Bridge Passage - Bropassage

Svensk text på slutet

Certain love stories refuse to stay in the past.

Most marriages leave behind a few photographs, a handful of letters and perhaps a faded anecdote or two. Anita Ekberg and Anthony Steel left behind something rather different: headlines, scandals, broken hearts, shattered expectations and enough stories to fill several lifetimes.

When they married in Florence in 1956, they seemed destined for a glittering future. He was one of Britain's most successful film stars. She was the young Swedish beauty rapidly conquering Europe and Hollywood. Yet within a few years, their careers were moving in opposite directions. Anita was ascending towards immortality through La Dolce Vita. Anthony was beginning a decline from which he would never fully recover.

Time, however, has a curious habit of reordering old quarrels.

Imagine, then, the two of them meeting again many decades later. Not in Rome, London or Hollywood, but in Malmö. Not in a grand ballroom or a film studio, but aboard a classic Riva as it speeds through the city's canals and out towards the open waters of the Øresund.

When time-travellers meet on Earth, old grudges tend to lose their importance. Nothing can be undone. Nothing can be altered. The world has already become what it is. The victories and mistakes, the triumphs and heartbreaks, belong to history.

What remains is memory.

And sometimes, if one is fortunate, there is forgiveness.

What follows is not exactly history.

Nor is it entirely fiction.

It is something in between: a conversation that might have taken place between two people who once loved each other passionately, hurt each other deeply, and in eternity lived long enough to laugh about it both.

Where Old Quarrels End
Upon the silver mirror of the Sound they flew,
Where Malmö's towers faded into haze,
And Ven, like some green jewel the heavens threw,
Lay waiting in the afternoon's soft blaze.

The mahogany vessel skimmed the tide,
Her polished flanks embracing wind and foam,
While Anita stood laughing at the guide
Of fate that led all wandering spirits home.

About her danced the sunlight and the spray,
As once in Rome the fountains crowned her name;
Yet time, that thief who steals all things away,
Had left untouched the embers of her flame.

Behind her sat the man she once had wed,
Whose star had dimmed while hers ascended high;
Yet now no bitterness remained unsaid,
For years had taught what pride could not deny.

The sea remembers neither blame nor praise.
The waves keep none of history's accounts.
They care no more for triumphs won in days
Than crowns bestowed by kings upon their mounts.

And Anthony, who watched the shoreline fade,
Beheld not scandal, sorrow, loss or fame,
But merely herthe golden-haired maid
Who turned one winter evening into flame.

Then spoke the wind that wandered from the west:
"All earthly quarrels end beneath the sun.
The heart that once was wounded finds its rest
When all the races of ambition run."

So onward sped the Riva through the light,
Between two kingdoms and two lives long past,
While gulls wheeled white against the vault of night
That somewhere waited far beyond the mast.

And if the world remembered them as stars,
As lovers, exiles, legends, myths or fools,
The sea cared little for such mortal scars
Or for the judgments written down in schools.

For there upon the shining Öresund,
Where sea and sky in blue communion blend,
Two Time-travellers, once lost and now re-found,
Sailed not towards a beginning
but an old quarrel's end
Malmö, June 2026

Bridge Passage

Anita had rented the Riva from a company that hired out everything from Rolls-Royces and private jets to luxury villas and boats, each costing more than most peoples houses.

She could have chosen the classic sightseeing route. Malmö Castle. The canals through Kungsparken. The old bridges and green avenues.

But it was too slow.

Speed had always been a kind of opium for Anita Ekberg. Fast cars. Fast boats. Fast decisions. Full speed ahead through life.

As she pushed the throttle forward, the Riva lifted slightly at the stern and surged through the canal. Water sprayed along the hull as Centralbron approached.

The passenger was perhaps not the man one might have expected.

It was not her great love, the man who loved her, the sea and boats in equal measure, Fiat heir Gianni Agnelli. He had, admittedly, visited Malmö at some point during his long life, but on this particular day he happened to be in another part of the galaxy.

One takes what one can get.

The man seated on the light-coloured aft sofa was Anthony Steel, a tragic figure, even though everything had begun so well.

Seventy years earlier, he had been one of Britains biggest film stars. His name had appeared above the title on cinema posters. He had been photographed by the press and was regarded as a possible successor to the great British matinée idols.

Then he had met Anita Ekberg.

It would be unfair to say she ruined his life. She did not. Yet meeting Anita coincided almost uncannily with the moment when their careers began to move in opposite directions.

When they married in Florence in 1956, most people would have put their money on Anthony Steel.

A few years later, Anita was on her way to immortality through Fellini and La Dolce Vita.

Anthony was heading in the opposite direction.

Now he sat in the back of a Riva in Malmö, watching his former wife steer the boat as if she had just stolen it.

Perhaps that was why he was still smiling.

Do you see Bagers Bridge up ahead? Anita said, leaning back in the driving seat as the Riva sliced through the dark green water. It's funny. Whenever you drive through the Old Harbour, you start thinking about old stories."

Anthony Steel sat in the back seat, one arm draped over the backrest. He watched her over the rim of his sunglasses.

"Old stories?" he said. "That usually means you're thinking about something that didn't quite end as it began."

"That applies to most love stories."

"Touché."

The Riva passed beneath Centralbron, revealing a view towards the canal leading to Bagers Bridge. People strolled along the quays in the summer sunshine while the water glittered between the old brick buildings.

"You know," Anita said, "seventy years earlier, I wasn't sitting in Malmö. I was in London, doing the final studio work on Zarak."

"You were earning more money than ever."

"Twenty-five thousand pounds."

"Which you managed to remind everyone about."

"I had worked for it," Anita replied dryly.

Anthony smiled.

"That you had."

"I was staying at the Savoy. The film was almost finished. I was about to return to Hollywood for Flight to Hong Kong. Everything moved fast back then. My career moved fast. Life moved fast. And then that evening came."

"The beginning of the end?"

"Now you're getting ahead of the story."

Anthony raised his hands innocently.

"Carry on."

The classic Riva's engine rumbled deeply and powerfully. Anita sat casually, perched on the backrest of the forward sofa, her feet on the seat cushion, steering confidently with one hand on the wheel. The wind tore through her hair as the boat cut through the dark waters of Malmö's canals.

They had just passed Centralbron and were heading towards Bagers Bridge. The old Stock Exchange building slid by on the starboard side. Along the quays, modern Malmö stood alongside the remnants of the old harbour landscape, where ferries to Denmark had once docked long before the bridge was built.

Anthony sat sunk into the pale leather sofa, watching her.

Despite the engine noise and speed, there was a strange calm between them. Their four-year marriage had been a battlefield of wounded feelings, jealousy, quarrels and reconciliations. But now, seventy years later, time had worn away most of the anger.

The memories remained.

Anita eased off the throttle slightly as they neared Bagers Bridge.

Anita: Rather like us, isn't it? High speed and a constant risk of total disaster.

Anthony: Yes. We really did tear each other apart in the end. We were like fire and petrol.

Anita: That's possible. But in the middle of all that there are things I'll never regret.

Anthony: I know exactly what you're thinking about.

Anita: Do you?

Anthony: The Savoy Hotel.

Anita laughed.

Anita: That evening.

Anthony: That evening.

They rounded the Stock Exchange building and glided into the Inner Harbour.

Anita: I was finishing Zarak. I'd earned more money than ever before. Twenty-five thousand pounds.

Anthony: Which you mentioned to everyone you met.

Anita: I had worked hard for it.

Anthony: You certainly had.

Anita: And then came the premiere at Odeon Marble Arch. John Wayne's The Conqueror.

Anthony: Where I happened to be in exactly the right place at exactly the right time, though I confess I've forgotten the film.

Anita: Thanks to Euan Lloyd.

Anthony: He saved my life.

Anita: He claimed he was babysitting.

Anthony: He actually was.

Anita: It still sounds like a terrible excuse.

Anthony laughed.

Anita: I told him I wasn't going alone. I had just had a wonderful gown made.

Anthony: And you said it would ruin your reputation.

Anita: Which was true.

Anthony: Euan looked as though the entire film industry would collapse if he failed to find you an escort.

Anita: So he found you.

Anthony: I was actually looking for Jackie Lane.

Anita: Poor Jackie.

Anthony: Poor me.

Anita: She was in Rome.

Anthony: Which is how I ended up with the best blind date in the world.

Anita rolled her eyes.

Anita: Euan told me he had found an Englishman to accompany me.

Anthony: And you weren't impressed.

Anita: I said, "Another stuffy Englishman, I suppose?"

Anthony laughed loudly.

Anthony: That still hurts.

Anita: You survived.

Anthony: Barely.

They passed beneath Universitetsbron. Ahead of them, the harbour opened towards Dockan.

Anita: I was standing in the Savoy bar, watching the bartender, when Euan told me my escort had arrived.

Anthony: I remember that moment.

Anita: I turned around.

Anthony: And there I stood.

Anita: In a tuxedo.

Anthony: An impeccable tuxedo.

Anita: It was actually rather impressive.

Anthony: At last, the truth.

Anita: Don't get carried away.

Anthony: I was trying to be charming.

Anita: You didn't have to try very hard.

Anthony smiled with satisfaction.

Anthony: Do you know what still puzzles me?

Anita: That you married me?

Anthony: No. That you had never heard of me.

Anita: I genuinely hadn't.

Anthony: I was one of Britain's biggest film stars.

Anita: In Britain.

Anthony: There it is again.

Anita: You were very handsome.

Anthony: Thank you.

Anita: But don't get conceited. I was better looking.

Anthony: That's an argument I have no intention of entering.

The boat passed the outer lighthouse.

Anthony: I remember not wanting the evening to end.

Anita: No.

Anthony: We just kept talking.

Anita: And laughing.

Anthony: And moving closer.

Anita: Slowly.

Anthony: Very slowly.

Anita: As though neither of us wanted to spoil the moment by rushing it.

Anthony: I think I fell in love in the hotel bar.

Anita: You fell in love before we even left the hotel bar.

Anthony: That's possible.

Anita: You stared at me as though you'd seen a ghost.

Anthony: A very beautiful ghost.

Anita handled the boat the way most people handle a carmore specifically, the way a car thief handles a car with the police glued to the rear-view mirror. The Riva heeled sharply through the tight turns of Malmö's Inner Harbour, the hull slapping the water hard enough to send cascades of white spray across the deck. The glass façades of the university flashed past like a blurred film reel. Anthony sat pinned to the rear sofa, both hands gripping the gunwale in a death grip to keep from being thrown from his seat.

Despite the danger and the deafening roar of the engines, there was a strange undercurrent of security between them. Their four-year marriage had been a battlefield of hurt feelings and endless arguments, but now, many decades later, her reckless driving felt oddly familiar.

Anita straightened the boat in one final sharp turn after passing beneath Universitetsbron, where the outer harbour basin lay before them. She half-turned towards the rear sofa and shouted over the thunder of the engines.

Anita: (Laughing loudly, the wind whipping her hair across her face) Rather like us, isn't it? High speed and a constant risk of total disaster!

Anthony: (Holding on for dear life, shouting back with a nervous yet genuine laugh) Yes! You still drive like a car thief, Anita! We really did tear each other apart in the end! We were like fire and petrol!

Anita: (Her gaze sweeping across the wide harbour basin before correcting course with a flick of the wheel) Yes, we were! But in the midst of all that madness... there are things I'll never regret!

Anthony: (Leaning forward as far as he dares, his expression softening despite the speed) I know exactly what you're thinking of! That very first night!

Anita: (Nodding enthusiastically, a broad smile spreading across her face) I was thinking about it just now! Evening had turned into that kind of velvety darkness that shuts out the rest of the world!

Anthony: Exactly! It was only the two of us in the soft glow of candlelight! The air was charged with anticipation; every glance held an entire story of longing!

Anita: (Holding the wheel firmly with one hand as the boat cuts through a large wave) And when we finally found each other beneath the sheets... do you remember? Time seemed to stop!

Anthony: I remember those first slow, exploratory caresses! It felt like a voyage of discovery across your skin! Every breath and every sigh spoke their own language! A perfect dance between gentle touch and profound intimacy!

Anita: (Her eyes shining despite the wind and spray, calling back over her shoulder) Before everything descended into chaos, it was all so simple! As our pulses quickened, the passion grew! They were intense, breathless moments! I was completely absorbed in your eyes; the world outside became utterly irrelevant!

Anthony: Everything was about rhythm, warmth and the electric tension in the room! We had no idea how stormy our lives would become later! But in that moment, when the wave finally broke, everything dissolved into such deep, unconditional tenderness!

Anita: (Sighing deeply, the sound almost swallowed by the engines as she glances back at him) Falling asleep in your arms, my skin still warm, listening to your calm breathing... that was the finest proof of our connection! At least we had that, Anthony!

Anthony: (Stretching forward and gripping her calf to steady himself) Yes! No one can ever take that from us! That night was magical!

The Øresund suddenly lay before them. Anita smiled as the wind caught her hair.

Anita: I was just thinking about that night.

Anthony: So was I.

Anita: Evening settled into that kind of velvety darkness that shut out the rest of the world.

Anthony: Exactly. There were only the two of us. The rest of London might as well have ceased to exist.

Anita: And the air was so charged you could almost touch it.

Anthony: Every glance carried an entire story of longing.

Anita: When we finally found each other, it felt as if time had stopped.

Anthony: Yes.

Anita: As though the hours disappeared.

Anthony: I still remember how everything around us fell silent.

Anita: Before everything descended into chaos, it was all so simple.

Anthony: It was.

Anita: As our pulse quickened, our passion grew. The world outside became irrelevant.

Anthony: We had no idea how stormy life would become.

Anita: No.

Anthony: But at that moment, there was only warmth, closeness, and the sense that we had found something extraordinary.

Anita: And then there was that tenderness afterwards.

Anthony nodded.

Anthony: Yes.

Anita: Falling asleep, wrapped in your arms, hearing you breathe.

Anthony: That's what I remember most strongly.

Anita: Not the premiere?

Anthony: No.

Anita: Not John Wayne?

Anthony: No.

Anita: Not the Duchess of Gloucester?

Anthony: Especially not her.

Anita laughed.

Anthony: The strange thing is that that night contained everything best about us.

Anita: And none of the worst.

Anthony: Not a single argument.

Anita: Not a single jealous scene.

Anthony: Not one smashed plate.

Anita: If someone had told me what was in store for us, I would have laughed.

Anthony: So would I.

Anita: But back then, we were just two young fools who believed love could solve everything.

Anthony: And that night it honestly felt as though it could.

For a while they sat in silence.

Then Anita smiled crookedly.

Anita: Apparently, it was so good that we were foolish enough to marry three months later.

Anthony groaned theatrically.

Anthony: Thereyou've just ruined the romantic atmosphere.

Anita: I'm Swedish. That's our job.

Anthony laughed so loudly that he almost drowned out the engines.

Anita pushed the throttles forward. The Riva lifted slightly onto the plane and shot across the blue waters of the Øresund as Malmö Harbour slowly faded behind them.

Ven now lay before them like a green emerald in the middle of the sound. Malmö had sunk into the distance behind them, and the Danish coastline stretched across the horizon like a blue-grey ribbon.

Anthony leaned back against the rear seat and watched Anita at the wheel.

Anthony: Do you know what strikes me?

Anita: That you're still alive after I drove through the harbour?

Anthony: That too. But mostly that you've always looked happiest behind a steering wheel or a helm.

Anita smiled.

Anita: There may be something to that.

Anthony: Speed was your favourite drug long before anyone invented social media.

Anita laughed.

Anita: Perhaps.

Anthony: Fast cars. Fast boats. Fast decisions.

Anita: Men.

Anthony burst out laughing.

Anthony: Thereyou've said it yourself.

For a while, they sat in silence as the Riva carved its way through the sound's glittering waters.

Anthony: You know, in 1960, the year after we divorced, you bought a boat like this one.

Anita patted the instrument panel in front of her.

Anita: Not exactly like this one.

Anthony: No. An even finer one.

Anita: You're trying to flatter me.

Anthony: I'm talking about the boat.

Anita: Liar.

Anthony smiled.

Anthony: It came from the same shipyarda Riva Tritone.

Anita: Number 142.

Anthony: I'm impressed you still remember the hull number.

Anita: You don't forget things like that.

Anthony: La Dolce Vita had just premiered.

Anita nodded.

Anita: The whole world had gone mad.

Anthony: The whole world had gone mad about you.

Anita laughed.

Anita: Fellini would probably have phrased it that way.

Anthony: I don't need Fellini to state the obvious.

The wind caught her hair.

Anthony: It was a Tritone, the predecessor of the Aquarama and Riva's flagship in those days.

Anita: Carlo Riva was very proud of that model.

Anthony: He was also very proud of you.

Anita glanced back at him, curious.

Anthony: Has no one ever told you?

Anita: Told me what?

Anthony: That he used to call you *la più bella di tutte*.

Anita laughed.

Anita: That sounds like Carlo.

Anthony: The most beautiful of them all.

Anita: Did he mean the actresses or the boats?

Anthony: I suspect he never quite made up his mind.

Anita laughed again.

Anthony: People today probably don't fully understand what a Riva meant back then.

Anita: You mean that it floated?

Anthony: I mean it was the nautical equivalent of a Rolls-Royce.

Anita: That's actually true.

Anthony: During the 1950s, there were really only two things that signalled you had made ita Rolls-Royce on land and a Riva on the water.

Anita: And preferably both at the same time.

Anthony: Preferably.

Anita: That sounds very Italian.

Anthony: It was very Italian.

Anita: And very expensive. However, I had a Mercedes 300 SL.

Anthony: Above all, very expensive.

He looked out across the glittering Øresund.

Anthony: Kings bought them. Oil magnates bought them. Princes and princesses. Industrialists. Movie stars. Singers. Sporting heroes. Playboys. The number of people who owned a Riva was almost a catalogue of twentieth-century glamour.

Anita: Don't forget the actresses.

Anthony: No, quite right. And the most beautiful Swedish actress in the world.

Anita: There you go getting sentimental again.

Anthony: I'm merely trying to be historically accurate.

Anita: You should also mention that most of them bought a standard model.

Anthony: While you ordered zebra stripes.

Anita: Exactly.

Anthony: Which probably sums up Anita Ekberg better than any biography ever could.

Anita: How so?

Anthony: If everyone else turned right, you turned left.

Anita: And if everyone else had beige upholstery...

Anthony: ...you bought a zebra that made half the Mediterranean raise an eyebrow.

Anita: The zebra stripes.

Anthony: The zebra stripes.

Anita: I loved them.

Anthony: You certainly did.

Anita: Everyone else had navy blue, white, or beige.

Anthony: You wanted people to notice the boat before they noticed the sea.

Anita: Precisely.

Anthony: The entire cockpit looked as though a zebra had taken over the shipyard at Sarnico.

Anita laughed so hard that the boat rolled slightly.

Anita: She was magnificent.

Anthony: She was completely insane.

Anita: Which, in my case, often means the same thing.

Anthony: It was impossible to mistake who owned that boat.

Anita: That was rather the point.

Anthony: And out there lie Capri, Ischia, and the entire Italian Riviera, waiting for you.

Anita nodded.

Anita: I loved casting off early in the morning, before the photographers woke.

Anthony: But they always woke up.

Anita: Sooner or later.

Anthony: And then they chased you across half the Mediterranean.

Anita: They were persistent.

Anthony: You were worse.

Anita: Fortunately, cameras hate salt water. With a little help, they ended up there. She smiled wickedly.

Anthony: That was about the time Agnelli appeared, wasn't it?

Anita shot him a glance over her shoulder.

Anita: Now you're being curious.

Anthony: I'm English. We survive on gossip.

Anita: Gianni loved boats almost as much as he loved women.

Anthony: And you?

Anita: I loved boats more than men.

Anthony: That explains quite a lot.

Anita laughed loudly.

Anita: But do you know what I liked most about the Tritone?

Anthony: The zebra stripes?

Anita: No.

Anthony: Showing it off?

Anita: No.

Anthony: All right, I give up.

Anita looked out across the sound.

Anita: Freedom.

She made a sweeping gesture towards the horizon.

Anita: Out on the water, I could leave everything behind. Producers, journalists, lawyers, gossip columnists, and the endless parade of staring men.

Anthony: And former husbands?

Anita: No. One never really gets rid of you lot.

Anthony laughed so loudly that the sound echoed across the water.

The Riva continued towards Ven as the sun sparkled on the polished mahogany deck and the island slowly emerged from the haze ahead.

For a while, neither of them spoke.

The wind was softer now. The sea had grown calmer. Ven lay before them like something suspended between dream and reality.

Anthony: You know, Anita...

Anita: That usually means trouble.

Anthony: Not this time.

Anita: Then I'm listening.

Anthony looked out towards the island.

Anthony: Strange, isn't it?

Anita: What is?

Anthony: When we were young, we thought success meant always moving faster.

Anita smiled.

Anita: Faster cars.

Anthony: Faster boats.

Anita: Bigger houses.

Anthony: More films.

Anita: More lovers.

Anthony: More headlines.

Anita: More trouble.

Anthony laughed.

Anthony: Definitely more trouble.

For a moment, they sat quietly.

Anthony: And yet, here we are.

Anita: Still floating.

Anthony: Still floating.

Anita: That's more than can be said of some of my romances.

Anthony: Including ours?

Anita: Especially ours.

Anthony burst out laughing.

Anthony: You haven't changed.

Anita: Neither have you.

Anthony: That's probably why we divorced.

Anita: That's definitely why we divorced.

The island of Ven grew larger ahead of them.

The Riva continued across the sparkling waters of the Øresund, carrying two ghosts from another age towards a small green island between Sweden and Denmark. At the same time, sunlight danced across the waves, and the years seemed, for a little while, to disappear.

Bropassage

Vissa kärlekshistorier vägrar att stanna kvar i det förflutna.

De flesta äktenskap lämnar efter sig några fotografier, en bunt brev och kanske en eller två bleknade anekdoter. Anita Ekberg och Anthony Steel lämnade efter sig något helt annat: rubriker, skandaler, krossade hjärtan, grusade förväntningar och tillräckligt många historier för att fylla flera livstider.

När de gifte sig i Florens 1956 tycktes de vara ämnade för en strålande framtid. Han var en av Storbritanniens mest framgångsrika filmstjärnor. Hon var den unga svenska skönheten som snabbt erövrade Europa och Hollywood. Ändå började deras karriärer inom några få år röra sig i motsatta riktningar. Anita var på väg mot odödlighet genom *La Dolce Vita*. Anthony inledde en nedgång som han aldrig helt skulle återhämta sig från.

Tiden har emellertid en märklig förmåga att ommöblera gamla konflikter.

Föreställ er därför att de möts igen många årtionden senare. Inte i Rom, London eller Hollywood, utan i Malmö. Inte i en praktfull balsal eller en filmstudio, utan ombord på en klassisk Riva som susar genom stadens kanaler och vidare ut mot Öresunds öppna vatten.

När Time-travellers möts på jorden tenderar gammalt groll att förlora sin betydelse. Ingenting kan göras ogjort. Ingenting kan förändras. Världen har redan blivit vad den är. Segrarna och misstagen, triumferna och hjärtesorgerna tillhör historien.

Det som återstår är minnet.

Och ibland, om man har tur, finns där också förlåtelse.

Det som följer är inte exakt historia.

Inte heller är det helt och hållet fiktion.

Det är något däremellan: ett samtal som skulle kunna ha ägt rum mellan två människor som en gång älskade varandra passionerat, sårade varandra djupt, men som i evigheten levt tillräckligt länge för att kunna skratta åt bådadera.

Anita hade hyrt Rivan av ett företag som hyrde ut allt från Rolls-Royce-bilar och privatjet till lyxvillor och båtar som kostade mer än de flesta människors hus.

Hon hade kunnat välja den klassiska sightseeingrundan. Malmöhus slott. Kanalerna genom Kungsparken. De gamla broarna och de gröna alléerna.

Men det gick för långsamt.

Fart hade alltid varit ett slags opium för Anita Ekberg. Snabba bilar. Snabba båtar. Snabba beslut. Full fart genom livet.

När hon tryckte fram gasreglaget reste sig Rivan lätt på aktern och sköt fart genom kanalen. Vattnet sprutade längs skrovsidorna medan Centralbron närmade sig.

Passageraren var kanske inte den man hade väntat sig.

Det var inte hennes stora kärlek, han som älskade henne, havet och båtarna, Fiat-arvtagaren Gianni Agnelli. Han hade visserligen besökt Malmö någon gång under sin långa resa genom livet, men just denna dag befann han sig i en annan del av galaxen.

Man tager vad man haver.

Mannen i den ljusa baksoffan var Anthony Steel, en tragisk figur trots att allt hade börjat så bra.

Sjuttio år tidigare hade han varit en av Storbritanniens största filmstjärnor. Han hade haft sitt namn över filmaffischerna, blivit fotograferad av pressen och betraktats som en möjlig efterträdare till de stora brittiska matinéidolerna.

Sedan hade han träffat Anita Ekberg.

Det låter orättvist att säga att hon förstörde hans liv. Det gjorde hon inte. Men mötet med Anita sammanföll nästan kusligt väl med den punkt där deras karriärer började röra sig åt olika håll.

När de gifte sig i Florens 1956 skulle de flesta ha satsat sina pengar på Anthony Steel.

Några år senare var Anita på väg mot odödlighet genom Fellini och La Dolce Vita.

Anthony var på väg åt andra hållet.

Nu satt han här i baksoffan på en Riva i Malmö och betraktade sin före detta hustru medan hon körde båten som om hon precis hade stulit den.

Kanske var det därför han fortfarande log.

"Ser du Bagers bro där framme?" sa Anita och lutade sig tillbaka bakom ratten medan Rivan skar genom det mörkgröna vattnet. "Det är lustigt. När man kör genom Gamla Hamnen börjar man tänka på gamla historier."

Anthony Steel satt i baksätet med den ena armen över ryggstödet. Han betraktade henne över sina solglasögon.

"Gamla historier?" sa han. "Det brukar betyda att du tänker på sådant som inte slutade riktigt som det började."

"Det gäller väl de flesta kärlekshistorier."

"Touché."

Rivan passerade Centralbron och öppnade upp vyn mot kanalen som ledde vidare mot Bagers bro. På kajerna promenerade människor i sommarsolen medan vattnet glittrade mellan de gamla tegelbyggnaderna.

"Vet du," sa Anita, "sjuttio år tidigare satt jag inte i Malmö utan i London. Jag höll på med de sista studiotagningarna av Zarak."

"Du tjänade mer pengar än någonsin."

"Tjugofemtusen pund."

"Vilket du lyckades påminna alla om."

"Jag hade arbetat för dem", sa Anita torrt.

Anthony log.

"Det hade du."

"Jag bodde på Savoy. Filmen var nästan färdig. Jag skulle snart tillbaka till Hollywood för Stormdrivet flygplan. Allting gick fort på den tiden. Karriären gick fort. Livet gick fort. Och så kom den där kvällen."

"Början på slutet?"

"Nu går du händelserna i förväg."

Anthony höjde händerna oskyldigt.

"Fortsätt."

Motorn i den klassiska Riva-båten mullrade djupt och kraftfullt. Anita satt nonchalant uppflugen på framsoffans ryggstöd, med fötterna på sätet, och styrde vant med ena handen på ratten. Vinden slet i hennes hår medan båten skar genom det mörka vattnet i Malmös kanaler.

De hade just passerat Centralbron och var på väg mot Bagers bro. Börshuset gled förbi på styrbordssidan. Längs kajerna låg det moderna Malmö sida vid sida med resterna av det gamla hamnlandskapet, där Öresundsbåtarna en gång lagt till långt innan bron byggdes.

Anthony satt nedsjunken i den ljusa baksoffan och betraktade henne.

Trots motorljudet och farten fanns det ett märkligt lugn mellan dem. Det fyra år långa äktenskapet hade varit ett stormigt slagfält av sårade känslor, svartsjuka, gräl och försoningar. Men nu, sjuttio år senare, hade tiden slipat bort det mesta av ilskan.

Kvar fanns minnena.

Anita drog ner på gasen något när de närmade sig Bagers bro.
Anita: Det är ganska likt oss, eller hur? Hög fart och risk för total krasch.

Anthony: Ja. Vi slet verkligen sönder varandra till slut. Vi var som eld och bensin.

Anita: Det är möjligt. Men mitt i allt det där finns det saker jag aldrig kommer att ångra.

Anthony: Jag vet exakt vad du tänker på.

Anita: Gör du?

Anthony: Savoy Hotel.

Anita skrattade.

Anita: Den där kvällen.

Anthony: Den där kvällen.

De rundade Börshuset och gled in i den inre hamnen.

Anita: Jag höll på med de sista tagningarna av Zarak. Jag hade tjänat mer pengar än någonsin. Tjugofemtusen pund.

Anthony: Vilket du nämnde för alla du träffade.

Anita: Jag hade arbetat hårt för dem.

Anthony: Det hade du.

Anita: Och så kom den där premiären på Odeon Marble Arch. John Waynes The Conqueror.

Anthony: Där jag råkade befinna mig vid rätt plats och rätt tidpunkt. Fast filmen har jag glömt.

Anita: Tack vare Euan Lloyd.

Anthony: Han räddade mitt liv.

Anita: Han påstod att han var barnvakt.

Anthony: Det var han faktiskt.

Anita: Det låter fortfarande som en dålig ursäkt.

Anthony skrattade.

Anita: Jag sa att jag inte tänkte gå ensam. Jag hade fått en fantastisk klänning uppsydd.

Anthony: Och du sa att det skulle förstöra ditt rykte.

Anita: Vilket var sant.

Anthony: Euan såg ut som om hela filmindustrin skulle kollapsa om han inte hittade en kavaljer åt dig.

Anita: Så han hittade dig.

Anthony: Jag var egentligen ute efter Jackie Lane.

Anita: Stackars Jackie.

Anthony: Stackars mig.

Anita: Hon var i Rom.

Anthony: Och därför fick jag världens bästa blind date i stället.

Anita himlade med ögonen.

Anita: Euan berättade att han hade hittat en engelsman som skulle följa med mig.

Anthony: Och du blev inte imponerad.

Anita: Jag sa: "Another stuffy Englishman, I suppose?"

Anthony skrattade högt.

Anthony: Vilket fortfarande gör ont.

Anita: Du överlevde.

Anthony: Med nöd och näppe.

De passerade under Universitetsbron. Framför dem öppnade sig hamnen mot Dockan.

Anita: Jag stod i baren på Savoy och tittade på bartendern när Euan sa att min kavaljer hade kommit.

Anthony: Jag minns det ögonblicket.

Anita: Jag vände mig om.

Anthony: Och där stod jag.

Anita: I smoking.

Anthony: Oklanderlig smoking.

Anita: Det var faktiskt ganska imponerande.

Anthony: Äntligen sanningen.

Anita: Ta det lugnt.

Anthony: Jag försökte vara charmig.

Anita: Du behövde inte försöka särskilt hårt.

Anthony log nöjt.

Anthony: Vet du vad som fortfarande förbryllar mig?

Anita: Att du gifte dig med mig?

Anthony: Nej. Att du aldrig hade hört talas om mig.

Anita: Jag hade faktiskt inte det.

Anthony: Jag var en av Englands största filmstjärnor.

Anita: I England.

Anthony: Där kom den igen.

Anita: Du var väldigt snygg.

Anthony: Tack.

Anita: Men bli inte mallig. Jag var snyggare.

Anthony: Det argumentet tänker jag inte ge mig in i.

Båten passerade den inre fyren.

Anthony: Jag minns att vi inte ville att kvällen skulle ta slut.

Anita: Nej.

Anthony: Vi fortsatte bara att prata.

Anita: Och skratta.

Anthony: Och komma närmare.

Anita: Sakta.

Anthony: Mycket sakta.

Anita: Som om ingen av oss ville förstöra ögonblicket genom att ha för bråttom.

Anthony: Jag tror att jag blev förälskad redan i hotellbaren.

Anita: Du blev förälskad innan vi ens lämnade hotellbaren.

Anthony: Det är möjligt.

Anita: Du stirrade på mig som om du hade sett ett spöke.

Anthony: Ett mycket vackert spöke.

Anita hanterade båten precis som man kör en bil fast mer specifikt som en biltjuv med polisen fastklistrad i backspegeln. Rivan krängde hårt i de tvära svängarna genom Malmös inre hamn, och skrovet piskade ytan så att kaskader av skum flög över däck. Universitetets glasfasader swishade förbi som en suddig film. Anthony satt fastnaglad i baksoffan, med båda händerna i ett krampaktigt grepp om sargen för att inte slungas ur sätet.

Trots dödsfaran och det öronbedövande motorljudet fanns det en bisarr underton av trygghet mellan dem. Det fyra år långa äktenskapet hade varit ett stormigt slagfält av sårande ord och ständiga bråk, men nu, många år senare, kändes hennes vilda framfart nästan bekant.

Anita rätade upp båten i en sista, skarp gir sedan de passerat under Universitetbron och där den yttre hamnbassängen öppnade sig, vände sig halvt om mot baksoffan och ropade över motorvrålet.

Anita: (Skrattar högt, med vinden piskande i ansiktet) Det är ganska likt oss, eller hur? Hög fart och risk för total krasch!

Anthony: (Håller i sig för glatta livet, ropar tillbaka med ett nervöst men genuint skratt) Ja! Du kör fortfarande som en biltjuv, Anita! Vi slet verkligen sönder varandra till slut. Vi var som eld och bensin!

Anita: (Blicken sveper snabbt ut över den vida hamnbassängen innan hon korrigerar kursen med ett ryck i ratten) Ja, vi var det! Men mitt i allt det stormiga så finns det saker jag aldrig kommer att ångra!

Anthony: (Lutar sig framåt så mycket han vågar, blicken mjuknar mitt i farten) Jag vet exakt vad du tänker på! Den allra första natten!

Anita: (Nickar vilt, ett brett leende över läpparna) Jag tänkte på den precis nu! Kvällen övergick i ett sådant där totalt sammetsmörker och stängde resten av världen ute!

Anthony: Precis så! Det var bara vi två i det dämpade skenet från stearinljusen! Luften var så laddad av förväntan; varje blick bar på en hel historia av längtan!

Anita: (Håller hårt i ratten med ena handen när båten klyver en stor våg) Och när vi till slut fann varandra i lakanen minns du? All tid bara upphörde att existera!

Anthony: Jag minns de där första, långsamma, utforskande smekningarna! Det var som en upptäcktsfärd längs din hud! Varje andetag och varje suck talade sitt eget språk! En perfekt dans mellan lätt beröring och djup närhet!

Anita: (Glansiga ögon trots farten, ropar bakåt) Innan allt blev kaos efteråt var det så enkelt då! Efterhand som pulsen steg, växte passionen! Det var intensiva, andlösa ögonblick! Jag var helt fixerad vid din blick; världen utanför blev helt oväsentlig!

Anthony: Allt handlade bara om rytmen, värmen och den elektriska spänningen i rummet! Vi hade ingen aning om hur stormigt vårt liv skulle bli senare! Men just då, när den vågen lagt sig, övergick allt i en så djup, kravlös ömhet!

Anita: (Suckar djupt, ett ljud som nästan dränks av motorn, och ser på honom över axeln) Att få somna tätt omslingrad av dig, med huden fortfarande varm, och lyssna på dina lugna andetag... Det var det finaste beviset på vår samhörighet! Vi hade det i alla fall då, Anthony!

Anthony: (Sträcker fram handen och tar tag om hennes smalben för att hålla balansen) Ja! Det kan ingen ta ifrån oss! Den natten var magisk!

Nu öppnade sig Öresund framför dem. Anita log medan vinden tog tag i hennes hår.

Anita: Jag tänkte faktiskt på den natten precis nu.

Anthony: Jag också.

Anita: Kvällen övergick i ett sådant där totalt sammetsmörker och stängde resten av världen ute.

Anthony: Precis så. Det var bara vi två. Resten av London kunde lika gärna ha upphört att existera.

Anita: Och luften var så laddad att man nästan kunde ta på den.

Anthony: Varje blick bar på en hel historia av längtan.

Anita: När vi till slut fann varandra kändes det som om tiden bara upphörde att existera.

Anthony: Ja.

Anita: Som om timmarna försvann.

Anthony: Jag minns fortfarande hur allt blev tyst omkring oss.

Anita: Innan allt blev kaos efteråt var det så enkelt.

Anthony: Det var det.

Anita: Efterhand som pulsen steg växte passionen. Världen utanför blev totalt oväsentlig.

Anthony: Vi hade ingen aning om hur stormigt livet skulle bli senare.

Anita: Nej.

Anthony: Men just då fanns bara värmen, närheten och känslan av att vi hade hittat något alldeles ovanligt.

Anita: Och sedan den där ömheten efteråt.

Anthony nickade.

Anthony: Ja.

Anita: Att få somna tätt omslingrad av dig och höra dina andetag.

Anthony: Det är det jag minns starkast.

Anita: Inte premiären?

Anthony: Nej.

Anita: Inte John Wayne?

Anthony: Nej.

Anita: Inte hertiginnan av Gloucester?

Anthony: I synnerhet inte hon.

Anita skrattade.

Anthony: Det märkliga är att den natten innehöll allt det bästa av oss.

Anita: Och inget av det värsta.

Anthony: Inte ett enda gräl.

Anita: Inte en enda svartsjuk scen.

Anthony: Inte en enda krossad tallrik.

Anita: Om någon hade berättat vad som väntade oss, hade jag skrattat.

Anthony: Jag också.

Anita: Men just då var vi bara två unga idioter som trodde att kärlek kunde lösa allt.

Anthony: Och den natten kändes det faktiskt som om den kunde.

En stund satt de tysta. Sedan log Anita snett.

Anita: Den var tydligen så bra att vi blev dumma nog att gifta oss tre månader senare.

Anthony stönade teatraliskt.

Anthony: Där förstörde du precis den romantiska stämningen.

Anita: Jag är svensk. Det är vårt jobb.

Anthony skrattade så högt att det nästan överröstade motorn. Anita sköt fram gasreglaget. Rivan reste sig lätt på aktern och flög ut över Öresunds blå vatten medan Malmös hamn sakta försvann bakom dem.

Ven låg nu som en grön smaragd mitt i Öresund. Malmö hade sjunkit undan bakom dem och den danska kusten låg som ett blågrått band längs horisonten.

Anthony lutade sig tillbaka i baksoffan och såg på Anita när hon styrde.

Anthony: Vet du vad som slår mig?

Anita: Att du fortfarande lever efter min körning genom hamnen?

Anthony: Det också. Men mest att du alltid har sett lyckligast ut bakom en ratt eller ett roder.

Anita log.

Anita: Det ligger nog något i det.

Anthony: Fart var din favoritdrog långt innan någon uppfann sociala medier.

Anita skrattade.

Anita: Kanske.

Anthony: Snabba bilar. Snabba båtar. Snabba beslut.

Anita: Män.

Anthony skrattade högt.

Anthony: Där sa du det själv.

En stund satt de tysta medan Rivan skar genom det glittrande sundet.

Anthony: 1960, året efter att vi skildes, köpte du en sådan här båt.

Anita klappade instrumentpanelen framför sig.

Anita: Inte riktigt en sådan här.

Anthony: Nej, ännu finare.

Anita: Du försöker smickra mig.

Anthony: Jag talar om båten.

Anita: Lögnare.

Anthony log.

Anthony: Det var samma varv. En Riva Tritone.

Anita: Nummer 142.

Anthony: Jag är imponerad av att du fortfarande kommer ihåg skrovnumret.

Anita: Man glömmer inte sådant.

Anthony: La Dolce Vita hade just haft premiär.

Anita nickade.

Anita: Hela världen hade blivit galen.

Anthony: Hela världen hade blivit galen i dig.

Anita skrattade.

Anita: Fellini hade nog formulerat det så.

Anthony: Jag behöver inte Fellini för att konstatera det uppenbara.

Vinden tog tag i hennes hår.

Anthony: Det var en Tritone. Föregångaren till Aquarama. Rivas flaggskepp på den tiden.

Anita: Carlo Riva var väldigt stolt över den modellen.

Anthony: Han var också väldigt stolt över dig.

Anita tittade frågande bakåt.

Anthony: Har ingen berättat det?

Anita: Vad då?

Anthony: Att han brukade kalla dig "la più bella di tutte".

Anita skrattade.

Anita: Det låter som Carlo.

Anthony: Den vackraste av alla.

Anita: Menade han skådespelerskorna eller båtarna?

Anthony: Jag misstänker att han inte riktigt kunde bestämma sig.

Anita skrattade igen.

Anthony: Folk förstår nog inte riktigt vad en Riva betydde på den tiden.

Anita: Du menar att den flöt?

Anthony: Jag menar att den var den marina motsvarigheten till en Rolls-Royce.

Anita: Det är faktiskt sant.

Anthony: Under femtiotalet fanns det egentligen två saker som signalerade att man hade lyckats. En Rolls-Royce på land och en Riva på vattnet.

Anita: Och gärna båda samtidigt.

Anthony: Helst.

Anita: Det låter väldigt italienskt.

Anthony: Det var väldigt italienskt.

Anita: Och väldigt dyrt. Fast jag hade en Mercedes 300 SL.

Anthony: Framför allt väldigt dyrt.

Han såg ut över det glittrande Öresund.

Anthony: Kungar köpte dem. Oljemagnater köpte dem. Prinsar, prinsessor, industrimän, filmstjärnor, sångare, idrottshjältar och playboys.

Anita: Glöm inte skådespelerskorna.

Anthony: Nej, just det. Och världens vackraste svenska skådespelerska.

Anita: Där blev du sentimental igen.

Anthony: Jag försöker bara vara historiskt korrekt.

Anita: Då borde du också nämna att de flesta köpte en standardmodell.

Anthony: Medan du beställde zebraränder.

Anita: Exakt.

Anthony: Vilket egentligen sammanfattar Anita Ekberg bättre än någon biografi någonsin kommer att göra.

Anita: Hur då?

Anthony: Om alla andra gick åt höger, gick du åt vänster.

Anita: Och om alla andra hade beige soffor...

Anthony: så köpte du en zebra som fick halva Medelhavet att höja på ögonbrynen.

Anita: Zebraränderna.

Anthony: Zebraränderna.

Anita: Jag älskade dem.

Anthony: Det gjorde du verkligen.

Anita: Alla andra hade marinblått, vitt eller beige.

Anthony: Du ville att folk skulle upptäcka båten innan de upptäckte havet.

Anita: Exakt.

Anthony: Hela sittbrunnen såg ut som om en zebra hade tagit över varvet i Sarnico.

Anita skrattade så mycket att båten krängde.

Anita: Den var fantastisk.

Anthony: Den var fullständigt vansinnig.

Anita: Vilket i mitt fall ofta betyder samma sak.

Anthony: Det var omöjligt att missta sig på vem som ägde båten.

Anita: Det var väl lite av poängen.

Anthony: Och där ute låg Capri, Ischia och hela den italienska rivieran och väntade på dig.

Anita nickade.

Anita: Jag älskade att kasta loss tidigt på morgonen innan fotograferna vaknat.

Anthony: Men de vaknade alltid.

Anita: Förr eller senare.

Anthony: Och sedan jagade de dig över halva Medelhavet.

Anita: De var envisa.

Anthony: Du var värre.

Anita: Men dessbättre hatar kameror saltvatten. Med lite hjälp hamnade de lätt där. Hon log elakt.

Anthony: Det var väl ungefär då som Agnelli också dök upp?

Anita kastade en snabb blick bakåt.

Anita: Nu är du nyfiken.

Anthony: Jag är engelsman. Vi lever på skvaller.

Anita: Gianni älskade båtar nästan lika mycket som han älskade kvinnor.

Anthony: Och du?

Anita: Jag älskade båtar mer än män.

Anthony: Det förklarar en hel del.

Anita skrattade högt.

Anita: Men vet du vad jag tyckte bäst om med Tritonen?

Anthony: Zebraränderna?

Anita: Nej.

Anthony: Att visa upp den?

Anita: Nej.

Anthony: Okej, jag ger upp.

Anita såg ut över sundet.

Anita: Friheten.

Hon gjorde en svepande gest mot horisonten.

Anita: På havet kunde jag lämna allt bakom mig. Producenter. Journalister. Advokater. Skvallerpress. Och gloende män.

Anthony: Och ex-makar?

Anita: Nej. Er blir man aldrig riktigt av med.

Anthony skrattade så högt att det ekade över vattnet.

Rivan fortsatte mot Ven medan solen glittrade i mahognydäcket och ön långsamt växte fram ur soldiset framför dem.

Italienska lyxvarvet Riva återupplivade La Dolce Vita (det ljuva livet) med en specialmodell 2018. Med den svenska skådespelaren Anita Ekberg som förebild ska denna lyxiga yacht väcka tankar om elegans och lyx.

Riva 110 Dolcevita, som väger 122 ton, är en helt ny yacht med flybridge som sjösattes vid yachtvarvet i La Spezia, Italien, våren 2018. Båten lanserades på Cannes båtmässa i september samma år.

Rivas högsta chefer och den kinesiska ägaren var mycket noga med att inspirationen kom från Federico Fellinis film med Anita Ekberg och scenen när hon badar i en fontän i Fontana di Trevi.

Den allra första enheten av den nya Riva 110 Dolcevita är, enligt varvet, ett mästerverk av hantverk och lyx. Med tanke på vad Riva anser vara standardnivå innebär det något alldeles extra.

Det här är en enormt stor och rymlig yacht med en totallängd på 33,5 m. Utrymmena är ljusa och luftiga, samtidigt som Riva har använt eleganta material och ett utsökt hantverk i alla detaljer. Till exempel brukar handtag till alla skåp och lådor vara klädda med perfekt handsytt läder.

Mängden glas och krom imponerar och visar att det här är en modern båt och även flaggskeppet i Rivas serie med båtar byggda i glasfiber. Hon är en uppföljare till modellen Riva 100 Corsaro. En Riva 110 Dolcevita kostar mellan 10 och 15 miljoner USD.

Kärlek -64 i Kåseberga: I september 1964 besökte Anita Ekberg den skånska fiskeorten Kåseberga för att spela in Bo Widerbergs film "Kärlek 64". Projektet blev dock aldrig färdigställt, men bilderna där hon sitter i en liten fiskebåt i hamnen är mycket typiska för hennes tid i svensk film.

Anita Ekberg var ganska nygift med den brittiske filmstjärnan och sångaren Anthony Steel (19202001) lite snabbt kanske, för hon hann aldrig upptäcka att Steel var gravt alkoholiserad innan hon sa "yes". 1982 kommenterade Anita själv äktenskapet i det svenska tv-programmet "Gäst hos Hagge": "Jag trodde att jag hade gift mig med en karl, men det visade sig att jag hade gift mig med en levande whiskypanna."

In the 1960s, Agnelli commissioned a high-speed racing boat and named it La Ultima Dea ("The Last Goddess") as a direct tribute to Ekberg's larger-than-life beauty. However, because Agnelli was a notoriously unfaithful and untamable partner, the boat became a symbol of their fiery dynamic. Ekberg was said to tease him, claiming he loved the speed of La Ultima Dea more than he loved her. To which Agnelli, ever the smooth talker, replied that the boat was simply the only thing capable of matching her wild energy.

Paret älskade båtar, både snabba motorbåtar och segelyachter. Gianni Agnelli hade en stor tävlingsbåt under de här åren, i början av 60-talet, som han döpte till La Ultima Dea, den sista gudinnan. Han hade sina båtar i Anzio, söder om Rom, och i Viareggio på Toscanas kust, precis som Anita.

- En gång var vi tolv ombord på min Riva när jag fick för mig att vi skulle kryssa uppför Tibern, in till Rom. Det väckte sensation. Under varje bro använde jag sirenerna för att varna roddare och kanotister. Men vi kom bara till Isola Tiberina, vid Trastevere. Där tog det stopp; det var för lågt vattenstånd, berättar Anita och minns andra bus i sitt långa och vilda, härliga liv.

- Gianni och jag var i båten utanför Franska rivieran. Jag hade hoppat i långt ute till havs. Jag var en utmärkt simmare. Men just den här dagen slog jag nog världsrekord, för han skrek från båten: "Det är en haj bakom dig!"

- Jag nästan rev ögonen ur honom när jag kom upp på båten igen, säger Anita och river i luften med sina ännu långa och vältrimmade naglar.

Och Agnelli använde sitt smeknamn för henne; han sa inte Anita men det kärleksnamnet vill hon ha kvar, som deras sista hemlighet.

Aboard Agnellis yacht Agneta, the party sailed down the coast to sample bars and restaurants, ventured further out to the island of Capri, or headed south to Paestum with its ancient Roman temples. The couple enjoyed virtually complete privacy.

One thing that failed to catch on among Italians was Agnellis habit of steering his yacht nude, an incident captured by the paparazzi. He was not upset when the photographs were published, calling them entertaining. As late as 1994, aged 73, he was photographed with the supermodel Elle the Body Macpherson, with a towel wrapped around his waist and wearing nothing else as he steered his yacht.

Gianni Agnelli treated his yachts as floating extensions of his high-octane lifestyle. Known for his relentless energy, he famously declared, "I like the wind because it can't be bought," embodying his philosophy of pursuing adrenaline and freedom on the Mediterranean.

Det nära 300 meter långa kryssningsfartyget Costa Atlantica har Fellini-filmer som tema. Costa Atlantica rymmer 2 114 passagerare och var det första fartyget i Spirit-fartygsklassen. Ombord finns målningar av konstnären Milo Manara, inspirerade av Fellinis främsta verk. Varje däck är också uppkallat efter den italienske filmregissörens filmer. Däck 3 heter till exempel La Strada, däck 6 har namngivits efter filmen Amarcord och däck 2 är tillägnat La Dolce Vita. I det 10 däck höga La Dolce Vita-atriumet finns också en pianobar med samma namn och foton från Fellinis filmer.

Though Agnelli was a billionaire, he had a very specific philosophy about giving gifts to his romantic partners. The Story: After a particularly long, glamorous cruise through the Mediterranean, Agnelli presented Ekberg with a Bulgari gift. When she opened it, she found a modest, relatively inexpensive bracelet. While her high-society Italian friends openly mocked the gift as "cheap" for a billionaire, Ekberg proudly wore it on his yachts for years. To her, the modesty of the gift proved that their relationship wasn't transactionalshe was there for him, not for his inheritance. The Bulgari bracelet sounds almost too perfect for a documentary story. The more the anecdote sounds like a scene in a film about Anita Ekberg, the greater the risk that someone has improved it afterwards.

BILAR

- Jag älskade omedelbart landet! Jag skaffade en Mercedes 300 cabriolet och körde bara ut på långt land. Till sist började bensinlampan blinka och jag hade inte sett en mack på länge. Så jag stannade vid en bondgård, knackade på och blev inbjuden på lunch och sen fick jag bensin till bilen. Underbara människor, underbart land.

Anita körde utan körkort, för det hade inte riktigt blivit dags att ta körkort hemma i Malmö. Och hon har alltid älskat stora, snabba bilar, inga små Fiat trots att Gianni Agnelli var Fiats ägare och högste chef.

- Enzo Ferrari gjorde en helt egen bil åt mig. Och när jag var uppe i Modena för service på bilen försökte både prins Bernhard av Nederländerna och shahen av Iran köpa den! Men då sa Enzo att den här var bara för mig!

1969 hade Fiat köpt majoriteten av sportbilstillverkaren Ferrari.

Och efter Federico Fellinis film "La dolce vita" (Det ljuva livet) 1960 hade svenska Anita Ekberg blivit La Anita Nazionale, galjonsfigur för sitt nya adoptivhemland Italien.

Flera gånger ertappades paret av paparazzi ett begrepp som lanserades i filmen "Det ljuva livet"! - och "alla" visste om deras långa kärleksrelation, men man skrev inte om det och publicerade sällan bilder. I Rom hade den gifte småbarnspappan Agnelli en ungkarlsvåning på Via Veneto. Men Anita ville köpa en bondgård, och Agnelli letade:

- Vi var ofta ute och körde och tittade på gårdar, men jag hittade aldrig något som jag verkligen ville ha jag ville ha plats för många djur. Så jag fortsatte att hyra olika ställen.

Enligt en seglivad anekdot fann en besökare Anita Ekberg poserande naken på Gianni Agnellis skrivbord. Agnelli lär då ha hälsat sin gäst välkommen och fortsatt samtalet som om inget ovanligt hade hänt. Historien har återberättats i många versioner genom åren, men det är svårt att avgöra vilka detaljer som är fakta och vilka som tillhör legenden. Att hon skulle ha poserat naken för Agnelli på hans skrivbord låter inte orimligt med tanke på hur passionerad deras relation var. Däremot förefaller del två vara en myt. Den rena "The Desk Shock"-versionen bör behandlas som en anekdot snarare än som ett verifierat historiskt faktum.

Agnelli, often referred to as "L'Avvocato" (The Lawyer), was more than just the head of Fiathe was a symbol of Italys post-war economic boom and a master of sprezzatura, the effortless elegance that defined his persona. His passion for sailing reflected his love for adventure and his deep connection to the Mediterranean. Aboard Agneta, a stunning 1951 wooden ketch, Agnelli would frequently host royalty, celebrities, and business moguls, turning the Mediterranean into his private playground. His ability to blend business acumen with a jet-set lifestyle made him one of the most intriguing figures of the 20th century.
Agnellis influence extended beyond automobiles and fashion; he shaped the very fabric of Italys modern identity. As the head of Fiat, he transformed the company into a global powerhouse, helping to rebuild Italys economy in the post-war years. Under his leadership, Fiat produced legendary cars like the Fiat 500 and 124 Spider, making car ownership accessible to millions. But Agnelli wasnt just about businesshis love for speed extended to his personal life. He was known for wearing his wristwatch over his shirt cuff, a quirk that became a hallmark of his impeccable yet unconventional style. Whether skiing in St. Moritz, attending high society galas, or sailing in the Mediterranean, Agnelli effortlessly merged aristocratic refinement with modern cool.

Beyond his sartorial elegance and business empire, Agnellis social circle was equally legendary. His guest lists included figures like Aristotle Onassis, Henry Kissinger, and Jackie Kennedy. His charisma and political savvy allowed him to move seamlessly between the worlds of power, fashion, and finance. Even in the 21st century, Agnellis legacy endures as a blueprint for sophisticated living, inspiring modern-day tastemakers. His love for the sea, embodied in his journeys aboard Agneta, symbolized freedom, power, and an appreciation for lifes finest pleasures. From his tailored suits to his sun-soaked Mediterranean escapades, Agnelli remains the ultimate style iconproof that true luxury isnt just wealth, but the art of living well.

The affair between Fiat tycoon Gianni Agnelli and Swedish screen siren Anita Ekberg is a story of post-war glamour. When they were together on his famous wooden yacht, the Agneta, their time was marked by privacy, unspoken rules, and a deep mutual devotion that defied the era's tabloid frenzy. The Unwritten Rule of the Deck: Along the Italian coastlineoften sailing between the French Riviera, Corsica, and the Amalfi Coastthe Agneta was Agnelli's ultimate sanctuary. While the press hounded the duo during the golden age of La Dolce Vita, the deck of Agnellis yacht was a place where the world's chaos faded. Agnelli was known for his sleek, composed demeanoura master of Italian sprezzatura (the art of effortless elegance). Ekberg, fiery, magnetic, and unapologetically herself, was the perfect foil to the reserved industrialist. Their time on the yacht was never meant for the public eye, but rather a quiet escape where they could enjoy the sea. Agnelli famously lived by the mantra, "I like the wind because it cannot be bought," and for a time, Ekberg was a breath of that same untamable air.

A Match of Wills
Stories from the inner circle of the Italian elite portray their romance as wildly passionate yet entirely clandestine. Agnelli, who famously declared, "There are men who talk about women, and men who talk to women. I talk to women," found his equal in the La Dolce Vita star.

They were an intoxicating blend of power and art. Yet the demands of Agnellis empire and marriage confined the relationship to hidden havensa heavily guarded Riviera villa, a private plane, or the secluded decks of the Agneta.

The Aftermath
Long after the waves settled and they drifted apart, the connection remained profound. Agnelli continued to ensure she was financially supported when the ageing star faced hard times. Decades later, after Agnelli's passing in 2003, Ekberg broke her lifelong silence about the affair, confiding: "He was a wonderful man. No one has ever been as important in my life as he was, neither before nor after."

Anthony Steel är faktiskt ett ganska tragiskt exempel på en skådespelare vars liv tog en annan riktning efter mötet med Anita.När Anita gifte sig med Anthony Steel 1956 var han inte någon obskyr skådespelare. Tvärtom var han en av Storbritanniens största manliga filmstjärnor. Under första halvan av 1950-talet hade Steel haft stora framgångar i filmer som The Wooden Horse och Where No Vultures Fly. Han sågs av många som en möjlig efterträdare till brittiska stjärnor som Stewart Granger.

Men äktenskapet med Anita sammanföll nästan exakt med början på hans nedgång.

Steel följde Anita till Hollywood och bröt sitt kontrakt med den mäktiga brittiska filmkoncernen Rank Organisation. Det visade sig vara ett katastrofalt karriärbeslut. Medan Anita blev världsberömd genom La Dolce Vita, fick Steel aldrig något riktigt genombrott i USA.

Deras äktenskap var stormigt. Anita sade långt senare att Anthony kunde vara charmig och intelligent, men att han blev aggressiv när han drack. Han arresterades dessutom flera gånger för rattfylleri under Hollywoodåren.

Paret skilde sig 1959 efter bara tre år.

Efter skilsmässan försökte Steel bygga upp karriären igen, men han lyckades aldrig återta sin tidigare ställning. Han flyttade till Italien och Rom, där han medverkade i en rad mindre produktioner äventyrsfilmer, peplumfilmer och internationella samproduktioner som hade betydligt lägre status än de brittiska storfilmer som gjort honom berömd.

1969 gav han en ovanligt öppen intervju där han i princip erkände att flytten till Italien hade varit ett misstag:

"It was a big mistake to come."

Steel sade att han hade förlorat nästan allt och att han ville återvända till Storbritannien innan folk helt glömde bort honom.

En annan detalj som ofta nämns är att Anita senare hävdade att ex-maken hade lånat motsvarande cirka 40 000 pund av henne och aldrig betalat tillbaka pengarna.

Under 1970- och 1980-talen arbetade han sporadiskt i TV-serier, turnerande teater och mindre filmroller. Han fick aldrig någon verklig comeback.

Slutet blev sorgligt. Under sina sista år levde han mycket tillbakadraget i västra London. Han undvek gamla vänner och ville inte återvända till det liv han en gång hade haft. Till slut flyttade han till Denville Hall, ett pensionärshem för skådespelare. Han avled 2001 i lungcancer, 80 år gammal.

Det absurda är att på fotografier från deras bröllop i Florens 1956 ser framtiden nästan ut som det motsatta. Många skulle ha gissat att Anthony Steel var den etablerade stjärnan och Anita den unga uppåtstigande skönheten. Några år senare var det Anita som hade blivit en internationell ikon, medan Steel långsamt gled bort från rampljuset.

I efterhand framstår deras äktenskap nästan som en korsväg där deras karriärer gick åt motsatta håll: Anita steg mot odödlighet genom Fellini, medan Anthony började den långa nedförsbacken som han själv senare beskrev med stor bitterhet.