Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Välj vilka cookies du tillåter.
Läs mer i vår integritetspolicy
Jörgen Thornberg
G&T and Daydreams of Steal, 2026
Digital
70 x 50 cm
3 200 kr
G&T and Daydreams of Steal
“Marilyn, Just Another G & T
Marilyn lifts the first glass
as if it were only a thought,
a polite suggestion of joy.
Ice clicks like small applause.
Lime breathes green promises.
The second glass finds her laughing —
not loudly, not yet,
but with that sideways curve
that says I remember something good.
By the third, she begins to glow.
Not shine — glow.
As if happiness were not light,
but warmth moving outward from the heart.
The fourth loosens the careful knots.
Her shoulders forget their history.
Her voice forgets its caution.
She tells the room it is beautiful,
and for once, it believes her.
With the fifth, she dances with the air.
Not with steps, but with timing.
Even the silence begins to flirt back.
The sixth glass does not make her drunk —
it makes her tender.
She touches her own reflection in the mirror
as if comforting another woman.
And somewhere between seven and not counting,
Marilyn is no longer a legend.
She is only a girl
who has discovered that joy
can arrive in small, clear glasses
with a slice of lime
and the permission to stay.
She does not fall.
She rises — gently, beautifully,
into her own laughter.
And the glasses, empty and shining,
stand like witnesses
to a happiness
that dared, for a moment,
to be uncomplicated.”
Malmö, January 2026
G&T and Daydreams of Steal
The apartment is Superman’s secret pied-à-terre, symbolising his hidden vulnerabilities. It lies discreetly yet centrally on Södra Förstadsgatan, just a few steps from his favourite café, Hollandia, where he sometimes sits anonymously behind a newspaper, letting the world pass without having to carry it. Here, in this apartment, he is not a myth. Here, he is a body exposing his vulnerability behind the facade of strength, inviting the audience to feel his inner fragility.
He sits deep in the mint-green armchair. The cape has slipped from his shoulders and falls like a memory over the armrest. In his hand, he holds a G&T — not for intoxication, but as proof of everyday life — a human gesture. A slight chill against his fingertips reminds him that he still has skin, a fragile barrier that connects him to his human vulnerability, encouraging the audience to see his longing for normalcy.
Above him, Marilyn's portrait embodies longing and unfulfilled desire, breaking the frame's boundaries to symbolise his yearning for emotional depth and connection.
To the right stands a miniature portrait: Lana Lane. His wife. Beautiful, correct, real. The marriage is respectful, orderly, stable — but it lacks the spark of vulnerability and passion. A relationship of reason, built for balance rather than fire. She is the woman his agent chose. Lana represents his reality, helping the audience feel grounded and connected to his inner conflict between stability and longing.
Between them, he sits.
On the table beneath Lana lies the book LEX LUTHOR, not as a threat but as a reminder. The enemy is always present, no longer in combat — instead, as an inner dialogue. The kryptonite on the floor, in its case, is no longer a weapon. It is a memory of vulnerability. An acknowledged weakness. An accepted condition. Moreover, he is no longer hypersensitive. A therapy for allergies also worked on the alien kryptonite. At first, tiny microdoses were gradually increased until Superman was no longer oversensitive.
Krypto flies to the left. Or rather: Krypto’s statue.
The dog is rarely at home. He flies around the world on his own, sniffs out villains, and follows trails no one else can see. Superman has had a statue made in his memory — and perhaps to remind himself that even a superhuman needs loyalty. Krypto lives his own life. Superman lives his double life.
Everything in the room is arranged, balanced, almost too symmetrical, with spices standing in alphabetical order and at attention, revealing his inner chaos and conflict.
The G&T in his hand is not decadence. It is an attempt to be human.
Marilyn is not a poster. She is a condition of longing.
Lana is not an enemy. She is his reality—his lawfully wedded wife, helping the audience feel grounded and familiar.
Kryptonite is not a weakness. It is the truth, a symbol of his inner vulnerability that he acknowledges and accepts as part of himself. This inner conflict between his superhuman strength and fragile self-awareness invites the audience to reflect on their own struggles with vulnerability and resilience.
Krypto is not a statue. He is free.
And Superman himself is no longer merely steel. He is an outdated dream. World wars and other disasters, Hitler, Stalin, and now Putin and Trump show that he is suitable for little more than catching falling women.
The image’s most profound meaning is enigmatic. This is not an image about superpowers, but about what remains when the powers are allowed to rest. If they ever existed in practice at all, outside comic magazines.
The image depicts an icon weighed down by his own projections, a man who carries the world yet longs to set it down: strength that no longer seeks spectacle, but stillness.
He does not dream of saving the world at this moment. He dreams of being human in it, sipping his G&T as a symbol of fragile vulnerability and quiet longing.
Gin & Tonic was not born as a pleasure but out of necessity. During the colonial expansion of the eighteenth and nineteenth centuries, the British fought malaria in tropical regions. The only adequate protection was quinine, extracted from cinchona bark, but it wasn't enjoyable. To make the medicine drinkable, it was dissolved in carbonated water, which became tonic water. The taste was still harsh, so gin, sugar and lime were added. What began as an attempt to survive gradually became a habit, and the habit eventually became a ritual. Gin & Tonic was thus not born in bars but on colonial verandas, in humid heat, between duty, discipline and homesickness. And so people became a little happier.
When the British returned to Europe, the drink followed. It lost its medical function but retained its role as a source of pleasure. GT became a drink of reflection rather than intoxication. It was not sweet, not brutal, but precisely balanced between bitterness and freshness. It carried traces of the empire’s soul: control, coolness, elegance, distance. A drink that whispers self-restraint, inviting the audience to consider the importance of moderation and inner balance.
Symbolically, the G&T embodies layers of meaning: tonic for vulnerability, gin for escape, lime for vitality, and ice for restraint, reflecting his inner conflict.
That is why it suits Superman so well.
He needs no protection against malaria. No plagues affect him. His body surpasses everything that once forced humanity to invent the G&T. Yet, he drinks it not just as medicine but as a symbol of his ongoing internal conflict-an act of vulnerability that bridges his divine strength and human fragility. It becomes a ritual of shared humanity, a reminder that even the strongest seek connection and understanding.
Thus, Gin & Tonic, in his hand, is no longer a colonial medicine or an elegant drink, but a quiet confession: that even the strongest longs for something that is not necessary but feels right. Before she met Stålis, Marilyn Monroe did not have a Gin & Tonic as her favourite drink.
She was instead associated with champagne. In several biographies and testimonies, she is described as drinking relatively little, often irregularly, more for social reasons than for pleasure. Champagne appears most frequently as her recurring choice — both privately and in her public image. Nowadays, it's a G&T to keep up with Superman. Alcohol does not affect him, but after a few glasses, Marilyn becomes cheerful and silly.
Våningen är Stålmannens hemliga pied-à-terre. Den ligger diskret men centralt på Södra Förstadsgatan, bara några steg från hans favoritfik Hollandia, där han ibland sitter anonymt bakom en tidning och låter världen passera utan att behöva bära den. Här, i denna lägenhet, är han inte myt. Här är han kropp.
Han sitter djupt ned i den mintgröna fåtöljen. Manteln har glidit av hans axlar och faller som ett minne över armstödet. I handen håller han en GT – inte som ett rus, utan som ett bevis på vardag. En mänsklig gest. En liten kyla mot fingertopparna som påminner honom om att han fortfarande har en hud.
På väggen ovanför honom finns Marilyn. Hon är inte bara ett porträtt. Hon är ett tillstånd. Så levande målad att hon bokstavligen kryper ur ramen, bryter bildens gräns och sträcker sig ned mot honom. Hennes hand rufsar hans hår. Inte som dyrkan, utan som tröst. Hon är den kvinna han inte lever med, men som lever i honom. En dröm, ett begär, ett ideal som aldrig behöver kompromissa, aldrig behöver vardag. Tids nog lär sig stålmannen säkert hur man kan njuta tillsammans med kvinnor för sex är ingenting som någonsin förkommit i hans bigotta värld.
Till höger står ett mindre porträtt: Lana Lane. Hans hustru. Vacker, korrekt, verklig. Äktenskapet är respektfullt, ordnat, stabilt – men det slår inga gnistor. Ett resonemangsförhållande byggt för balans, inte för brand. Hon är den kvinna hans agent valt. Marilyn är den kvinna han drömmer om.
Mellan dem sitter han.
På bordet under Lana ligger boken LEX LUTHOR. Inte som hot, utan som påminnelse. Fienden är alltid närvarande, men inte längre i strid – snarare som ett inre samtal. Kryptoniten på golvet i sin ask är inte längre ett vapen. Den är ett minne av sårbarhet. En erkänd svaghet. Ett accepterat villkor. Till yttermera visso är han inte längre överkänslig. En terapi mot allergier fungerade också på den utomjordiska kryptoniten. Till en början små mikrodoser som efterhand ökades tills Stålmannen inte längre var överkänslig.
Till vänster flyger Krypto. Eller snarare: Kryptos staty.
Hunden är sällan hemma. Han flyger världen runt på egen hand, luktar upp skurkar, följer spår som ingen annan kan se. Stålmannen har låtit göra statyn för att inte glömma honom – och kanske för att påminna sig om att även en supermänniska behöver lojalitet. Krypto lever sitt eget liv. Stålmannen sitt dubbla.
Allt i rummet är ordnat, balanserat, nästan för symmetriskt, alltför ängsligt till och men kryddorna står I bokstavsordnung och I givakt. Men just därför avslöjar det hans inre kaos. För detta är inte ett rum där en hjälte vilar. Det är ett rum där en man försöker förstå vem han är när ingen behöver honom just nu. Knappt någon köper längre hans tidningar. Man kam kalla honom för fattigpensionär.
GT:n i handen är ingen dekadens. Den är ett försök att vara mänsklig.
Marilyn är ingen affisch. Hon är ett tillstånd av längtan.
Lana är ingen fiende. Hon är verkligheten. Hans lagvigda hustru.
Kryptoniten är ingen svaghet. Den är sanningen.
Krypto är ingen staty. Han är friheten.
Och Stålmannen själv är inte längre bara stål. Han är en otidsenlig dröm. Världskrig och annat elände, Hitler, Stalin och nu Putin och Trump visar att han inget duger till mer än att fånga upp fallande kvinnor.
Bildens innersta betydelse är gåtfull. Detta är inte en bild om superkrafter utan en bild om det som finns kvar när krafterna får vila. Om de i prsktikens ens har funnits annat än i seriemagasin.
Bilden visar en ikon som tyngs av sina egna projektioner., en man som bär världen, men längtar efter att få lägga ned den. Om styrka som inte längre vill vara spektakel, utan stillhet.
Han drömmer inte om att rädda världen i denna stund. Han drömmer om att få vara människa i den. Och dricka sin GT ifred.
Gin & Tonic föddes inte som njutning, utan av en nödvändighet. Under 1700- och 1800-talens koloniala expansion kämpade britterna mot malaria i tropiska områden. Det enda verksamma skyddet var kinin, ett ämne utvunnet ur kinabark, effektivt men nästan outhärdligt bittert. För att göra medicinen drickbar löstes den i kolsyrat vatten – det som blev tonic water. Smaken var fortfarande svår, så man tillsatte gin, socker och lime. Det som började som ett försök att överleva blev gradvis en vana, och vanan blev till slut en ritual. Gin & Tonic föddes alltså inte i barer, utan på koloniala verandor, i fuktig hetta, mellan plikt, disciplin och hemlängtan. Och så blev man gladare.
När britterna återvände till Europa hängde drycken med. Den förlorade sin medicinska funktion men men som glädjespridare höll den ställningarna. GT blev en dryck för eftertanke snarare än för rus. Den var inte söt, inte brutal, utan exakt balanserad mellan bitterhet och friskhet. Den bar spår av imperiets själ: kontroll, svalka, elegans, distans. En drink som inte skriker njutning, utan viskar självbehärskning. Därför upplevs den fortfarande som vuxen, nästan aristokratisk, mer kontemplativ än festlig. En GT smakar inte som triumf, utan som ett stilla andetag efter ansträngning.
Symboliskt rymmer drycken flera lager. Tonicen bär minnet av medicin och sårbarhet. Ginen representerar mänsklig flykt och lindring. Limen tillför liv, syra och ljus. Isen står för kontroll. Det är en dryck för dem som inte vill bli berusade, men heller inte vara helt vakna. Den befinner sig i mellanrummet mellan ansvar och längtan.
Det är därför den passar Stålmannen så väl.
Han behöver inget skydd mot malaria. Inga farsoter biter på honom. Hans kropp är överlägsen allt som en gång tvingade människan att uppfinna GT. Ändå upptäckte han drinken, inte som medicin, utan som gest. Han dricker den inte för att överleva, utan för att känna sig mänsklig. För honom blir GT inte ett skydd mot sjukdom, utan ett skydd mot isolering. En ritual som låter honom dela något med dem han vakar över. En bitter, kylig, perfekt balanserad påminnelse om att även en gud ibland vill smaka på människans små kompromisser.
Så blir Gin & Tonic, i hans hand, inte längre en kolonial medicin eller en elegant drink, utan en stillsam bekännelse: att även den starkaste längtar efter något som inte är nödvändigt, men som känns rätt. Marilyn Monroe hade innan hon träffade Stålis inte haft Gin & Tonic som favoritdrink.
Hon förknippades snarare med champagne. I flera biografier och vittnesmål beskrivs hon som någon som drack relativt lite och ganska oregelbundet, ofta mer av sociala än av njutningsskäl. Champagne dyker oftast upp som hennes mest återkommande val – både privat och i offentlig bild. Numera blir det G & T för att hänga på Stålmannen. Alkol biter inte på honom men redan efter några glas blir Marilyn glad och tramsig.
Jörgen Thornberg
G&T and Daydreams of Steal, 2026
Digital
70 x 50 cm
3 200 kr
G&T and Daydreams of Steal
“Marilyn, Just Another G & T
Marilyn lifts the first glass
as if it were only a thought,
a polite suggestion of joy.
Ice clicks like small applause.
Lime breathes green promises.
The second glass finds her laughing —
not loudly, not yet,
but with that sideways curve
that says I remember something good.
By the third, she begins to glow.
Not shine — glow.
As if happiness were not light,
but warmth moving outward from the heart.
The fourth loosens the careful knots.
Her shoulders forget their history.
Her voice forgets its caution.
She tells the room it is beautiful,
and for once, it believes her.
With the fifth, she dances with the air.
Not with steps, but with timing.
Even the silence begins to flirt back.
The sixth glass does not make her drunk —
it makes her tender.
She touches her own reflection in the mirror
as if comforting another woman.
And somewhere between seven and not counting,
Marilyn is no longer a legend.
She is only a girl
who has discovered that joy
can arrive in small, clear glasses
with a slice of lime
and the permission to stay.
She does not fall.
She rises — gently, beautifully,
into her own laughter.
And the glasses, empty and shining,
stand like witnesses
to a happiness
that dared, for a moment,
to be uncomplicated.”
Malmö, January 2026
G&T and Daydreams of Steal
The apartment is Superman’s secret pied-à-terre, symbolising his hidden vulnerabilities. It lies discreetly yet centrally on Södra Förstadsgatan, just a few steps from his favourite café, Hollandia, where he sometimes sits anonymously behind a newspaper, letting the world pass without having to carry it. Here, in this apartment, he is not a myth. Here, he is a body exposing his vulnerability behind the facade of strength, inviting the audience to feel his inner fragility.
He sits deep in the mint-green armchair. The cape has slipped from his shoulders and falls like a memory over the armrest. In his hand, he holds a G&T — not for intoxication, but as proof of everyday life — a human gesture. A slight chill against his fingertips reminds him that he still has skin, a fragile barrier that connects him to his human vulnerability, encouraging the audience to see his longing for normalcy.
Above him, Marilyn's portrait embodies longing and unfulfilled desire, breaking the frame's boundaries to symbolise his yearning for emotional depth and connection.
To the right stands a miniature portrait: Lana Lane. His wife. Beautiful, correct, real. The marriage is respectful, orderly, stable — but it lacks the spark of vulnerability and passion. A relationship of reason, built for balance rather than fire. She is the woman his agent chose. Lana represents his reality, helping the audience feel grounded and connected to his inner conflict between stability and longing.
Between them, he sits.
On the table beneath Lana lies the book LEX LUTHOR, not as a threat but as a reminder. The enemy is always present, no longer in combat — instead, as an inner dialogue. The kryptonite on the floor, in its case, is no longer a weapon. It is a memory of vulnerability. An acknowledged weakness. An accepted condition. Moreover, he is no longer hypersensitive. A therapy for allergies also worked on the alien kryptonite. At first, tiny microdoses were gradually increased until Superman was no longer oversensitive.
Krypto flies to the left. Or rather: Krypto’s statue.
The dog is rarely at home. He flies around the world on his own, sniffs out villains, and follows trails no one else can see. Superman has had a statue made in his memory — and perhaps to remind himself that even a superhuman needs loyalty. Krypto lives his own life. Superman lives his double life.
Everything in the room is arranged, balanced, almost too symmetrical, with spices standing in alphabetical order and at attention, revealing his inner chaos and conflict.
The G&T in his hand is not decadence. It is an attempt to be human.
Marilyn is not a poster. She is a condition of longing.
Lana is not an enemy. She is his reality—his lawfully wedded wife, helping the audience feel grounded and familiar.
Kryptonite is not a weakness. It is the truth, a symbol of his inner vulnerability that he acknowledges and accepts as part of himself. This inner conflict between his superhuman strength and fragile self-awareness invites the audience to reflect on their own struggles with vulnerability and resilience.
Krypto is not a statue. He is free.
And Superman himself is no longer merely steel. He is an outdated dream. World wars and other disasters, Hitler, Stalin, and now Putin and Trump show that he is suitable for little more than catching falling women.
The image’s most profound meaning is enigmatic. This is not an image about superpowers, but about what remains when the powers are allowed to rest. If they ever existed in practice at all, outside comic magazines.
The image depicts an icon weighed down by his own projections, a man who carries the world yet longs to set it down: strength that no longer seeks spectacle, but stillness.
He does not dream of saving the world at this moment. He dreams of being human in it, sipping his G&T as a symbol of fragile vulnerability and quiet longing.
Gin & Tonic was not born as a pleasure but out of necessity. During the colonial expansion of the eighteenth and nineteenth centuries, the British fought malaria in tropical regions. The only adequate protection was quinine, extracted from cinchona bark, but it wasn't enjoyable. To make the medicine drinkable, it was dissolved in carbonated water, which became tonic water. The taste was still harsh, so gin, sugar and lime were added. What began as an attempt to survive gradually became a habit, and the habit eventually became a ritual. Gin & Tonic was thus not born in bars but on colonial verandas, in humid heat, between duty, discipline and homesickness. And so people became a little happier.
When the British returned to Europe, the drink followed. It lost its medical function but retained its role as a source of pleasure. GT became a drink of reflection rather than intoxication. It was not sweet, not brutal, but precisely balanced between bitterness and freshness. It carried traces of the empire’s soul: control, coolness, elegance, distance. A drink that whispers self-restraint, inviting the audience to consider the importance of moderation and inner balance.
Symbolically, the G&T embodies layers of meaning: tonic for vulnerability, gin for escape, lime for vitality, and ice for restraint, reflecting his inner conflict.
That is why it suits Superman so well.
He needs no protection against malaria. No plagues affect him. His body surpasses everything that once forced humanity to invent the G&T. Yet, he drinks it not just as medicine but as a symbol of his ongoing internal conflict-an act of vulnerability that bridges his divine strength and human fragility. It becomes a ritual of shared humanity, a reminder that even the strongest seek connection and understanding.
Thus, Gin & Tonic, in his hand, is no longer a colonial medicine or an elegant drink, but a quiet confession: that even the strongest longs for something that is not necessary but feels right. Before she met Stålis, Marilyn Monroe did not have a Gin & Tonic as her favourite drink.
She was instead associated with champagne. In several biographies and testimonies, she is described as drinking relatively little, often irregularly, more for social reasons than for pleasure. Champagne appears most frequently as her recurring choice — both privately and in her public image. Nowadays, it's a G&T to keep up with Superman. Alcohol does not affect him, but after a few glasses, Marilyn becomes cheerful and silly.
Våningen är Stålmannens hemliga pied-à-terre. Den ligger diskret men centralt på Södra Förstadsgatan, bara några steg från hans favoritfik Hollandia, där han ibland sitter anonymt bakom en tidning och låter världen passera utan att behöva bära den. Här, i denna lägenhet, är han inte myt. Här är han kropp.
Han sitter djupt ned i den mintgröna fåtöljen. Manteln har glidit av hans axlar och faller som ett minne över armstödet. I handen håller han en GT – inte som ett rus, utan som ett bevis på vardag. En mänsklig gest. En liten kyla mot fingertopparna som påminner honom om att han fortfarande har en hud.
På väggen ovanför honom finns Marilyn. Hon är inte bara ett porträtt. Hon är ett tillstånd. Så levande målad att hon bokstavligen kryper ur ramen, bryter bildens gräns och sträcker sig ned mot honom. Hennes hand rufsar hans hår. Inte som dyrkan, utan som tröst. Hon är den kvinna han inte lever med, men som lever i honom. En dröm, ett begär, ett ideal som aldrig behöver kompromissa, aldrig behöver vardag. Tids nog lär sig stålmannen säkert hur man kan njuta tillsammans med kvinnor för sex är ingenting som någonsin förkommit i hans bigotta värld.
Till höger står ett mindre porträtt: Lana Lane. Hans hustru. Vacker, korrekt, verklig. Äktenskapet är respektfullt, ordnat, stabilt – men det slår inga gnistor. Ett resonemangsförhållande byggt för balans, inte för brand. Hon är den kvinna hans agent valt. Marilyn är den kvinna han drömmer om.
Mellan dem sitter han.
På bordet under Lana ligger boken LEX LUTHOR. Inte som hot, utan som påminnelse. Fienden är alltid närvarande, men inte längre i strid – snarare som ett inre samtal. Kryptoniten på golvet i sin ask är inte längre ett vapen. Den är ett minne av sårbarhet. En erkänd svaghet. Ett accepterat villkor. Till yttermera visso är han inte längre överkänslig. En terapi mot allergier fungerade också på den utomjordiska kryptoniten. Till en början små mikrodoser som efterhand ökades tills Stålmannen inte längre var överkänslig.
Till vänster flyger Krypto. Eller snarare: Kryptos staty.
Hunden är sällan hemma. Han flyger världen runt på egen hand, luktar upp skurkar, följer spår som ingen annan kan se. Stålmannen har låtit göra statyn för att inte glömma honom – och kanske för att påminna sig om att även en supermänniska behöver lojalitet. Krypto lever sitt eget liv. Stålmannen sitt dubbla.
Allt i rummet är ordnat, balanserat, nästan för symmetriskt, alltför ängsligt till och men kryddorna står I bokstavsordnung och I givakt. Men just därför avslöjar det hans inre kaos. För detta är inte ett rum där en hjälte vilar. Det är ett rum där en man försöker förstå vem han är när ingen behöver honom just nu. Knappt någon köper längre hans tidningar. Man kam kalla honom för fattigpensionär.
GT:n i handen är ingen dekadens. Den är ett försök att vara mänsklig.
Marilyn är ingen affisch. Hon är ett tillstånd av längtan.
Lana är ingen fiende. Hon är verkligheten. Hans lagvigda hustru.
Kryptoniten är ingen svaghet. Den är sanningen.
Krypto är ingen staty. Han är friheten.
Och Stålmannen själv är inte längre bara stål. Han är en otidsenlig dröm. Världskrig och annat elände, Hitler, Stalin och nu Putin och Trump visar att han inget duger till mer än att fånga upp fallande kvinnor.
Bildens innersta betydelse är gåtfull. Detta är inte en bild om superkrafter utan en bild om det som finns kvar när krafterna får vila. Om de i prsktikens ens har funnits annat än i seriemagasin.
Bilden visar en ikon som tyngs av sina egna projektioner., en man som bär världen, men längtar efter att få lägga ned den. Om styrka som inte längre vill vara spektakel, utan stillhet.
Han drömmer inte om att rädda världen i denna stund. Han drömmer om att få vara människa i den. Och dricka sin GT ifred.
Gin & Tonic föddes inte som njutning, utan av en nödvändighet. Under 1700- och 1800-talens koloniala expansion kämpade britterna mot malaria i tropiska områden. Det enda verksamma skyddet var kinin, ett ämne utvunnet ur kinabark, effektivt men nästan outhärdligt bittert. För att göra medicinen drickbar löstes den i kolsyrat vatten – det som blev tonic water. Smaken var fortfarande svår, så man tillsatte gin, socker och lime. Det som började som ett försök att överleva blev gradvis en vana, och vanan blev till slut en ritual. Gin & Tonic föddes alltså inte i barer, utan på koloniala verandor, i fuktig hetta, mellan plikt, disciplin och hemlängtan. Och så blev man gladare.
När britterna återvände till Europa hängde drycken med. Den förlorade sin medicinska funktion men men som glädjespridare höll den ställningarna. GT blev en dryck för eftertanke snarare än för rus. Den var inte söt, inte brutal, utan exakt balanserad mellan bitterhet och friskhet. Den bar spår av imperiets själ: kontroll, svalka, elegans, distans. En drink som inte skriker njutning, utan viskar självbehärskning. Därför upplevs den fortfarande som vuxen, nästan aristokratisk, mer kontemplativ än festlig. En GT smakar inte som triumf, utan som ett stilla andetag efter ansträngning.
Symboliskt rymmer drycken flera lager. Tonicen bär minnet av medicin och sårbarhet. Ginen representerar mänsklig flykt och lindring. Limen tillför liv, syra och ljus. Isen står för kontroll. Det är en dryck för dem som inte vill bli berusade, men heller inte vara helt vakna. Den befinner sig i mellanrummet mellan ansvar och längtan.
Det är därför den passar Stålmannen så väl.
Han behöver inget skydd mot malaria. Inga farsoter biter på honom. Hans kropp är överlägsen allt som en gång tvingade människan att uppfinna GT. Ändå upptäckte han drinken, inte som medicin, utan som gest. Han dricker den inte för att överleva, utan för att känna sig mänsklig. För honom blir GT inte ett skydd mot sjukdom, utan ett skydd mot isolering. En ritual som låter honom dela något med dem han vakar över. En bitter, kylig, perfekt balanserad påminnelse om att även en gud ibland vill smaka på människans små kompromisser.
Så blir Gin & Tonic, i hans hand, inte längre en kolonial medicin eller en elegant drink, utan en stillsam bekännelse: att även den starkaste längtar efter något som inte är nödvändigt, men som känns rätt. Marilyn Monroe hade innan hon träffade Stålis inte haft Gin & Tonic som favoritdrink.
Hon förknippades snarare med champagne. I flera biografier och vittnesmål beskrivs hon som någon som drack relativt lite och ganska oregelbundet, ofta mer av sociala än av njutningsskäl. Champagne dyker oftast upp som hennes mest återkommande val – både privat och i offentlig bild. Numera blir det G & T för att hänga på Stålmannen. Alkol biter inte på honom men redan efter några glas blir Marilyn glad och tramsig.
3 200 kr
Jörgen Thornberg
Malmö
Lite om bilder och mig. Translation in English at the end.
Jag är en nyfiken person som ser allt i bilder, även det jag fäster i ord, gärna tillsammans för bakom alla mina bilder finns en berättelse. Till vissa bilder hör en kortare eller längre novell som följer med bilden.
Bilder berättar historier. Jag omges av naturlig skönhet, intressanta människor och historia var jag än går. Jag använder min kamera för att dokumentera världen och blanda det jag ser med vad jag känner för att fånga den dolda magin.
Mina bilder berättar mina historier. Genom mina bilder, tryck och berättelser. Jag bjuder in dig att ta del av dessa berättelser, in i ditt liv och hem och dela min mycket personliga syn på vår värld. Mer än vad ögat ser. Jag tänker i bilder, drömmer och skriver och pratar om dem; följaktligen måste jag också skapa bilder. De blir vad jag ser, inte nödvändigtvis begränsade till verkligheten. Det finns en bild runt varje hörn. Jag hoppas att du kommer att se vad jag såg och gilla det.
Jag är också en skrivande person och till många bilder hör en kortare eller längre essay. Den följer med tavlan, tryckt på fint papper och med en personlig hälsning från mig.
Flertalet bilder startar sin resa i min kamera. Enkelt förklarat beskriver jag bilden jag ser i mitt inre, upplevd eller fantiserad. Bilden uppstår inom mig redan innan jag fått okularet till ögat. På bråkdelen av ett ögonblick ser jag vad jag vill ha och vad som kan göras med bilden. Här skall jag stoppa in en giraff, stålmannen, Titanic eller vad det är min fantasi finner ut. Ännu märkligare är att jag kommer ihåg minnesbilden långt efteråt när det blir tid att skapa verket. Om jag lyckas eller inte, är upp till betraktaren, oftast präglat av en stråk av svart humor – meningen är att man skall bli underhållen. Mina bilder blir ofta en snackis där de hänger.
Jag föredrar bilder som förmedlar ett budskap i flera lager. Vid första anblicken fylld av feel-good, en vacker utsikt, fint väder, solen skiner, blommor på ängen eller vattnet som ligger förrädiskt spegelblankt. I en sådan bild kan jag gömma min egentliga berättelse, mitt förakt för förtryckare och våldsverkare, rasister och fördomsfulla människor - ett gärna återkommande motiv mer eller mindre dolt i det vackra motivet. Jag försöker förena dem i ett gemensamt narrativ.
Bild och formgivning har löpt som en röd tråd genom livet. Fotokonst känns som en värdig final som jag gärna delar med mig.
Min genre är vid som framgår av mina bilder, temat en blandning av pop- och gatukonst i kollage som kan bestå av hundratals lager. Vissa bilder kan ta veckor, andra någon dag innan det är dags att överlämna resultatet till printverkstaden. Fine Art Prints är digitala fotocollage. I dessa kollage sker rivandet, klippandet, pusslandet, målandet, ritandet och sprayningen digitalt. Det jag monterar in kan vara hundratals år gamla bilder som jag omsorgsfullt frilägger så att de ser ut att vara en del av tavlan men också bilder skapade av mig själv efter min egen fantasi. Därefter besöks printstudion och för vissa bilder numrera en limiterad upplaga (oftast 7 exemplar) och signera för hand. Vissa bilder kan köpas i olika format. Det är bara att fråga efter vilka. Gillar man en bild som är 70x100 men inte har plats på väggen, går den kanske att få i 50x70 cm istället. Frågan är fri.
Metoden Giclée eller Fine Art Print som det också kallas är det moderna sättet för framställning av grafisk konst. Villkoret för denna typ av utskrifter är att en högkvalitativ storformatskrivare används med åldersbeständigt färgpigment och konstnärspapper eller i förekommande fall på duk. Pappret som används möter de krav på livslängd som ställs av museer och gallerier. Normalt säljer jag mina bilder oinramade så att den nya ägaren själv kan bestämma hur de skall se ut, med eller utan passepartout färg på ram, med eller utan glas etc..
Under många år ställde jag bara ut på nätet, i valda grupper och på min egen Facebooksida - https://www.facebook.com/jorgen.thornberg.9
Jag finns också på en egen hemsida som tyvärr inte alltid är uppdaterad – https://www.jth.life/ Där kan du också läsa en del av de berättelser som följer med bilden.
UTSTÄLLNINGAR
Luftkastellet, oktober 2022
Konst i Lund, november 2022
Luftkastellet, mars 2023
Engleson Galleri Caroli, april 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Galleri Caroli, oktober 2023
Toppen, Höllviken december 2023
Luftkastellet, mars 2024
Torups Galleri, mars 2024
Venice, May 2024
Luftkastellet, oktober 2024
Konst i Advent, December 2024
Galleri Engleson, Caroli December 2024
Jäger & Jansson Galleri, april 2025
A bit about pictures and me.
I'm a curious person who sees everything in pictures, even what I express in words, often combining them, for behind all my pictures lies a story. These narratives, some as short as a single image and others as long as a novel, are the heart and soul of my work.
Pictures tell stories. Wherever I go, I'm surrounded by natural beauty, exciting people, and history. I use my camera to document the world and blend what I see with what I feel to capture the hidden magic.
My images tell my stories. Through my pictures, prints, and narratives, I invite you to partake in these stories in your life and home and share my deeply personal perspective of our world. More than meets the eye. I think in pictures, dream, write, and talk about them; consequently, I must create images too. They become what I see, not necessarily confined to reality. There's a picture around every corner. I hope you'll see what I saw and enjoy it.
I'm also a writer, and many images come with a shorter or longer essay. It accompanies the painting, printed on fine paper with my personal greeting.
Many pictures start their journey on my camera. Simply put, I describe the image I see in my mind, experienced or imagined. The image arises within me even before I bring the eyepiece to my eye. In a fraction of a moment, I see what I want and what can be done with the picture. Here, I'll insert a giraffe, Superman, the Titanic, or whatever my imagination conjures up. Even stranger is that I remember the mental image long after it's time to create the work. Whether I succeed is up to the observer, often imbued with a streak of black humour – the aim is to entertain. My pictures usually become a talking point wherever they hang.
I prefer pictures that convey a message in multiple layers. At first glance, they're filled with feel-good vibes, a beautiful view, lovely weather, the sun shining, flowers in the meadow, or the water lying deceptively calm. But beneath this surface beauty, I often conceal a deeper story, a narrative that challenges societal norms or explores the human condition. I invite you to delve into these hidden narratives and discover the layers of meaning within my work.
Picture and design have been a thread running through my life. Photographic art feels like a fitting finale, and I'm happy to share it.
My genre is varied, as seen in my pictures; the theme is a blend of pop and street art in collages that can consist of hundreds of layers. Some images can take weeks, others just a day before it's time to hand over the result to the print workshop. Fine Art Prints are digital photo collages. In these collages, tearing, cutting, puzzling, painting, drawing, and spraying happen digitally. What I insert can be images hundreds of years old that I carefully extract so they appear to be part of the painting, but also images created by myself, now also generated from my imagination. Next, visit the print studio and, for certain images, number a limited edition (usually 7 copies) and sign them by hand. Some images may be available in other formats. Just ask which ones. If you like an image that's 70x100 but doesn't have space on the wall, you might be able to get it in 50x70 cm instead. The question is open.
The Giclée method, or Fine Art Print as it's also called, is the modern way of producing graphic art. This method ensures the highest quality and longevity of the artwork, using a high-quality large-format printer with archival pigment inks and artist paper or, in some cases, canvas. The paper used meets the longevity requirements set by museums and galleries. I sell my pictures unframed, allowing the new owner to personalise their artwork, confident in the lasting value and quality of the piece.
For many years, I only exhibited online, in selected groups, and on my Facebook page - https://www.facebook.com/jorgen.thornberg.9. I also have my website, which unfortunately is not constantly updated - https://www.jth.life/. You can also read some of the stories accompanying the pictures there.
EXHIBITIONS
Luftkastellet, October 2022
Art in Lund, November 2022
Luftkastellet, March 2023
Engleson Gallery Caroli, April 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Gallery Caroli, October 2023
Toppen, Höllviken December 2023
Luftkastellet, March 2024
Torup Gallery, March 2024
Venice, May 2024
UTSTÄLLNINGAR
Luftkastellet, oktober 2022
Konst i Lund, november 2022
Luftkastellet, mars 2023
Engleson Galleri Caroli, april 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Galleri Caroli, oktober 2023
Toppen, Höllviken december 2023
Luftkastellet, mars 2024
Torups Galleri, mars 2024
Venice, May 2024
Luftkastellet, October 2024
Konst i Advent, December 2024
Galleri Engleson, Caroli December 2024
Jäger & Jansson Galleri, April 2025
Utbildning
Autodidakt
Medlem i konstnärsförening
Öppna Sinnen
Med i konstrunda
Konstrundan i Skåne
Utställningar
Luftkastellet, October 2022
Art in Lund, November 2022
Luftkastellet, March 2023
Engleson Gallery Caroli, April 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Gallery Caroli, October 2023
Toppen, Höllviken December 2023
Luftkastellet, March 2024
Torup Gallery, March 2024
Venice, May 2024