The Man in the Moon

Standing beneath the moon means being in humanity’s most significant light. The sun might shine brighter, but it is overshadowed by the moon, with its light often too revealing. Although the sun is the physical engine, it is the moon that sustains dreams and hopes. It belongs to the night, the time when we are most deeply connected with ourselves.

Long before we had clocks, maps, or telescopes, the moon and stars provided us with rhythm, direction, and stories. They have accompanied our festivals and rituals, such as the Chinese Mid-Autumn Festival and the Islamic calendar, shone upon our lovers and the lost, and reflected both our longing and our madness.

From the first myths of Máni in his chariot to Van Gogh’s swirling skies, the moon has always been a captivating presence, a steadfast companion. It has been a timekeeper, trickster, guardian, and seducer, inspiring countless stories and artistic masterpieces.

And perhaps that is why we never stop looking up. In the moonlight, we see not only a celestial body but also a reflection of ourselves: our dreams, our fears, our laughter, our intoxications. The moon is both a mirror and a symbol, inviting us to contemplate our place in the universe and our connection to this eternal glow.

Join me on a journey to explore the captivating world of the moon. This essay seeks to both entertain and inform you about its faint glow. We will delve into the moon’s historical role and its profound cultural significance across various societies, providing you with a deeper understanding of this celestial body.

“Moonshine Ballad

Beneath the golden lantern’s kindly grin,
the gentlemen stagger, and the games begin.
Top hats tilted, canes askew,
they toast the night with a tipsy “Skål!” or two.

The moon looks down with a knowing face,
while shadows dance at a stumbling pace.
No clock to chide, no sun to scold,
just stories poured from flasks of gold.

In hidden hollows, fires glow,
copper kettles bubble slow.
Corn and sugar, smoke and steam,
brewing liquor, a midnight dream.

They call it moonshine — liquid light,
a secret born of the outlawed night.
No taxman near, no sheriff keen,
just laughter thick and whisky lean.

One man swears he’s over the moon,
another sings a wandering tune.
One kisses stars, one hugs the ground,
but all are lost where joy is found.

So let them stagger, let them sing,
let the moonlight crown them king.
For every fool beneath her glow
is wiser drunk than sober woe.”
Malmö. August 2025

The Man in the Moon – a Moon-mad Journey through the Language of Intoxication

Observe the man in the top hat as he walks beneath the supermoon over Malmö’s skyline. He is not merely a drunken figure, but the very symbol of how the moon, throughout history, has been linked with human intoxication, poetic madness, and linguistic subtleties. He is The Man in the Moon, and he is thoroughly drunk. But let us not limit our understanding to this. In this figure, we see how the moon, with its profound symbolic significance, has permeated our language as a symbol of everything from ecstatic joy to utter drunkenness.

Let's delve into the Swedish word ‘mångalen’ – literally meaning “moon-mad”. This expression, rooted in folklore, suggests that the full moon could awaken both werewolves and human desire. To be mångalen was to stand just outside reason, equally in love and intoxicated. It's a concept that transcends borders, resonating with our man on the bridge, with his flushed cheeks and his laughter echoing across the canal. He is moon-mad in both senses: carried away by drink and by the poetic glow of the crescent.

In English, the story expands. The word moonstruck nearly captures the meaning of mångalen – dazed, absent-minded, struck by something otherworldly. She was moonstruck, one might say, by someone hopelessly in love or overwhelmed by emotion. But it could just as easily describe someone stumbling home from the pub, with the moon as their only witness. Our man in the hat is both mångalen and moonstruck – a night wanderer in the borderlands of language.

Then comes another word: moonshine. At its core, it simply refers to the silver-blue glow that blankets fields, forests, and seas. However, it soon took on a very different meaning. During American Prohibition in the 1920s, moonshining became the term for clandestinely distilling and smuggling liquor, often in the woods at night, with the moon serving as the only light. Home-brew thus became moonlight, and to drink it was to partake in the night itself. When we hear someone is moonshine drunk, we understand it is not an ordinary glass of wine or beer. It is a whole other level: the kind of intoxication that makes hats spin and legs lose their way. The man on the bridge is precisely that – moonshine drunk.

But the moon is not solely about drunken stupor. It also symbolises happiness, ecstasy, and triumph. Hence, the expression to be over the moon – to be overjoyed, floating in feeling, as if not only seeing the moon but flying above it. In British English, it is a common idiom: a football manager declaring himself over the moon after a victory, or a young woman over the moon after landing her dream job. Yet the phrase gains an ironic twist when we look at our man in the hat: he, too, is over the moon, though in his own way. Not through triumph or romance, but through the starry dizziness of alcohol.

All the moon’s expressions gather here in one portrait: ‘mångalen’, moonstruck, moonshining, moonshine drunk, and over the moon. They swirl around him like linguistic constellations, as contradictory as the night sky itself. He is both mad and joyful, enchanted and intoxicated, in collapse and in ecstasy.

Isn't it fascinating how the moon functions in our culture? It's not just a celestial body, but a mirror reflecting our extremes: our longing for romance, our attraction to the forbidden, our craving for light amid darkness. Sometimes it becomes a matter of Shakespeare lovers vowing by the moon. Sometimes it echoes Leonard Cohen – a song of stars and ephemeral love. And sometimes, as in this image, it simply becomes a man staggering home beneath a sky so vast it seems to laugh. The moon, in its reflective role, connects us to our most profound emotions, making us feel both sober and moon-mad.

The Man in the Moon is thus more than a drunkard. He represents language’s caricature of us all when we stumble through the night: mångalna, moonstruck, sometimes even moonshine drunk – but always, in some way or another, over the moon.

Moon-madness on Film

Being ‘mångalen’ is not just an old expression or a folk belief. It also became a film, a modern fable about how the moon still rules our hearts. Moonstruck (1987) – released in Sweden as ‘Mångalen’ – tells the story of the practical widow Loretta Castorini, played by Cher, who plans a safe but loveless marriage. But under the full moon, she encounters her fiancé’s brother, the passionate and unpredictable Ronny, played by Nicolas Cage. And there, beneath the moon, her carefully ordered world falls apart.

Moonstruck (1987)-released in Sweden as 'Mångalen'-is not just a romantic comedy. It's a modern fable about the transformative power of the moon, how it can disrupt our carefully ordered lives and awaken our deepest passions. The moon is not just a backdrop but an active force in the story – a luminous eye over Brooklyn, driving people mad, in love, and alive. When the full moon rises, the characters shed their inhibitions, surrender to their deepest feelings, and realise that life cannot be lived by reason alone.

That the film was titled Mångalen in Swedish is more than a clever translation – it echoes ancient symbolism. It reminds us that in the North we once spoke of moon-madness as something that disturbed human balance, sometimes dangerously, sometimes passionately. Here it becomes the same force it always has been: the one that makes us mad enough to throw ourselves into love, despite its risks and wounds.

Cher won an Academy Award for her role, and Olympia Dukakis received the same for Best Supporting Actress. But perhaps the greatest triumph was that the film captured the very duality the moon has always embodied: order and chaos, reason’s enemy and passion’s ally.

Watching Moonstruck reveals how the moon remains an integral part of our stories. It prompts people to dance, weep, laugh, and act most irrationally – but also to reconnect with what is most human. Just as in language, mythology, and our nocturnal journeys, the moon is an everlasting mirror of our condition: sometimes sober, often confused, and not seldom moon-mad.

The Moon in Art – an Eternal Glow

The film Moonstruck demonstrates how the moon can still unsettle people and lead them into love. But it does not stand alone. For centuries, the moon has illuminated literature, art, theatre, and film, serving as a loyal companion to poets and dreamers alike.

In Shakespeare’s world, the moon is a constant character. In ‘A Midsummer Night’s Dream’, its light leads lovers into confusion and madness. In ‘Romeo and Juliet’, Romeo swears his devotion by the moon—only for Juliet to beg him not to, as the moon is fickle and untrustworthy. Goethe, in his poem ‘An den Mond’, makes the moon a confidant, a mirror of the soul’s solitude. Edward Young’s 18th-century ‘Night Thoughts’ presents the moon as a window onto death, a torch of melancholy.

In visual art, Romantic landscapes are inseparable from the moon. Caspar David Friedrich’s "Two Men Contemplating the Moon" depicts two small figures before a bright light, which is both a natural event and an existential symbol. This upward look persists in the dream images of Surrealism — in Dalí and Max Ernst — and in modern installations where the moon is projected as a shared human experience, combining science and poetry.

Theatre has also allowed the moon to play leading roles. In Mozart’s The Magic Flute, the Queen of the Night sings her furious aria beneath the stars, a song of both power and despair. In Chinese opera and Japanese Noh theatre, the moon functions as a stage symbol, a lamp that signifies the night, loss, and encounters with the supernatural.

And in cinema, it endlessly recurs. Georges Méliès’ classic A Trip to the Moon (1902) depicted the moon as a caricature with a rocket in its eye—an image that still feels remarkably modern. Barry Jenkins’ Moonlight (2016) allows the moon to shine over fragile identities, while Lars von Trier’s Melancholia (2011) swells a dark moon into a symbol of depression, fate, and the world’s end.

While the moon and the stars are more than just astronomical bodies, it's important to acknowledge their scientific significance. They serve as symbols in storytelling, signs of myth, and tools of poetry. They evoke both fear and hope, dread and delight. Whether we encounter them in Shakespeare’s lines, Friedrich’s brushstrokes, Méliès’ trick images, or Cher’s gaze towards Nicolas Cage in Moonstruck, the message remains the same: we humans are, and always will be, moon-mad.

Living with the Moon

From Norse sagas to Van Gogh’s swirling canvas, from Prohibition-era moonshiners to Cher’s embrace in Moonstruck, the moon has always accompanied us. It has illuminated our feasts, rituals, loves, and fears. It has served as both timekeeper and trickster, guardian and seducer. In various cultures, the moon has held different symbolic meanings, ranging from being a deity in Norse mythology to a source of inspiration for artists like Van Gogh.

Being moon-mad is therefore not unusual but rather a human trait. Its light has always drawn us—sometimes into madness, sometimes into beauty, sometimes into love. The stars alongside it have provided us with maps and myths, but the moon has offered us mirrors. In its glow, we see ourselves—in transformation, in intoxication, in longing. The moon's influence on human culture and history is undeniable, from inspiring works of art to shaping our understanding of time and space.

Now, as we stand on Bagers Bridge and watch the immense August moon rise above Malmö’s skyline, we can feel all these voices within us: Máni in his chariot, Shakespeare and Goethe, Caspar David Friedrich, Van Gogh in his cell, moonshiners in the Appalachians, Cher in a midnight embrace. All bear the same message: that darkness is never empty, and light never entirely belongs to us.

The moon and stars remind us that we are part of something greater. We are never alone in the night, as the sky is filled with stories. Perhaps that is why we still lift our eyes—to remember that we are human, moon-mad, and continually moving towards the next light.

 
Att stå under månen är att stå i mänsklighetens mest betydelsefulla ljus. Solen må lysa starkare men hamnar trots det i skuggan av månen, med sitt alltför avslöjande ljus. Förvisso är solen den fysikaliska motorn men månen är den som håller drömmar och förhoppningar vid liv. Den lever också sitt liv på natten, tiden vi är mest med oss själva.

Långt innan vi hade klockor, kartor och teleskop var det månen och stjärnorna som gav oss rytm, riktning och berättelser. De har följt våra fester och våra ritualer, lyst över våra älskande och våra förlorade, speglat både vår längtan och vår galenskap.

Från de första myterna om Máni på sin vagn till Van Goghs virvlande himlar, från Appalacherna där moonshiners destillerade sitt nattliga brännvin till Cher som i Mångalen kastar sig ut i kärleken – alltid har månen stått där som en trofast följeslagare. Den har varit tidmätare, trickster, väktare och förförare.

Och kanske är det just därför vi aldrig slutar att titta upp. För i månskenet ser vi inte bara en himlakropp, utan oss själva: våra drömmar, våra rädslor, våra skratt, våra rus. Månen är både spegel och symbol – ett evigt sken som gör oss mångalna.

The Man in the Moon – en mångalen språkresa i rusets tecken

Titta noga på mannen i hög hatt där han vinglar fram under supermånen vid Malmös skyline. Han är inte bara en drucken figur, utan själva sinnebilden av hur månen i alla tider har kopplats till mänskligt rus, poetisk galenskap och språkliga krumsprång. Han är The Man in the Moon, och han är ordentligt berusad. Men låt oss inte stanna vid det uppenbara. För i denna gestalt kan vi se hur månen letat sig in i vårt språk som symbol för allt från extatisk lycka till ren och skär fylla.

Låt oss börja med mångalen. I svenskan betyder ordet bokstavligen att vara galen av månen, som om det mystiska nattljuset kunde störa hjärnans balans. I folktron ansågs fullmånen kunna väcka både varulvar och drifterna i människan. Att vara mångalen var att stå lite vid sidan av förnuftet – kanske lika mycket förälskad som berusad. Och nog passar det bra på vår man här, med sitt rodnande ansikte och sitt skratt som ekar över kanalen. Han är mångalen i dubbel bemärkelse: både påverkad av rusdrycker och av månskärans poetiska sken.

Men på engelska blir det ännu mer mångfacetterat. Där har vi uttrycket "moonstruck", som bär ungefär samma innebörd som mångalen – omtöcknad, lite frånvarande, slagen av något utomjordiskt. "She was moonstruck," kunde man säga om någon som var hopplöst förälskad eller helt uppslukad av sina känslor. Men man kunde lika gärna säga det om någon som stapplade hem från krogen, med månen som ensam vittne. Vår man i hatten är alltså både mångalen och moonstruck – en nattvandrare i språkets gränsland.

Så kommer vi till nästa ord: moonshine. I grunden betyder det just månljus, det ljusa silverblå skenet som föll över åkrar, skogar och vatten. Men ordet fick snart en annan smak. Under den amerikanska förbudstiden på 1920-talet blev "moonshining" beteckningen för att bränna och smuggla sprit i hemlighet, ofta ute i skogarna om natten – med månen som enda lampa. Hembränt blev alltså månsken, och att dricka det var att dricka själva natten. När man då säger att någon är "moonshine drunk", förstår vi att det inte handlar om vinets civiliserade sorl eller ölkulturens gemyt. Nej, här talar vi om en annan nivå: den sortens rus som får hattar att snurra och ben att tappa riktning. Mannen på bron är just detta – moonshine drunk.

Men månen är inte bara fyllechock. Den är också lycka, extas, triumf. Därför finns uttrycket "to be over the moon" – att vara överlycklig, svävande i känslor, som om man inte bara ser månen utan själv flyger ovanför den. I brittisk engelska är det ett vanligt idiom: en fotbollstränare som säger att han är "over the moon" efter en seger, eller en ung kvinna som är "over the moon" efter att ha fått sitt drömjobb. Men samma uttryck får en ironisk knorr när vi ser vår man i hatten: han är också över the moon, men på sitt eget sätt. Inte av triumf eller kärlek, utan av alkoholens stjärnklara vinglighet.

Här samlas alltså alla månens uttryck i ett och samma porträtt: mångalen, moonstruck, moonshining, moonshine drunk och over the moon. De virvlar runt honom som språkliga stjärnor, lika motsägelsefulla som nattens himmel. Han är både galen och lycklig, både förtrollad och berusad, både i förfall och i extas.

Och är det inte just så månen fungerar i vår kultur? Som en spegel där vi lägger våra ytterligheter: vår längtan efter romantik, vår drift mot det förbjudna, vår hunger efter ljus i mörkret. Ibland blir det Shakespeare – älskande som svär vid månen. Ibland blir det Leonard Cohen – en sång om stjärnor och förlorade ögonblick. Och ibland, som i denna bild, blir det helt enkelt en man som raglar hemåt under ett himlavalv så stort att det inte kan hålla sig för skratt.

The Man in the Moon är alltså mer än en drucken gubbe. Han är språkets egen karikatyr av oss alla när vi famlar i mörkret: mångalna, moonstruck, ibland till och med moonshine drunk – men alltid, på ett eller annat sätt, over the moon.

Mångalen – månen på film

Att vara mångalen är inte bara ett gammalt ord i språket eller en folklig föreställning. Det blev också en film, en modern saga om hur månen fortfarande styr våra hjärtan. Moonstruck från 1987 – på svenska just kallad Mångalen – är berättelsen om den praktiska änkan Loretta Castorini, spelad av Cher, som planerar ett tryggt men känslolöst giftermål. Men under fullmånens sken möter hon brodern till sin fästman, den passionerade och oberäknelige Ronny, gestaltad av Nicolas Cage. Och där, under månen, slås hennes ordnade värld i spillror.

Filmen är en romantisk komedi, men den bär samma mytiska underton som forntidens berättelser om mångudinnor och mångudar. Månen fungerar inte bara som bakgrund utan som en aktiv kraft i berättelsen – ett lysande öga över Brooklyn som gör människor tokiga, förälskade, levande. När fullmånen stiger över staden förlorar karaktärerna sina hämningar, de ger efter för sina innersta känslor och inser att livet inte kan styras enbart med förnuft.

Att filmen fick titeln Mångalen i Sverige är därför mer än en lyckad översättning – det är en återklang av en mycket gammal symbolik. Den påminner om att vi i Norden länge talat om mångalenskap som något som rubbar människans balans, ibland mot farlighet, ibland mot passion. Här blir den samma kraft som alltid: den som gör oss galna nog att kasta oss ut i kärleken, trots risker och sårbarhet.

Cher belönades med en Oscar för sin roll, och Olympia Dukakis fick samma pris för bästa kvinnliga biroll. Men kanske var den största vinsten att filmen fångade just den dubbelhet som månen alltid haft: att vara både ordning och kaos, både förnuftets fiende och känslans allierade.

När vi ser Mångalen blir det tydligt att månen fortsätter att leva i våra berättelser. Den får människor att dansa, gråta, skratta och begå de mest irrationella handlingar – men också att hitta tillbaka till det som är mest mänskligt. Precis som i språket, i mytologin och i våra egna nattliga vandringar är månen en evig spegel av vårt tillstånd: ibland nyktert, ofta förvirrat, och inte sällan – mångalet.

Månen i konsten – ett evigt sken

Filmen Mångalen visar hur månen fortfarande kan kasta människor ur balans och föra dem in i kärleken. Men den står inte ensam. Månen har i århundraden lyst över litteratur, konst, teater och film, som en trogen följeslagare till både diktare och drömmare.

I Shakespeares värld är månen en ständig aktör. I En midsommarnattsdröm styr dess ljus de älskande in i förväxlingar och galenskap, och i Romeo och Julia svär Romeo sin kärlek vid månen – varpå Julia ber honom att avstå, för månen är föränderlig och opålitlig. Goethe, i sin dikt An den Mond, gör månen till en förtrogen vän, en spegel av själens ensamhet. Edward Youngs 1700-talsdikt Night Thoughts låter månen bli ett fönster mot döden, en melankolins fackla.

I bildkonsten är romantikens landskap omöjliga att tänka sig utan månen. Caspar David Friedrichs Two Men Contemplating the Moon låter två små gestalter stå inför det stora ljuset, lika delar naturfenomen och existentiell symbol. Denna blick uppåt lever vidare i surrealismens drömbilder, hos Dalí och Max Ernst, och i samtida installationer där månen projiceras som en gemensam mänsklig erfarenhet, lika mycket vetenskap som poesi.

Teatern har också låtit månen spela huvudroller. I Mozarts Trollflöjten sjunger Nattens Drottning sin rasande aria under stjärnornas ljus, en sång om både makt och förtvivlan. I kinesisk opera och japansk Noh-teater är månen en scenisk symbol, en lampa som markerar natt, förlust och mötet med det övernaturliga.

Och i filmens värld återkommer den oupphörligt. Georges Méliès klassiska A Trip to the Moon från 1902 gjorde månen till en karikatyr med en raket i ögat – en bild som fortfarande känns modern. Barry Jenkins Moonlight (2016) låter månen lysa över identitetens sköra former, och Lars von Triers Melancholia (2011) låter en mörk måne svälla fram som en symbol för depression, öde och världens slut.

Månen och stjärnorna är alltså mer än astronomiska kroppar. De är berättelsens ljus, mytens tecken och poesins verktyg. De väcker både oro och hopp, skräck och förtjusning. Och oavsett om vi möter dem i Shakespeares repliker, i Friedrichs penseldrag, i Méliès trickbilder eller i Chers blick mot Nicolas Cage i Mångalen, är budskapet detsamma: vi människor är och förblir mångalna.

Att leva med månen

Från fornnordiska sagor till Van Goghs virvlande duk, från förbudstidens moonshiners till Chers blick i Mångalen har månen alltid följt oss. Den har lyst över våra fester, våra ritualer, våra kärlekar och våra rädslor. Den har varit både tidmätare och trickster, väktare och förförare.

Att vara mångalen är därför inget undantag, utan snarare ett mänskligt grundtillstånd. Vi har alltid låtit oss dras med av dess ljus, ibland till vansinne, ibland till skönhet, ibland till kärlek. Stjärnorna bredvid har gett oss kartor och myter, men månen har gett oss speglar. I dess sken har vi sett oss själva – i förvandling, i rus, i längtan.

När vi nu står vid Bagers bro och ser den jättelika augustimånen stiga över Malmös skyline, kan vi känna alla dessa röster inom oss: Máni på sin vagn, Shakespeare och Goethe, Caspar David Friedrich, Van Gogh i sin cell, moonshiners i Appalacherna, Cher i en nattlig omfamning. Alla bär de samma budskap: att mörkret aldrig är tomt, att ljuset aldrig är helt vårt.

Månen och stjärnorna påminner oss om att vi alltid är en del av något större. Vi är inte ensamma i natten, för himlen är fylld av berättelser. Och kanske är det just därför vi fortfarande lyfter blicken – för att minnas att vi är människor, mångalna, och alltid på väg mot nästa ljus.