Primates of All Countries, Unite! - Primater i alla länder, förena er!

INTRODUCTION – Primates of All Countries, Unite!

What do a capuchin monkey refusing a piece of cucumber, Karl Marx, Caesar from Planet of the Apes, and King Kong sitting on top of Malmö’s Turning Torso have in common?

More than one might imagine.

For centuries, humans have developed political theories, trade unions and laws to address two remarkably simple problems: how we become stronger by working together and what happens when the rewards of that cooperation are not shared equally. Yet both questions may be considerably older than politics – perhaps even older than humanity itself.

This is a story about cucumbers and grapes, apes and humans, Hollywood and evolution – and about the uncomfortable possibility that one of our most cherished ideas may have emerged long before anyone thought of calling it justice.

“The ballad of the cucumber and the grape

Two monkeys worked from nine till five,
and both were glad to be alive.
They passed a stone, performed their chore,
then waited for their daily score.

The first received a cucumber slice.
She ate it once and thought it nice.
The second did the selfsame caper —
and got a grape.

Now fetch the paper.

The first looked down upon her pay,
then at the grape across the way.
She sniffed her cucumber with hate
and hurled the thing across her plate.

“No grape for me? Yet grape for you?
We did the same damn job, we two!”
And somewhere Marx began to grin:
“This may be where the fun begins.”

Then Caesar came and raised a stick:
“One ape alone? They break it quick.
But bind the sticks, and you will see —
there’s strength in ape solidarity.”

King Kong, meanwhile, had heard the news
and climbed a tower for better views.
But New York seemed a trifle passé,
so Malmö proved the place to stay.

Upon the Torso, fist held high,
he watched the primates gathering nigh,
while down below one slogan grew
from every ape who ever knew

that cucumbers are perfectly fine
until your neighbour gets the wine.

So workers, monkeys, great and small,
perhaps the oldest truth of all
is not in Marx, nor books, nor state:

It’s hard to love your cucumber
when someone else gets the grape.”
Malmö, September 2026

PROLOGUE – The Exclamation Mark

It began with an exclamation mark.

It rose 190 metres above Malmö, twisting a quarter turn towards the sky, and for years it had been known as Turning Torso. But that morning, it was hard to see the building as anything but a gigantic punctuation mark. At the very top, above the final white cube, sat King Kong, his clenched right fist raised towards the sky.

Below him, the city had changed.

They came from every direction, through the parks and along the streets, across the bridges and from the stations. Chimpanzees, gorillas and other primates filled the space in front of the building, some in suits and ties, others in work clothes, one carrying a briefcase and another looking as though he had just left the factory after a far too long shift. At the front stood a lectern, surrounded by microphones. Before it sat an old worker, watching the gathering with the weariness known only to someone who has spent an entire lifetime watching others get the grape.

No one needed to explain why they had come.

Someone had understood that the ape alone was weak, whereas apes together were strong. Someone else had discovered that cooperation was hard to sustain if one kept getting the cucumber while the other got the grape.

Hollywood had turned the first into a line. Science had turned the second into an experiment. And long before either of them, humanity had turned both into politics.

Now they stood together in front of Turning Torso, while King Kong’s fist pointed towards the sky and the entire building behind him seemed to complete a sentence that had yet to be written.

It was no longer merely Turning Torso. The building was the exclamation mark at the end of the world’s oldest plea for solidarity.

“Primates of All Countries, Unite!”

Two sentences were never meant to meet. One was born of nineteenth-century class struggles and concluded “The Communist Manifesto”. The other was spoken – or rather, signed – by a chimpanzee in a Hollywood film more than 160 years later.

The first called upon the workers of the world to unite. The second expressed roughly the same idea in far fewer words:

“Apes together strong.”

Yet both concern something older than either communism or modern politics. The individual is weaker than the group; cooperation creates strength, and anyone who cooperates with others should, sooner or later, watch how the rewards of that cooperation are distributed. The latter may well predate the earliest human political ideas.

“The Cucumber and the Grape”

In 2003, primatologists Sarah Brosnan and Frans de Waal published an experiment in “Nature” that became one of the most widely discussed studies in modern primate research. The subjects were brown capuchin monkeys, not chimpanzees, yet the question was strikingly human: what happens when two individuals perform the same work but receive different pay?

The monkeys had been trained to hand a small stone to the experimenter and were rewarded with a piece of cucumber. As long as both received the same reward, everything worked perfectly well, and cucumber appeared to be an entirely acceptable reward for the work performed. But when one monkey continued to receive cucumber while she could see that her neighbour was given a much more desirable grape for the same performance, the situation changed. The disadvantaged monkey became more likely to refuse to participate or to accept the reward, and the reaction became even stronger when the other monkey could receive the coveted grape without having to perform the task at all.

It is difficult for a human being to watch such an experiment without resorting to human terms such as injustice, wage discrimination, protest and perhaps even a strike. “Nature” could not entirely resist the temptation either and presented the research to a wider audience under the headline “Monkeys strike for justice”.

But caution is necessary here. The capuchin monkey had obviously not read Marx and had hardly developed a theory of her own. Brosnan and de Waal instead suggested that the behaviour might be an evolutionary precursor to a human conception of justice, which has since evolved into a far more sophisticated aversion to receiving a poorer reward than someone else for comparable effort.

Even that interpretation has not gone unchallenged. Other researchers have argued that the monkey may not be protesting the unfairness itself, but rather reacting because she now knows that a better reward is available. Once the neighbour has received a grape, the cucumber suddenly becomes a considerably worse offer, even though the cucumber itself has not changed.

The distinction between these explanations matters, but perhaps the discussion is even more interesting than the answer, because a significant part of human social history lies between “I want the grape too” and “equal pay for equal work”.

“Why Care What the Neighbour Gets?”

From a very simple economic perspective, the monkey behaves oddly. The cucumber contains the same amount of nutrition as it did a minute earlier. If the alternatives are only cucumber or nothing, the rational choice ought to be to take the cucumber and eat it.

But social animals do not live in a world where every transaction ends after a single exchange. They meet again, need one another again, and cooperate again, so it may be evolutionarily valuable to keep track of both who does what and who gets what. If I constantly help you obtain food while you constantly take the largest share of the spoils, it may pay me in the short term, but in the longer term I risk becoming the perpetual loser in our cooperation.

For precisely this reason, researchers have proposed a link between cooperation and sensitivity to unequal rewards. Later research has found responses to unequal outcomes in several social species, although results vary across species and experiments, and the term “justice” must be used cautiously when discussing animals. The interesting question is not whether we can turn the monkey into a little trade unionist, but whether some of the emotions that ultimately made human morality and society possible may have much deeper evolutionary roots.

We like to think of justice as one of civilisation’s great inventions. Only when humans became sufficiently intelligent, we imagine, did they create morality, laws, trade unions and political theories, and begin debating how the results of collective labour ought to be distributed. Primate research at least suggests a much longer prehistory, in which civilisation eventually formulated the principles. At the same time, evolution may have supplied the irritation at seeing the neighbour get the grape much earlier.

“Caesar’s Twig”

Eight years after Brosnan and de Waal’s experiment came “Rise of the Planet of the Apes”. In it, the chimpanzee Caesar tries to explain something fundamental to the orangutan Maurice by taking a twig and showing how easily it breaks when it is alone. When several twigs are brought together, the meaning changes, and Caesar sums up the idea in the now-famous phrase:

“Apes alone are weak. Apes together are strong.”

The metaphor of the single stick and the bundle is ancient, but in Caesar’s hands it takes on new meaning. Individually, the apes are powerless against humans and their institutions, but together they can change their situation. Hollywood had thus, consciously or otherwise, created a popular-culture cousin to one of the most famous political slogans in world history. Marx and Engels’ call for the workers of the world to unite had become “Apes together strong.”

The internet did the rest. Caesar and his phrase became a meme, used ironically, affectionately, or defiantly to express a very old idea about community: an individual may be insignificant, but many individuals acting together can accomplish what none could achieve alone.

The remarkable thing, therefore, is not that the joke works, but that a genuine biological question underlies it.

“Primates of All Countries…”

Humans are primates, and this small biological detail makes the entire joke possible. When we laugh at a monkey becoming upset because her neighbour receives a grape while she gets a cucumber, we are laughing at behaviour that feels embarrassingly familiar. Replace the grape with a higher salary, a larger bonus, a better office, or a more expensive company car, and the experiment begins to resemble something that could happen in almost any workplace.

Yet a crucial difference remains: humans do not stop at the reaction itself; we can turn it into a principle. The capuchin monkey can refuse the cucumber, whereas humans can ask why salaries differ, compare terms of employment, organise with others, formulate demands, and ultimately create institutions that change the rules of the game. From a simple sense of social sensitivity, humans can develop morality, legislation, and political ideologies.

That is why we should be cautious about saying the monkey is demanding “justice”, but we need not go to the opposite extreme and imagine an impenetrable wall between their world and ours. Instead, there may be a long evolutionary staircase, in which the first reaction is the simple question: why did the other one get the grape? The next step is recognising that both actually performed the same work, and a much later human step is the ability to formulate a general principle that equal performances should be treated equally.

“Apes Together Strong”

This is where the two phenomena finally converge. One comes from the laboratory and examines how primates respond when the rewards of cooperation are distributed unequally, while the other comes from popular culture and tells a story about what happens when primates discover the strength of standing together. Together, they form something close to a small theory of collective action.

For cooperation to work, it is not always enough to be strong together. The group must also decide who gets what, because someone who receives the cucumber time after time, while a companion eventually gets the grape, may lose the desire to cooperate. A group whose members no longer wish to cooperate has simultaneously lost the very strength that Caesar is trying to explain.

The image is absurd, of course, but behind the absurdity lies an idea that is considerably less so. Perhaps the history of solidarity did not begin with Marx, and perhaps it did not even begin with humanity. Somewhere far back in the history of our social ancestors, it may have begun much more simply: when an individual discovered that cooperation paid off and began tracking whether it did so for her as well.

And perhaps another part of the same story began when she looked at what her neighbour had received, then at her own reward, and decided that this time she really would not settle for the cucumber.

EPILOGUE – Planet of the Apes

When Pierre Boulle wrote “La Planète des singes” in 1963, and the story became “Planet of the Apes” on film a few years later, much of its power lay in the reversal. Humanity, accustomed to regarding itself as the natural ruler of creation, was suddenly forced to see the world from the other side. The apes had taken our places, our institutions, our clothes and our claims to superiority, while humans had been reduced to the creatures being observed, judged and controlled.

It was effective satire because the distance between us had never been as great as humans liked to think.

Half a century later, primate research made that boundary even more uncomfortable. Apes cooperated, tracked social relationships, and, in some experiments, reacted to unequal rewards. At the same time, popular culture had given Caesar one of the simplest expressions of collective strength: “Apes together strong.”

Perhaps that is why King Kong does not need to climb the Empire State Building this time. He has been given a better one.

Turning Torso already rises above the gathering like a ready-made exclamation mark, and at its very top sits the greatest primate of them all, his right fist raised towards the sky. Beneath him, the apes have organised themselves, discovered the strength of cooperation, and begun asking the question that every functioning collaboration must sooner or later answer: if we did the work together, why did you get the grape and I the cucumber?

It is still easy to laugh at them.

Until you realise whom they represent.

The “Planet of the Apes” need not lie in the future, nor does it have to be on some alien world. We have been living on it all along. The only difference is that one of the planet’s primates became so successful that it began to imagine it was no longer an ape.

And so Turning Torso remains standing there as the exclamation mark at the end of that brief biological reminder.

“We are primates too.”

And high above, King Kong still holds his fist high.

“Primates together strong!”

P.S. Only one human is visible in the picture: the naked ape among thousands of other apes. He is not laughing. He has taken the message to heart and has read zoologist Desmond Morris’s book ”The Naked Ape”, which caused a sensation when it was published in 1967.

What was it that people found so provocative?

Morris regarded human beings as a zoologist would any other animal species. Beneath our clothes, cities, religions and political systems, there remained an animal, shaped by the same evolutionary process as every other species. Humanity did not stand outside nature. We were part of it.

Much of Morris’s attempt to explain specific aspects of human behaviour has since been questioned, but the fundamental idea has received almost overwhelming support from modern genetics. We are primates, closely related to the other great apes, and our closest living relatives are chimpanzees and bonobos.

Perhaps, then, what provoked so many people in 1967 was not that Morris turned humans into apes.

It was that he reminded us we had been apes all along.

INTRODUKTION – Primater i alla länder, förena er!

Vad har en kapucinapa som vägrar ta emot en bit gurka, Karl Marx, Caesar från Apornas planet och King Kong, sittande högst upp på Malmös Turning Torso, gemensamt?

Mer än man kanske skulle kunna tro.

I århundraden har människan utvecklat politiska teorier, fackföreningar och lagar för att hantera två anmärkningsvärt enkla problem: hur vi blir starkare genom att samarbeta och vad som händer när belöningen för detta samarbete inte fördelas lika. Men båda frågorna kan vara betydligt äldre än politiken – kanske till och med äldre än människan själv.

Det här är en berättelse om gurkor och vindruvor, apor och människor, Hollywood och evolution – och om den obekväma möjligheten att en av våra mest omhuldade idéer kan ha uppstått långt innan någon kom på tanken att kalla den rättvisa.

PROLOG – Utropstecknet

Det började med ett utropstecken.

Det reste sig 190 meter över Malmö, vred sig ett kvarts varv mot himlen och hade i åratal kallats Turning Torso. Men den här morgonen var det svårt att se byggnaden som någonting annat än ett gigantiskt skiljetecken. Högst däruppe, ovanför den sista vita kuben, satt King Kong med den knutna högerhanden höjd mot himlen.

Nedanför honom hade staden förändrats.

De kom från alla håll, genom parkerna och längs gatorna, över broarna och från stationerna. Schimpanser, gorillor och andra primater fyllde platsen framför byggnaden, några i kostym och slips, andra i arbetskläder, någon med portfölj och någon som såg ut att ha lämnat fabriken efter ett alldeles för långt arbetspass. Längst fram stod en talarstol omgiven av mikrofoner. Framför den satt en gammal arbetare och betraktade församlingen med den trötthet som bara den känner som under ett helt liv har sett andra få vindruvan.

Ingen behövde förklara varför de hade kommit.

Någon hade förstått att den ensamma apan var svag och att aporna tillsammans var starka. Någon annan hade upptäckt att det var svårt att upprätthålla detta samarbete om den ena ständigt fick gurkan medan den andra fick vindruvan.

Det första hade Hollywood gjort till en replik. Det andra hade vetenskapen gjort till ett experiment. Och långt tidigare hade människan gjort båda delarna till politik.

Nu stod de plötsligt tillsammans framför Turning Torso, medan King Kongs näve pekade mot himlen och hela byggnaden bakom honom tycktes avsluta en mening som ännu inte hade skrivits.

Det var inte längre bara Turning Torso. Byggnaden var utropstecknet efter världens äldsta krav på solidaritet.

”Primates of All Countries, Unite!”

Det finns två meningar som aldrig var avsedda att mötas. Den ena föddes ur 1800-talets klasskamp och avslutade ”Kommunistiska manifestet”. Den andra uttalades – eller rättare sagt tecknades – av en schimpans i en Hollywoodfilm mer än 160 år senare.

Den första uppmanade världens arbetare att förena sig. Den andra uttryckte ungefär samma tanke med betydligt färre ord:

”Apes together strong.”

Ändå handlar de båda om något som är äldre än både kommunismen och den moderna politiken. Den enskilde är svagare än gruppen; samarbete skapar styrka, och den som samarbetar med andra bör förr eller senare också hålla ett vaksamt öga på hur samarbetets vinster fördelas. Det senare kan mycket väl ha en historia som började långt innan människan formulerade sina första politiska idéer.

”Gurkan och vindruvan”

År 2003 publicerade primatforskarna Sarah Brosnan och Frans de Waal ett experiment i ”Nature” som kom att bli ett av de mest omtalade försöken inom modern primatforskning. Försöksdjuren var inte schimpanser utan brun kapucinapor, men frågan var påfallande mänsklig: vad händer när två individer utför samma arbete men får olika betalt?

Aporna hade tränats att lämna över en liten sten till försöksledaren och fick en bit gurka som belöning. Så länge båda fick samma sak fungerade det utmärkt, och gurkan tycktes vara en fullt acceptabel ersättning för utfört arbete. Men när den ena apan fortsatte att få gurka, samtidigt som hon kunde se att grannen fick en betydligt mer eftertraktad vindruva för samma prestation, förändrades situationen. Den missgynnade apan började oftare vägra att delta eller ta emot belöningen, och reaktionen blev ännu starkare när den andra apan kunde få den åtråvärda vindruvan utan att överhuvudtaget behöva utföra uppgiften.

Det är svårt för en människa att betrakta ett sådant experiment utan att börja använda mänskliga ord som orättvisa, lönediskriminering, protest och kanske till och med strejk. ”Nature” kunde inte helt motstå frestelsen heller och presenterade forskningen för en bredare publik under rubriken ”Monkeys strike for justice”.

Men här måste man vara försiktig. Kapucinapan hade naturligtvis inte läst Marx och hade knappast utvecklat någon egen teori. Brosnan och de Waal menade snarare att beteendet kunde representera en evolutionär föregångare till något som hos människan har utvecklats till en betydligt mer avancerad föreställning om rättvisa: en motvilja mot att få sämre utdelning än någon annan för en jämförbar insats.

Inte ens den tolkningen har stått oemotsagd. Andra forskare har invänt att apan kanske inte protesterar mot själva orättvisan utan reagerar därför att den nu vet att en bättre belöning finns inom räckhåll. När grannen har fått en vindruva har gurkan plötsligt blivit ett betydligt sämre erbjudande, även om gurkan i sig naturligtvis inte har förändrats.

Skillnaden mellan dessa förklaringar är viktig, men kanske är själva diskussionen ännu intressantare än svaret, eftersom en betydande del av människans sociala historia ligger någonstans mellan ”jag vill också ha vindruvan” och ”lika lön för lika arbete”.

”Varför bry sig om vad grannen får?”

Ur ett mycket enkelt ekonomiskt perspektiv beter sig apan märkligt. Gurkan innehåller lika mycket näring som den gjorde för en minut sedan, och om alternativen verkligen bara är gurka eller ingenting borde det rationella valet vara att ta gurkan och äta den.

Men sociala djur lever inte i en värld där varje affär avslutas efter en enda transaktion. De möts igen, behöver varandra igen och samarbetar igen, och därför kan det vara evolutionärt värdefullt att hålla reda på både vem som gör vad och vem som får vad. Om jag ständigt hjälper dig att skaffa mat medan du ständigt tar den största delen av bytet kan det på kort sikt löna sig för mig att acceptera situationen, men på längre sikt riskerar jag att bli den evige förloraren i vårt samarbete.

Just därför har forskare föreslagit ett samband mellan samarbete och känslighet för ojämlika belöningar. Senare forskning har funnit reaktioner på ojämlika utfall hos flera sociala arter, även om resultaten varierar mellan arter och experiment och ordet ”rättvisa” måste användas med försiktighet när det gäller djur. Det intressanta är inte att försöka förvandla apan till en liten fackföreningsman, utan att fråga om några av de känslor som så småningom gjorde människans moral och samhällsbygge möjliga kan ha mycket djupare evolutionära rötter.

Vi brukar gärna tänka oss rättvisan som en av civilisationens stora uppfinningar. Först när människan blev tillräckligt klok skapade hon moral, lagar, fackföreningar och politiska teorier och började diskutera hur resultatet av det gemensamma arbetet borde fördelas. Primatforskningen antyder åtminstone möjligheten till en mycket längre förhistoria, där civilisationen så småningom formulerade principerna, men evolutionen kan ha gett upphov till själva irritationen över att grannen fick vindruvan långt tidigare.

” Caesars kvist”

Åtta år efter Brosnans och de Waals experiment kom ”Rise of the Planet of the Apes”. Där försöker schimpansen Caesar förklara något fundamentalt för orangutangen Maurice genom att ta en kvist och visa hur lätt den kan brytas när den är ensam. När flera kvistar förs samman blir innebörden en annan, och Caesar sammanfattar hela tanken med den numera berömda formuleringen:

” Ape alone weak. Apes together strong.”

Metaforen med den ensamma pinnen och knippet är urgammal, men när den placeras i Caesars händer får den en ny innebörd. Aporna är var för sig maktlösa inför människorna och deras institutioner, men tillsammans kan de förändra sin situation. Hollywood hade därmed, medvetet eller omedvetet, skapat en populärkulturell kusin till en av världshistoriens mest berömda politiska paroller. Marx och Engels uppmaning till världens arbetare att förena sig hade blivit ”Apes together strong.”

Internet gjorde sedan resten. Caesar och hans formulering utvecklades till ett meme som kunde användas ironiskt, kärleksfullt eller trotsigt för att uttrycka en mycket gammal tanke om gemenskap: en individ kan vara obetydlig, men många individer som handlar tillsammans kan åstadkomma något som ingen av dem hade kunnat göra ensam.

Det märkliga är därför inte att skämtet fungerar, utan att det under skämtet finns en verklig biologisk fråga.

”Primater i alla länder…”

Människan är själv en primat, och det är den lilla biologiska detaljen som gör hela skämtet möjligt. När vi skrattar åt en apa som blir upprörd för att grannen får en vindruva medan hon själv får en gurka, skrattar vi åt ett beteende som känns pinsamt bekant. Byt ut vindruvan mot högre lön, större bonus, ett bättre kontor eller en finare tjänstebil, och experimentet börjar likna något som skulle kunna utspela sig på vilken arbetsplats som helst.

Men det finns samtidigt en avgörande skillnad mellan oss och apan, eftersom människan inte behöver nöja sig med själva reaktionen utan kan förvandla den till en princip. Kapucinapan kan vägra gurkan, medan människan kan fråga varför lönen är olika, jämföra anställningsvillkor, organisera sig tillsammans med andra, formulera krav och slutligen skapa institutioner som förändrar spelreglerna. Ur en enkel social känslighet kan det hos människan växa fram moral, lagstiftning och politiska ideologier.

Det är därför man bör vara försiktig med att säga att apan kräver ”rättvisa”, men man behöver inte gå till den andra ytterligheten och föreställa sig en ogenomtränglig mur mellan deras värld och vår. Det kan snarare finnas en lång evolutionär trappa där den första reaktionen är den mycket enkla frågan: varför den andre fick vindruvan. Nästa steg är insikten att båda faktiskt utförde samma arbete, och ett mycket senare mänskligt steg är förmågan att formulera en allmän princip om att lika prestationer bör behandlas lika.

”Apes together strong”

Det är där de båda fenomenen slutligen möts. Det ena kommer från laboratoriet och undersöker hur primater reagerar när samarbetets belöningar fördelas ojämnt, medan det andra kommer från populärkulturen och berättar en saga om vad som händer när primater upptäcker styrkan i att hålla samman. Tillsammans bildar de nästan en liten teori om kollektiv handling.

För att samarbete ska fungera räcker det nämligen inte alltid att vara starka tillsammans. Gruppen måste också på något sätt hantera frågan om vem som får vad, eftersom den som gång på gång får gurkan medan kamraten till sist får vindruvan kan förlora lusten att samarbeta. En grupp vars medlemmar inte längre vill samarbeta har samtidigt förlorat just den styrka som Caesar försöker förklara.

Bilden är naturligtvis absurd, men bakom absurditeten finns en tanke som är betydligt mindre absurd. Kanske började inte historien om solidaritet med Marx och kanske började den inte ens med människan. Någonstans långt tillbaka i våra sociala förfäders historia kan den ha haft en mycket enklare början, i det ögonblick då en individ upptäckte att samarbete lönade sig men samtidigt började hålla reda på om samarbetet också lönade sig för henne.

Och kanske började en annan del av samma historia när hon tittade på vad grannen hade fått, tittade på sin egen belöning och bestämde sig för att hon den här gången faktiskt inte tänkte nöja sig med gurkan.

EPILOG – Apornas planet

När Pierre Boulle skrev ”La Planète des singes” 1963 och berättelsen några år senare blev ”Planet of the Apes” på film, låg en stor del av dess kraft i omkastningen. Människan, som betraktade sig själv som skapelsens självklara härskare, tvingades plötsligt se världen från andra sidan. Aporna hade tagit våra platser, våra institutioner, våra kläder och våra anspråk på överlägsenhet, medan människan hade reducerats till den varelse som betraktades, bedömdes och kontrollerades.

Det var en effektiv satir eftersom avståndet aldrig var riktigt så stort som människan gärna ville tro.

Ett halvt sekel senare började primatforskningen göra gränsen ännu mer besvärlig. Apor samarbetade, höll reda på sociala relationer och reagerade under vissa experiment på ojämlika belöningar. Samtidigt hade populärkulturen gett Caesar en av de enklaste formuleringarna av kollektivets styrka: ”Apes together strong.”

Kanske är det därför King Kong inte behöver klättra uppför Empire State Building den här gången. Han har fått en bättre byggnad.

Turning Torso reser sig redan som ett färdigt utropstecken över församlingen, och där högst uppe sitter den största primaten av dem alla med högernäven mot skyn. Under honom har aporna organiserat sig, upptäckt styrkan i samarbetet och börjat ställa den fråga som varje fungerande samarbete förr eller senare måste besvara: om vi gjorde arbetet tillsammans, varför fick du vindruvan och jag gurkan?

Det är fortfarande lätt att skratta åt dem.

Tills man inser vilka de föreställer.

För ”Apornas planet” behöver inte ligga i framtiden och den behöver inte finnas på en främmande planet. Vi har hela tiden levt på den. Skillnaden är bara att en av planetens primater blev så framgångsrik att den började inbilla sig att den inte längre var en apa.

Där står därför Turning Torso kvar som utropstecknet efter den lilla biologiska påminnelsen:

”Vi är också primater.”

Och högt däruppe håller King Kong fortfarande näven höjd.

”Apes together strong!”

PS. En enda människa skymtar i bilden, den nakna apan bland tusentals andra apor. Han skrattar inte. Han har tagit till sig budskapet och läst zoologen Desmond Morris bok ”Den nakna apan”, som väckte stor uppmärksamhet när den kom ut 1967.

Vad var det som var så provocerande?

Att Morris betraktade människan på samma sätt som en zoolog betraktar vilken annan djurart som helst. Bakom våra kläder, städer, religioner och politiska system fanns fortfarande ett djur, format av samma evolution som alla andra arter. Människan stod inte utanför naturen. Hon var en del av den.

Mycket av Morris försök att förklara enskilda mänskliga beteenden har senare ifrågasatts, men den grundläggande tanken har fått ett närmast överväldigande stöd inom modern genetik. Vi är primater, nära besläktade med de andra människoaporna, och våra närmaste nu levande släktingar är schimpanserna och bonoboerna.

Det som provocerade många 1967 var därför kanske inte att Morris gjorde människan till en apa.

Det var att han påminde oss om att vi hela tiden hade varit en.