Early mornings in Västra Hamnen never cease to surprise - Tidiga morgnar i Västra Hamnen upphör aldrig att förvåna

Svensk text på slutet

At first glance, the sign beside the pond in Västra Hamnen seems quite ordinary. Do Not Feed the Goldfish, it politely instructs visitors. A reasonable request, one might think, since castle ponds across Europe have long been home to decorative fish and equally enthusiastic tourists carrying bags of snacks.

But the scene in Malmö presents a minor complication.

Leaping from the water is not a goldfish.

It is a whale.

Not a discreet, well-behaved little fish that nibbles breadcrumbs, but a full-grown humpback whale, cheerfully patterned like a harlequin and seemingly quite at home in the calm waters of a local pond. How such a creature came to be there is a question that touches on zoology, history, cartography, gossip among eighteenth-century nobility, biblical interpretation, and perhaps even a shipment of goldfish from a nearby Lomma pet shop.

The story that follows attemptswithout much confidenceto explain how one of the worlds largest marine mammals ended up performing acrobatics beside one of Swedens most remarkable buildings. Whether the explanation proves convincing is another matter entirely. After all, good stories are rarely improved by scrutinising their seams too closely.

The Harlequin Whale

Where Kockums once forged steel and flame,
And giant hulls in silence came,
Where cranes once ruled the harbour line
Now glass and water softly shine.

Beneath the shadow, tall and slow,
Of Turning Torsos twisted glow,
A morning ripple stirred the quay
Out in the canal by the Öresund sea.

Not herring silver, eel, nor cod,
Nor rusted relic lost by God,
But something stranger rose in spray
A harlequin whale at break of day.

He burst beside the wooden decks
Near coffee cups and bicycle tracks,
His patchwork hide in reds and blues
Like shattered circus neon hues.

The early joggers stopped mid-stride,
A startled woman leapt aside,
Her little white dog pulled in fright
As gulls exploded into flight.

The whale rolled proudly through the foam
As though the harbour were his home,
As though old Kockums ghostly cranes
Still echoed through the docks and drains.

His colours flashed against the glass
Where modern Malmö mornings pass,
And in the waters trembling skin
The city seemed to dance with him.
Then suddenly, as swift as dawn,
The mighty painted whale was gone.
Only ripples kissed the quay
Beneath the tower by the sea.

Yet whispers drift through Västra Hamn
When sunrise paints the waters calm:

Be careful near the docks at dawn
The harlequin whale still lingers on.
Malmö, May 2026

Early mornings in Västra Hamnen never cease to surprise - Tidiga morgnar i Västra Hamnen upphör aldrig att förvåna

DONT FEED THE GOLDFISHthis sign by the Västra Hamnen pond states! Yet anyone observing can see that whats leaping from the water isnt a goldfish. In fact, it isnt a fish at allits a humpback whale, which, like humans, is a mammal. This particular whale has a harlequin pattern, very different from the whales depicted in zoological books. Even the most imaginative illustrations, such as one of my favouritesSt. Brendans ship on the back of a whale, and his men praying, from Sea Monsters on Medieval and Renaissance Maps by Chet Van Duzer, published in 1621dont quite match up. On the 1539 Carta Marina sea chart by Olaus Magnus, whales and other fearsome creatures also appear, and in the coloured versions, they look quite decorative. But no harlequin ones.

Yet none of those old drawings matches the expressiveness of the Västra Hamnen whale. The mapmakers aimed to warn sailors about the danger of being eaten by enormous sea monsters, which sailors had described in vivid detail for centuries. Perhaps it is just a coincidence that these monsters disappeared after photography was invented in the nineteenth century. Now, our imaginations have shifted to prehistoric times and dinosaurs, another era without cameras. Fortunately, I had a camera during one of my early-morning walks through Västra Hamnen, or we might have overlooked this colourful whale outside one of Malmös most beautiful areas.

I have not come across any mention of a whale associated with this part of the world, despite Västra Hamnen being situated on the shores of Öresund.

Putting up a sign that warns people not to feed the fish aims to protect them. Visitors might bring snacks such as jelly sweets, liquorice, or potato chips on trips, and these could accidentally end up in the fish food, which is harmful to the fish.

Goldfish eat a variety of foods and seem content with small portions of almost anything, such as freeze-dried mosquito larvae, prawns, spinach, or chopped vegetables. Still, Ive never heard of anyone suggesting they be given loose sweets. However, the animal leaping in the pond isnt a goldfish at all. Its a huge whale. It really makes you wonder how it ended up there.

When goldfish are young, theyre so tiny you can hardly see them. But a newborn humpback whale already weighs about a ton, so it wouldnt exactly sneak into a pond without being noticed. Sometimes, though, its better not to question a good story. One theory Ive heard is that the whale came with a shipment of goldfish from Zoogiganten in Lomma, and at first, it didnt look much different from the little fish. Its like buying a puppy small enough to fit in your hand, only to see it grow into a huge Great Dane in six months.

Another, even more fanciful explanation is that a mischievous person fed the fish anabolic steroids, which the greedy whale calf ate, causing it to grow rapidly. How it acquired its bright colours remains a mystery, since humpback whales are usually grey with nearly black backs. Perhaps he was just a playful whale with a sense of humour, like Harlequin from the classical commedia dellarte. Either way, the whale looked magnificent against Västra Hamnens pride Turning Torso. You can walk around Västra Hamnen and alongside the pond where the whale is, but the whale has not appeared for a long time. For now, enjoy the photograph instead.

Nevertheless, someone who prefers order might suggest putting up a sign warning people not to get too close, just in case a whale is nearby. Although a sixteen-ton humpback whale consumes about 1,500 kilograms of food daily, humans are not on the menu. Its diet mainly consists of krill and small fish.

Of course, unless the story in the Bible about the prophet Jonah is not true. In that story, a whale swallowed Jonah, though the text actually calls it a great fish. Later translations and interpretations have rendered this great fish as a whale.

The story goes that God, unhappy with Jonah, sent a great fish to swallow him. Jonah had to remain inside the creatures belly for three days and nights before being spat out onto dry land. Just imagine how foul it must have smelled in there. God often used creative punishments, and the sea played a significant role, as when He flooded the world, leaving only Noah, his family, and two of every animal to survive. That could be seen as a daring experiment in inbreeding.

In modern discussions, the whale in the Jonah story is often portrayed as a sperm or fin whale rather than a humpback, as these species have throats large enough to swallow a human. Humpbacks mainly feed on small fish and krill, and their throats are generally too narrow to swallow a person whole. However, since there is a whale in the castle pond, not everyone might be able to tell the difference between the behaviours of different whale speciesperhaps not even the whale itselfso it is wise to be cautious. It is better to have one too many signs than to risk another Jonah incident.

There are also modern retellings of the Jonah story. Sometimes, news spreads quickly about kayakers or divers who find themselves in a humpback whales mouth for a brief moment before being spat out unharmed. These stories bring Jonahs tale back into the spotlight, even though it remains highly unlikely that a person could survive inside a whales stomach.

In art history, the creature is often depicted as a whale, sometimes with features of a fantasy monster, and the term whale-fish has been used historically. Modern viral incidents occasionally involve humpback whales, even though biologically, they are among the least likely to survive for humans.

If someone believes they see a whale with harlequin patterns in a Malmö pond, its understandable they might worry about being swallowed. In that case, putting up a warning sign would be sensible.

Warning: Voracious Whale!

The early-morning lady with her white poodle didn't need any signs to realise that the small viewpoint could be crowded if the whales landed there. The dog came to the same conclusion and pulled his owner along by the lead. The whale didn't even get a bark. Wise animal.

Vid första anblicken verkar skylten vid dammen vid Svenstorps slott ganska ordinär. Mata inte guldfisken, uppmanar den artigt besökaren. En rimlig begäran kan man tycka, eftersom slottsdammar runt om i Europa länge har varit hem för prydnadsfiskar och lika entusiastiska turister med fickorna fulla av snacks.

Men scenen vid Svenstorp rymmer en liten komplikation.

Det som hoppar upp ur vattnet är ingen guldfisk.

Det är en val.

Inte en diskret liten fisk som artigt nöjer sig med brödsmulor, utan en fullvuxen knölval, glatt harlekinmönstrad och till synes helt hemmastadd i det stilla vattnet i en skånsk slottsdamm. Hur en sådan varelse hamnade där är en fråga som berör zoologi, historia, kartografi, sjuttonhundratalsskvaller bland adeln, biblisk tolkning och möjligen även en leverans av guldfiskar från en djuraffär i närbelägna Lomma.

Berättelsen som följer försöker utan någon större säkerhet förklara hur ett av världens största marina däggdjur hamnade med att utföra akrobatik intill ett av Skånes elegantaste renässansslott. Huruvida förklaringen visar sig övertygande är en helt annan fråga. Goda historier blir trots allt sällan bättre av att man granskar deras sömmar alltför noggrant.

MATA INTE GULDFISKARNA står det på en skylt vid dammen i Västra Hamnen! Men den som tittar närmare ser snabbt att det som hoppar upp ur vattnet knappast är en guldfisk. Faktum är att det inte ens är en fisk överhuvudtaget utan en knölval, som liksom människan är ett däggdjur. Just denna val har dessutom ett harlekinmönster, vilket skiljer sig ganska mycket från de valar som vanligtvis avbildas i zoologiska böcker. Inte ens de mest fantasifulla illustrationerna, som en av mina favoriter St. Brendans ship on the back of a whale, and his men praying ur Sea Monsters on Medieval and Renaissance Maps av Chet Van Duzer, publicerad 1621 kommer riktigt i närheten. På Olaus Magnus sjökarta Carta Marina från 1539 förekommer också valar och andra skräckinjagande havsvidunder, och i de färglagda versionerna ser de ganska dekorativa ut. Men några harlekinmönstrade finns inte.

Ändå saknar alla dessa gamla bilder den uttrycksfullhet som Västra Hamnens val besitter. Kartografernas syfte var att varna sjömän för faran att bli uppätna av enorma havsmonster, sådana som sjöfarare i århundraden har beskrivit i levande detalj. Kanske är det bara en slump att dessa monster försvann efter att fotografiet uppfanns under 1800-talet. Nu har våra fantasier istället flyttats till förhistorisk tid och dinosaurier ännu en epok utan kameror. Som tur var hade jag med mig kameran under en av mina tidiga morgonpromenader genom Västra Hamnen, annars hade vi kanske missat denna färgsprakande val utanför en av Malmös vackraste stadsdelar.

Jag har inte stött på några berättelser om valar kopplade till just denna del av världen, trots att Västra Hamnen ligger vid Öresunds strandkant.

Att sätta upp en skylt som varnar människor för att mata fiskarna handlar förstås om att skydda fiskarna. Besökare kan ha med sig gelégodis, lakrits eller potatischips under utflykter, och sådant kan råka hamna bland fiskmaten, vilket inte är särskilt nyttigt för fiskarna.

Guldfiskar äter lite av varje och verkar ganska nöjda med små portioner av nästan vad som helst frystorkade mygglarver, räkor, spenat eller hackade grönsaker. Däremot har jag aldrig hört någon föreslå att de skulle matas med lösgodis. Men djuret som hoppar i dammen är ju inte någon guldfisk överhuvudtaget. Det är en enorm val, och det får en verkligen att fundera på hur den hamnade där.

När guldfiskar är små är de så pyttesmå att man knappt ser dem. Men en nyfödd knölval väger redan omkring ett ton, så den skulle knappast kunna smyga sig ner i en damm obemärkt. Ibland är det dock bättre att inte ifrågasätta en bra historia. En teori jag hört är att valen följde med i en leverans av guldfiskar från Zoogiganten i Lomma och att den till en början inte såg mycket annorlunda ut än de små fiskarna. Det är lite som när någon köper en valp som ryms i handen och sex månader senare står där med en enorm grand danois.

En annan, ännu mer fantasifull förklaring är att någon skojfrisk person matade fiskarna med anabola steroider, som den glupska valkalven åt av och sedan växte explosionsartat av. Hur den fick sina starka färger förblir däremot ett mysterium, eftersom knölvalar vanligtvis är grå med nästan svarta ryggar. Kanske var det helt enkelt en lekfull val med sinne för humor, ungefär som Harlekin i den klassiska commedia dellarte. Hur som helst såg valen magnifik ut mot Västra Hamnens stolthet Turning Torso. Man kan fortfarande promenera runt Västra Hamnen och längs dammen där valen syntes till, men själva valen har inte visat sig på länge. Tills vidare får man nöja sig med fotografiet.

Samtidigt skulle någon mer ordningsam person säkert föreslå att man satte upp en skylt som varnar människor för att komma för nära dammen, ifall en val skulle vara i närheten. Även om en sexton ton tung knölval äter omkring 1 500 kilo föda om dagen, står människor inte på menyn. Dess kost består huvudsakligen av krill och småfisk.

Ja, om nu inte berättelsen i Bibeln om profeten Jona faktiskt är sann. Där svaldes Jona av en val, även om texten egentligen talar om en stor fisk. Senare översättningar och tolkningar har gjort denna stora fisk till en val.

Berättelsen säger att Gud, missnöjd med Jona, skickade en stor fisk för att sluka honom. Jona fick stanna inne i varelsens buk i tre dagar och tre nätter innan han spottades upp på torrt land. Man kan bara föreställa sig hur fruktansvärt det måste ha luktat därinne. Gud hade ofta kreativa straffmetoder, och havet spelade en viktig roll som när Han översvämmade världen och bara lät Noa, hans familj och två av varje djur överleva. Det skulle kunna beskrivas som ett ganska djärvt experiment i inavel.

I moderna diskussioner brukar valen i berättelsen om Jona oftare framställas som en kaskelott eller en fenval snarare än en knölval, eftersom dessa arter har strupar stora nog att svälja en människa. Knölvalar lever främst på småfisk och krill, och deras strupar är normalt för trånga för att kunna svälja en människa hel. Men eftersom det nu faktiskt finns en val i slottsdammen är det kanske inte alla som kan skilja på olika valars beteenden kanske inte ens valen själva och därför kan det vara klokt att vara försiktig. Det är bättre med en skylt för mycket än ännu en Jona-händelse.

Det finns dessutom moderna versioner av Jona-berättelsen. Då och då sprids nyheter om kajakpaddlare eller dykare som för ett kort ögonblick hamnat inne i gapet på en knölval innan de spottats ut oskadda. Sådana historier blåser nytt liv i berättelsen om Jona, även om det fortfarande är högst osannolikt att någon faktiskt skulle kunna överleva inne i en vals mage.

I konsthistorien avbildas varelsen ofta som en val, ibland med drag av fantasimonster, och uttrycket valfisk har historiskt förekommit. Moderna virala incidenter handlar ibland om knölvalar, trots att de biologiskt sett tillhör de minst sannolika valarna att svälja människor.

Om någon tycker sig se en harlekinmönstrad val i en Malmödamm är det förståeligt om personen börjar oroa sig för att bli uppäten. I så fall känns det faktiskt ganska rimligt att sätta upp en varningsskylt.

Varning: Glupsk val!

Den morgonpigga damen med sin vita pudel behövde inga skyltar för att förstå att det kunde bli trångt på den lilla utsiktsplatsen om valen landade där. Vovven kom till samma slutsats och drog matte med sig i kopplet. Valen fick inte ens ett skall. Klokt djur.