The Mayor - Borgmästaren

INTRODUCTION – The Anatomy of Power

What would Giuseppe Arcimboldo have made of political power today? He once turned an emperor into fruit, flowers and grain, and a jurist into books, fish and meat. Four and a half centuries later, the ingredients have changed, but perhaps power itself has not.

In Malmö, the Renaissance painter would find a new world of symbols awaiting him: bicycle lanes and budget documents, industrial ruins and environmental ambitions, social media and political quarrels, the red rose and the Turning Torso. At the centre of it all sits the woman who has led the city for more than a decade.

So what happens if Arcimboldo returns to Malmö, picks up his brushes, and decides to paint her?

This is the story of that portrait.

“The mayor’s glass

What face hath Power, when her mask is torn,
And all her robes are scattered on the floor?
A rose, a stone, a sheaf of ripened corn,
A rusted chain, a key to some locked door.

Her brow is built of walls that weather hate,
Her eye a glass through which ten thousand stare;
Her neck bears all the ledgers of the state,
While thorns lie hidden in the roses there.

Yet mock her not as fools mock from afar,
For he who paints must stand where shadows fall;
The crown, the chair, the council chamber are
But borrowed rooms, and Time shall empty all.

So paint her, Master, ere the daylight dies,
With brick and leaf, with ballot, thorn and stone;
For Power lives not in a ruler’s eyes,
But in the things by which her face is known.

And when some future hand shall turn the page,
And Malmö’s towers are ruins by the Sound,
They may not know the quarrels of our age,
Nor hear the angry voices gathered round.

Yet still thy strange assembled face may say
What chronicles and monuments conceal:
That those who govern flourish for a day—
But Art hath longer memory than steel.”
Malmö, September 2026

PROLOGUE – The Emperor’s Jester

Making fun of power is a dangerous art. Giuseppe Arcimboldo, however, enjoyed the unusual privilege of being permitted to do so with power’s permission.

At the Habsburg court, his strange heads were not merely paintings but also a form of learned entertainment. Emperors, officials and courtiers could be transformed into fruit, fish, books, flowers and joints of meat, and behind the virtuoso display lay both flattery and a considerably sharper form of ridicule. Rudolf II allowed himself to be transformed into *Vertumnus*, an embodiment of nature’s abundance and the harmonious ruler. *The Jurist* suffered a less flattering fate. There, the man is almost devoured by his own office, constructed from books and documents, yet with a face made of dead fish and cooked meat.

What is remarkable is that all this could take place at the very centre of power. Arcimboldo did not have to stand outside the palace, throwing stones at its windows. He was inside. The grotesque was part of the court’s entertainment, and the emperor himself appreciated the artist’s visual games. Arcimboldo was therefore granted a freedom rarely enjoyed by the satirist: he could study the powerful at close quarters and then take them apart before the very people who wielded that power.

Four and a half centuries later, Arcimboldo has found new models. This time, it is Malmö’s mayor – or, as the office is known today, the Chair of the Municipal Executive Board.

And this time there is no emperor to decide how far the joke may go. In Sweden, the constitutionally guaranteed freedom of the press protects satire. In contrast, on the other side of the Atlantic, the First Amendment to the United States Constitution guarantees freedom of speech and of the press. But legal protection does not mean those in power have to appreciate those who scrutinise, ridicule, or provoke them. Still, I do not think Katrin Stjernfeldt Jammeh will be particularly upset. She has considerably more trouble from some of her political opponents.

“The Mayor” – An Essay on the Anatomy of Power

When the Renaissance master Giuseppe Arcimboldo painted his celebrated masterpiece *Vertumnus*, he used fruit, crops and flowers to form the face of Emperor Rudolf II. It was a lush, profoundly positive tribute to the emperor’s dominion over nature, a symbol of a harmonious golden age. But Arcimboldo also had a merciless eye for the grotesque. In *The Jurist*, the same technique was transformed into what has been called an “ugly caricature”, in which the dead fish and cooked meat have been interpreted as allusions to gluttony and slippery legal practices. *The Mayor* takes shape in the former, brighter tradition. I shall let the time-traveller himself describe his latest portrait.

The First Woman in Her Post

“When I move through modern-day Scania, I realise that the power structures and political intrigues of the court have migrated from imperial palaces to municipal halls. To portray Malmö’s leading woman, Katrin Stjernfeldt Jammeh, I have returned to the austere, intensely detailed Mannerist style that characterised my mature work in Prague. I have placed her in sharp profile against a sombre, dark, and completely neutral background. Dramatic, clear Renaissance light falls starkly across her figure, heightening the textures of individual objects and giving paper, brick, metal, flesh, and leaves an almost tactile presence.”

From a distance, the picture portrays an austere, dignified and modern female leader, deeply rooted in her city and its environment. But when the viewer takes those decisive steps closer to the canvas, this municipal dignity immediately dissolves. The face and bust become a battlefield where municipal budgets, global environmental ambitions, the Scanian plains and Kockums’ industrial heritage wage an intense visual struggle against the opposition’s aggressive mobile-phone cameras and social-media satire. Every anatomical part has been dismantled and replaced by a visual symbol that tells the truth about her office.

I have rendered her characteristic short, asymmetrically cut hairstyle as densely interwoven foliage. Lush green and withered oak leaves mingle with Scanian beech leaves – symbols of the Scanian countryside and of Malmö’s proud identity as the City of Parks. But I have also woven into this foliage strands of dry straw and ripe ears of grain from the plains around Trelleborg, a direct, tangible reference to the rural surroundings where she grew up. Running through this botanical tangle like a headband is a subtle yet clearly visible mechanical bicycle chain. It serves as a double-edged wink at both her own bicycle commuting and Malmö’s vigorous political investment in cycling infrastructure. At the very top of her head, like an exclusive, gleaming hairpin set at the back of the hairstyle, a small stylised model of the Turning Torso rises in pure silver, fixing the geography of her court within the silhouette.

The face’s anatomy is a study in the technocratic coolness and thick skin a modern ruler must cultivate. Her forehead is smooth, grey and utterly impenetrable, carved from a polished block of granite taken directly from Malmö’s breakwater – a hard shield against the online abuse she is constantly forced to endure. The cheekbone and soft cheek are formed from a rolled-up, glossy City of Malmö PR brochure, in whose sheen the viewer can make out the political message “Free bus passes for pensioners”. Her nose is a rolled-up editorial page from the newspaper *Arbetet*, yellowed and worn at the edges, symbolising her journalistic roots and ideological foundations.

The eye is not human; it is the gleaming camera lens of a smartphone, turned directly towards the viewer, symbolising how she is constantly filmed, scrutinised, and monitored by social-media activists. Immediately above the lens lies the Social Democratic eyebrow: a small red rose lying horizontally, its sharp thorns forming the eyebrow’s natural texture. Her lips are full and deep red, shaped like a classic Danish *pølse* – a deliberate geographical marker highlighting Malmö’s perpetual coexistence with, and close dependence upon, the Danish capital on the other side of the Öresund Bridge. Beneath the lips, the chin is formed by the aged hand of a pensioner holding a JoJo public-transport card. This card, now superseded by more modern payment systems, directly references the much-discussed PR video featuring staged telephone calls and reminds the viewer that pensioners can now travel free of charge in the city every day.

When we reach the ear, we step directly into the realm of criticism, scandal and threat. An old cassette tape slides straight into the ear, its magnetic tape unwinding and becoming hopelessly entangled – a direct visual satire of the opposition’s allegations of “backroom dealings” and concealed transactions involving sound equipment within the municipality. From the ear hangs a glittering yet deeply menacing earring shaped like a tiny digital TikTok logo in silver and garish neon colours. It swings against the neck as a symbol of Malmölistan’s relentless digital confrontations in cyberspace.

The anatomy of the throat and neck underpins the entire political and economic foundation. The front of the neck is built from heavy, orderly stacks of tax kronor and thick budget documents marked “National Equalisation System”, brutally exposing the city’s financial dependence and her personal role as the municipal councillor responsible for finance. The back of the neck tells another story: a red brick wall from Kockums’ old industrial heritage. But the wall is cracking under the weight, and wild weeds force their way through the fractured mortar – a direct visual metaphor for the city’s segregation and the social challenges built into Malmö’s very foundations.

The clothing and shoulders reveal the difficult balancing act between local party politics and the global arena. Around her neck, she wears a tightly knotted three-coloured scarf symbolising unity: one thread is Social Democratic red, another the green of the Green Party, and the third Liberal blue – a concrete visualisation of the fragile three-party coalition that governed the city between 2022 and 2026. On her right shoulder, however, international prestige bursts forth in the form of a large, luxuriant globe bearing the word “ICLEI”. From this global sphere, lush tropical plants and modern solar panels pour forth, symbolising her prestigious role as world president of the global environmental and urban network.

Part of the chest and bust are constructed from a large, heavy municipal electoral roll from the decisive September 2026 election. The register is divided in two: half its pages consist of analogue, stamped ballot papers bearing a large red “S”, while the other half has been transformed into digital screens. These screens glow with a sea of furious blue emojis from Facebook campaigns and from the opposition’s digital trenches for “Malmö Först”.

At the very bottom of the composition, on the decorative ribbon bearing the motto “A FAIRER AND MORE SUSTAINABLE MALMÖ”, I have placed a historical sentinel. There stands the industrialist Frans Suell himself, making the V-sign towards Jammeh. It is a gesture of good fortune from one of the city’s founders to its very first woman in the leading post – a position that, in the sixteenth century, I would have called the mayor, a title that served perfectly well for more than five hundred years before you replaced it with Chair of the Municipal Executive Board. That a woman should hold the office is, of course, peculiar to a man of the sixteenth century, but logical nonetheless. It has been in the air since long before Malmö existed.

I wish you good luck!”


INTRODUKTION – Maktens anatomi

Vad skulle Giuseppe Arcimboldo ha gjort med dagens politiska makt? En gång förvandlade han en kejsare till frukter, blommor och säd och en jurist till böcker, fisk och kött. Fyra och ett halvt sekel senare har ingredienserna förändrats, men kanske inte makten.

I Malmö skulle renässansmålaren finna en helt ny värld av symboler som väntade på honom: cykelbanor och budgetdokument, industriminnen och miljöambitioner, sociala medier och politiska gräl, den röda rosen och Turning Torso. Och mitt i allt detta finns kvinnan som har lett staden i mer än ett decennium.

Så vad händer om Arcimboldo återvänder till Malmö, tar upp sina penslar och bestämmer sig för att måla henne?

Det här är berättelsen om det porträttet.

PROLOG – Kejsarens narr

Att göra sig lustig över makten är en farlig konst. Giuseppe Arcimboldo hade emellertid den ovanliga förmånen att få göra det med maktens tillåtelse.

Vid det habsburgska hovet var hans märkliga huvuden inte bara målningar utan också en form av lärd underhållning. Kejsare, ämbetsmän och hovfolk kunde förvandlas till frukter, fiskar, böcker, blommor och stekar, och bakom det virtuosa konststycket kunde det finnas både smicker och ett betydligt vassare löje. Rudolf II lät sig själv förvandlas till ”Vertumnus”, naturens överflöd och den harmoniske härskaren. ”Juristen” fick ett mindre smickrande öde. Där blev människan nästan uppäten av sitt eget ämbete, byggd av böcker och handlingar men med ett ansikte av döda fiskar och tillagat kött.

Det märkliga är att detta kunde ske mitt i maktens centrum. Arcimboldo behövde inte stå utanför palatset och kasta sten mot fönstren. Han befann sig innanför dem. Det groteska var en del av hovets underhållning, och kejsaren själv uppskattade konstnärens visuella upptåg. Därmed fick Arcimboldo en frihet som satirikern sällan har: han kunde studera maktmänniskan på nära håll och sedan plocka isär henne inför samma människor som utövade makten.

Fyra och ett halvt sekel senare har Arcimboldo fått nya modeller. Den här gången Malmös borgmästare, eller som det heter nuförtiden, ”kommunstyrelsens ordförande”.

Och den här gången finns det ingen kejsare som bestämmer hur långt skämtet får gå. I Sverige skyddas satiren av en grundlagsskyddad tryckfrihet, och på andra sidan Atlanten garanterar det första tillägget till den amerikanska konstitutionen yttrande- och pressfriheten. Men lagens skydd innebär inte att makten måste uppskatta den som granskar, förlöjligar eller provocerar den. Men jag tror inte att Katrin Stjernfeldt Jammeh blir särskilt upprörd. Hon har betydligt mer ont av vissa politiska motståndare.

”Borgmästaren” – En essä om maktens anatomi

När renässansmästaren Giuseppe Arcimboldo målade sitt berömda mästerverk ”Vertumnus” lät han frukter, grödor och blommor bilda kejsar Rudolf II:s ansikte. Det var en frodig och djupt positiv hyllning till kejsarens makt över naturen, en symbol för en harmonisk guldålder. Men Arcimboldo ägde också en skoningslös blick för det groteska. I målningen ”Juristen” förvandlades samma teknik till vad som har kallats en ”ugly caricature”, där de döda fiskarna och det tillagade köttet har tolkats som anspelningar på frosseri och hala juridiska metoder. Det är i den förra, ljusare traditionen som ”Borgmästaren” tar form. Jag låter tidsresenären själv berätta om sitt senaste porträtt.

Första kvinnan vid sin post

”När jag rör mig genom det moderna Skåneland inser jag att hovets maktstrukturer och politiska intriger har flyttat från kejsarpalatsen till kommunhusen. För att avbilda Malmös ledande kvinna, Katrin Stjernfeldt Jammeh, har jag återvänt till den strama och djupt detaljerade manieristiska stil som präglade mitt måleri under mina mest mogna år i Prag. Jag har placerat henne i en skarp profil mot en dyster, mörk och helt neutral bakgrund. Det dramatiska, klara renässansljuset faller hårt över hennes gestalt, enbart för att förstärka de enskilda föremålens textur och ge papper, tegel, metall, kött och blad en nästan taktil påtaglighet.

På avstånd porträtterar bilden en stram, värdig och modern kvinnlig ledare, djupt förankrad i en stads- och miljökontext. Men när betraktaren tar de avgörande stegen närmare målarduken, upplöses denna kommunala värdighet omedelbart. Ansiktet och bysten förvandlas till ett slagfält där kommunala budgetar, globala miljöambitioner, skånska slätter och Kockums industriarv står i en intensiv, visuell strid mot oppositionens aggressiva mobilkameror och sociala mediesatir. Varje anatomisk del har demonterats och ersatts med en visuell symbol som berättar sanningen om hennes ämbete.

Hennes karakteristiska, korta och asymmetriskt klippta frisyr har jag beskrivit som ett tätt sammanvävt lövverk. Här trängs frodiga gröna och vissna eklöv med skånska boklöv – symboler för den skånska naturen och Malmös stolta identitet som parkernas stad. Men i detta lövverk har jag också flätat in slingor av torr halm och mogna sädesax från Trelleborgs slätter, en direkt och handfast referens till den landsbygdsbakgrund där hon en gång växte upp. Som ett hårband genom detta virrvarr av botanik löper en subtil men fullt synlig mekanisk cykelkedja. Den fungerar som en dubbelbottnad blinkning till hennes privata cykelpendling och Malmös aggressiva, politiska satsningar på cykelinfrastruktur. Högst upp på hjässan, som en exklusiv och glänsande hårnål längst bak i frisyren, sticker en liten, stiliserad modell av Turning Torso upp i rent silver för att markera konturen av hennes hovs geografi.

Ansiktets anatomi är en studie i den teknokratiska kyla och det tjocka skinn som en modern regent måste utveckla. Hennes panna är slät, grå och fullständigt ogenomtränglig, formad av en polerad granitsten hämtad direkt från Malmös vågbrytare – ett hårt skydd mot det näthat hon ständigt tvingas möta. Kindbenet och den mjuka kinden formas av en hoprullad, glansig PR-broschyr från Malmö stad, där betraktaren i glansen kan skönja den politiska texten ”Gratis busskort för pensionärer”. Hennes näsa är en hoprullad ledarsida från tidningen Arbetet, gulnad och nött i kanterna, vilket symboliserar hennes journalistiska rötter och ideologiska grund.

Ögat är inte mänskligt; det är en blänkande kameralins från en smartphone, vänd direkt mot betraktaren som en symbol för att hon ständigt filmas, granskas och övervakas av sociala medieraktivister. Direkt ovanför linsen sträcker sig det socialdemokratiska ögonbrynet: en liten, liggande röd ros där stjälkens vassa taggar bildar brynets naturliga textur. Hennes läppar är fylliga, djupt röda och utgörs av en klassisk dansk pölse – en medveten geografisk markering som belyser den ständiga samexistensen och det nära beroendet av den danska huvudstaden på andra sidan Öresundsbron. Under läpparna formas hakan av en åldrad pensionärshand som håller i ett Jo-Jo-kort för kollektivtrafiken. Detta kort, som numera har ersatts av andra moderna betalsystem, är en direkt referens till den omtalade PR-videon med de arrangerade telefonsamtalen och påminner betraktaren om att pensionärer numera åker gratis i staden alla dagar.

Går vi till örat kliver vi rakt in i kritikens, skandalernas och hotets sfär. Ett gammalt kassettband glider rakt in i örat, där dess utdragna magnetremsa trasslar sig i ett hopplöst virrvarr – en direkt visuell satir över oppositionens anklagelser om 'mygel' och dolda ljudanläggningsaffärer i kommunen. Från örat dinglar ett glittrande men djupt hotfullt örhänge, format som en liten digital TikTok-logotyp i silver och skrikiga neonfärger. Örhänget dinglar mot halsen som en symbol för Malmölistans ständiga digitala konfrontationer i cyberrymden.

Halsens och nackens anatomi bär upp hela det politiska och ekonomiska fundamentet. Halsens framsida är uppbyggd av tunga, prydliga travar med skattekronor och tjocka budgetdokument märkta 'Statligt utjämningssystem”, vilket brutalt blottar stadens ekonomiska beroende och hennes personliga roll som finanskommunalråd. Halsens baksida, nacken, berättar en annan historia: den består av en murad röd tegelvägg från Kockums gamla industriarv. Men väggen spricker under tyngden, och ur de spruckna fogarna tränger vilt ogräs ut – en direkt visuell metafor för stadens segregation och de sociala utmaningar som murats in i Malmös grund.

Kläderna och axlarna visar den svåra balansgången mellan det lokala maktpartiet och den globala arenan. Runt halsen bär hon en trefärgad sjal, hårt knuten för att visa sammanhållning, där en tråd är socialdemokratiskt röd, en är Miljöpartiets gröna och den tredje är Liberalernas blå – en konkret visualisering av den sköra trepartikoalition som styrt staden mellan 2022 och 2026. På hennes högra axel exploderar däremot den internationella prestigen i form av en stor, prunkande jordglob med texten "ICLEI". Ur denna globala sfär väller frodiga, tropiska växter och moderna solpaneler fram, vilket symboliserar hennes prestigefyllda roll som världspresident för det globala miljö- och stadsnätverket.

Hela bröstkorgen och bysten är uppbyggd av en stor, tung kommunal röstlängd från det avgörande valet i september 2026. Denna röstlängd är tudelad: hälften av sidorna är analoga, stämplade valsedlar med ett stort, rött 'S', medan den andra hälften har förvandlats till digitala skärmar. Dessa skärmar lyser upp och visar ett hav av upprörda, arga blå emojis från Facebook-kampanjerna och oppositionens digitala skyttegravar för ”Malmö Först".

Längst ner i kompositionen, på det dekorativa bandet som bär mottot ”ETT MER RÄTTVIST OCH HÅLLBART MALMÖ", har jag placerat en historisk vaktpost. Där står industrimannen Frans Suell i egen hög person och gör V-tecknet åt Jammeh. Det är en historisk lyckönskning från en av stadens fäder till dess allra första kvinna på den ledande posten – en post som jag på 1500-talet skulle ha kallat borgmästare, en titel som dög i mer än 500 år innan ni bytte ut den mot kommunstyrelsens ordförande. Att en kvinna innehar posten är för en femtonhundratalsmänniska givetvis besynnerligt, men logiskt. Det har legat i luften sedan långt innan Malmö fanns. Lycka till!”