Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Välj vilka cookies du tillåter.
Läs mer i vår integritetspolicy
Jörgen Thornberg
Super Dawid, 2026
Digital
50 x 70 cm
3 200 kr
Super Dawid
To endure being this vulnerable, one must be superhumanly strong. That thought struck me immediately when I read Jens Mikkelsen’s article about Dawid, who slept outdoors in the winter cold — one of society’s unfortunates. This man had fallen from a greater height than most. Just a short distance from the small grove where he pitched a modest tent each night lay his former life. Five children, a wife, an apartment, a car, steady work and a circle of friends. A perfectly ordinary, respectable life for someone who had made a social ascent since growing up in Poland. The dream of a house of his own, with a garden where the children could play, was within reach.
Then everything went off the rails. Dawid lost his job, and his wife lost her patience, throwing him out of their shared home. That was when he rolled out his sleeping bag beneath one of the housing company MKB’s balconies in Hermodsdal, a suburb of Malmö. There he spent his nights for nine months — at first relatively untroubled during the mild summer evenings, increasingly harsh as autumn deepened and turned into winter. The concrete structure above him kept the rain off, but not the cold. In midwinter, the property owner put a stop to it. There is always someone who feels disturbed, even if they never actually saw him. A contractor arrived and sealed off the small triangular alcove beneath the balcony with a heavy steel grate. “My home,” Dawid sarcastically called that barely three-square-metre wedge of crushed stone and concrete.
“As long as my children are here, I will stay in Hermodsdal,” he says. Nothing else matters. The words are not dramatic. They rest there — heavy, final — like something one has stopped arguing with oneself about.
He takes out his phone. Zooms in. Small faces with chocolate around their mouths, eyes that know nothing of homelessness, steel grates, or nightly security patrols. The youngest laughs with his whole body. The girl tilts her head slightly to one side, as if she already understands more than she should. The middle son, with food stains on his shirt, smiles broadly at his father.
The photos are from the day before. They met in his ex-wife’s apartment. Ate breakfast together, slowly, as if time itself could briefly be stretched. Then they drew. Played. Ate far too many sweets — treats he had brought precisely to break the rules of everyday life. For a few hours, he was not someone passing through. He was simply a father.
When he is with his children, the problems disappear. They are not solved—they vanish as if they withdraw into another room and wait in silence. But the moment he steps back out onto the street, when the door closes behind him, everything returns. First the anxiety, then the exhaustion. Finally, that gnawing sensation of having been left outside one’s real life.
Under one of MKB’s balconies in Hermodsdal, Dawid rolled out his sleeping bag. There he slept for nine months. The balcony above kept the rain off — at best. The rats came at night, along the façade, scavenging among rubbish thrown from windows. To avoid them, he began cleaning every morning. Not his trash. Never his. But he cleaned anyway.
He did not understand it at the time, but that was how he became part of the place. Not by taking space, but by caring for it. By showing responsibility where none was expected. In the end, he was no longer just someone lying there. He was Dawid under the balcony. Later, Dawid moved into a tent given to him by a kind neighbour. In a way, he had upgraded—the view was almost idyllic.
The neighbours began to notice Dawid. To like him. To feel for him. From kitchen windows, from balconies, on their way to work. Someone called out and asked if he wanted coffee. Another lowered an extension cord so he could charge his phone. Wi-Fi was shared — not as a grand gesture of generosity, but as something self-evident — so he could say goodnight to his children, read about Real Madrid, his favourite team since his years in Spain, and maintain a fragile thread to the world.
Food arrived in plastic containers, in hands, in bags. Small sums of money. Cigarettes in the mornings. Help exchanged for help. Dawid carried groceries for elderly women, kept things in order, and became a fixer—a social safety net, built by people who themselves lived close to the edge.
MKB responded with steel grates. With guards. With dogs. Letters were sent to tenants forbidding them from helping. No food. No Wi-Fi. Preferably not even a greeting. Compassion suddenly became a violation of regulations, with threats of eviction and social services looming in the background. And yet people continued to see him. Ordinary people, it turns out, often possess more sense than cold-hearted bureaucrats.
Every afternoon, Dawid sits on the bench outside Docentgatan 10 — the one visible in my photograph, around four o’clock, when the courtyard fills with footsteps, voices, prams. He receives hugs. Fist bumps. Jokes that fly low but hit their mark. “Outwardly, I laugh. Inwardly, I bleed,” he says to himself.
In the evenings, he crawls into his sleeping bag early but falls asleep late. Plays mobile games if he has internet access. Reads emails. Thinks. About the children. About how everything went to hell. About whether there is anything left to repair. Perhaps the relationship with his ex. Maybe he must begin with himself.
The three youngest do not know that their father lives on the street, only a stone’s throw away. Once, his daughter asked if she could come home with him and stay the night. His ex-wife answered quickly and wisely: "When Dad buys you a bed, then you can go home with him."
Afterwards, he cried.
There is pain that makes no sound. It remains steady and relentless, like a dull pressure behind the chest. And still he stays. If his children are there. Nothing else matters. But to be this weak requires a strength necessary for survival.
The Super Dawid.
För att klara av att vara så här svag måste man vara superstark. Det slog mig direkt när jag läste Jens Mikkelsens artikel om Dawid som sov utomhus i vinterkylan, ett samhällets olycksbarn, en man som fallit högre än de flesta. Bara en bit bort från den lilla skogsdungen där han varje natt reste ett litet tält, fanns hans tidigare liv. Fem barn, fru lägenhet och bil, fast jobb och umgänge med vänner. Ett normalt Svenssonliv för en som gjort en klassresa sedan uppväxten i Polen. Drömmen om ett eget hus och en trädgård för barnen att leka i låg inom räckhåll.
Sedan gick allt åt skogen. Dawid blev av med jobbet, hans fru tappade tålamodet och kastade ut sin man från deras gemensamma hem. Det var då han rullade ut sin sovsäck under en av fastighetsbolaget MKB:s balkonger på Hermodsdal, en förort till Malmö. Där tillbringade han nätterna i nio månader, till en början relativt bekymmersfritt under milda sommarnätter, allt bistrare ju längre hösten led innan den gick över till vinter då huskroppen ovanför skylde regnet men inte kylan. Mitt o vintern satte fastighetsbolaget stopp. Det finns alltid någon som störs, även om de inte såg honom och det kom ett bolag och satte upp ett bastant galler för den lilla triangelformade alkoven under balkongen. ”Mitt hem”, som Dawid sarkastiskt kallade dem knappt tre kvadratmeter stora tårtbiten med golv av krossad sten
”Så länge barnen är här, stannar jag i Hermodsdal”, säger han. Inget annat spelar någon roll. Orden är inte dramatiska. De bara ligger där, tunga och självklara, som något man slutat diskutera med sig själv.
Han plockar upp telefonen. Zoomar in. Små ansikten med choklad runt munnarna, ögon som inte vet någonting om hemlöshet, galler eller nattliga väktarronder. Den minsta skrattar med hela kroppen. Flickan lutar huvudet lite på sned, som om hon redan förstått mer än hon borde. Mellansonen har kladd på tröjan och ler glatt mot sin pappa.
Bilderna är från dagen innan. De sågs i exfruns lägenhet. Åt frukost tillsammans, långsamt, som om tiden för en stund gick att tänja. Sedan ritade de. Lekte. Åt för mycket sötsaker, sådant han tagit med sig just för att bryta vardagens regler. För några timmar var han inte någon som passerade. Han var bara pappa.
När han är med barnen försvinner problemen. Inte löses – försvinner. Som om de drar sig undan, tyst väntande i ett annat rum. Men så fort han kliver ut på gatan igen, när porten stängs bakom honom, kommer allt tillbaka. Ångesten först, sedan tröttheten. Till sist den där gnagande känslan av att ha blivit kvar utanför sitt riktiga liv.
Under en av MKB:s balkonger på Hermodsdal rullade Dawid ut sin sovsäck. Där sov han i nio månader. Balkongen ovanför höll regnet borta, i bästa fall. Råttorna kom på nätterna, längs fasaden, bland sopor som kastats från fönstren. Det var för att slippa dem han började städa varje morgon. Inte hans skräp. Aldrig hans. Men han städade ändå.
Han förstod det inte då, men det var så han blev en del av platsen. Inte genom att ta plats, utan genom att vårda den. Genom att visa omsorg där ingen förväntade sig det. Till slut var han inte bara någon som låg där. Han var ’Dawid under balkongen’. Numera ’Dawid i tältet’. På sätt och vis hade han bytt upp sig, utsikten idyllisk.
Grannarna började notera Dawid. Gillade honom. Tyckte synd om honom. Från köksfönster, från balkonger, på väg till jobbet. Någon ropade och frågade om han ville ha kaffe. En annan sänkte ner en sladd så han kunde ladda telefonen. Wifi delades, inte av generositet som gest, utan som något självklart – så att han kunde säga godnatt till barnen, läsa om Real Madrid favoritlaget sedan tiden i Spanien, hålla kvar en tråd till världen.
Mat kom i plastlådor, i händer, i påsar. Små summor pengar. Cigaretter på morgonen. Hjälp i utbyte mot hjälp. Han bar matkassar åt gamla damer, höll ordning, blev en fixare. Ett socialt skyddsnät, byggt av människor som många själva levde nära gränsen.
MKB svarade med galler. Med väktare. Med hundar. Brev skickades ut till hyresgästerna om förbud mot att hjälpa. Inte ge mat. Inte dela wifi. Helst inte ens hälsa. Hjälp blev plötsligt ett regelbrott. Med hot om uppsägning, med socialtjänsten som undertext. Ändå fortsatte folk att se honom. Folk i allmänhet har mer vett i skallen än känslokalla byråkrater.
Varje eftermiddag sitter Dawid på bänken utanför Docentgatan 10, den som syns på min bild. Vid fyratiden, när gården fylls av steg, röster, barnvagnar. Han får kramar. Fistbumps. Skämt som flyger lågt men träffar rätt. ”Utåt skrattar jag. Inåt blöder det”, säger han själv.
På kvällarna kryper han in tidigt i sovsäcken, men somnar sent. Spelar mobilspel om han har tillgång till internet. Läser mejl. Tänker. På barnen. På hur allt barkade åt helvete. På om det finns något kvar att laga. Kanske relationen med exet. Kanske måste han börja med sig själv.
De tre yngsta vet inte att pappa lever på gatan, bara ett stenkast bort. En gång frågade dottern om hon fick följa med honom hem och sova över. Exfrun svarade snabbt, klokt: När pappa köper en säng åt dig, då kan du följa med honom hem.
Efteråt grät han.
Det finns smärta som inte hörs. Den sitter kvar, lugn och oupphörlig, som ett dovt tryck bakom bröstet. Och ändå stannar han. Så länge barnen är här. Inget annat är viktigt. Men att vara så här svag utvecklar en styrka som behövs för att överleva. En superman Dawid.
Jörgen Thornberg
Super Dawid, 2026
Digital
50 x 70 cm
3 200 kr
Super Dawid
To endure being this vulnerable, one must be superhumanly strong. That thought struck me immediately when I read Jens Mikkelsen’s article about Dawid, who slept outdoors in the winter cold — one of society’s unfortunates. This man had fallen from a greater height than most. Just a short distance from the small grove where he pitched a modest tent each night lay his former life. Five children, a wife, an apartment, a car, steady work and a circle of friends. A perfectly ordinary, respectable life for someone who had made a social ascent since growing up in Poland. The dream of a house of his own, with a garden where the children could play, was within reach.
Then everything went off the rails. Dawid lost his job, and his wife lost her patience, throwing him out of their shared home. That was when he rolled out his sleeping bag beneath one of the housing company MKB’s balconies in Hermodsdal, a suburb of Malmö. There he spent his nights for nine months — at first relatively untroubled during the mild summer evenings, increasingly harsh as autumn deepened and turned into winter. The concrete structure above him kept the rain off, but not the cold. In midwinter, the property owner put a stop to it. There is always someone who feels disturbed, even if they never actually saw him. A contractor arrived and sealed off the small triangular alcove beneath the balcony with a heavy steel grate. “My home,” Dawid sarcastically called that barely three-square-metre wedge of crushed stone and concrete.
“As long as my children are here, I will stay in Hermodsdal,” he says. Nothing else matters. The words are not dramatic. They rest there — heavy, final — like something one has stopped arguing with oneself about.
He takes out his phone. Zooms in. Small faces with chocolate around their mouths, eyes that know nothing of homelessness, steel grates, or nightly security patrols. The youngest laughs with his whole body. The girl tilts her head slightly to one side, as if she already understands more than she should. The middle son, with food stains on his shirt, smiles broadly at his father.
The photos are from the day before. They met in his ex-wife’s apartment. Ate breakfast together, slowly, as if time itself could briefly be stretched. Then they drew. Played. Ate far too many sweets — treats he had brought precisely to break the rules of everyday life. For a few hours, he was not someone passing through. He was simply a father.
When he is with his children, the problems disappear. They are not solved—they vanish as if they withdraw into another room and wait in silence. But the moment he steps back out onto the street, when the door closes behind him, everything returns. First the anxiety, then the exhaustion. Finally, that gnawing sensation of having been left outside one’s real life.
Under one of MKB’s balconies in Hermodsdal, Dawid rolled out his sleeping bag. There he slept for nine months. The balcony above kept the rain off — at best. The rats came at night, along the façade, scavenging among rubbish thrown from windows. To avoid them, he began cleaning every morning. Not his trash. Never his. But he cleaned anyway.
He did not understand it at the time, but that was how he became part of the place. Not by taking space, but by caring for it. By showing responsibility where none was expected. In the end, he was no longer just someone lying there. He was Dawid under the balcony. Later, Dawid moved into a tent given to him by a kind neighbour. In a way, he had upgraded—the view was almost idyllic.
The neighbours began to notice Dawid. To like him. To feel for him. From kitchen windows, from balconies, on their way to work. Someone called out and asked if he wanted coffee. Another lowered an extension cord so he could charge his phone. Wi-Fi was shared — not as a grand gesture of generosity, but as something self-evident — so he could say goodnight to his children, read about Real Madrid, his favourite team since his years in Spain, and maintain a fragile thread to the world.
Food arrived in plastic containers, in hands, in bags. Small sums of money. Cigarettes in the mornings. Help exchanged for help. Dawid carried groceries for elderly women, kept things in order, and became a fixer—a social safety net, built by people who themselves lived close to the edge.
MKB responded with steel grates. With guards. With dogs. Letters were sent to tenants forbidding them from helping. No food. No Wi-Fi. Preferably not even a greeting. Compassion suddenly became a violation of regulations, with threats of eviction and social services looming in the background. And yet people continued to see him. Ordinary people, it turns out, often possess more sense than cold-hearted bureaucrats.
Every afternoon, Dawid sits on the bench outside Docentgatan 10 — the one visible in my photograph, around four o’clock, when the courtyard fills with footsteps, voices, prams. He receives hugs. Fist bumps. Jokes that fly low but hit their mark. “Outwardly, I laugh. Inwardly, I bleed,” he says to himself.
In the evenings, he crawls into his sleeping bag early but falls asleep late. Plays mobile games if he has internet access. Reads emails. Thinks. About the children. About how everything went to hell. About whether there is anything left to repair. Perhaps the relationship with his ex. Maybe he must begin with himself.
The three youngest do not know that their father lives on the street, only a stone’s throw away. Once, his daughter asked if she could come home with him and stay the night. His ex-wife answered quickly and wisely: "When Dad buys you a bed, then you can go home with him."
Afterwards, he cried.
There is pain that makes no sound. It remains steady and relentless, like a dull pressure behind the chest. And still he stays. If his children are there. Nothing else matters. But to be this weak requires a strength necessary for survival.
The Super Dawid.
För att klara av att vara så här svag måste man vara superstark. Det slog mig direkt när jag läste Jens Mikkelsens artikel om Dawid som sov utomhus i vinterkylan, ett samhällets olycksbarn, en man som fallit högre än de flesta. Bara en bit bort från den lilla skogsdungen där han varje natt reste ett litet tält, fanns hans tidigare liv. Fem barn, fru lägenhet och bil, fast jobb och umgänge med vänner. Ett normalt Svenssonliv för en som gjort en klassresa sedan uppväxten i Polen. Drömmen om ett eget hus och en trädgård för barnen att leka i låg inom räckhåll.
Sedan gick allt åt skogen. Dawid blev av med jobbet, hans fru tappade tålamodet och kastade ut sin man från deras gemensamma hem. Det var då han rullade ut sin sovsäck under en av fastighetsbolaget MKB:s balkonger på Hermodsdal, en förort till Malmö. Där tillbringade han nätterna i nio månader, till en början relativt bekymmersfritt under milda sommarnätter, allt bistrare ju längre hösten led innan den gick över till vinter då huskroppen ovanför skylde regnet men inte kylan. Mitt o vintern satte fastighetsbolaget stopp. Det finns alltid någon som störs, även om de inte såg honom och det kom ett bolag och satte upp ett bastant galler för den lilla triangelformade alkoven under balkongen. ”Mitt hem”, som Dawid sarkastiskt kallade dem knappt tre kvadratmeter stora tårtbiten med golv av krossad sten
”Så länge barnen är här, stannar jag i Hermodsdal”, säger han. Inget annat spelar någon roll. Orden är inte dramatiska. De bara ligger där, tunga och självklara, som något man slutat diskutera med sig själv.
Han plockar upp telefonen. Zoomar in. Små ansikten med choklad runt munnarna, ögon som inte vet någonting om hemlöshet, galler eller nattliga väktarronder. Den minsta skrattar med hela kroppen. Flickan lutar huvudet lite på sned, som om hon redan förstått mer än hon borde. Mellansonen har kladd på tröjan och ler glatt mot sin pappa.
Bilderna är från dagen innan. De sågs i exfruns lägenhet. Åt frukost tillsammans, långsamt, som om tiden för en stund gick att tänja. Sedan ritade de. Lekte. Åt för mycket sötsaker, sådant han tagit med sig just för att bryta vardagens regler. För några timmar var han inte någon som passerade. Han var bara pappa.
När han är med barnen försvinner problemen. Inte löses – försvinner. Som om de drar sig undan, tyst väntande i ett annat rum. Men så fort han kliver ut på gatan igen, när porten stängs bakom honom, kommer allt tillbaka. Ångesten först, sedan tröttheten. Till sist den där gnagande känslan av att ha blivit kvar utanför sitt riktiga liv.
Under en av MKB:s balkonger på Hermodsdal rullade Dawid ut sin sovsäck. Där sov han i nio månader. Balkongen ovanför höll regnet borta, i bästa fall. Råttorna kom på nätterna, längs fasaden, bland sopor som kastats från fönstren. Det var för att slippa dem han började städa varje morgon. Inte hans skräp. Aldrig hans. Men han städade ändå.
Han förstod det inte då, men det var så han blev en del av platsen. Inte genom att ta plats, utan genom att vårda den. Genom att visa omsorg där ingen förväntade sig det. Till slut var han inte bara någon som låg där. Han var ’Dawid under balkongen’. Numera ’Dawid i tältet’. På sätt och vis hade han bytt upp sig, utsikten idyllisk.
Grannarna började notera Dawid. Gillade honom. Tyckte synd om honom. Från köksfönster, från balkonger, på väg till jobbet. Någon ropade och frågade om han ville ha kaffe. En annan sänkte ner en sladd så han kunde ladda telefonen. Wifi delades, inte av generositet som gest, utan som något självklart – så att han kunde säga godnatt till barnen, läsa om Real Madrid favoritlaget sedan tiden i Spanien, hålla kvar en tråd till världen.
Mat kom i plastlådor, i händer, i påsar. Små summor pengar. Cigaretter på morgonen. Hjälp i utbyte mot hjälp. Han bar matkassar åt gamla damer, höll ordning, blev en fixare. Ett socialt skyddsnät, byggt av människor som många själva levde nära gränsen.
MKB svarade med galler. Med väktare. Med hundar. Brev skickades ut till hyresgästerna om förbud mot att hjälpa. Inte ge mat. Inte dela wifi. Helst inte ens hälsa. Hjälp blev plötsligt ett regelbrott. Med hot om uppsägning, med socialtjänsten som undertext. Ändå fortsatte folk att se honom. Folk i allmänhet har mer vett i skallen än känslokalla byråkrater.
Varje eftermiddag sitter Dawid på bänken utanför Docentgatan 10, den som syns på min bild. Vid fyratiden, när gården fylls av steg, röster, barnvagnar. Han får kramar. Fistbumps. Skämt som flyger lågt men träffar rätt. ”Utåt skrattar jag. Inåt blöder det”, säger han själv.
På kvällarna kryper han in tidigt i sovsäcken, men somnar sent. Spelar mobilspel om han har tillgång till internet. Läser mejl. Tänker. På barnen. På hur allt barkade åt helvete. På om det finns något kvar att laga. Kanske relationen med exet. Kanske måste han börja med sig själv.
De tre yngsta vet inte att pappa lever på gatan, bara ett stenkast bort. En gång frågade dottern om hon fick följa med honom hem och sova över. Exfrun svarade snabbt, klokt: När pappa köper en säng åt dig, då kan du följa med honom hem.
Efteråt grät han.
Det finns smärta som inte hörs. Den sitter kvar, lugn och oupphörlig, som ett dovt tryck bakom bröstet. Och ändå stannar han. Så länge barnen är här. Inget annat är viktigt. Men att vara så här svag utvecklar en styrka som behövs för att överleva. En superman Dawid.
3 200 kr
Jörgen Thornberg
Malmö
Lite om bilder och mig. Translation in English at the end.
Jag är en nyfiken person som ser allt i bilder, även det jag fäster i ord, gärna tillsammans för bakom alla mina bilder finns en berättelse. Till vissa bilder hör en kortare eller längre novell som följer med bilden.
Bilder berättar historier. Jag omges av naturlig skönhet, intressanta människor och historia var jag än går. Jag använder min kamera för att dokumentera världen och blanda det jag ser med vad jag känner för att fånga den dolda magin.
Mina bilder berättar mina historier. Genom mina bilder, tryck och berättelser. Jag bjuder in dig att ta del av dessa berättelser, in i ditt liv och hem och dela min mycket personliga syn på vår värld. Mer än vad ögat ser. Jag tänker i bilder, drömmer och skriver och pratar om dem; följaktligen måste jag också skapa bilder. De blir vad jag ser, inte nödvändigtvis begränsade till verkligheten. Det finns en bild runt varje hörn. Jag hoppas att du kommer att se vad jag såg och gilla det.
Jag är också en skrivande person och till många bilder hör en kortare eller längre essay. Den följer med tavlan, tryckt på fint papper och med en personlig hälsning från mig.
Flertalet bilder startar sin resa i min kamera. Enkelt förklarat beskriver jag bilden jag ser i mitt inre, upplevd eller fantiserad. Bilden uppstår inom mig redan innan jag fått okularet till ögat. På bråkdelen av ett ögonblick ser jag vad jag vill ha och vad som kan göras med bilden. Här skall jag stoppa in en giraff, stålmannen, Titanic eller vad det är min fantasi finner ut. Ännu märkligare är att jag kommer ihåg minnesbilden långt efteråt när det blir tid att skapa verket. Om jag lyckas eller inte, är upp till betraktaren, oftast präglat av en stråk av svart humor – meningen är att man skall bli underhållen. Mina bilder blir ofta en snackis där de hänger.
Jag föredrar bilder som förmedlar ett budskap i flera lager. Vid första anblicken fylld av feel-good, en vacker utsikt, fint väder, solen skiner, blommor på ängen eller vattnet som ligger förrädiskt spegelblankt. I en sådan bild kan jag gömma min egentliga berättelse, mitt förakt för förtryckare och våldsverkare, rasister och fördomsfulla människor - ett gärna återkommande motiv mer eller mindre dolt i det vackra motivet. Jag försöker förena dem i ett gemensamt narrativ.
Bild och formgivning har löpt som en röd tråd genom livet. Fotokonst känns som en värdig final som jag gärna delar med mig.
Min genre är vid som framgår av mina bilder, temat en blandning av pop- och gatukonst i kollage som kan bestå av hundratals lager. Vissa bilder kan ta veckor, andra någon dag innan det är dags att överlämna resultatet till printverkstaden. Fine Art Prints är digitala fotocollage. I dessa kollage sker rivandet, klippandet, pusslandet, målandet, ritandet och sprayningen digitalt. Det jag monterar in kan vara hundratals år gamla bilder som jag omsorgsfullt frilägger så att de ser ut att vara en del av tavlan men också bilder skapade av mig själv efter min egen fantasi. Därefter besöks printstudion och för vissa bilder numrera en limiterad upplaga (oftast 7 exemplar) och signera för hand. Vissa bilder kan köpas i olika format. Det är bara att fråga efter vilka. Gillar man en bild som är 70x100 men inte har plats på väggen, går den kanske att få i 50x70 cm istället. Frågan är fri.
Metoden Giclée eller Fine Art Print som det också kallas är det moderna sättet för framställning av grafisk konst. Villkoret för denna typ av utskrifter är att en högkvalitativ storformatskrivare används med åldersbeständigt färgpigment och konstnärspapper eller i förekommande fall på duk. Pappret som används möter de krav på livslängd som ställs av museer och gallerier. Normalt säljer jag mina bilder oinramade så att den nya ägaren själv kan bestämma hur de skall se ut, med eller utan passepartout färg på ram, med eller utan glas etc..
Under många år ställde jag bara ut på nätet, i valda grupper och på min egen Facebooksida - https://www.facebook.com/jorgen.thornberg.9
Jag finns också på en egen hemsida som tyvärr inte alltid är uppdaterad – https://www.jth.life/ Där kan du också läsa en del av de berättelser som följer med bilden.
UTSTÄLLNINGAR
Luftkastellet, oktober 2022
Konst i Lund, november 2022
Luftkastellet, mars 2023
Engleson Galleri Caroli, april 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Galleri Caroli, oktober 2023
Toppen, Höllviken december 2023
Luftkastellet, mars 2024
Torups Galleri, mars 2024
Venice, May 2024
Luftkastellet, oktober 2024
Konst i Advent, December 2024
Galleri Engleson, Caroli December 2024
Jäger & Jansson Galleri, april 2025
A bit about pictures and me.
I'm a curious person who sees everything in pictures, even what I express in words, often combining them, for behind all my pictures lies a story. These narratives, some as short as a single image and others as long as a novel, are the heart and soul of my work.
Pictures tell stories. Wherever I go, I'm surrounded by natural beauty, exciting people, and history. I use my camera to document the world and blend what I see with what I feel to capture the hidden magic.
My images tell my stories. Through my pictures, prints, and narratives, I invite you to partake in these stories in your life and home and share my deeply personal perspective of our world. More than meets the eye. I think in pictures, dream, write, and talk about them; consequently, I must create images too. They become what I see, not necessarily confined to reality. There's a picture around every corner. I hope you'll see what I saw and enjoy it.
I'm also a writer, and many images come with a shorter or longer essay. It accompanies the painting, printed on fine paper with my personal greeting.
Many pictures start their journey on my camera. Simply put, I describe the image I see in my mind, experienced or imagined. The image arises within me even before I bring the eyepiece to my eye. In a fraction of a moment, I see what I want and what can be done with the picture. Here, I'll insert a giraffe, Superman, the Titanic, or whatever my imagination conjures up. Even stranger is that I remember the mental image long after it's time to create the work. Whether I succeed is up to the observer, often imbued with a streak of black humour – the aim is to entertain. My pictures usually become a talking point wherever they hang.
I prefer pictures that convey a message in multiple layers. At first glance, they're filled with feel-good vibes, a beautiful view, lovely weather, the sun shining, flowers in the meadow, or the water lying deceptively calm. But beneath this surface beauty, I often conceal a deeper story, a narrative that challenges societal norms or explores the human condition. I invite you to delve into these hidden narratives and discover the layers of meaning within my work.
Picture and design have been a thread running through my life. Photographic art feels like a fitting finale, and I'm happy to share it.
My genre is varied, as seen in my pictures; the theme is a blend of pop and street art in collages that can consist of hundreds of layers. Some images can take weeks, others just a day before it's time to hand over the result to the print workshop. Fine Art Prints are digital photo collages. In these collages, tearing, cutting, puzzling, painting, drawing, and spraying happen digitally. What I insert can be images hundreds of years old that I carefully extract so they appear to be part of the painting, but also images created by myself, now also generated from my imagination. Next, visit the print studio and, for certain images, number a limited edition (usually 7 copies) and sign them by hand. Some images may be available in other formats. Just ask which ones. If you like an image that's 70x100 but doesn't have space on the wall, you might be able to get it in 50x70 cm instead. The question is open.
The Giclée method, or Fine Art Print as it's also called, is the modern way of producing graphic art. This method ensures the highest quality and longevity of the artwork, using a high-quality large-format printer with archival pigment inks and artist paper or, in some cases, canvas. The paper used meets the longevity requirements set by museums and galleries. I sell my pictures unframed, allowing the new owner to personalise their artwork, confident in the lasting value and quality of the piece.
For many years, I only exhibited online, in selected groups, and on my Facebook page - https://www.facebook.com/jorgen.thornberg.9. I also have my website, which unfortunately is not constantly updated - https://www.jth.life/. You can also read some of the stories accompanying the pictures there.
EXHIBITIONS
Luftkastellet, October 2022
Art in Lund, November 2022
Luftkastellet, March 2023
Engleson Gallery Caroli, April 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Gallery Caroli, October 2023
Toppen, Höllviken December 2023
Luftkastellet, March 2024
Torup Gallery, March 2024
Venice, May 2024
UTSTÄLLNINGAR
Luftkastellet, oktober 2022
Konst i Lund, november 2022
Luftkastellet, mars 2023
Engleson Galleri Caroli, april 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Galleri Caroli, oktober 2023
Toppen, Höllviken december 2023
Luftkastellet, mars 2024
Torups Galleri, mars 2024
Venice, May 2024
Luftkastellet, October 2024
Konst i Advent, December 2024
Galleri Engleson, Caroli December 2024
Jäger & Jansson Galleri, April 2025
Utbildning
Autodidakt
Medlem i konstnärsförening
Öppna Sinnen
Med i konstrunda
Konstrundan i Skåne
Utställningar
Luftkastellet, October 2022
Art in Lund, November 2022
Luftkastellet, March 2023
Engleson Gallery Caroli, April 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Gallery Caroli, October 2023
Toppen, Höllviken December 2023
Luftkastellet, March 2024
Torup Gallery, March 2024
Venice, May 2024