Timbuktu stå på Malmö Arena inför sin största konsert. Minirampen har vuxit med besked, skateboarden har blivit en mikrofon, och pojken som försökte hålla balansen på fyra små hjul håller fortfarande balansen i rörelsen.

Arcimboldo tittade på skateboarden och tänkte på namnet på det gamla tricket: Front Foot Impossible. Själv hade han ägnat sitt konstnärsliv åt ungefär samma sak: att få betraktaren att samtidigt se päronet och näsan, blomman och huden, delen och människan. Femhundra år senare var uppgiften svårare, eftersom modellen också bestod av platser, generationer, språk, musik och minnen.

Just när Arcimboldo trodde att han hade fångat honom tycktes Timbuktu skjuta ifrån. Hjulen började rulla under Lunds domkyrka, Malmö väntade längre fram, Hongkongs ljus glödde i bakgrunden och kråkan fortsatte genom den rosa himlen. Den utsträckta handen nådde nästan genom målningen, som om mannen därinne också ville dra med sig betraktaren.

Då förstod Arcimboldo att misslyckandet var själva poängen. Vissa människor låter sig inte fångas av att tvingas stå stilla. De måste avbildas mitt i rörelsen.

På väggen bakom honom behövde han inte skriva någonting. Orden fanns redan där:

CATCH ME IF YOU CAN
FÅNGA MIG OM DU KAN.