Den vintertid nu kommer

Det börjar med ett väder som vädergudarna borde be om ursäkt för och två kvinnor som vägrar acceptera att man ibland ska låta naturen vinna. Asta och Inger är vinterbadare av den sorten som får förbipasserande att undra om mänskligheten verkligen utvecklats åt rätt håll. När vinden ylar och snön faller sidledes som vassa spikar och havet vrålar som en iksken valross — då skrattar de och springer rakt ut i kaoset, halvnakna och hellyckliga.

Det är inte bara vinterbad. Det är ett systerskap byggt på trots, humor och en tyst överenskommelse om att män inte ska blandas in i onödan. För där kvinnor ser äventyr, ser män regler, optimal andning, rätt utrustning, varningar om hypotermi och något att mästra. Asta och Inger badar av den orsaken ensamma. De badar för friheten, för endorfinerna och för känslan av att kroppen — hur frusen den än blir — fortfarande tillhör dem själva.

Det är också en berättelse om allt det andra som följer kvinnor genom livet: bastur där makt och manlighet släpps loss, där handdukar råkar falla i golvet lite för ofta, och chefer som tycker att tafsande kollegor borde ursäktas med barndomstrauman. Det är historier kvinnor skrattar åt, för att inte skrika.

Men vid stranden händer något märkligt. Mitt i snöstormen, blir världen enklare. Här är ingen “mixed bastu”, inga råd från självutnämnda experter, inga planteringsförmän som är fula i munnen och inget tafsande. Bara två kvinnor som kastar sig i iskallt vatten, skriker rakt ut, stapplar upp och känner sig mer levande än de gjorde stunden innan. Vinterbadet är deras revolt och deras rening — en plats där mäns förklaringar och bortförklaringar inte finns. Ett uterum befriat från blickar, bara systrar och hav.

Asta och Inger badar för att överleva, men också för att minnas vilka de är utan någon som kommenterar, mästrar eller skrämmer bort glädjen. De badar för att skaka av sig världen.

Och när de sitter på en bänk efteråt — med rulltårta, spetsad choklad och kinderna sönderpiskade av vinden — är de överens om en sak:

Vinterbadet är lättare att hantera än män.
Vattnet ljuger aldrig.

Att vinterbada är frihetens poesi. Även det behöver sin plats i kulturhistorien. Det är här berättelsen börjar, så läs min essä.

“Vintervisa
Den vintertid nu kommer
med vita vyer stor.
Nu nalkas snö och skuggor
där guden Bore bor.
Den bleka solen glimmar
på is vid strand och fjäll.
I stormens brus det rimmar:
Borta är alla pimpinell.

Väck är alla ängar
och åkerns mogna säd,
i forna örtesängar
står nakna döda träd
de var dag oss påminna
om Bores vita spjut.
Låt oss den nåd besinna
som räcker året ut.

Nu alla fåglar tystna
bland stormars brus och ljud.
Ullr och Heidrun lystna
Att frysa ner vår hud
till Boreavindens ära
stämma upp sin glädjesång.
Frosten vill oss rikligt nära
och fröjdas gång på gång.

Guden Skade, frosten frälsar,
Är vita flingors tröst.
Nattens kyla hälsar.
fryser ner vårt varma bröst.
Den varma solen släcker
Och livet blivet dött.
Den allt med drivor täcker,
och allt blir då förött.

Du Beiras kallrök sköna,
du fåken i köldens dal,
köldknäppen låter kröna
med stormar utan tal.
Blås kyla uti hjärta,
Frys bort själ och håg.
Locka hit all sorg och smärta
Ty värme är bara båg.

Var hälsad kalla vinter
Med vassa tappar blå.
vi på isen slinter,
som en eskimå.
Med åkarbrasa värma
Ett stelfruset kött
från solens strålar fjärma
och allt blir kallt och dött.”
Malmö, December 2025

Asta & Inger – Vinterbadandets Systerskap
Det var en av årets kallaste dagar, minus nio grader, intensivt snöfall och en bitande nordvästlig kuling. En sådan där Malmövind som hugger genom långkalsonger, två par raggsockor och en mössa man annars bara använder i fjällen. Ett väder som får de flesta att hålla sig inne.

Men Asta och Inger? De springer i snön, fnissar och beter sig som om Öresund vore ett spa. Några minuter tidigare såg de ut som alla andra – påpälsade som vandrande tält. Nu, iförda endast bikini, fodrade kängor, stickade vantar… och noll vett kvar i kroppen, rusar de mot det brusande havet. Rakt in i snöstormen.

Asta flåsar när de springer mot vattnet:
– Det här är helt normalt beteende, va?

Inger skriker tillbaka genom snöstormen:
– Klart det är! Det är bara män som tror att vinterbad kräver hjälm, flytväst och en överlevnadskurs!

De kastar sig framåt i vinden som två extremt övermodiga snöstjärnor. Vågorna slår in mot stranden som om havet försöker varna dem, men de springer bara fortare.

– Tänk om vi hade tagit med killarna? ropar Asta.

– Aldrig! Svarar Inger.

Asta:
– De hade stått och mästrat om “optimal andningsteknik” eller “mental kyla” som om vi vore Navy SEALs. Jag orkar inte med fler män som tror att de uppfann vatten!

Asta kiknar av skratt så hon tappar nästan balansen.

De når vattenbrynet. Tar av sig kängor och vantar.

De vrålar Banzai för det betyder tiotusen år på japanska och uttrycker glädje och en förhoppning om ett långt liv, och var också ett stridsrop under andra välrdskriget. Just nu betydde det, fan va skönt att killarna inte är med.

De doppar sig.

De vrålar igen. Den här gången av köldchocken och tonläget något högre.

Och lika fort som de kommit i – är de uppe i snöyran igen. Lustigt nog kändes det varmare i luften.

Asta flåsar:
– HUR… kan… nåt… så kallt… vara… så… BRA?!

Inger nickar så intensivt att snöflingor studsar från hennes ögonfransar:
– Det är endorfiner, syster. Kroppens eget lyckopiller. Min farmor sa alltid: “Det som inte dödar härdar – eller ger en riktigt bra ursäkt att dricka varm choklad efteråt.”

Asta skrattar så hon tappar en vante i snön.
– Nu fattar jag varför vi gör det här utan killar, säger hon.

Inger:
– Vi slipper be om ursäkt för hur vi ser ut, låter, luktar eller att vi fryser. Och ingen står med stoppur och skriker “DU VAR BARA I 5 SEKUNDER!”

Asta:
– Det är sin egen ångest de försöker skrika bort.

Inger håller upp händerna som en predikant i en havsvind:
– Präktiga pojkvänner förstör allt. Jag vill vinterbada, inte genomgå en militär utbildning. Eller bli klappad i ändan för att värmas upp.

Asta nickar:
– Glöm inte Johan från mitt jobbs råd! Att vi borde “förbereda oss mentalt genom kallbad i duschen och tugga isbitar”.

Inger:
– Ja. Jag bad honom förbereda sig mentalt på att jag aldrig mer skulle svara på hans sms.

De båda skrattar tills de börjar frysa på riktigt.

De tar på sig kängorna och sveper en handduk om axlarna, tar på sig vantarna och hoppar jämfota på den isiga stigen och ser ut över Öresund där snö och hav blandat sig i någon surrealistisk förvirring.

Asta säger stilla:
– Inget gör mig så levande som det här.

Inger nickar.
– Exakt. Det här är vår religion. Vinterbadet befriar. Vinterbadet renar. Vinterbadet är det enda äventyret där man först tappar känseln – och sen hittar sig själv.

Asta:
– Amen, syster.

De gör en highfive. Två frusna, lyckliga idioter i vadmalsvantar. Sedan springer de tillbaka till bänken med deras kläder och lovar varandra: Ingen kille får följa med. Ever.

De torkade av sig, gnuggade varandra med en rivig frottéhandduk som fick igång blodcirkulationen och klädde på sig lager efter lager tills de båda såg ut som ett par polarforskare.

Sedan bredde de ut varsitt sittunderlag, slog sig ner på bänken och plockade fram termosar, muggar, en fickplunta med cognac och en rulltårta och låtsades att det var Nobelbankett. Inger hällde upp var sin mugg choklad och blandade i lagom mycket cognac.

Asta blåste på chokladen.
– Hade varit skönt med en bastu, men det är för jobbigt att ta sig till Kallis och klä av sig igen.

Inger nickade.
– Och första måndagen varje månad är det mixed på Kallis, ingen dam- eller herrsida alls.

Asta:
– Jag är lite mixed till att bada med okända karlar.

Inger:
– Samma här.

Asta:
– Det är en väldigt grabbig miljö, full av retfulla råd till yngre bastubadare. Är det mixed och det finns kvinnor i bastun kommer gärna en extra släng åt vårt håll. Äldre herrar varnar nykomlingar för allehanda farligheter. Man ska inte simma för långt ut, där de glupska makrillstimmen simmar, “de kan bita taskarna av er unga grabbar eller nafsa flickor i kussemurran”.

Inger:
– Makrillen fick dåligt rykte efter kriget när man påstod att den åt drunknade sjömän. Jag har faktiskt svårt för makrill.

Asta:
– Hjälper inte bastu, brännvin och tjära, då är döden nära. Den har du väl hört?

– “Kopp på dig”, sa de i mun på varandra och skrattade. Sedan tog samtalet en av de där svängarna som uppstår när blodcirkulationen är återställd och chokladen förstärkt.

Inger:
– I bastun blottas mannens helvete – och kvinnans tålamod.

Asta suckade djupt.
– Okej. Då blir det ju vårt helvete också.

Inger flinade.
– Ska jag börja?

Asta nickade.

Inger:
– Det var mitt första jobb som laboratorieassistent på Astra. Jag var nyanställd och skitnervös. På kvällen var det “sedvanlig bastu”, sa de. Jag tog på mig baddräkt, gick ner till gymavdelningen, hittade bastun och öppnade dörren. Där satt två manliga kollegor i 50-årsåldern, nakna, stupfulla och jätteglada att se mig. “Du var rejält påklädd”, sluddrade den ene och tittade mig mellan benen. “Tänkte att bastun kanske var dåligt uppvärmd för oss norrlänningar”, fick jag till.

Asta kvävde ett skratt.
– Nämen alltså… varför?

Inger:
– Jag vet inte! Men då förstod jag varför alla kvinnliga kollegor försvann spårlöst efter middagen. De gömde sig på rummen eller hukade i någon hörna. Det var traumanivå.

Asta lyfte muggen till en skål.
– Första bastumötet. Klassisk kvinnlig karriärstart.

Inger:
– Jag bastar gärna – men inga arbetsplatsdraman, tack.

Asta borstade snö från jackärmen.
– Jag gillar också bastu. Men inte med chefen och manliga kollegor som “råkar” tappa handduken varje gång de ska berätta något viktigt.

Inger rynkade pannan.
– Det är alltid samma killar. Handdukskillarna.

Asta:
– Eller hur! Jag tassar runt i baddräkt och låtsas att allt är normalt medan de sitter och snackar affärer med knäna brett isär. Jag har börjat hoppa över bastun helt. Men då missar jag ju halva arbetsmötet.

Inger:
– Män bastar. Och får stånd. Så är det.

Asta skrattade så rulltårtan skakade.
– Jag hade sagt upp mig på stubben.

Inger:
– Jag borde ha gjort det! För efter det kände jag mig alltid lite utanför. De satt där inne och avhandlade en massa saker. Jag gjorde annat: mejlade, tog en promenad, väntade tills svettkollektivet var klart. När man anslöt efteråt kände man sig som gäst på sitt eget jobb.

Asta nickade.
– Bastu–boys club. Global företeelse. Varje gång vårt team varit iväg på konferens har jag egentligen velat basta. Konferenshotell har ju värsta spaanläggningarna. Men så fort jag visar mig i dörren börjar någon man fnissa och säga “jaha, nu blir det intressant!”.

Inger stönade.
– Ugh. Kommentarerna.

Asta:
– Ja! Då känns det inte kul längre. Så jag låtsas att jag måste jobba. Ingen tror på det, men alla låtsas.

Inger:
– Trollerup, då. Bastuns Versailles. Ett jaktslott för män, byggt av män.

Asta:
– Har aldrig varit där, men hört rykten om lyxen.

Inger skrattade torrt.
– Jodå. Kristallkronor, skiffergolv, öppen spis… och ETT omklädningsrum. “Relax för alla”. Översatt: kvinnor, hitta någonstans att gömma er. Det fanns en liten ankdamm utanför. Som svalka. För männen. Alla nakna.

Asta lutade sig tillbaka.
– Det är som om någon sagt: “Hur bygger vi ett ställe där kvinnor känner sig maximalt dumförklarade?”

Inger:
– Exakt! Och så gjorde de det. Ett ställe dit förnuftiga kvinnor ser till att aldrig åka. Mindre förnuftiga åker ändå.

Asta:
– Det där som allting händer men ingen pratar om.

Inger blev plötsligt allvarlig.
– En väninna till mig blev utsatt för en tafsande kollega. När hon berättade för chefen fick hon höra: “Det där får du tåla.”

Asta stirrade.
– Ursäkta, tåla vad?!

Inger nickade.
– Ja. Chefen sa också, flinande: “Han hade nog en svår barndom.” Hur kommenterar man ens sånt?

Asta slog handen mot pannan.
– Fantastiskt. Krälande ursäkter för män sedan stenåldern.

Hon rundade av med en klassiker från skogen under utbildningen på Alnarp.
– Mitt första sommarjobb. Någon sa: “Akta dig för planteringsförmannen, han är ful i munnen.” Och jo, han var ful i munnen. Typ: “Ska inte du sitta i mitt knä så jag får klämma lite på tuttarna?”

Inger såg ut som hon behövde en tredje rulltårtebit.
– Och den mannen fick ansvara för ungdomar?

Asta:
– Japp. Charmigt, va?

De skrattade och suckade om vartannat och hällde upp mer spetsad choklad. Sedan satt de tysta en stund i sina varma kläder, stirrade ut över Öresund och lät vinden piska dem i ansiktet.

Asta log.
– Vinterbad är bra mycket lättare än män.

Inger la armen om henne.
– Mycket lättare. Vattnet ljuger aldrig.

Asta:
– Men ibland går det åt skogen när män vinterbadar. Världshistoriens mest berömda vinterbad måste vara de som gick genom isen under Karl X Gustavs marsch över Bältena 1658. För många slutade det badet illa. Det finns inga exakta siffror på hur många som drunknade, men förlusterna var betydande, särskilt vid övergången av Lilla Bält. Ett ”okänt antal" döda och sårade nämns, inklusive två hela drunknade ryttarskvadroner, i vart fall femhundra man och hästar.

Asta:
– Ett trist tillfälle för oss skåningar. Det ledde till att vi blev svenskar och tvingas glo på en våldtäktsman till häst på stadens viktigaste torg.

Inger höjde muggen.
– Skål för oss. Och för bastu där ingen behöver ducka för någons ego eller någons… annat.

Asta:
– Amen, syster.

De skrattade så snön föll av jackorna. Två kvinnor, två tomma termosar och en lika tom fickplunta, en före detta rulltårta – och ett helt universum av delade erfarenheter.