Gonks och Rosa Matilda

Summary in English at the end

Essän börjar inte med en låt. Inte heller med en scen eller ett ackord.

Det börjar med ett ljud, ett utdraget, nästan lekfullt ord som dröjer sig kvar i minnet: chokolaaaade. Så uttalades det i Solstollarna, med den där överdrivna, nästan barnsliga förtjusningen som samtidigt rymmer något mer – en tid, en ton, en frihet.

Och det är där någonstans Gonks finns. Eller fanns när Solstollarna dök upp.

Inte bara som ett band från Malmö under mitten av 1960-talet, utan som ett uttryck för just detta ögonblick i svensk pophistoria när allting fortfarande var möjligt, när gränserna mellan lek och allvar, mellan jazz och pop, mellan repetition och spontanitet ännu inte hade stelnat.

De kom ur en annan värld. Ur jazzens mer ordnade rum, där varje ton hade sin plats, där strukturen bar musiken. Men när popen svepte in, när förstärkarna började mullra och rytmen förändrades, tog de steget utan att tveka. Det var inte en långsam utveckling, utan ett språng.

Och plötsligt står de där.

Lutade mot en bil som egentligen inte borde finnas. En Chevrolet från 1938, knallrosa som en trotsig färgklick i en annars svartvit tid. Rosa Matilda. För ful för att tas på allvar, för iögonfallande för att ignoreras.

Mitt i rörelsen.

Med ett namn som inte betydde särskilt mycket, men som lät rätt.

Och ibland är det just så det börjar. Inte med en plan, utan med en känsla. Ett ljud. Ett skratt. En bild som dröjer sig kvar.

Som chokolaaaade.

"Orimmad Gonks
De kom inte ur tystnaden
utan ur ett annat ljud
ett som redan höll på att dö bort
i jazzens ordnade rum

en gymnastiksal i Malmö
en publik som vände sig om
och något som brast
inte långsamt
utan på en gång

namnet var lånat
från en ful docka
som ingen riktigt tog på allvar

och just därför bar det rätt

som en rosa bil
som vägrar smälta in i det svartvita

som ett ord som dras ut
lite för länge

Gonks

innan någon hann förklara varför"
Malmö, mars 2026

Gonks och Rosa Matilda
Det börjar i ett Malmö som ännu inte riktigt vet vad som är på väg att hända. Staden är fortfarande präglad av sina verkstäder, sina hamnar, sina cyklar mot kullerstenen och sina lördagsöppna skolor. Men under ytan rör sig något annat, något som inte låter sig fångas i vare sig fabriksvisslor eller ordningsamma scheman. Det är ett nytt ljud, en ny rytm, en ny sorts kroppsspråk. Popmusiken.

Mitt i denna rörelse uppstår två namn som snart ska komma att dominera den lokala scenen: Gonks och Namelosers. De står inte bara som konkurrenter utan som två uttryck för samma kraft – den som driver en generation bort från det invanda och rakt in i något som känns både farligt och oemotståndligt. Namelosers, som tidigare kallade sig The Beatchers, hade redan börjat formulera det nya, men Gonks skulle bli ett av de band som gav Malmö dess egen röst i den internationella popvågen.

Det är lätt att i efterhand tala om sextiotalet som en självklar brytpunkt, men för dem som stod där, i gymnastiksalar, i loger och i tillfälliga danslokaler, var det snarare en explosion. Ungdomar i Sverige var svältfödda på denna musik. När den väl kom, kom den inte försiktigt utan med en kraft som slog undan benen på allt som tidigare uppfattats som relevant. Det var inte bara en ny genre – det var en ny verklighet.

Runt om i Skåne växte scenen snabbt. I Malmö fanns Gonks och Namelosers. I Landskrona spelade Short Back and Sides och Beatstones. Från Billesholm kom Werner und die Höfthållers – Werner och Höfthållarna. Herregud! Det var en tid då avstånden krympte, då varje samhälle plötsligt kunde bli en scen och varje scen ett centrum. Musiker reste mellan orterna, publiken följde efter, och någonstans i detta uppstod en känsla av att allt var möjligt – åtminstone för en stund.

Gonks var ett av de första banden i Malmö som fullt ut klev in i denna nya värld. De bar fortfarande spår av det som varit, men riktningen var tydlig. Det var inte längre fråga om att förvalta en tradition, utan om att kasta sig framåt. Och kanske är det just där deras historia börjar – i språnget, i ögonblicket när något gammalt släpper taget och något nytt ännu inte riktigt har fått form.

Året är 1964 och scenen är Källängens läroverks gymnastiksal i Malmö. I ena änden står Ljungkvists trio och gör det de alltid har gjort – spelar Errol Garners eleganta, svängiga jazz. Det är skickligt, det är korrekt, det är musik som kräver sin publik. Men publiken är någon annanstans.

I den andra änden av salen står ett band som ännu inte vet att de håller på att förändra allt. The Beatchers. Långhåriga, högljudda, klädda i kritstrecksrandiga byxor, rosa skjortor, svarta skinnvästar och boots. De spelar genom Vox-förstärkare och ljudet är inte bara starkare – det är något helt annat. Direkt, rått, elektriskt.

Kontrasten kunde inte vara tydligare.

Ulf Andersson, som står där bakom trummorna i jazztrion, ser det hända i realtid. Han ser publiken vända sig bort, inte av artighet utan av instinkt. Och insikten kommer lika snabbt som den är obönhörlig:

– Vi var ju stendöda. Det var inte en jäkel som brydde sig om oss.

Det är ett av dessa ögonblick som i efterhand framstår som avgörande. Inte dramatiskt iscensatt, inte planerat, utan bara brutalt tydligt. Dagen efter går Ulf Andersson till skolan tillsammans med Bo-Folke Mårtensson. De behöver inte säga så mycket. De vet redan. Tradjazzen är över. Åtminstone för dem.

Beslutet är lika enkelt som det är radikalt: de ska bli ett popband.

Förvandlingen sker snabbt. Hans Ljungkvist, som tidigare varit pianist i trion, övertalas att byta instrument och blir basist. Ulf Andersson fortsätter på trummor, men i en helt annan rytm, en annan energi. Bo-Folke Mårtensson tar hand om sologitarren, och in i bilden kliver också Ulf Anderssons barndomsvän Ola Ström, som kan spela gitarr och utan tvekan säger ja.

Så uppstår Gonks.

Namnet betydde inte mycket mer än de engelska lurvdockorna – en sorts knasiga mjukdjur som blev en kortlivad men på sin tid mycket synlig modefluga. De var nyckfulla leksaker och samlarföremål från Storbritannien under 1960-talet och dök till och med upp i förtexterna till science fiction-filmen Gonks Go Beat från 1965.

Ordet bar ingen högstämd symbolik, men det hade tidsfärg, popklang och en lätt absurd charm – vilket kanske var fullt tillräckligt. På något sätt kom Ola över en sådan docka, och sedan gav det ena det andra.

I ärlighetens namn var de riktigt fula.

Det kanske underlättade.

Det är inte en långsam övergång utan ett språng. Från jazzens struktur till popens omedelbarhet. Från att spela för en publik som lyssnar, till att spela för en publik som reagerar. Och kanske är det just denna snabbhet, denna förmåga att kasta sig in i något nytt utan att tveka, som ska prägla hela bandets korta men intensiva liv.

För i det ögonblicket, där i gymnastiksalen, är det inte bara ett band som förändras. Det är en riktning som slås fast. Och den pekar rakt ut i det som snart ska bli sextiotalets mest elektriska år.

Namnet Gonks bär på något som vid första anblicken kan tyckas lekfullt, nästan barnsligt, men som samtidigt säger något om tiden. Det kommer från England, från de små lurviga dockorna som under mitten av 1960-talet plötsligt blev en del av popkulturen. De var färgglada, lite absurda, lite respektlösa i sitt uttryck – precis som den musik som nu svepte över Europa.

Att både Ringo Starr och Peter Sellers uppmärksammade och talade om dessa dockor gjorde inte saken mindre betydelsefull. I en tid då allt som kom från England bar på en aura av modernitet och stil blev även en sådan detalj laddad med mening. Gonks var inte bara ett namn – det var en signal om tillhörighet, om att vara en del av något större, något internationellt.

Bandet i Malmö tog fasta på detta och valde en av dockorna som gimmick. Det var ett sätt att ge sig själva en visuell identitet, något som stack ut och fastnade. I popens värld var det inte längre bara ljudet som räknades, utan hela uttrycket – hur man såg ut, vad man kallade sig, och hur man placerade sig i det kulturella landskapet.

Men samtidigt som namnet knöt dem till den nya popvärlden skulle det också leda till en mer jordnära konflikt. I Boden fanns nämligen ett annat band med ett snarlikt namn: The Gonks. Det som till en början kanske framstod som en obetydlig detalj växte till en juridisk tvist.

Båda banden ansökte hos Kungliga Patent- och Registreringsverket om rätten till sina respektive namn. Det blev en långdragen process, en sådan där byråkratisk långbänk som ibland tycks leva sitt eget liv, helt oberoende av den verklighet den en gång uppstod ur.

När beslutet till slut kom 1968 ansåg Patentverket att bandet från Boden var det som lokalt sett var mest inarbetat och därmed hade starkast rätt till namnet. Men då hade tiden redan sprungit ifrån hela frågan. Båda banden hade upplösts, och det som en gång varit en potentiellt viktig strid hade förlorat sin betydelse.

Kvar blev i stället något annat.

Ett namn som fångade en tid, en känsla, en kort men intensiv period då allt verkade möjligt – och då även en liten docka från England kunde bli en del av Malmös pophistoria.

När Gonks väl hade funnit sin form gick allt fort. Det fanns ingen tid att tveka, ingen anledning att se sig tillbaka. Scenen fanns där, publiken likaså, och bandet kastade sig in i det som snart skulle bli ett av de mest intensiva turnéliven i svensk pophistoria.

Ett av deras viktigaste fästen var Klubb Bongo på Norra Skolgatan i Malmö. Det var inte bara en lokal – det var en nod i det nya musiklivet, en plats där banden möttes, där rykten spreds och där publiken kom för att känna pulsen av något som ännu inte hade hunnit bli etablerat. Här blev Gonks något av ett husband, ett namn man räknade med, ett band som hörde till själva rummets identitet.

Men Malmö var bara början.

Under åren 1965–1966 var Gonks ständigt i rörelse. De spelade överallt där det fanns en scen, eller åtminstone något som kunde fungera som en. Skolornas matsalar, aulor, gymnastiksalar, nykterhetsloger och tillfälliga danslokaler – varje plats blev en del av deras karta. På ett år gjorde de omkring 150 spelningar. Det är en siffra som nästan trotsar sin egen rimlighet, men som säger allt om tempot i den tidens musikliv.

Ulf “Masken” Andersson, som fått sitt smeknamn för sin förmåga att hålla masken vid gageförhandlingar, beskrev det i efterhand med en bild som fångar både kraften och chocken i det som hände:

– 1965–66 gjorde Gonks 150 gig på ett år. Vi spelade i vartenda samhälle. Ungdomar i Sverige var svältfödda på den här sortens musik då, så när det här bubblade upp blev det en sådan urkraft. Det var som att bli slagen i pärat med ett bollträ.

Det var inte bara bandet som kastades framåt, utan hela publiken drogs med. Ungdomar som tidigare haft få alternativ fann plötsligt något som talade direkt till dem. Musiken var inte längre något man lyssnade på i stillhet, utan något man deltog i, något som krävde en kropp, en rörelse, en närvaro.

Och samtidigt som Gonks for fram genom landet växte deras rykte. De blev ett band man ville boka, ett band man talade om. Gagerna steg, tempot ökade och någonstans i allt detta började också konturerna av något större ta form.

Men det var fortfarande en rörelse utan paus.

En tid då varje kväll kunde vara en ny början, och där vägen mellan två spelningar ibland var det enda som skilde en framgång från glömskans brutalitet.

Och det var inte bara antalet spelningar som definierade tiden, utan hur och var de ägde rum.

Lördag var fortfarande skoldag, men på kvällen förvandlades samma byggnader till något helt annat. Skolans matsalar, aulor och gymnastiksalar fylldes av ungdomar som kom för att höra band som Gonks och Namelosers. Eller så sökte man sig till nykteristernas gamla tempel på Friisgatan – logen som senare blev Klubb Bongo.

Det var enkla lokaler, men det spelade ingen roll. Det var där musiken fanns.

Och mitt i detta fanns också något annat – en lätthet, en lekfullhet som inte alltid syns i eftervärldens berättelser.

– Ola Ström och Johannes Brost var helt galna. De gjorde vad som föll dem in. Det var mycket skämt och många roliga fester. Det var roliga år.

Gonks bar med sig sitt förflutna, men de lät det aldrig bli en tyngd. Snarare fungerade det som ett slags underström, något som gav deras musik en egen ton mitt i den snabbt växande popscenen. Övergången från tradjazz till pop var inte bara ett brott utan också en förskjutning, där det gamla fortfarande fanns kvar i hur de spelade, hur de lyssnade, hur de byggde sina arrangemang.

Flera av medlemmarna hade sina rötter i jazzen, och det märktes. Inte som en tydlig stilmarkör, utan som en känsla för sväng, för timing, för samspelet mellan instrumenten. När de tog steget in i rhythm’n’blues och pop gjorde de det därför med en musikalisk trygghet som skilde dem från många andra samtida band.

Samtidigt var de tydligt inspirerade av det som kom utifrån. Den brittiska och amerikanska musiken fungerade som en katalysator, en riktning. Band som The Animals gav en råare, mer uttrycksfull ton. Från James Brown och Ray Charles kom rytmen, energin, det kroppsliga i musiken. Lovin’ Spoonful hörde också till de namn som fanns i omlopp i denna musikaliska horisont. Och i mötet med dessa influenser uppstod något som inte bara var en kopia utan en egen tolkning, färgad av deras bakgrund och deras sammanhang.

Det är kanske just i denna kombination – jazzens känsla och popens direkthet – som man kan förstå varför Gonks kunde röra sig så snabbt in i den nya tiden. De behövde inte börja från noll. De bar redan på en musikalisk erfarenhet som gjorde att de kunde ta till sig det nya och omforma det.

Och ändå finns det ett drag av något oväntat i deras repertoar.

Att ett popband som Gonks skulle komma att få sin största framgång med en låt som har sina rötter i tradjazzen är i sig en paradox. Det var också, för ett band som så tydligt kastat sig in i popens nya värld, ett lite förvånande val. Men kanske var det just därför det fungerade. Övergången mellan det gamla och det nya är sällan ren. Den sker i överlappningar, i förskjutningar, i val som kanske i stunden känns självklara men i efterhand framstår som överraskande.

Gonks var ett band i denna rörelse.

Inte helt förankrade i det som varit, inte heller helt definierade av det som skulle komma, utan placerade mitt i en förändring där gränserna ännu inte hade stelnat.

Det är först med “Loppan” som allt faller på plats. Eller kanske snarare: det är då allt exploderar.

Låten har i sig något motsägelsefullt. Den är inte skriven som en modern poplåt, utan har sitt ursprung i tradjazzen – Down at Papa Joe’s. Att Gonks, ett band som just tagit steget bort från jazzen, skulle välja att spela in just denna låt framstår nästan som ett steg bakåt. Men i deras händer blir den något annat. Inte en återgång, utan en omformning.

Här möts deras bakgrund och deras samtid.

Det finns en seglivad uppgift om att det var Tommy Blom från Tages som kom med idén. Han hade hört låten under en av Gonks spelningar och anade dess potential – att den, i rätt form, kunde bli något mer än bara ett nummer i repertoaren. Det är ett sådant där ögonblick där erfarenhet och intuition sammanfaller, där någon utifrån ser det som de själva ännu inte riktigt har formulerat.

När “Loppan” spelas in öppnas dörrarna.

1967 tar den sig in på Tio i Topp, dåtidens kanske viktigaste musikprogram i Sverige, och vidare in på försäljningslistan Kvällstoppen. Det är svårt att i efterhand fullt ut förstå vad detta innebar. I en tid utan streaming, utan sociala medier, var dessa listor inte bara indikatorer – de var själva motorn i framgången.

Ulf Andersson beskrev det med en klarhet som fortfarande bär:

– Den lördagseftermiddagen förändrades allt. Fyra miljoner i Spotify-uppspelningar idag uppväger inte vad det innebar att komma in på Tio-i-topp då.

Plötsligt fanns Gonks överallt. Idoltidningarna ville ha bilder. Publiken växte. Gagerna steg kraftigt. Det som tidigare varit ett intensivt turnéliv blev nu något annat – en rörelse i medvind.

Och ändå finns det en baksida i denna framgång.

“Loppan” blir inte bara deras genombrott utan också deras etikett. Låten fäster vid dem på ett sätt som är svårt att skaka av sig. Den blir synonym med Gonks. Och när uppföljningen uteblir, när ingen ny låt når samma genomslag, blir det tydligt hur snabbt popvärlden kan vända.

Det som en gång öppnade alla dörrar blir samtidigt en begränsning.

Men kanske är det också där dess styrka ligger. “Loppan” blir inte en i raden av framgångar, utan ett koncentrat – ett ögonblick då allt stämmer, då tid, plats och uttryck sammanfaller. En låt som bär med sig hela bandets resa, från jazzen till popen, från Malmö till en nationell scen.

Och som sedan stannar kvar, långt efter att allt annat har tystnat.

När Gonks rörde sig genom Sverige var de inte ensamma om att känna att något höll på att förändras. Samma rörelse pågick över hela Europa och ibland korsades vägarna. Det var då perspektiven vidgades, då det lokala plötsligt sattes i relation till något större.

Gonks kom att spela förband till flera av tidens stora namn: The Kinks, The Who, Cream, Manfred Mann och Procol Harum. Det var inte bara prestigefyllda uppdrag utan också möten som visade var gränserna gick – eller snarare hur de höll på att försvinna. Att stå på samma scen, att dela samma kväll, innebar att man för ett ögonblick befann sig i samma rum som den internationella utvecklingen.

Men det mest mytomspunna mötet utspelade sig inte på en scen.

När The Rolling Stones kom till Malmö var de ännu inte det monument de senare skulle bli. Mick Jagger, Keith Richards och Brian Jones var på väg, men ännu inte framme. De skulle spela på Klubb Bongo, denna märkliga lilla nod i Malmö som vid den här tiden fungerade som en port mot världen. De var dessutom det första utländska popbandet som besökte Malmö, vilket gav deras närvaro en särskild glans redan i samtiden.

Och någonstans där, mellan spelningar och sena kvällar, hamnade de i Gonks replokal.

Det berättas att det jamades. Att instrument bytte händer, att låtar drogs igång utan plan, att gränsen mellan band och band suddades ut. Det är svårt att exakt återge vad som hände, men kanske är det inte heller det viktiga. Det viktiga är att det kunde hända.

Samma natt fortsatte festen i Ola Ströms föräldrahem på Fersens väg. Där samlades Gonks, Namelosers, vänner, flickor, pojkar – och mitt i allt detta The Rolling Stones. Det var en av dessa kvällar som i efterhand får en nästan mytisk glans, inte för att någon då visste vad den skulle komma att betyda, utan för att den i efterhand framstår som ett möte mellan det som var på väg att bli och det som just hade börjat ta form.

I dessa ögonblick upphörde Malmö att vara en perifer plats.

Staden blev istället en punkt i ett större nätverk, en plats där det internationella och det lokala flöt samman. Och Gonks befann sig mitt i detta flöde – inte som åskådare, utan som deltagare.

Det var kanske bara för en kväll.

Men det räckte.

Det finns berättelser som i efterhand växer till något mer än minnen. De blir till koncentrat av en tid, ögonblick där allt det som annars sprids ut över år plötsligt står klart och närvarande. Ulf “Masken” Andersson bar med sig flera sådana bilder, och i en intervju formulerade han tre av dem – tre ögonblick som tillsammans säger mer om Gonks än någon kronologi.

Det första är jammet med The Rolling Stones.

När bandet kom till Malmö för att spela i Baltiska Hallen sov Mick Jagger, Keith Richards och Brian Jones över hemma hos Ola Ström och hans syster Ingela, som vid den tiden kände alla i Malmös musikvärld. Det var ingen iscensatt händelse, inget planerat möte mellan storheter, utan snarare en följd av den där märkliga närheten som kunde uppstå i en stad som ännu inte riktigt var uppdelad i centrum och periferi.

På morgonen ringde telefonen.

– De ringde mig på morgontimmarna och sade att jag skulle komma till replokalen på Västergatan för att jamma.

Det som följde var inte bara ett möte utan ett slags överföring. Ola Ström och Bo-Folke Mårtensson fick en direkt lektion av Keith Richards och Brian Jones i hur man spelar riffet till The Last Time. Låtar drogs igång: Little Red Rooster, Walk the Dog, Route 66. Det var inte en konsert, inte en publik händelse, utan något mer intimt.

– Jag är nog den ende svenske trummis som spelat med dem, skrattade Ulf Andersson.

Det andra minnet handlar om förbandsspelningarna.

Gonks stod på samma kvällar som The Kinks, The Who, Cream, Manfred Mann och Procol Harum. Men ett tillfälle stannade särskilt kvar. Cream i Göteborg. Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Baker satt i logen före spelningen, grå i ansiktet, nästan frånvarande.

Och sedan gick de upp på scen.

– Det var den värsta transformationen jag sett. Det var som tre helt nya människor med enorm power.

Det är en bild som säger något om sextiotalets musikliv – hur det vardagliga och det extraordinära låg så nära varandra. Hur en människa kunde gå från stillhet till explosion på några sekunder.

Det tredje minnet är kanske det mest oväntade.

En spelning i en lada utanför Kristianstad, kallad House of the Rising Sun. I pausen brukade en ung musiker spela – en kille som hette Peps. Bandet frågade om det var okej att han använde deras anläggning, och det var det.

När Gonks lämnat scenen stod han där, tanig, långhårig, med stora glasögon. Ulf Andersson höll på att fixa med sina trummor när de andra gick ner i källaren. Just när han själv skulle följa efter började Peps sjunga.

Och något hände.

Det han såg och det han hörde gick inte ihop.

Rösten som fyllde ladan var inte pojkaktig eller tunn, utan djup, rå och förankrad i bluesen på ett sätt som fick hela rummet att förändras. Det var som om en helt annan erfarenhet talade genom honom – något äldre, tyngre, något som inte syntes i kroppen men som fanns i rösten.

Ulf Andersson stannade kvar.

Han gick aldrig ner i pausen.

I dessa tre minnen finns något som inte låter sig fångas i listor eller fakta. De visar inte bara vad Gonks gjorde, utan vad de var en del av – ett flöde av musik, möten och ögonblick där gränser suddades ut.

Och kanske är det just där, i dessa fragment av erfarenhet, som deras historia blir som mest levande.

Fyrtio år senare dyker en filmrulle upp som på nytt kastar ljus över denna tid. Det är inte en iscensatt återblick, inte en efterhandskonstruktion, utan ett stycke bevarad verklighet. En fest, en kväll, ett rum fyllt av människor som ännu inte vet att de befinner sig mitt i något som ska bli historia.

Dokumentären ”Rolling Like a Stone” från 2005, av Stefan Berg och Magnus Gertten, kretsar kring just denna film. Den är inspelad 1965 i Ola Ströms föräldrars lägenhet på Fersens väg i Malmö. Kameran fångar inte bara ansikten utan en stämning – en närvaro som är svår att återskapa i efterhand.

Här finns Gonks. Här finns Namelosers. Här finns vanliga tjejer och killar, uppklädda, skrattande, rörliga i en värld som ännu inte stelnat till nostalgi. Och mitt i detta – The Rolling Stones.

De har ännu inte slagit igenom stort. De är på väg, men fortfarande i rörelse, fortfarande möjliga att möta i ett vardagsrum i Malmö. Mick Jagger, Keith Richards och Brian Jones syns inte som ikoner utan som unga män bland andra, deltagare i samma kväll, i samma fest.

Det är något i dessa bilder som gör att tiden förskjuts.

Det som annars lätt reduceras till berättelser – “de var här”, “de spelade där” – får plötsligt kropp. Rummet, människorna, blickarna, rörelserna. Allt det som annars försvinner blir synligt igen. Och i denna synlighet uppstår också en ny förståelse.

För Gonks innebär filmen mer än en nostalgisk återblick. Den placerar dem i ett sammanhang, visar dem inte bara som ett lokalt band utan som en del av en större rörelse. En kväll på Fersens väg blir ett slags koncentrat av sextiotalet, där det globala och det lokala möts utan att någon ännu riktigt reflekterar över det.

Det är först långt senare som betydelsen framträder.

När man ser filmen idag är det inte bara en dokumentation av en fest, utan av ett ögonblick då allt fortfarande var öppet. Då inga karriärer ännu var skrivna i sten, inga historier ännu fastslagna. Och just därför bär bilderna på något sällsynt – en autenticitet som inte går att återskapa.

De visar inte bara vad som hände. De visar hur det kändes att vara där.

Västergatan och Östergatan var gator för munkar och rockstjärnor – och, inte att förglömma, min Rosa Matilda, Gonks och några flickor. Vilken av gatorna det nu var. Kanske kan någon läsare hjälpa till att friska upp minnet.

Man behöver egentligen inte lägga till prefixet Gamla för att förstå vad det handlar om. De här gatorna bär sin historia i själva stenläggningen. I väster gick inte grävskoporna fram lika skoningslöst som i öster, men illa nog – inte minst på Västergatan. Det som en gång var är i stora delar borta, och när platser försvinner gör också orienteringen det.

Min bild är äkta – bortsett från färgen. Det svartvita fotografi som legat i en låda i decennier gjorde inte min gamla Chevrolet från 1938 rättvisa. Hon var nämligen knallrosa. Eller underbyxfärgad, som vissa elakt sa. När bilden togs, någon gång 1965 eller 1966, fanns det fortfarande en generation kvinnor som bar rosa underbyxor i trikå, stora nog att rymma ett mindre regemente.

Jag kallade henne Rosa Matilda.

Bildens bil var tillägnad popmusiken, definitivt färgen, fast veteranbilsentusiaster kunde ha mördat mig. Jag rörde mig mitt i den världen, som klubbägare och arrangör av popgalor, och bilen blev en del av scenografin. Tre växlar hade hon, och det var så långt mellan baksätet och de två stolarna fram att det inte gick att nudda dem hur man än halvlåg och sträckte på tårna. Ettans växel gick till nittio och det var få som klådde mig vid Malmös trafikljus.

Men det är egentligen inte bilen det handlar om.

Det handlar om ett tillfälle då Malmöpopgruppen Gonks fick busa ihop med bilen och några flickor som jag fotograferade för en modetidning. Jag minns situationen, stämningen, rörelsen – men inte exakt platsen. Och det är märkligt hur just det kan gå förlorat när själva platsen inte längre finns kvar.

Var det Östergatan, där rivningarna slog som hårdast och hela kvarter försvann 1968? I så fall stod bilen ungefär där ingången till Caroli köpcenter nu ligger, enligt en omröstning om Sveriges fulaste hus. Eller var det Västergatan, där något ännu fanns kvar, där husen stod kvar lite längre innan de gav vika?

Kanske finns det någon som känner igen vinkeln, hur gatan smalnade av, hur ljuset föll.

En promenad längs Västergatan och Östergatan, i riktning mot deras möte vid Hamngatan intill Stortorget, är annars en vandring genom Malmös djupaste historia. De bildade en gång Den lange Adelgade, eller på latin Communis magna platea, redan på 1300-talet. Gatan löpte strax söder om och längs strandmuren, från stadens västra till dess östra port.

I början av Västergatan ligger ännu Kockska huset, en av Malmös äldsta byggnader. Men ju längre man rörde sig söderut, mot Slottet, desto enklare blev husen. Här levde människor som stod längre ner i hierarkin, men kanske närmare det liv som pulserade i staden.

Vi talar alltså om två av Malmös äldsta gator.

Och mitt i detta, flera sekler senare, uppstod något helt annat.

I nordvästra hörnet, mellan Västergatan och Norra Vallgatan, låg Klubb West End. En anspråkslös liten lokal: två flipperspel, en jukebox, mackor och svagt klass II-öl som krävde en viss uthållighet för att ge effekt. Här samlades stadens mods 1964 – de som fortfarande höll fast vid dixieland och duffelrockar, samtidigt som något nytt redan stod och knackade på dörren.

Klubben leddes en tid av Johannes Brost, ibland tillsammans med Ola Ström.

På West End spelade Shanes, Mascots, Hootenanny Singers – och Gonks. De repeterade i den så kallade Gonkalen, en lokal under den gamla tobaksfabriken på Västergatan 4. Det var där Mick Jagger och Keith Richards, under sitt besök i Malmö i slutet av juni 1965, skrev sina autografer på en av källarväggarna.

Den väggen finns inte längre.

Tomten har bebyggts med ett modernt hus, ett av dessa som inte bär några spår av det som en gång fanns där. Och kanske är det just därför minnet blir så viktigt. För när platsen försvinner, återstår bara berättelsen.

Och någonstans i den berättelsen står fortfarande Rosa Matilda parkerad.

Med Gonks lutade mot karossen, sittande på taket eller med en fot genom ett öppet sidofönster. Och några flickor som skrattade in i en kamera som inte visste att den dokumenterade något som snart skulle vara borta.

Och ändå tar det slut nästan lika snabbt som det började.

Gonks var ett band som levde i ett högt tempo, i en tid som inte gav mycket utrymme för stillastående. Det som ena året kunde kännas som en självklar riktning kunde nästa år framstå som passerat. Popscenen förändrades snabbt, nästan obarmhärtigt, och det som nyss varit i centrum gled lika snabbt åt sidan.

1967 upplöses Gonks.

Det finns inte en enskild orsak, utan snarare flera som tillsammans drar i samma riktning. Diskoteken och den nya skivmusiken började ta över, DJ:s ersatte i vissa sammanhang de levande banden. Spelningarna förändrades, publiken likaså. Det intensiva turnélivet slet. Sjukdomar gjorde sitt. Och så den tragiska olyckan som kastade en skugga över allt.

Hans Ljungkvist, som varit med från början, avlider redan några månader efter i en tragisk olycka. Det ger i efterhand slutet en annan tyngd, som om bandets historia inte bara handlade om en snabb uppgång och ett lika snabbt fall, utan också om något mer sårbart, mer utsatt.

När man ser tillbaka framstår Gonks som ett band som brann intensivt men kort. De hann fånga ett ögonblick, vara en del av en rörelse, men inte stanna kvar när den förändrades. Och kanske var det också en del av deras natur.

De var inte ett band som byggde långsamt över tid, utan ett band som kastade sig in i det som hände, levde i det och sedan försvann när förutsättningarna skiftade.

Kvar blev minnet av en tid då allt gick fort.

Och av ett band som var där, mitt i rörelsen, precis när den var som starkast.

När ett band upplöses finns alltid två berättelser kvar. Den ena handlar om det som var – spelningarna, låtarna, kvällarna som aldrig riktigt går att återkalla. Den andra handlar om vad som händer sedan, när scenen tystnar och livet fortsätter i andra former.

För medlemmarna i Gonks tog vägarna olika riktningar, men banden till den där tiden fanns kvar.

Ola Ström, kompgitarristen, är idag den ende överlevande. Han har lämnat Malmö och Sverige bakom sig och lever numera i Thailand. Avståndet är stort, både geografiskt och i tid, men hans namn är fortfarande knutet till den där korta, intensiva perioden då Gonks var en del av något större.

Bo-Folke Mårtensson, sologitarrist, kom senare att bli känd för en helt annan publik. I tv-serien Solstollarna gestaltade han karaktären Skumberg, en figur som för många kom att överskugga minnet av honom som musiker. Han avled 2023, men hans liv rymde därmed två olika offentligheter – popscenen och televisionens mer lekfulla värld.

Hans Ljungkvist, som gjorde den avgörande förflyttningen från pianist till basist när bandet bildades, fick inte samma möjlighet att se sin historia växa fram på avstånd. Han avled redan 1968 efter en tragisk olycka, bara ett år efter att bandet upplösts. I berättelsen om Gonks blir han därför också en påminnelse om hur skör denna tid var, hur snabbt allt kunde förändras.

Ulf “Masken” Andersson, trummis och sångare, fortsatte längst i musiken. Han stod på scen i över femtio år och blev därmed en länk mellan sextiotalets popexplosion och en senare musikvärld. Han avled 2023, 75 år gammal.

Tillsammans utgör de en grupp vars historia inte bara ligger i det de gjorde tillsammans utan också i det som följde. Från replokaler och turnébussar till tv-studior, andra scener och ett liv bortom musiken.

Och kanske är det just där, i denna fortsättning, som något av Gonks verkliga avtryck finns.

Inte bara i en låt, eller i en serie spelningar, utan i de liv som tog form efteråt – och som fortfarande, på olika sätt, bär spår av den där tiden då allt började.

När Gonks tystnade försvann inte allt det de varit en del av. Det levde vidare, men i andra former, i andra sammanhang, ibland på oväntade platser. Det är ofta så med sextiotalets popband – de lämnar scenen, men deras energi söker sig vidare, byter uttryck, hittar nya vägar.

För Ola Ström och Bo-Folke Mårtensson kom denna fortsättning att bli ovanligt tydlig. Tillsammans med Per Dunsö skapade de tv-programmen Solstollarna och Toffelhjältarna under mitten av 1980-talet. Här fanns något av samma lekfullhet, samma känsla för rytm och timing, men nu i en helt annan form. Musikens direkthet hade blivit televisionens absurda humor. Deras ständiga danska wienerbröd med ”chokolaaaade” – just uttalat på det viset.

Figurer som Ulla-Bella blev snabbt en del av det svenska kulturmedvetandet. Det var barnprogram, men också något mer – en sorts förlängning av den kreativitet som en gång hade tagit form på scener och i replokaler. Det fanns en frihet i uttrycket, en vilja att tänja på gränser, som påminde om popens första år.

Samtidigt levde minnet av Gonks kvar i en annan dimension.

De blev en del av berättelsen om Malmö under sextiotalet, en tid då staden öppnade sig mot världen och samtidigt skapade något eget. Tillsammans med Namelosers och andra band utgjorde de en lokal scen som inte bara speglade internationella influenser utan också gav dem en egen färg.

Det är lätt att i efterhand se Gonks som ett band med en enda stor hit, “Loppan”, men deras betydelse ligger inte bara där. Den finns i rörelsen de var en del av, i de rum de fyllde med musik, i de kvällar som fick människor att känna att något nytt hade börjat.

Och kanske också i det faktum att deras historia är så tydligt avgränsad.

De kom, de slog igenom, de försvann.

Men just därför blir de också ett koncentrat av sin tid. Inte utdragna över decennier, inte förändrade till oigenkännlighet, utan bevarade i det ögonblick då popen fortfarande var något nytt, något som ännu inte hunnit bli historia.

I detta ligger deras arv.

Inte bara som ett band, utan som en del av en rörelse som förändrade hur musik lät, hur den upplevdes – och hur en stad som Malmö kunde spegla sig i världen.

Till slut återstår bara en röst.

Ola Ström.

Den ende överlevande från ett band som en gång rörde sig genom ett Malmö i förändring, genom ett Sverige som just höll på att upptäcka en ny rytm. Han bär inte bara minnet av Gonks, utan också av en tid då allt var i rörelse, då framtiden ännu inte hade hunnit stelna till berättelse.

Det finns något märkligt i detta – hur en grupp människor, så tätt sammanbundna under några få år, med tiden löses upp tills bara en återstår. Inte som en symbol i första hand, utan som ett levande arkiv. Någon som varit där, som hört ljudet innan det blev historia, som känt tempot innan det beskrevs i efterhand.

Gonks var aldrig ett band som skulle bli långlivat. De var en gnista snarare än en eld, ett utbrott snarare än en långsam förbränning. De uppstod i ett ögonblick då världen öppnade sig och försvann när samma värld började förändras igen.

Men just därför bär deras historia på en särskild klarhet.

Den är inte utsmetad över decennier, inte fylld av återkomster och omstarter. Den är koncentrerad, nästan skarp i sina konturer. Från gymnastiksalen i Källängen till Klubb Bongo, från replokaler till turnébussar, från “Loppan” till tystnaden som följde.

Och ändå stannar något kvar.

Inte bara i inspelningar eller i dokumentärer, utan i berättelserna, i minnena, i de där kvällarna som fortfarande kan anas om man vet var man ska leta. I ett Malmö som förändrats, men som fortfarande bär spår av det som en gång hände.

Kanske är det så man bäst förstår Gonks.

Inte som ett band bland andra, utan som ett ögonblick. Ett stycke tid där allt sammanföll – musik, människor, plats – och där något uppstod som inte kunde vara länge, men som heller aldrig riktigt försvinner.

Och någonstans, långt från Fersens väg och Norra Skolgatan, finns fortfarande en av dem kvar.

Som minns.

Summary (English)

Gonks was one of Malmö’s leading pop bands in the mid-1960s, emerging from a rapidly changing local music scene. Formed by young musicians with backgrounds in traditional jazz, the band quickly embraced the energy of rhythm and blues and British-inspired pop.

Their breakthrough occurred in 1967 with the song “Loppan”, a Swedish adaptation of the trad jazz standard “Down at Papa Joe’s”. The song became a major hit, reaching both the influential radio chart Tio i Topp and the sales chart Kvällstoppen. Despite its success, it remained their only major hit.

Gonks were part of a lively regional scene alongside bands like Namelosers, performing widely across Sweden—often in schools, community halls, and local venues—during a time when live music was in high demand among young audiences. They also supported international acts such as The Kinks, The Who, Cream, Manfred Mann, and Procol Harum, and were present in Malmö during The Rolling Stones’ early visit to the city in 1965.

The band disbanded in 1967 as musical trends shifted and circumstances changed. In hindsight, Gonks embody a brief yet intense moment in Swedish pop history—a shift from jazz traditions to contemporary pop culture, characterised by improvisation, energy, and a strong sense of context and locality.

Ola Ström, one of the band’s members, later gained recognition among a wider Swedish audience through the television shows Solstollarna and Toffelhjältarna in the 1980s.