Paganini Society - Paganinisällskapet
Svensk text på slutet

Somewhere over the Rainbow

Some moments do not fit into any bigger story, but they still feel important. These are small, seemingly unremarkable events when daily life and myth quietly blend, often unnoticed. It could be a tone, a gesture, or a glance—something that comes and goes, but later feels like it was part of something much larger.

This was one of those moments.

On Wednesday, August 8, 1962, at 6:15 p.m., a rainbow connected Gustav Adolfs Square in Malmö with a cemetery in Los Angeles as a tribute to Marilyn Monroe.

"Over the Rainbow
Somewhere over the rainbow
Way up high
There's a land that I heard of
Once in a lullaby

Somewhere over the rainbow
Skies are blue
And the dreams that you dare to dream
Really do come true"
Harold Arlen, 1939

Over the Rainbow - Wednesday, 8 August at 6:15 pm 1962
It is a quiet day in Gustav Adolf Square in Malmö. The air feels heavy, as if the city is waiting for something it cannot name. Two men sit on a park bench. They could be background characters in a forgotten film, or perhaps the main figures in a story yet to be told. Nearby, a worn handsaw and a violin bow rest beside them. Music drifts over the pool, where the fountain is silent tonight.

The man in the worn green parka leans forward, focused, holding a bow. He is not playing a violin, but instead draws the bow across the curved blade of a handsaw. With careful, precise movements, he coaxes a thin but resonant tone from the tool, as if the metal remembers an old sound. The longer the saw, the richer the sound, and this one can carry a melody across the square and through time. Like Paganini, he turns something ordinary into something extraordinary with his skill.

Next to him, an older man in a Tyrolean hat leans forward, listening closely. His loyal Jack Russell terrier sits by his side, small but alert, head tilted up. When the music finds its shape, the dog joins in with a howl. It is not out of tune but fits surprisingly well. The dog becomes part of the music.

The tune coming from the saw is not just any song. It is Judy Garland's famous "Over the Rainbow."

About 9,000 kilometres away in Los Angeles, another scene is unfolding. At eleven in the morning, Marilyn Monroe's funeral is about to commence. The bells have not yet rung, but the moment is approaching when the world will say farewell to the film star, who died three days ago at just thirty-six. Somewhere between these two places, the same song is playing.

Is it just a coincidence?

Not at all.

The three on the bench are part of her fan club, not officially, but in a way that comes from true admiration and loyalty. They are not playing for the people in the square, or even for each other. They are playing for her, for the star who is already leaving this world but has not yet fully gone.

The saw creates music, the bow moves softly, and a dog's voice echoes into the evening sky above Malmö. A park bench becomes a stage, the square feels like a concert hall, and a simple moment transforms into a quiet part of something larger.

The Paganini Society.
It isn't a society in the traditional sense. Instead, it feels more like a sensation where music can emerge from unexpected places, where distance vanishes, and a melody can travel from a Swedish square to a church in Los Angeles, and perhaps even further, to where stars shine rather than fall.

Yes, and that is why the scene feels strange, almost like a film looking back, as the notes of "Somewhere Over the Rainbow" drift across the small piazza with its pool in the centre.

This isn't a coincidence, but a fitting tribute to a great actress. It's as if two quite different worlds, Hollywood's myth and a peaceful summer day in Malmö, briefly intersect.

A singing saw.
A rainbow visible only to the soul.
A human being who has just vanished.

And no one by the pool, except the small company, knows that they are listening to a farewell.

It is often said that "Somewhere Over the Rainbow" was one of Marilyn Monroe's favourite songs, which is why it becomes the central motif of the distant funeral, echoing across the square.

Why this song, "Somewhere Over the Rainbow" from The Wizard of Oz, sung by Judy Garland? Because it speaks of longing for a better place, dreams just out of reach, and a hope that is both childlike and deeply sad in the face of loss.

These themes closely align with the image of Marilyn, both as the public dream figure and the private, vulnerable woman, Marilyn Monroe, and with a song about how the dream always appears to be just beyond the rainbow.

It is a strangely quiet song. It does not truly start; instead, it softly drifts into existence.

The melody begins with an upward leap, like a sigh raised towards the sky beyond the rainbow. The first phrase, "Somewhere…", extends outward, carried by a tone that seems both hopeful and gentle. Then it softly falls back and settles gently again.

The song follows a journey, building with longing and diminishing into reflection, much like the rainbow itself.

The tempo is gentle, almost swaying. It is not like a march, but more like a soft bobbing, akin to lying on your back in the grass and watching clouds drift by. The harmonies are warm, yet always tinged with melancholy, as if happiness exists elsewhere, but never quite here.

As the melody continues with "way up high…", it rises again, but not triumphantly. Instead, it feels like a dream that cautiously dares to take shape. Each time it ascends, it is followed by a gentle descent, as if softly reminding itself of reality.

The refrain, "Somewhere over the rainbow…", feels like a circle. It loops back to its start, but with increased depth and emotion. It is no longer just a dream, but a desire that almost aches.

And then, on the final note, the melody never quite resolves. It leaves a feeling that something stays just out of reach.

It is a song that does not attempt to impress. It simply exists, like a memory, a longing, or a whisper that perhaps, somewhere, there is a place where everything feels lighter.

The rainbow contains all colours, and perhaps it was Marilyn's personality that made her a great actress, though many misunderstood her and the industry exploited her. She was very intelligent, with an IQ of 168, which is even higher than Einstein's. She was well-read and curious, and, tragically, she was not given the opportunity to take on more challenging roles. Her legacy is worth much more than just a plaque on a gravestone.

Marilyn Monroe's grave marker is a plain rectangular bronze plaque attached to a crypt in the Corridor of Memories at Pierce Brothers Westwood Village Memorial Park Cemetery in Los Angeles. It simply reads: "MARILYN MONROE / 1926 – 1962." The marble surrounding it is often stained pink with lipstick kisses from fans, adding a final splash of colour that seemingly never fades.
Epilogue: Paganini
Niccolò Paganini was more than just a violinist; he was a sensation. His playing seemed to push the boundaries of what a person could achieve, and his technique hovered between the possible and the unimaginable. Those who watched him perform often doubted their own eyes. Was it truly possible for a human to play like that, or was something else at work, something not of this world? Some claimed he had made a pact with the devil, which appeared to be the only explanation that made sense.

His playing went far beyond what people believed the violin could achieve at the time. He produced harmonics that floated like threads of light, moving so swiftly they seemed to halt time. His double stops and leaps pushed the boundaries of both the hand and the instrument. Paganini did not just play the violin; he transformed its potential. But it was not only about technique. His playing could be sharp and almost violent, then suddenly turn so tender it barely touched the strings, as if the music originated from somewhere beyond him.

This is where and when the connection begins. In Gustav Adolfs Square in Malmö, on a peaceful August evening in 1962, a man sat with a saw resting on his lap and a bow in his hand. A tool crafted for woodworking, for cutting and shaping, became something entirely different. A tone began, initially uncertain, then grew stronger until it found its form and direction. Suddenly, there was music. This was not Paganini's kind of virtuosity. There was no amazed audience, no critics, and no crowded concert halls. Yet, in its quiet daring, it perhaps came even closer to the heart of music.

To take something that is not an instrument and make it sing, to produce a sound that shouldn't really exist, is to rise, even briefly, above what is expected or familiar. Paganini achieved this with the violin, and the saw player does it with his handsaw. Somewhere between a square in Malmö and a church in Los Angeles, a melody drifts that has always been about imagination, about reaching beyond the rainbow.

As a state where technique ceases to be mere technique and transforms into something else, something that cannot be fully grasped, it is a moment when technique stops being just technique and becomes something more—something that cannot be entirely taught but happens, then dissipates again, leaving a sound that hangs in the air long after the bow is lifted.

 
Somewhere over the Rainbow
Det finns ögonblick som inte låter sig fångas i någon större berättelse, men som ändå bär på en märklig tyngd. Små, till synes obetydliga händelser där vardag och myt för ett kort ögonblick glider in i varandra, utan att någon riktigt märker när det sker. Det kan vara en ton, en gest, en blick – något som uppstår och försvinner, men som i efterhand visar sig höra samman med något långt större.

Det var ett sådant ögonblick.

Onsdagen den 8 augusti 1962, klockan 18.15 förenade regnbågen Gustav Adolfs torg i Malmö med en kyrkogård i Los Angeles i en hyllning till Marilyn Monroe.

Onsdagen den 8 Augusti klockan 18.15 1962

Det är onsdagen den 8 augusti 1962, klockan 18.15, på Gustav Adolfs torg i Malmö. Luften är stilla, som om staden håller andan utan att riktigt veta varför. På en parkbänk sitter två män som lika gärna skulle kunna vara statister i en film ingen längre minns – eller huvudpersoner i en som ännu inte har spelats in. En sliten fogsvans, en fiolstråke, ett stycke musik som svävar fram över vattenytan på bassängen intill, där fontänen just denna kväll tycks ha tystnat.

Mannen i en sliten grön parkas lutar sig fram, koncentrerad, med stråken i handen. Men det är ingen fiol han spelar på, utan det böjda bladet av en fogsvans – en handsåg. Med små, precisa rörelser låter han stråken löpa längs det spända stålet, och från snickarens verktyg stiger en ton, tunn men bärande, som om metallen själv mindes något den en gång hade hört. Ju längre sågen är, desto djupare resonans – och just denna är av den sort som kan bära en melodi över både torg och tid. Som hos Paganini själv – där tekniken gränsar till det omöjliga och det vardagliga plötsligt blir virtuost.

Bredvid sitter en äldre man i tyrolerhatt, lätt framåtböjd, som om han lyssnar med hela kroppen. Vid hans sida sitter hans bäste vän, en Jack Russell-terrier, liten men intensiv, med huvudet lyft mot himlen. När tonen hittar sin riktning svarar hunden. Ett ylande, inte disharmoniskt utan märkligt samstämt. Han är den självklara kören.

Musiken som strömmar från sågbladet är inte vilken melodi som helst. Det är Judy Garlands paradlåt ”Over the Rainbow”.

Ungefär 9 000 kilometer därifrån, i Los Angeles, förbereds just nu en helt annan scen. Klockan elva på förmiddagen, Los Angeles-tid, ska Marilyn Monroes begravning äga rum. Klockorna har ännu inte ringt, men tiden rör sig obönhörligt mot det ögonblick då världen formellt ska ta farväl av filmstjärnan som bara trettiosex år gammal dog tre dagar tidigare. Och någonstans mellan dessa två platser – i luften, i tiden – rör sig samma melodi.

Tillfällighet?

Inte alls.

De tre på bänken tillhör hennes fanclub. Inte i någon organiserad mening, utan i en djupare, där beundran övergår i lojalitet. De spelar inte för publiken på torget och inte ens för varandra. De spelar för henne. För stjärnan som redan börjat glida bort från jorden, men ännu inte har lämnat den helt.

Sågbladet sjunger, stråken darrar lätt och hundens stämma stiger mot kvällshimlen över Malmö. En enkel parkbänk förvandlad till en scen, torget till en konsertsal och en stund i vardagen till en akt av tyst deltagande i något större.

Paganinisällskapet.

Inte ett sällskap i egentlig mening, utan ett tillstånd där musik kan uppstå ur det mest oväntade, där avstånd upplöses och där en melodi kan färdas över hav och kontinenter, från ett svenskt torg till en kyrka i Los Angeles och vidare, kanske, dit där stjärnor inte längre faller utan bara lyser.

Ja – och just därför blir scenen märklig, nästan filmisk i efterhand, och tonerna av “Somewhere Over the Rainbow” svävar över den lilla piazzan med sin damm mitt på torget.

Det är ingen tillfällighet utan en värdig hyllning till en stor skådespelerska. Som om två helt skilda världar – Hollywoods myt och en stilla sommardag i Malmö – för ett ögonblick råkar röra vid varandra.

En sjungande såg.
En regnbåge som bara syns i själen.
En människa som just har försvunnit.

Och ingen vid bassängen utom det lilla sällskapet vet att de lyssnar till ett avsked.

Det brukar ofta sägas att “Somewhere Over the Rainbow” var en av Marilyn Monroes favoritsånger och därför är den huvudmotiv i den fjärran begravningen och ljuder över torget.

Varför sjungs just sången “Somewhere Over the Rainbow” från filmen ”The Wizard of Oz” av Judy Garland? Därför att den handlar om en längtan efter en bättre plats, efter drömmar som ligger bortom räckhåll och en slags barnslig men samtidigt sorgsen hoppfullhet mitt i sorgen efter någon som försvann alldeles för tidigt.

Det är teman som passar kusligt väl in på bilden av Marilyn – den offentliga drömfiguren och den privata, sårbara människan. Marilyn Monroe och en sång om att drömmen alltid ligger någonstans bortom regnbågen.

Det är en märkligt stilla sång – som om den inte riktigt börjar, utan snarare svävar in.

Melodin öppnar med ett språng uppåt, som en suck som lyfts mot himlen bortom regnbågen. Den där första frasen – “Somewhere…” – sträcker sig, bärs upp av en ton som känns både hoppfull och skör. Sedan faller den mjukt tillbaka och landar igen, försiktigt.

Sången rör sig i en slags båge: uppåt i längtan, nedåt i eftertanke, precis som regnbågen.

Tempot är lugnt, nästan vaggande. Inte som en marsch, utan mer som en stilla gungning – som att ligga på rygg i gräset och titta upp mot molnen som driver förbi. Harmonierna är varma, men det finns alltid en ton av vemod i dem, som om lyckan finns där borta, men aldrig riktigt här.

När melodin fortsätter – “way up high…” – lyfter den igen, men inte triumferande. Snarare som en dröm som vågar sig fram, lite försiktigt. Och varje gång den stiger, följer en mjuk nedgång, som om den påminner sig själv om verkligheten.

Refrängen – “Somewhere over the rainbow…” – känns som en cirkel. Den kommer tillbaka till sin början, men med mer tyngd, mer känsla. Det är inte bara en dröm längre, utan en önskan som nästan gör ont.

Och så det där sista: melodin löser aldrig riktigt upp allting. Den lämnar kvar en känsla av att något fortfarande ligger bortom räckhåll.

Det är en sång som inte försöker imponera. Den bara finns där – som ett minne, en längtan, en viskning om att det kanske, någonstans, finns en plats där allt blir lättare.

Regnbågen innehåller alla färger, och kanske var det just Marilyns personlighet som gjorde henne till en stor skådespelare — missförstådd av många och utnyttjad av branschen. Hon var en ovanligt intelligent person med ett IQ på 168, faktiskt högre än Einsteins. Beläst och nyfiken; en tragedi att hon inte fick växa med alltmer krävande roller. Hennes eftermäle är värt långt mer än en enkel plakett på en gravsten.

Marilyn Monroes gravsten är en enkel, rektangulär bronsplakett fäst vid en krypta i Corridor of Memories vid Pierce Brothers Westwood Village Memorial Park Cemetery i Los Angeles. Den lyder helt kort: "MARILYN MONROE / 1926 – 1962". Marmorn runt den är ofta rosa av fans läppstiftskyssar – som en sista färg i en regnbåge som aldrig riktigt försvinner.

Epilog: Paganini

Niccolò Paganini var inte bara en violinist utan ett fenomen, en kropp som tycktes trotsa sina egna begränsningar och en teknik som rörde sig i gränslandet mellan det möjliga och det otänkbara. Samtiden visste inte riktigt vad den skulle tro. Kunde en människa verkligen spela så, eller låg det något annat bakom – något som inte hörde hemma på jorden? Det sades att han hade slutit en pakt med djävulen. Det var den enda förklaring som verkade rimlig.

Hans spel låg högt ovanför det som då betraktades som violinens naturliga register. Flageoletter som svävade som tunna trådar av ljus, löpningar så snabba att de tycktes upplösa själva tiden, dubbelgrepp och språng som trotsade både handens anatomi och instrumentets konstruktion. Paganini spelade inte bara på fiolen – han omdefinierade instrumentet. Och ändå var det inte bara teknik utan uttryck, ett spel som kunde vara brutalt, nästan våldsamt, för att i nästa ögonblick bli så skört att det knappt verkade röra vid strängen alls, som om musiken inte uppstod i instrumentet utan passerade genom honom från någon annan plats.

Det är där kopplingen uppstår. På Gustav Adolfs torg i Malmö, denna stilla augustikväll 1962, satt en man med en såg i knät och en stråke i handen. Ett verktyg för träarbete, avsett att dela och forma materia, förvandlas till ett instrument för något helt annat. En ton stiger, tveksam först, sedan bärande, den finner sin form, sin riktning, och plötsligt finns där musik. Det är inte virtuost i Paganinis mening, ingen publik som häpnar, inga kritiker som analyserar, inga fulla konserthus, men det är i sin stilla radikalitet kanske ännu närmare kärnan.

Att ta något som inte är ett instrument och få det att sjunga, att röra vid en ton som egentligen inte borde finnas, att för ett ögonblick lyfta sig över det givna, det invanda, det som anses möjligt. Paganini gjorde det med fiolen, sågspelaren gör det med sin fogsvans, och någonstans däremellan, över ett torg i Malmö och en kyrka i Los Angeles, rör sig en melodi som redan från början handlade om det imaginära, att nå bortom regnbågen.

Som ett tillstånd där tekniken upphör att vara teknik och blir något annat, något som inte går att lära sig fullt ut utan uppstår, för att sedan försvinna men lämna kvar en ton som hänger kvar i luften långt efter att stråken har lyft.