Now I’ve Seen It All! - Nu har jag sett allt!
Svensk text på slutet

The picture depicts the circus, which on a bright summer night had been set up at the junction where Baltzarsgatan and Skomakaregatan cross Södergatan. It was one of those nights in Malmö when almost anything seemed possible.
A remarkable gathering of figures had assembled there, as if time itself had taken a wrong turn and accidentally dropped an entire company from different centuries into the middle of the city. Acrobats, clowns, and strongmen filled the stage, and above them, trapezes and ropes hovered in the mild night air. Laughter could be heard, applause as well – yet behind it all, there was also a sense of an older and more ambiguous tradition.
For centuries, people visited markets and fairs to see what were called curiosities of nature—people whose bodies looked different and sparked both fascination and discomfort. The circus director, Brazil Jack, never performed acts like that. He never had. He was a fair showman. Even so, there was still plenty to see for anyone still awake.
Things used to be different, even in Malmö. People came to be amazed, sometimes to laugh, and sometimes to feel uneasy. But behind each person on display was a real life, a story, and often a fate that reveals how society has viewed those who are different over time.
Take a moment to read and think about this.

Now I’ve Seen It All! - Nu har jag sett allt!

The historic circus had arrived in town, and what made it truly special was that all the performers were time travellers visiting Earth again. They were part of Brazil Jack’s legendary troupe, but this was their first show together in Malmö. Brazil Jack, born Max Rhodin in Norway, eventually made Malmö his home after a long career as an artist and circus director. He was often called Sweden’s Barnum because of his remarkable talent for publicity. In the photo, you could spot several people with strong ties to Malmö. Among them was Tage, or “Aniiita” as he liked to be called even in the afterlife, showing off just as he used to at the Kivik market. He was used to being the centre of attention and enjoyed every moment, and he—or she—certainly earned it.
Hidden behind the buildings near Skomakaregatan, my camera couldn’t capture everyone who had arrived with Brazil Jack. The list of guests spanned centuries, as many eccentrics from different eras had answered the call. Even though eternity lasts forever, an event like this only occurs once every thousand years, so it was wise to make the most of it. Through wormholes connecting Earth and Malmö to the Milky Way and even other galaxies, they all arrived, and their spirits filled the nearby streets and squares. Anyone with a vivid imagination could see the crowds performing for each other.
It might be hard to believe, but Queen Margaret and Erik of Pomerania were seen dancing the mazurka with Tycho Brahe from Ven and Jörgen Kock, along with other notable figures from Malmö. Now the secret is out. No one would have guessed they were all dressed as clowns while dancing. But behind the serious tales in history books, there were plenty of wild celebrations in earlier times, just like when Tycho last attended a feast in Malmö in 1591 and brought his drunken elk. Tycho had such a good time that he saw stars without needing his telescope. Unfortunately, the night ended badly for the elk, which fell down the stairs at the Kock House and broke its neck. The accident probably happened because guests had left too many half-empty glasses of strong mead lying around.
The magician Hector El Neco took the stage with a woman floating in the air. Meanwhile, composer and entertainer Sten Broman and writer Fritiof Nilsson Piraten exchanged jokes with the audience. Piraten’s favourite involved a circus monkey, and he had written it himself.
A circus director was in despair. The children’s favourite and the circus’s main attraction, the chimpanzee called Chico, had died just before the premiere.
“What are we going to do? The place is packed!” the director yelled. He looked at his clown, Kalle, who was a dwarf, and said, “Kalle, you’ll need to wear the monkey costume and perform Chico’s act. It’s easy: climb the trapeze, somersault, and grab the banana. If a monkey can do it, so can you.”
Kalle, accustomed to following orders, donned the furry monkey suit and climbed up. He felt nervous. When he attempted the somersault, he lost his grip and fell directly into the lion’s cage below.
The audience gasped. Kalle was terrified and pressed himself against the bars as the big lion slowly approached. He thought, “Now I’m going to be eaten.”
Then the lion opened its mouth and whispered, “Stay quiet, Kalle! If you start yelling, everyone will find out I’m in disguise too!”
Sten Broman was excellent at storytelling in his rolling Lund dialect, often about yodelling old women who played the accordion. He had a never-ending supply of these tales, making the audience laugh until they squirmed in their seats. In eternity, everyone understands stories like these, since there are no languages and people communicate only through telepathy. It’s a shame for the Lund dialect, but at least the punchline still works.
In the picture, a keen observer will also notice two women not connected with Malmö: Marilyn Monroe dressed as a clown, and Frida Kahlo with her husband, Diego Rivera, dressed as a circus director. He didn’t need to pretend, since life on Earth was already a circus, and he loved being in charge. Frida enjoyed playing a clown with a wreath of flowers in her hair. She said her comic side developed among the stars, but if not for the bus accident, it might have grown alongside her dramatic side. Clowns are known for hiding seriousness behind a humorous mask. Marilyn agreed, though she often said that life on Earth seemed mostly full of clowns.
If clowns look unsettling to you, wait until you hear about early traditional circuses.
The circus is in town! It’s time to enjoy watching clowns, lion tamers, trapeze artists, and even a few unfortunate souls.
Back then, you might see a disfigured human hand in a jar of formaldehyde or the head of an executed murderer, grinning forever in a can of alcohol. One story even claimed the man loved drinking so much that it led to tragedy.
Circuses and carnivals were quite different in the past compared to today. They still featured clowns and familiar acts, but also included shows that now appear unusual or even unacceptable.
Here are some bizarre circus and carnival sideshows that were often the main attractions in earlier times.
Flatulism
You might wonder, what is flatulism? It’s exactly what it sounds like: using farting to entertain people. For some, it remains funny even today.
Flatulists weren’t the most common circus performers, but they weren’t rare either. Honestly, some of their tricks were quite impressive.
For example, in the 19th century, French flatulist Joseph Pujol could blow out candles from several feet away. He even played The Marseillaise on an ocarina by farting through a rubber tube. Flatulists could become famous too. In the 12th century, King Henry II of England supposedly gave Roland the Farter a manor and 30 acres of land for his remarkable act. The historian didn’t mention whether his farts were odourless.
Strange Made-Up Objects
People have always enjoyed viewing odd trinkets and curiosities. But what could a carnival manager do if he didn’t have any?
He might invent something and claim it was a rare relic from a faraway place.
In the past, circuses and carnivals were known for performing obvious hoaxes. One of the most famous was the Fiji Mermaid, which was claimed to be a strange creature from the South Seas.
What they truly were was, in reality, just dried monkey bodies sewn onto preserved fish tails. It was a tasteless trick, but it fooled many people.
Diving Horse
The diving horse was once a popular attraction in Atlantic City, New Jersey. The act was exactly as its name implies.
The show’s operator would guide a horse up a ramp to a tall tower. From there, the horse would leap into the sea or a pool while the audience cheered loudly. Occasionally, there was a scantily clad lady sitting on its back, which did not make the act any less captivating.
Back then, people had fewer entertainment options.
Diving horse shows occurred in Atlantic City from the 1920s to the 1970s. Eventually, concerns about the horses’ welfare led to the end of these events.
Strange Real Objects
Remember the mention of a severed hand in a jar? That wasn’t just a joke. Alongside Fiji Mermaids and other hoaxes, circuses and carnivals often showcased a variety of strange exhibits. Some were genuinely unsettling, like real human body parts preserved in formaldehyde.
Still, the main attraction was preserved human fetuses, especially those with unusual defects or deformities.
People have always searched for ways to be entertained. Think of the Colosseum in Rome, though the most extreme shows are now a thing of the past. Thanks to common sense and new laws, sideshows featuring Siamese twins or people with disfigurements have disappeared. The laughing man and the bearded lady are no longer around, and many illnesses can now be treated, allowing people to live normal lives.
Julia Pastrana (1834–1860) was a 19th-century performer and singer with hypertrichosis who became one of the most well-known human curiosities of her era. Her story is both tragic and important to remember. It is heartbreaking to think about how terribly she was treated just because she looked different. Despite this, she was known to be intelligent, eloquent, and talented.
Charles Darwin is a respected scholar, and while he called Julia “a remarkably fine woman,” he also described her in a way that felt dehumanising. Maybe he was being too clinical, but that part has always bothered me. Julia faced even worse comments and treatment during her life and afterwards, but hearing it from someone I admire feels different. I can dismiss others as simply cruel, but Darwin made important contributions and should have known better. He seemed to have trouble seeing people who were not white Europeans as equals, and racism clearly played a big part in how Julia was treated.
Julia Pastrana was a well-known Mexican Indigenous woman who experienced excessive hair growth. Her hair covered her entire body, and her gums grew so extensively that it altered her appearance. In the 1850s, her husband, Theodore Lent, managed her performances and exhibited her for financial gain. They travelled from the United States to England, France, Germany, Austria, Poland, and Russia. Their shows proved very successful, and exhibition pamphlets described Julia as a hybrid of human and ape, which made her famous even during her lifetime. She died in childbirth in 1860. Her young son, who also suffered from the same condition and subsequently died, was preserved and placed in a glass dome.
Mummies on Tour
Theodore Lent sold the corpses to a Russian professor, who embalmed them. When Mr Lent saw how skillfully the mummies were made, he bought them back from the professor and continued travelling around Europe, displaying them for a fee. His career peaked when he married another bearded lady, whom he gave the stage name Zenora Pastrana, and exhibited alongside the mummies of his first wife and young son.
After Lent died, the mummies went to Zenora. They changed hands several times before being displayed at Lund's Tivoli in Oslo in 1921. As part of a "cabinet of horrors" with other unusual exhibits, they toured with the circus for many years.
Julia's mummy did not attract much attention again until 1970. An American collector attempted to buy it, offering up to $500,000, but the Norwegian owner refused to sell. Instead, he cleaned the mummies with a vacuum cleaner and a dog brush, then took them on tour around Norway and later to the United States. In the summer of 1973, Julia Pastrana and her son were major attractions at Björkman's amusement park.

The exhibition then travelled across Sweden. During this time, the mummy was taken to Malmö and displayed at the former Silverberg furniture store. To heighten the drama, visitors had to walk through a maze of screens, about twenty-five metres long, one at a time, before entering a bare room where the mummified woman stood on a pedestal. The sight was shocking and humiliating. After only a few days, the protests led to the exhibition in Malmö being closed, and the organisers shut it down. Julia disappeared, and some people hoped she had finally been buried in an anonymous grave.
In 1990, however, Julia's mummy reappeared, this time at the Institute of Forensic Medicine in Oslo. The police had taken it there after discovering it at a rubbish dump. Corpses should not be left exposed in the open.
Microscopic examination of the mummy's hair samples and X-rays of her teeth confirmed the diagnosis of congenital hypertrichosis with gingival hyperplasia, a rare inherited disorder. Julia Pastrana was probably the most severe case of this condition ever documented.
The debate continued.
The controversy surrounding Julia Pastrana persisted in Norway, with doctors, ethicists, priests, and politicians complicating the situation regarding the old mummy. Representatives of the Norwegian church called for the mummy to be either buried or cremated. However, a group of doctors and academics believed that destroying the mummy would be futile vandalism. They wrote to the Pastrana Commission, appointed by the Norwegian Ministry of the Interior, suggesting that the mummy be preserved in a sealed sarcophagus at a medical history museum in Oslo.
Julia Pastrana's mummy appeared to have been preserved once again. However, in April 1997, the Norwegian press reported that a woman claiming to be the rightful owner sought the return of the mummy to Mexico for burial. In 2013, 153 years after Julia's death, she was finally laid to rest. She was buried in a simple white coffin adorned with white roses in a cemetery in Sinaloa de Leyva, a town near her birthplace.
Julia was not the only one to face this fate.
Although this condition is quite rare, some individuals have become known for similar appearances and life stories. These include Fedor Jeftichew (Jo-Jo the Dog-faced Man), Stephan Bibrowski (Lionel the Lion-faced Man), Jesús “Chuy” Aceves (Wolfman), and Annie Jones (the bearded woman). Hypertrichosis manifests in many forms and has various causes. Alice Elizabeth Doherty, known as The Woollen Lady, had thick hair from her neck upwards and was exhibited by her parents as a sideshow attraction when she was just two years old. By age five, her hair was about 13 centimetres long and eventually grew to around 23 centimetres in her teens. Doherty was never interested in performing, but she continued to do so to support her family and looked forward to retiring.
Throughout history, people with unusual bodies have often been met with fascination, fear, and curiosity. Even in ancient times, writers described individuals who were exhibited to the public to astonish onlookers. In the Roman Empire, people with physical differences, such as being very tall, having dwarfism, or other visible traits, could appear at court or be showcased at public events. Ancient travel stories also included tales of unusual peoples and bodies, often blending fact and imagination.
In the Middle Ages, people still found the unusual fascinating. Stories and market tales described individuals with two heads, giants, or those with animal-like features. Many of these individuals did indeed have medical conditions, but without modern medical knowledge, they were often regarded as signs from the divine or as natural wonders. Markets and travelling shows occasionally exhibited them, and audiences responded with a range of feelings from compassion to fear and amazement.
The phenomenon reached its peak in organisation during the eighteenth and nineteenth centuries, when the so-called “freak shows” became part of popular entertainment across Europe and North America. People with unusual bodies—such as dwarfs, giants, or individuals with excessive hair growth—were exhibited in theatres, markets, and circuses. Some gained international fame and could even earn money from their appearances, yet they were simultaneously put in a situation where their bodies were treated as spectacles.
In the twentieth century, attitudes began to shift. As medical knowledge advanced, more people questioned the ethics of displaying individuals in this way. Over time, traditional 'freak shows' vanished, and there was increased emphasis on rights, dignity, and respect for people with different bodies.
The history of these individuals shows both public interest and changing perspectives on the human body, normality, and dignity. What was once regarded as a curiosity is now increasingly recognised as part of human diversity, something that warrants understanding rather than sensationalism.
Some unfortunate characters have been granted a form of immortality.
Some of these characters have endured in literature and become central to powerful stories. Writers often use physical differences to symbolise deeper ideas, such as society’s fear of the unfamiliar, human loneliness, or the conflict between appearance and true identity.
A well-known example is Quasimodo from “The Hunchback of Notre-Dame”. Victor Hugo depicts the hunchbacked bell-ringer as both frightening and profoundly human. Quasimodo’s kindness contrasts with the cruelty of those around him.
A similar theme appears in “The Man Who Laughs”. The main character, Gwynplaine, has a permanent, strange smile caused by a cruel injury he sustained as a child. His unusual face makes him famous, but the story demonstrates how society’s thirst for entertainment can turn an individual into a spectacle.
Other characters in literature also follow this pattern. Joseph Merrick, known as “The Elephant Man” in plays and movies, was a real person whose story evoked both shock and sympathy. In “The Phantom of the Opera”, Erik is a genius who hides behind a mask because people perceive his face as monstrous.
Through these characters, literature has sometimes achieved what public shows rarely do: it has given a voice to these individuals and revealed their inner lives. While the circus displayed its bodies, novels often sought to depict the person within. In many of these stories, what becomes most frightening is not the disfigured body itself, but society’s perception of it.

Nu har jag sett allt!

Bilden visar cirkusen som mitt i den ljusa sommarnatten har stannat upp i korsningen där Baltzarsgatan och Skomakaregatan mynnar ut i Södergatan. Och det var för övrigt en sådan natt då nästan vad som helst kunde hända i Malmö.

Det var en märklig samling gestalter som hade samlats där, som om tiden själv hade tagit fel på vägen och råkat släppa av ett helt sällskap från olika århundraden mitt i Malmö. Akrobater, clowner och starka män fyllde scenen, och ovanför dem svävade trapetser och linor i den milda nattluften. Skratt hördes, applåder likaså – men bakom allt detta anades också en äldre och mer tvetydig tradition.

I århundraden hade människor samlats på marknader och tivolin för att se det som kallades naturens märkvärdigheter – människor vars kroppar avvek från det vanliga och därför väckte både förundran och obehag. Den sorten visade cirkusdirektören Brazil Jack aldrig upp. Det hade han heller aldrig gjort. Han var en anständig underhållare. Här fanns ändå mer än nog att titta på för dem som ännu inte hade gått till sängs.

Annat var det förr, även i Malmö. Publiken kom för att förvånas, ibland för att skratta, ibland för att rysa. Men bakom varje utställd kropp fanns en människa med ett liv, en historia och ofta ett öde som säger något om hur samhället genom tiderna har betraktat det som uppfattats som annorlunda.

Läs och begrunda.

Den historiska cirkusen var i stan, historisk därför att alla artisterna hade det gemensamt att de var Time-travellers på återbesök på jorden. De ingick i Brazil Jacks tidlösa ensemble men hade aldrig uppträtt tillsammans i Malmö förut. Brazil Jack föddes i Norge som Max Rhodin men hamnade i Malmö efter ett långt turnerande liv som artist och cirkusdirektör, kallad Sveriges Barnum för sitt enastående sinne för reklam. På bilden gick det att känna igen några med klar Malmöanknytning, Tage eller Aniiita, som han hellre kallas även i evigheten, som gjorde vad han en gång gjorde på Kiviks marknad och visade upp sig. Han var van vid att bli betraktad och njöt av det och det var han/hon värd.

Skymda av husen och Skomakaregatan bakom min kamera syntes alla andra som följde med Brazil Jack. Den listan var hundratals år lång, för det var många lustigkurrar från alla tider som känt sig kallade. Trots att evigheten är lång inträffar ett sådant här evenemang någon gång per millennium, så det gällde att passa på. Genom de maskhål som förbinder jorden och Malmö med resten av Vintergatan och vidare till andra galaxer hade de vällt in och deras själar fyllde alla intilliggande gator och torg. För dem som hade rätt sorts fantasifulla ögon kunde de se massorna som uppträdde för varandra.

Inte skulle man tro att drottning Margareta och Erik av Pommern dansade mazurka med Tycho Brahe från Ven och Jörgen Kock samt en rad andra Malmö-celebriteter. Men nu är hemligheten släppt. Inte heller att de gjorde det i clownutstyrsel, men bakom de trista och höviska raderna i historieböckerna gömde sig många forna tiders festprissar. Som när Tycho senast var på kalas i Malmö 1591 och hade med sig sin försupna älg. Tycho hade så kul att han såg stjärnor utan sitt teleskop. För älgen slutade det trist. Han stupade i trapporna i det Kockska huset och bröt nacken. Incidenten får skyllas på alla halvtömda glas av förstärkt mjöd som gäster slarvigt satte ifrån sig.

Magikern Hector El Neco med en svävande dam, kompositören och levnadskonstnären m.m. Sten Broman och Fritiof Nilsson Piraten turades om att dra vitsar från scenen. Piratens favorit handlade om en cirkusapa, och den hade han skrivit själv.

“En cirkusdirektör var förtvivlad. Barnens favorit och cirkusens stora stjärna, schimpansen "Chico", hade dött precis innan premiären.

– Vad ska vi göra? Det är fullsatt! skrek direktören. Han vände sig till sin clown, Kalle, som var dvärg, och sa: ”Kalle, du får ta på dig apdräkten och köra Chicos nummer. Det är enkelt: klättra upp i trapetsen, gör en kullerbytta och ta emot bananen. Det är inte svårare än att en apa klarar av det.”

Kalle, som var van att göra som chefen sa, drog på sig den håriga apdräkten och klättrade upp. Han var nervös. När han skulle göra kullerbyttan tappade han greppet och flög rakt in i lejonburen nedanför.

Det gick ett sus genom publiken. Kalle var livrädd och tryckte sig mot gallret medan det stora lejonet sakta närmade sig. Kalle tänkte: "Nu blir jag uppäten."

Då öppnade lejonet munnen och väste: ”Håll käften, Kalle, om du skriker så avslöjar du att jag också är utklädd!”

Sten Broman exellerade i att på skorrande Lundadialekt berätta anekdoter om joddlande fula kärringar som spelade dragspel. Om denna treenighet i djuvulskap hade han ett outtömligt förråd som fick publiken att vrida sig i bänkarna av skratt. I evigheten förstås den sortens historier av alla eftersom inga språk finns, utan all kommunikation sker telepatiskt. Synd på lundamålet, men poängen fick räcka.

På bilden känner den uppmärksamme igen två kvinnor utan Malmöanknytning: Marilyn Monroe som clown och Frida Kahlo med sin man Diego Rivera, han utklädd till cirkusdirektör, en roll han inte behövde spela, för livet på jorden hade varit en cirkus och han älskade att bestämma. Frida älskade att vara clown med blomsterkrans i håret. Sin komiska sida var något som konstnärinnan hade utvecklat bland stjärnorna, men hon betonade att hade det inte varit för bussolyckan, skulle dess sida gärna ha utvecklats parallellt med den dramatiska. Clowner är kända för att dölja allvaret med en lustig mask. Marilyn hade en liknande inställning men tyckte att livet på jorden visade sig bestå av en massa clowner.

If you thought clowns are creepy, you haven’t heard of old-time circuses.

The circus is in town! Time to enjoy ourselves and watch the clowns, lion tamers, trapeze artists, and some poor, injured souls.

När det begav sig kunde man beskåda en vanställd mänsklig hand i en burk formaldehyd eller en avrättad mördares huvud som för evigt grinade i en burk alkohol – något som Putten uppskattade så mycket i livet att det enligt historien ledde till att han slog ihjäl sin hustru.

På den tiden såg cirkusar och marknader ganska annorlunda ut jämfört med vad vi är vana vid i dag. Visst fanns det clowner och liknande nummer, men där förekom också uppträdanden som i dag framstår som både märkliga och ofta helt olämpliga enligt moderna normer.

Här är några av de bisarra cirkus- och marknadsattraktioner (som ofta faktiskt var huvudnumren) som man kunde se förr i tiden.

Flatulism

“Vad är flatulism?” kanske man undrar. Det är precis vad det låter som – människor som underhöll publiken genom att släppa väder.

Flatulister var inte de vanligaste artisterna på cirkusar och marknader, men de var heller inte särskilt ovanliga. Och ärligt talat var det de kunde göra med sin bakdel ganska imponerande.

En fransk flatulist från 1800-talet, Joseph Pujol, kunde till exempel blåsa ut ljus på flera meters avstånd. Dessutom kunde han framföra Marseljäsen på en ocarina genom att leda sina gaser genom en gummislang som var införd i hans anus. Man förstår principen. Flatulister kunde också bli berömda. Den engelske kungen Henrik II på 1100-talet ska enligt uppgift ha skänkt ett gods och trettio tunnland mark till Roland the Farter som belöning för en enastående uppvisning. Historikern nämner dock inte om hans prestationer var luktfria.

Märkliga påhittade föremål

Människor har alltid tyckt om att se märkliga små föremål och kuriositeter. Men vad skulle en gammaldags marknadsarrangör göra om han inte kunde hitta några?

Jo – skapa ett föremål själv och påstå att det var en sällsynt relik från ett avlägset land.

Gamla cirkusar och marknader är kända för sina uppenbara bluffar. Bland de mest berömda fanns de så kallade Fiji-sjöjungfrurna, som sades vara märkliga varelser från Söderhavet.

I verkligheten bestod de av en uttorkad apkropp som sytts fast på en konserverad fiskstjärt – en smaklös bluff, men många lät sig ändå luras.

Dykande hästar

Den dykande hästen var en gång en populär attraktion i Atlantic City i New Jersey. Föreställningen var ungefär precis vad namnet antyder.

En häst leddes uppför en ramp till ett högt torn. Därifrån hoppade den ner i havet eller i en bassäng medan publiken jublade. Ibland satt en lättklädd kvinna på hästens rygg, vilket knappast gjorde numret mindre uppseendeväckande.

Man ska komma ihåg att människor på den tiden hade betydligt färre sätt att roa sig.

Föreställningarna med dykande hästar pågick i Atlantic City från 1920-talet fram till 1970-talet. Till slut stängdes attraktionen när allt fler började ifrågasätta hästarnas välbefinnande.

Märkliga verkliga föremål

Så var det där med skämtet i början om den avhuggna handen i en burk. Det var egentligen inget skämt.

Vid sidan av Fiji-sjöjungfrurna och andra bluffar visade cirkusar och marknader också upp verkligt bisarra föremål. En del av dem kunde vara ganska obehagliga – till exempel mänskliga kroppsdelar som flöt i formaldehyd.

Det mest populära att titta på var dock konserverade mänskliga foster, särskilt om de hade någon grotesk missbildning.

Underhållningens mörkare historia

Människan har alltid sökt underhållning – man kan tänka på Colosseum i Rom – även om de mest extrema spektaklen lyckligtvis inte längre förekommer. Sunt förnuft och lagar har satt stopp för att visa upp siamesiska tvillingar och vanställda människor som publikens kuriositeter. Den skrattande mannen och den skäggiga damen hör numera historien till, och många sjukdomar kan i dag behandlas medicinskt så att människor kan leva vanliga liv.

Julia Pastrana

Julia Pastrana (1834–1860) var en artist och sångerska från 1800-talet som led av hypertrikos – ett tillstånd som ger extrem hårväxt. Hon blev en av sin tids mest berömda mänskliga kuriositeter. Hennes livshistoria är både tragisk och viktig att minnas.

Julia var enligt alla vittnesmål en mycket intelligent, vältalig och begåvad kvinna, men hon behandlades fruktansvärt enbart på grund av sitt utseende.

Den berömde naturforskaren Charles Darwin kallade henne visserligen “en ovanligt fin kvinna”, men talade samtidigt om henne på ett avhumaniserande sätt. Kanske berodde det på hans kliniska sätt att betrakta människor, men kommentaren har alltid stuckit i ögonen. Julia mötte betydligt värre kommentarer och behandlingar än så, både under sitt liv och efter sin död.

Julia Pastrana var en mexikansk urfolkskvinna vars kropp var täckt av kraftig behåring. Dessutom hade hon en överväxt av tandköttet som gav hennes ansikte ett nästan aplikt utseende. Under 1850-talet visades hon upp av sin make Theodore Lent, som fungerade som hennes impresario. Från USA reste paret vidare till England, Frankrike, Tyskland, Österrike, Polen och Ryssland. De blev en sensation, och Julia – som i reklamen beskrevs som en blandning av människa och apa – blev en legend redan under sin livstid.

Hon dog i barnsäng 1860. Hennes nyfödda son, som hade samma tillstånd, dog också. Båda balsamerades och placerades i glasmontrar.

Mumier på turné

Theodore Lent sålde först kropparna till en rysk professor som balsamerade dem. När Lent såg hur väl mumierna hade bevarats, köpte han tillbaka dem och fortsatte att visa upp dem runt om i Europa mot betalning.

Hans karriär nådde sin kulmen när han gifte sig med ännu en skäggig kvinna, som han gav artistnamnet Zenora Pastrana. Hon visades upp tillsammans med mumierna av hans första hustru och deras son.

Efter Lents död gick mumierna vidare till Zenora och därefter till olika ägare. År 1921 dök de upp vid Tivoli i Oslo, där de ingick i ett så kallat skräckkabinett fyllt av märkliga föremål.

Malmöepisoden

År 1970 väckte mumien ny uppmärksamhet när en amerikansk samlare av kuriositeter försökte köpa den. Den norske tivoliägaren vägrade sälja trots ett bud på upp till 500 000 dollar. I stället rengjorde han mumierna med dammsugare och hundborste och tog dem på turné i Norge och senare i USA.

Sommaren 1973 visades Julia Pastrana och hennes son på Björkmans tivoli. Därefter kom utställningen till Sverige. Mumien anlände till Malmö och ställdes ut i Silverbergs gamla möbelaffär.

För att skapa stämning fick besökarna gå genom en cirka 25 meter lång labyrint av skärmar innan de nådde ett kalt rum där den mumifierade kvinnan stod på en piedestal – en skrämmande syn och en djup förnedring.

Utställningen i Malmö stängdes efter bara några dagar på grund av kraftiga protester.

En sen upprättelse

1990 dök mumien upp igen vid rättsmedicinska institutet i Oslo efter att ha hittats på en soptipp.

Medicinska analyser bekräftade diagnosen medfödd hypertrikos kombinerad med gingival hyperplasi – ett mycket ovanligt genetiskt syndrom.

Debatten om mumien fortsatte i Norge under många år. Till slut beslutades att Julia Pastrana skulle återföras till sitt hemland.

År 2013 – 153 år efter sin död – fick hon äntligen ro. Hon begravdes i en enkel vit kista med vita rosor i staden Sinaloa de Leyva i Mexiko, nära sin födelseplats.

Andra liknande öden

Julia Pastrana var inte ensam.

Andra personer med liknande tillstånd blev också kända genom cirkusar och marknader: Fedor Jeftichew (Jo-Jo the Dog-Faced Man), Stephan Bibrowski (Lionel the Lion-Faced Man), Jesús “Chuy” Aceves (Wolfman) och Annie Jones (den skäggiga damen).

Ett annat exempel var Alice Elizabeth Doherty, kallad “The Woollen Lady”. Hon visades upp redan som tvååring eftersom hennes hår växte kraftigt över hela kroppen. Vid fem års ålder var håret ungefär 13 centimeter långt och under tonåren nådde det över 23 centimeter.

Alice var egentligen aldrig intresserad av att uppträda, men hon fortsatte att arbeta i cirkusen för att försörja sin familj och såg fram emot den dag då hon äntligen kunde dra sig tillbaka.

Genom historien har människor med ovanliga kroppar ofta betraktats med en blandning av fascination, rädsla och nyfikenhet. Redan i antiken berättade författare om märkliga människor som visades upp för publikens förundran. I Romarriket kunde personer med ovanliga kroppsliga drag – extrem längd, dvärgväxt eller andra synliga avvikelser – förekomma vid hov och ibland även visas upp vid offentliga tillställningar. Antikens reseskildringar fylldes dessutom av berättelser om märkliga folk och kroppar, där gränsen mellan verklighet och fantasi ofta var flytande.

Under medeltiden levde föreställningen om det ovanliga vidare. I krönikor och marknadsberättelser talades det om människor med två huvuden, jättar eller människor med djuriska drag. I verkligheten rörde det sig oftast om personer med olika medicinska tillstånd, men i en tid utan modern medicinsk förståelse tolkades de ofta som tecken från Gud eller som naturens kuriositeter. Marknader och resandesällskap kunde ibland visa upp sådana människor, och publikens reaktioner växlande mellan medlidande, skräck och sensation.

Fenomenet nådde sin mest organiserade form under 1700- och 1800-talen, då de så kallade “freak shows” blev en del av populär underhållning i Europa och Nordamerika. Personer med ovanliga kroppar – som dvärgar, jättar eller människor med kraftig behåring – presenterades då på teatrar, marknader och cirkusar. Några blev internationellt kända och kunde till och med tjäna pengar på sina framträdanden, men de befann sig samtidigt i en situation där deras kroppar betraktades som ett spektakel.

Under 1900-talet började inställningen förändras. Medicinska insikter ökade och samtidigt växte en etisk kritik mot att visa upp människor på detta sätt. Gradvis försvann de traditionella ”freakshows”, och många började i stället prata om rättigheter, värdighet och respekt för människor med olika kroppar.

Historien om dessa människor speglar därför inte bara publikens nyfikenhet utan också hur samhällets inställning förändrats. Synen på kroppar, normalitet och mänsklig värdighet har förändrats. Det som en gång visades upp som en kuriositet betraktas i dag alltmer som en del av människans mångfald – något som kräver förståelse snarare än sensation. Och medlidande.

Några olycksbarn har getts evigt liv

En del av dessa gestalter har också levt vidare i litteraturen och blivit centrala för starka berättelser. Författare har ofta använt den kroppsliga avvikelsen som en symbol för något djupare: samhällets rädsla för det annorlunda, människans ensamhet eller konflikten mellan yttre och inre skönhet.

Ett av de mest kända exemplen är Quasimodo i "The Hunchback of Notre-Dame." Den puckelryggige klockringaren i katedralen framställs av Victor Hugo som både skrämmande och djupt mänsklig – en gestalt vars godhet står i stark kontrast till omgivningens grymhet.

Liknande motiv återkommer i The Man Who Laughs, där huvudpersonen Gwynplaine bär ett permanent, groteskt leende som en följd av en brutal stympning i barndomen. Hans ansikte gör honom till publikens sensation, men romanen avslöjar hur samhällets hunger efter underhållning kan förvandla en människa till ett spektakel.

Även andra litterära gestalter bär spår av denna tradition. Joseph Merrick, känd genom teater och film som ”Elefantmannen”, bygger på en verklig person vars liv väckte både sensation och medkänsla. I The Phantom of the Opera skildras Erik som ett geni dolt bakom en mask eftersom hans ansikte anses monstruöst av omvärlden.

Genom sådana gestalter har litteraturen ibland lyckats göra det som marknadens spektakel sällan gjorde: att ge dessa människor en röst och ett inre liv. Där cirkusen visade kroppen har romanen ofta försökt visa människan bakom den. Och i många av dessa berättelser är det till slut inte den vanställda kroppen som framstår som mest skrämmande, utan samhällets egen blick.