Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Välj vilka cookies du tillåter.
Läs mer i vår integritetspolicy
Jörgen Thornberg
Sour comes around - Surt kommer igen, 2026
Digital
50 x 70 cm
3 200 kr
Sour comes around - Surt kommer igen
Svensk text på slutet
Why is Anita Ekberg buying lemons?
There are many ways to haunt the living. Some ghosts are said to rattle chains in corridors. Others appear in mirrors, drift through moonlit graveyards, or materialise at the foot of a bed just before dawn. Literature is full of such spirits, and Hollywood has earned billions from them.
Anita Ekberg had no interest in any of that. If one is going to return from Eternity, she would probably have argued, one should do so with style. Besides, Anita had never been particularly fond of doing things the conventional way. During her years on Earth, she walked into fountains when respectable women were expected to stay dry, spoke her mind when diplomacy would have been wiser, and turned an entire generation of producers, journalists, photographers and agents into unwilling supporting actors in the grand spectacle that was Anita Ekberg. Yet success has a price. The same people who applauded her often lived off her. They photographed her, interviewed her, speculated about her, exaggerated her, criticised her, admired her and occasionally exploited her. Over the decades, she came to feel that much of the world had treated her like a lemon: squeeze out every drop and then throw away the peel. It was an observation she never entirely forgot.
Nor, as it turned out, entirely forgave.
Somewhere out in Eternity, where Time-travellers continue their adventures after leaving earthly life behind, Anita eventually reached a conclusion that was both mischievous and elegant. If the world had once squeezed her like a lemon, perhaps it was time to return the favour. Not through lawyers. Not through revenge. And certainly not through the tired old methods of ordinary ghosts. Anita had something far more original in mind. She would send lemons. Fresh lemons. Accompanied by handwritten letters and a few carefully chosen drops of Chanel No. 5. That was when the trouble began. Read about it.
"The Lemon Letter
You squeezed the lemon, drop by drop,
And thought the flow would never stop.
You took the juice, enjoyed the fame,
And hardly cared where it came.
But time is patient, so they say,
And sour debts don't fade away.
One morning then, without a peep,
A lemon rolled in from the deep.
No chains, no ghostly midnight cry,
Just Chanel No. 5 drifting by.
A fountain pen, a looping line
"The lemon's back."
Love, Anita.
Malmö, May 2026
Sour comes around - Surt kommer igen
Some people carry their grievances like stones in their pockets. They go through life feeling their weight every day, and it slowly pulls them towards the ground. Anita Ekberg was not one of them. If she carried her grievances at all, she carried them like a stage prop with a laugh, a gesture, and a flair for drama.
Yet there were things she never forgot.
Over the years, Anita had watched producers make money from her name. Journalists had built careers on her love affairs, measurements, weight, age, and misfortunes. Agents had promised her the moon, only to disappear when the phones stopped ringing. Photographers had waited outside her gates like hunters at a watering hole. When Anita later reflected on her life, she would sometimes say that people had squeezed her like a lemon. They wanted the beauty, the headlines, the scandals, the laughter, the tears, and the good stories. They wanted every last drop. And when they thought the lemon was empty, they threw away the peel.
But they made one mistake.
They forgot who they were dealing with.
Anita Ekberg was from Malmö. People from Scania are not known for forgetting. Never forget the Snapphanes.
In Eternity where Time-travellers go when they leave earthly life behind Anita one day conceived an idea she considered as elegant as it was just. If the world had once squeezed her like a lemon, then the world would now get the lemons back.
Not symbolically. Literally.
And so the strange deliveries began to appear. First in Rome, then in Los Angeles. After that, in London, Paris, Stockholm, and Copenhagen. Small parcels with no return address. When recipients opened them, they found a single lemon, perfectly yellow and fragrant, as if it had just been picked from a tree. Beneath the lemon lay a letter.
The letter always began with the same phrase:
What Goes Sour Comes Around.
Then came a few lines written in a tone that could have belonged to no one but Anita. Not angry. Not hateful. Worse. Amused.
"I am sending you a lemon to remind you how you squeezed me during my time on Earth. You may not remember the interview in Rome in the spring of 1962. I do. You may not remember what you said when you thought the microphone was off. I do. You may not remember the photograph that paid for your holiday. I do. You used to squeeze me like a lemon. Now you get one back."
Beneath it stood her signature. Not printed. Not copied. Ink. A fountain pen. The very signature that many in the media and film industries had seen countless times throughout their careers.
But that was not all.
When the recipients carefully unfolded the heavy paper, they were greeted by a faint yet unmistakable scentChanel No. 5. Not much, but enough to awaken memories.
Anita once joked that she shared a habit with Marilyn Monroe. At night, she wore nothing but Chanel No. 5. Now the same fragrance drifted from a letter that, by all logic, should not have existed.
That was when some people started to feel uncomfortable.
A lemon could be a joke. A signature could be forged. But a scent is a strange thing. It bypasses logic and goes straight to memory. People stood holding a letter and suddenly felt transported decades into the past to a hotel suite in Rome, a film set at Cinecittà, a cocktail party in Beverly Hills, a press conference in Paris. It was as if Anita herself had stepped into the room for a moment.
Many began talking about ghosts. Others insisted there had to be a rational explanation. What explanation? The more they tried to explain it, the stranger it seemed. Not to mention more unsettling.
A ghost need not appear in a white sheet, rattle chains down a castle corridor, or make chandeliers sway in the middle of the night. Most people are far more frightened by something much simpler: a detail no one else should know, handwriting they recognise, a perfume they have not smelled in years, or a letter that begins with the words:
"What Goes Sour Comes Around."
It was almost elegant. Typical Anita. Not a horror film but a psychological comedy. She frightened nobody by appearing as an apparition. She frightened them by making them wonder.
Surt kommer igen
Det finns många sätt att spöka för de levande. Vissa spöken sägs rassla med kedjor i korridorer. Andra visar sig i speglar, svävar genom månbelysta kyrkogårdar eller materialiserar sig vid fotändan av en säng strax före gryningen. Litteraturen är full av sådana andar och Hollywood har tjänat miljarder på dem.
Anita Ekberg hade inget intresse av något sådant. Om man ändå ska återvända från Evigheten, skulle hon förmodligen ha sagt, bör man göra det med stil. Dessutom hade Anita aldrig varit särskilt förtjust i att göra saker på det konventionella sättet. Under sina år på jorden klev hon ner i fontäner när respektabla kvinnor förväntades hålla sig torra, sade vad hon tyckte när diplomati hade varit klokare och gjorde en hel generation producenter, journalister, fotografer och agenter till ofrivilliga birollsinnehavare i det stora skådespel som hette Anita Ekberg. Men framgång har sitt pris. Samma människor som applåderade henne levde ofta på henne. De fotograferade henne, intervjuade henne, spekulerade om henne, överdrev henne, kritiserade henne, beundrade henne och utnyttjade henne. Med åren kom hon att känna att stora delar av världen hade behandlat henne som en citron: pressat ut varenda droppe och sedan kastat bort skalet. Det var en iakttagelse hon aldrig riktigt glömde.
Och som det visade sig förlät det aldrig riktigt.
Någonstans ute i Evigheten, där Time-travellers fortsätter sina äventyr efter att ha lämnat jordelivet bakom sig, kom Anita så småningom fram till en slutsats som var både busig och elegant. Om världen en gång hade pressat henne som en citron, kanske var det nu dags att ge igen. Inte genom advokater. Inte genom hämnd. Och definitivt inte med poltergeisters utslitna metoder. Anita var inget spöke och hade något betydligt mer originellt i tankarna. Hon skulle skicka citroner. Färska citroner. Tillsammans med handskrivna brev och några noggrant utvalda droppar Chanel No. 5.
Det var då problemen började.
Läs om det.
Det finns människor som bär sina oförrätter som stenar i fickorna. De går genom livet med dem, känner tyngden varje dag och låter dem långsamt dra dem mot marken. Anita Ekberg var inte sådan. Om hon över huvud taget bar på sina oförrätter gjorde hon det som man bär ett scenrekvisita med ett skratt, en gest och en känsla för dramatik.
Ändå fanns det saker hon aldrig glömde.
Genom åren hade hon sett producenter tjäna pengar på sitt namn. Journalister hade byggt karriärer på hennes kärleksaffärer, bystmått, vikt, ålder och olyckor. Agenter hade lovat guld och gröna skogar och sedan försvunnit när telefonerna slutade ringa. Fotografer hade väntat utanför hennes grindar som jägare vid ett vattenhål. När Anita långt senare sammanfattade sitt liv brukade hon ibland säga att människor hade pressat henne som en citron. De ville ha skönheten, rubrikerna, skandalerna, skratt, tårar och de goda historierna. De ville ha varje droppe. Och när de trodde att citronen var tom, kastade de bort skalet.
Men de gjorde ett misstag.
De glömde vem de hade att göra med.
Anita Ekberg var från Malmö. Och skåningar är inte kända för att glömma. Glöm inte snapphanarna.
I evigheten dit Time-travellers tar vägen när de lämnat jordelivet fick Anita en idé som hon själv ansåg vara lika elegant som den var rättvis. Om världen en gång hade pressat henne som en citron, skulle världen nu få tillbaka citronerna.
Inte symboliskt.
Bokstavligen.
Så började de märkliga försändelserna dyka upp. Först i Rom. Sedan i Los Angeles. Därefter i London, Paris, Stockholm och Köpenhamn. Små paket utan avsändare. När mottagarna öppnade dem fann de en ensam citron, perfekt gul och doftande som om den nyss hade plockats från ett träd. Under citronen låg ett brev.
Brevet började alltid med samma ord.
Surt kommer igen.
Sedan följde några rader skrivna i en ton som ingen annan än Anita hade kunnat använda. Inte arg. Inte hatisk. Värre. Road.
"Jag skickar dig härmed en citron för att påminna dig om hur du pressade mig under min tid på jorden. Du minns kanske inte intervjun i Rom våren 1962. Jag gör det. Du minns kanske inte vad du sade när du trodde att mikrofonen var avstängd. Jag gör det. Du minns kanske inte fotografen som betalade din semester. Jag gör det. Ni brukade pressa mig som en citron. Nu får du en tillbaka."
Därunder stod hennes namnteckning.
Inte tryckt.
Inte kopierad.
Bläck.
Reservoarpenna.
Signaturen som många i media och filmvärlden hade sett massor av gånger under sin karriär.
Men det var inte allt.
När mottagarna försiktigt vek upp det tjocka papperet möttes de av en svag men omisskännlig doft.
Chanel No. 5.
Inte mycket, men tillräckligt för att väcka minnen.
Anita hade själv en gång skämtsamt sagt att hon delade en vana med Marilyn Monroe. På natten bar hon inget annat än Chanel No. 5. Nu kom samma doft svävande ur ett brev som enligt all rimlighet inte borde finnas.
Det var då en del blev obekväma.
En citron kunde vara ett skämt. En namnteckning kunde förfalskas. Men en doft är märklig. Den går förbi logiken och rakt in i minnet. Människor stod med ett brev i handen och kände sig förflyttade decennier tillbaka i tiden. Till en hotellsvit i Rom. En filminspelning i Cinecittà. Ett cocktailparty i Beverly Hills. Ett pressmöte i Paris. Det var som om Anita själv hade stigit in i rummet för ett ögonblick.
Många började tala om spöken. Andra påpekade att det naturligtvis måste finnas en rationell förklaring. Vilken då? Men ju mer de försökte förklara saken, desto märkligare blev den. För att inte säga kuslig.
Ett spöke behöver inte visa sig i ett vitt lakan, rassla med kedjor i en slottskorridor eller få ljuskronor att gunga mitt i natten. De flesta människor blir betydligt räddare av något mycket enklare. En detalj som ingen annan borde känna till. En handstil de känner igen. En parfym som inte har känts på åratal. Ett brev som börjar med orden:
"Surt kommer igen."
Det var nästan elegant och typiskt Anita. Inte en skräckfilm utan en psykologisk komedi. Hon skrämde ingen genom att visa sig som ett töcken utan genom att låta dem undra.
Först trodde många att det var ett skämt. Sedan läste de brevet en gång till. Där fanns små händelser som aldrig förekommit i någon biografi. Diskussioner i hemmen. Kommentarer mumlade i hotellkorridorer. Privata samtal i taxibilar. Små svek som bara två människor i hela världen hade känt till.
Då upphörde skratten.
En pensionerad skvallerjournalist i Rom lär ha stirrat på sin citron i flera timmar innan han lade den i frysen. En gammal producent i Kalifornien skickade brevet till en handstilsexpert. Experten meddelade att det tvivelsutan var Anita Ekbergs handstil och handskrift, inte tryckt. Vilket inte gjorde situationen mindre obehaglig.
När kampanjen till sist nådde Malmö var Anita på strålande humör. Här och där satt äldre herrar med sina morgontidningar och värkande knän och stirrade misstänksamt på de små gula frukterna som hade dykt upp i brevlådan. Några blev irriterade. Andra blev nervösa. En del började tro på spöken. Det fanns de som skrattade så att de satte kaffet i halsen. Men få kunde missförstå poängen.
Efter ett helt liv som världsstjärna hade Anita Ekberg till slut hittat den perfekta formen för upprättelse. Inte genom domstolar. Inte genom hämnd. Utan genom humor.
För det finns få saker som är mer obehagliga än att bli påmind om sitt eget samvete av en kvinna som lämnat jordelivet för mer än ett decennium sedan. Särskilt när påminnelsen kommer i form av en citron, ett handskrivet brev, några droppar Chanel No. 5 och detaljer som ingen levande människa borde känna till.
Och någonstans ute i evigheten skrattade sannolikt Anita Ekberg åt alltihop. Det gjorde bara vid tanken när hon köpte citronerna.
Ska man spöka efter sin bortgång, varför nöja sig med kedjor och jämmer som en usel poltergeist?
Det är betydligt mer stilfullt att göra det med Chanel No. 5, en reservoarpenna och en citron.
Surt kommer igen.
Jörgen Thornberg
Sour comes around - Surt kommer igen, 2026
Digital
50 x 70 cm
3 200 kr
Sour comes around - Surt kommer igen
Svensk text på slutet
Why is Anita Ekberg buying lemons?
There are many ways to haunt the living. Some ghosts are said to rattle chains in corridors. Others appear in mirrors, drift through moonlit graveyards, or materialise at the foot of a bed just before dawn. Literature is full of such spirits, and Hollywood has earned billions from them.
Anita Ekberg had no interest in any of that. If one is going to return from Eternity, she would probably have argued, one should do so with style. Besides, Anita had never been particularly fond of doing things the conventional way. During her years on Earth, she walked into fountains when respectable women were expected to stay dry, spoke her mind when diplomacy would have been wiser, and turned an entire generation of producers, journalists, photographers and agents into unwilling supporting actors in the grand spectacle that was Anita Ekberg. Yet success has a price. The same people who applauded her often lived off her. They photographed her, interviewed her, speculated about her, exaggerated her, criticised her, admired her and occasionally exploited her. Over the decades, she came to feel that much of the world had treated her like a lemon: squeeze out every drop and then throw away the peel. It was an observation she never entirely forgot.
Nor, as it turned out, entirely forgave.
Somewhere out in Eternity, where Time-travellers continue their adventures after leaving earthly life behind, Anita eventually reached a conclusion that was both mischievous and elegant. If the world had once squeezed her like a lemon, perhaps it was time to return the favour. Not through lawyers. Not through revenge. And certainly not through the tired old methods of ordinary ghosts. Anita had something far more original in mind. She would send lemons. Fresh lemons. Accompanied by handwritten letters and a few carefully chosen drops of Chanel No. 5. That was when the trouble began. Read about it.
"The Lemon Letter
You squeezed the lemon, drop by drop,
And thought the flow would never stop.
You took the juice, enjoyed the fame,
And hardly cared where it came.
But time is patient, so they say,
And sour debts don't fade away.
One morning then, without a peep,
A lemon rolled in from the deep.
No chains, no ghostly midnight cry,
Just Chanel No. 5 drifting by.
A fountain pen, a looping line
"The lemon's back."
Love, Anita.
Malmö, May 2026
Sour comes around - Surt kommer igen
Some people carry their grievances like stones in their pockets. They go through life feeling their weight every day, and it slowly pulls them towards the ground. Anita Ekberg was not one of them. If she carried her grievances at all, she carried them like a stage prop with a laugh, a gesture, and a flair for drama.
Yet there were things she never forgot.
Over the years, Anita had watched producers make money from her name. Journalists had built careers on her love affairs, measurements, weight, age, and misfortunes. Agents had promised her the moon, only to disappear when the phones stopped ringing. Photographers had waited outside her gates like hunters at a watering hole. When Anita later reflected on her life, she would sometimes say that people had squeezed her like a lemon. They wanted the beauty, the headlines, the scandals, the laughter, the tears, and the good stories. They wanted every last drop. And when they thought the lemon was empty, they threw away the peel.
But they made one mistake.
They forgot who they were dealing with.
Anita Ekberg was from Malmö. People from Scania are not known for forgetting. Never forget the Snapphanes.
In Eternity where Time-travellers go when they leave earthly life behind Anita one day conceived an idea she considered as elegant as it was just. If the world had once squeezed her like a lemon, then the world would now get the lemons back.
Not symbolically. Literally.
And so the strange deliveries began to appear. First in Rome, then in Los Angeles. After that, in London, Paris, Stockholm, and Copenhagen. Small parcels with no return address. When recipients opened them, they found a single lemon, perfectly yellow and fragrant, as if it had just been picked from a tree. Beneath the lemon lay a letter.
The letter always began with the same phrase:
What Goes Sour Comes Around.
Then came a few lines written in a tone that could have belonged to no one but Anita. Not angry. Not hateful. Worse. Amused.
"I am sending you a lemon to remind you how you squeezed me during my time on Earth. You may not remember the interview in Rome in the spring of 1962. I do. You may not remember what you said when you thought the microphone was off. I do. You may not remember the photograph that paid for your holiday. I do. You used to squeeze me like a lemon. Now you get one back."
Beneath it stood her signature. Not printed. Not copied. Ink. A fountain pen. The very signature that many in the media and film industries had seen countless times throughout their careers.
But that was not all.
When the recipients carefully unfolded the heavy paper, they were greeted by a faint yet unmistakable scentChanel No. 5. Not much, but enough to awaken memories.
Anita once joked that she shared a habit with Marilyn Monroe. At night, she wore nothing but Chanel No. 5. Now the same fragrance drifted from a letter that, by all logic, should not have existed.
That was when some people started to feel uncomfortable.
A lemon could be a joke. A signature could be forged. But a scent is a strange thing. It bypasses logic and goes straight to memory. People stood holding a letter and suddenly felt transported decades into the past to a hotel suite in Rome, a film set at Cinecittà, a cocktail party in Beverly Hills, a press conference in Paris. It was as if Anita herself had stepped into the room for a moment.
Many began talking about ghosts. Others insisted there had to be a rational explanation. What explanation? The more they tried to explain it, the stranger it seemed. Not to mention more unsettling.
A ghost need not appear in a white sheet, rattle chains down a castle corridor, or make chandeliers sway in the middle of the night. Most people are far more frightened by something much simpler: a detail no one else should know, handwriting they recognise, a perfume they have not smelled in years, or a letter that begins with the words:
"What Goes Sour Comes Around."
It was almost elegant. Typical Anita. Not a horror film but a psychological comedy. She frightened nobody by appearing as an apparition. She frightened them by making them wonder.
Surt kommer igen
Det finns många sätt att spöka för de levande. Vissa spöken sägs rassla med kedjor i korridorer. Andra visar sig i speglar, svävar genom månbelysta kyrkogårdar eller materialiserar sig vid fotändan av en säng strax före gryningen. Litteraturen är full av sådana andar och Hollywood har tjänat miljarder på dem.
Anita Ekberg hade inget intresse av något sådant. Om man ändå ska återvända från Evigheten, skulle hon förmodligen ha sagt, bör man göra det med stil. Dessutom hade Anita aldrig varit särskilt förtjust i att göra saker på det konventionella sättet. Under sina år på jorden klev hon ner i fontäner när respektabla kvinnor förväntades hålla sig torra, sade vad hon tyckte när diplomati hade varit klokare och gjorde en hel generation producenter, journalister, fotografer och agenter till ofrivilliga birollsinnehavare i det stora skådespel som hette Anita Ekberg. Men framgång har sitt pris. Samma människor som applåderade henne levde ofta på henne. De fotograferade henne, intervjuade henne, spekulerade om henne, överdrev henne, kritiserade henne, beundrade henne och utnyttjade henne. Med åren kom hon att känna att stora delar av världen hade behandlat henne som en citron: pressat ut varenda droppe och sedan kastat bort skalet. Det var en iakttagelse hon aldrig riktigt glömde.
Och som det visade sig förlät det aldrig riktigt.
Någonstans ute i Evigheten, där Time-travellers fortsätter sina äventyr efter att ha lämnat jordelivet bakom sig, kom Anita så småningom fram till en slutsats som var både busig och elegant. Om världen en gång hade pressat henne som en citron, kanske var det nu dags att ge igen. Inte genom advokater. Inte genom hämnd. Och definitivt inte med poltergeisters utslitna metoder. Anita var inget spöke och hade något betydligt mer originellt i tankarna. Hon skulle skicka citroner. Färska citroner. Tillsammans med handskrivna brev och några noggrant utvalda droppar Chanel No. 5.
Det var då problemen började.
Läs om det.
Det finns människor som bär sina oförrätter som stenar i fickorna. De går genom livet med dem, känner tyngden varje dag och låter dem långsamt dra dem mot marken. Anita Ekberg var inte sådan. Om hon över huvud taget bar på sina oförrätter gjorde hon det som man bär ett scenrekvisita med ett skratt, en gest och en känsla för dramatik.
Ändå fanns det saker hon aldrig glömde.
Genom åren hade hon sett producenter tjäna pengar på sitt namn. Journalister hade byggt karriärer på hennes kärleksaffärer, bystmått, vikt, ålder och olyckor. Agenter hade lovat guld och gröna skogar och sedan försvunnit när telefonerna slutade ringa. Fotografer hade väntat utanför hennes grindar som jägare vid ett vattenhål. När Anita långt senare sammanfattade sitt liv brukade hon ibland säga att människor hade pressat henne som en citron. De ville ha skönheten, rubrikerna, skandalerna, skratt, tårar och de goda historierna. De ville ha varje droppe. Och när de trodde att citronen var tom, kastade de bort skalet.
Men de gjorde ett misstag.
De glömde vem de hade att göra med.
Anita Ekberg var från Malmö. Och skåningar är inte kända för att glömma. Glöm inte snapphanarna.
I evigheten dit Time-travellers tar vägen när de lämnat jordelivet fick Anita en idé som hon själv ansåg vara lika elegant som den var rättvis. Om världen en gång hade pressat henne som en citron, skulle världen nu få tillbaka citronerna.
Inte symboliskt.
Bokstavligen.
Så började de märkliga försändelserna dyka upp. Först i Rom. Sedan i Los Angeles. Därefter i London, Paris, Stockholm och Köpenhamn. Små paket utan avsändare. När mottagarna öppnade dem fann de en ensam citron, perfekt gul och doftande som om den nyss hade plockats från ett träd. Under citronen låg ett brev.
Brevet började alltid med samma ord.
Surt kommer igen.
Sedan följde några rader skrivna i en ton som ingen annan än Anita hade kunnat använda. Inte arg. Inte hatisk. Värre. Road.
"Jag skickar dig härmed en citron för att påminna dig om hur du pressade mig under min tid på jorden. Du minns kanske inte intervjun i Rom våren 1962. Jag gör det. Du minns kanske inte vad du sade när du trodde att mikrofonen var avstängd. Jag gör det. Du minns kanske inte fotografen som betalade din semester. Jag gör det. Ni brukade pressa mig som en citron. Nu får du en tillbaka."
Därunder stod hennes namnteckning.
Inte tryckt.
Inte kopierad.
Bläck.
Reservoarpenna.
Signaturen som många i media och filmvärlden hade sett massor av gånger under sin karriär.
Men det var inte allt.
När mottagarna försiktigt vek upp det tjocka papperet möttes de av en svag men omisskännlig doft.
Chanel No. 5.
Inte mycket, men tillräckligt för att väcka minnen.
Anita hade själv en gång skämtsamt sagt att hon delade en vana med Marilyn Monroe. På natten bar hon inget annat än Chanel No. 5. Nu kom samma doft svävande ur ett brev som enligt all rimlighet inte borde finnas.
Det var då en del blev obekväma.
En citron kunde vara ett skämt. En namnteckning kunde förfalskas. Men en doft är märklig. Den går förbi logiken och rakt in i minnet. Människor stod med ett brev i handen och kände sig förflyttade decennier tillbaka i tiden. Till en hotellsvit i Rom. En filminspelning i Cinecittà. Ett cocktailparty i Beverly Hills. Ett pressmöte i Paris. Det var som om Anita själv hade stigit in i rummet för ett ögonblick.
Många började tala om spöken. Andra påpekade att det naturligtvis måste finnas en rationell förklaring. Vilken då? Men ju mer de försökte förklara saken, desto märkligare blev den. För att inte säga kuslig.
Ett spöke behöver inte visa sig i ett vitt lakan, rassla med kedjor i en slottskorridor eller få ljuskronor att gunga mitt i natten. De flesta människor blir betydligt räddare av något mycket enklare. En detalj som ingen annan borde känna till. En handstil de känner igen. En parfym som inte har känts på åratal. Ett brev som börjar med orden:
"Surt kommer igen."
Det var nästan elegant och typiskt Anita. Inte en skräckfilm utan en psykologisk komedi. Hon skrämde ingen genom att visa sig som ett töcken utan genom att låta dem undra.
Först trodde många att det var ett skämt. Sedan läste de brevet en gång till. Där fanns små händelser som aldrig förekommit i någon biografi. Diskussioner i hemmen. Kommentarer mumlade i hotellkorridorer. Privata samtal i taxibilar. Små svek som bara två människor i hela världen hade känt till.
Då upphörde skratten.
En pensionerad skvallerjournalist i Rom lär ha stirrat på sin citron i flera timmar innan han lade den i frysen. En gammal producent i Kalifornien skickade brevet till en handstilsexpert. Experten meddelade att det tvivelsutan var Anita Ekbergs handstil och handskrift, inte tryckt. Vilket inte gjorde situationen mindre obehaglig.
När kampanjen till sist nådde Malmö var Anita på strålande humör. Här och där satt äldre herrar med sina morgontidningar och värkande knän och stirrade misstänksamt på de små gula frukterna som hade dykt upp i brevlådan. Några blev irriterade. Andra blev nervösa. En del började tro på spöken. Det fanns de som skrattade så att de satte kaffet i halsen. Men få kunde missförstå poängen.
Efter ett helt liv som världsstjärna hade Anita Ekberg till slut hittat den perfekta formen för upprättelse. Inte genom domstolar. Inte genom hämnd. Utan genom humor.
För det finns få saker som är mer obehagliga än att bli påmind om sitt eget samvete av en kvinna som lämnat jordelivet för mer än ett decennium sedan. Särskilt när påminnelsen kommer i form av en citron, ett handskrivet brev, några droppar Chanel No. 5 och detaljer som ingen levande människa borde känna till.
Och någonstans ute i evigheten skrattade sannolikt Anita Ekberg åt alltihop. Det gjorde bara vid tanken när hon köpte citronerna.
Ska man spöka efter sin bortgång, varför nöja sig med kedjor och jämmer som en usel poltergeist?
Det är betydligt mer stilfullt att göra det med Chanel No. 5, en reservoarpenna och en citron.
Surt kommer igen.
3 200 kr
Jörgen Thornberg
Malmö
Lite om bilder och mig. Translation in English at the end.
Jag är en nyfiken person som ser allt i bilder, även det jag fäster i ord, gärna tillsammans för bakom alla mina bilder finns en berättelse. Till vissa bilder hör en kortare eller längre novell som följer med bilden.
Bilder berättar historier. Jag omges av naturlig skönhet, intressanta människor och historia var jag än går. Jag använder min kamera för att dokumentera världen och blanda det jag ser med vad jag känner för att fånga den dolda magin.
Mina bilder berättar mina historier. Genom mina bilder, tryck och berättelser. Jag bjuder in dig att ta del av dessa berättelser, in i ditt liv och hem och dela min mycket personliga syn på vår värld. Mer än vad ögat ser. Jag tänker i bilder, drömmer och skriver och pratar om dem; följaktligen måste jag också skapa bilder. De blir vad jag ser, inte nödvändigtvis begränsade till verkligheten. Det finns en bild runt varje hörn. Jag hoppas att du kommer att se vad jag såg och gilla det.
Jag är också en skrivande person och till många bilder hör en kortare eller längre essay. Den följer med tavlan, tryckt på fint papper och med en personlig hälsning från mig.
Flertalet bilder startar sin resa i min kamera. Enkelt förklarat beskriver jag bilden jag ser i mitt inre, upplevd eller fantiserad. Bilden uppstår inom mig redan innan jag fått okularet till ögat. På bråkdelen av ett ögonblick ser jag vad jag vill ha och vad som kan göras med bilden. Här skall jag stoppa in en giraff, stålmannen, Titanic eller vad det är min fantasi finner ut. Ännu märkligare är att jag kommer ihåg minnesbilden långt efteråt när det blir tid att skapa verket. Om jag lyckas eller inte, är upp till betraktaren, oftast präglat av en stråk av svart humor – meningen är att man skall bli underhållen. Mina bilder blir ofta en snackis där de hänger.
Jag föredrar bilder som förmedlar ett budskap i flera lager. Vid första anblicken fylld av feel-good, en vacker utsikt, fint väder, solen skiner, blommor på ängen eller vattnet som ligger förrädiskt spegelblankt. I en sådan bild kan jag gömma min egentliga berättelse, mitt förakt för förtryckare och våldsverkare, rasister och fördomsfulla människor - ett gärna återkommande motiv mer eller mindre dolt i det vackra motivet. Jag försöker förena dem i ett gemensamt narrativ.
Bild och formgivning har löpt som en röd tråd genom livet. Fotokonst känns som en värdig final som jag gärna delar med mig.
Min genre är vid som framgår av mina bilder, temat en blandning av pop- och gatukonst i kollage som kan bestå av hundratals lager. Vissa bilder kan ta veckor, andra någon dag innan det är dags att överlämna resultatet till printverkstaden. Fine Art Prints är digitala fotocollage. I dessa kollage sker rivandet, klippandet, pusslandet, målandet, ritandet och sprayningen digitalt. Det jag monterar in kan vara hundratals år gamla bilder som jag omsorgsfullt frilägger så att de ser ut att vara en del av tavlan men också bilder skapade av mig själv efter min egen fantasi. Därefter besöks printstudion och för vissa bilder numrera en limiterad upplaga (oftast 7 exemplar) och signera för hand. Vissa bilder kan köpas i olika format. Det är bara att fråga efter vilka. Gillar man en bild som är 70x100 men inte har plats på väggen, går den kanske att få i 50x70 cm istället. Frågan är fri.
Metoden Giclée eller Fine Art Print som det också kallas är det moderna sättet för framställning av grafisk konst. Villkoret för denna typ av utskrifter är att en högkvalitativ storformatskrivare används med åldersbeständigt färgpigment och konstnärspapper eller i förekommande fall på duk. Pappret som används möter de krav på livslängd som ställs av museer och gallerier. Normalt säljer jag mina bilder oinramade så att den nya ägaren själv kan bestämma hur de skall se ut, med eller utan passepartout färg på ram, med eller utan glas etc..
Under många år ställde jag bara ut på nätet, i valda grupper och på min egen Facebooksida - https://www.facebook.com/jorgen.thornberg.9
Jag finns också på en egen hemsida som tyvärr inte alltid är uppdaterad – https://www.jth.life/ Där kan du också läsa en del av de berättelser som följer med bilden.
UTSTÄLLNINGAR
Luftkastellet, oktober 2022
Konst i Lund, november 2022
Luftkastellet, mars 2023
Engleson Galleri Caroli, april 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Galleri Caroli, oktober 2023
Toppen, Höllviken december 2023
Luftkastellet, mars 2024
Torups Galleri, mars 2024
Venice, May 2024
Luftkastellet, oktober 2024
Konst i Advent, December 2024
Galleri Engleson, Caroli December 2024
Jäger & Jansson Galleri, april 2025
A bit about pictures and me.
I'm a curious person who sees everything in pictures, even what I express in words, often combining them, for behind all my pictures lies a story. These narratives, some as short as a single image and others as long as a novel, are the heart and soul of my work.
Pictures tell stories. Wherever I go, I'm surrounded by natural beauty, exciting people, and history. I use my camera to document the world and blend what I see with what I feel to capture the hidden magic.
My images tell my stories. Through my pictures, prints, and narratives, I invite you to partake in these stories in your life and home and share my deeply personal perspective of our world. More than meets the eye. I think in pictures, dream, write, and talk about them; consequently, I must create images too. They become what I see, not necessarily confined to reality. There's a picture around every corner. I hope you'll see what I saw and enjoy it.
I'm also a writer, and many images come with a shorter or longer essay. It accompanies the painting, printed on fine paper with my personal greeting.
Many pictures start their journey on my camera. Simply put, I describe the image I see in my mind, experienced or imagined. The image arises within me even before I bring the eyepiece to my eye. In a fraction of a moment, I see what I want and what can be done with the picture. Here, I'll insert a giraffe, Superman, the Titanic, or whatever my imagination conjures up. Even stranger is that I remember the mental image long after it's time to create the work. Whether I succeed is up to the observer, often imbued with a streak of black humour – the aim is to entertain. My pictures usually become a talking point wherever they hang.
I prefer pictures that convey a message in multiple layers. At first glance, they're filled with feel-good vibes, a beautiful view, lovely weather, the sun shining, flowers in the meadow, or the water lying deceptively calm. But beneath this surface beauty, I often conceal a deeper story, a narrative that challenges societal norms or explores the human condition. I invite you to delve into these hidden narratives and discover the layers of meaning within my work.
Picture and design have been a thread running through my life. Photographic art feels like a fitting finale, and I'm happy to share it.
My genre is varied, as seen in my pictures; the theme is a blend of pop and street art in collages that can consist of hundreds of layers. Some images can take weeks, others just a day before it's time to hand over the result to the print workshop. Fine Art Prints are digital photo collages. In these collages, tearing, cutting, puzzling, painting, drawing, and spraying happen digitally. What I insert can be images hundreds of years old that I carefully extract so they appear to be part of the painting, but also images created by myself, now also generated from my imagination. Next, visit the print studio and, for certain images, number a limited edition (usually 7 copies) and sign them by hand. Some images may be available in other formats. Just ask which ones. If you like an image that's 70x100 but doesn't have space on the wall, you might be able to get it in 50x70 cm instead. The question is open.
The Giclée method, or Fine Art Print as it's also called, is the modern way of producing graphic art. This method ensures the highest quality and longevity of the artwork, using a high-quality large-format printer with archival pigment inks and artist paper or, in some cases, canvas. The paper used meets the longevity requirements set by museums and galleries. I sell my pictures unframed, allowing the new owner to personalise their artwork, confident in the lasting value and quality of the piece.
For many years, I only exhibited online, in selected groups, and on my Facebook page - https://www.facebook.com/jorgen.thornberg.9. I also have my website, which unfortunately is not constantly updated - https://www.jth.life/. You can also read some of the stories accompanying the pictures there.
EXHIBITIONS
Luftkastellet, October 2022
Art in Lund, November 2022
Luftkastellet, March 2023
Engleson Gallery Caroli, April 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Gallery Caroli, October 2023
Toppen, Höllviken December 2023
Luftkastellet, March 2024
Torup Gallery, March 2024
Venice, May 2024
UTSTÄLLNINGAR
Luftkastellet, oktober 2022
Konst i Lund, november 2022
Luftkastellet, mars 2023
Engleson Galleri Caroli, april 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Galleri Caroli, oktober 2023
Toppen, Höllviken december 2023
Luftkastellet, mars 2024
Torups Galleri, mars 2024
Venice, May 2024
Luftkastellet, October 2024
Konst i Advent, December 2024
Galleri Engleson, Caroli December 2024
Jäger & Jansson Galleri, April 2025
Utbildning
Autodidakt
Medlem i konstnärsförening
Öppna Sinnen
Med i konstrunda
Konstrundan i Skåne
Utställningar
Luftkastellet, October 2022
Art in Lund, November 2022
Luftkastellet, March 2023
Engleson Gallery Caroli, April 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Gallery Caroli, October 2023
Toppen, Höllviken December 2023
Luftkastellet, March 2024
Torup Gallery, March 2024
Venice, May 2024