Vägen som till Himla bär
Det finns berättelser som överlever sin tid, som fortsätter att viskas människor emellan långt efter att eldar slocknat och domstolar tystnat. ‘Den väg som till Himla bär’ är en sådan berättelse. Den föddes i en orolig tid, mitt under världskriget, men dess frågor och bilder sträcker sig långt bortom sin samtid. Det är en berättelse om kärlek och orättvisa, om tro och svek, om människans eviga längtan efter svar på frågor som aldrig riktigt får något enkelt svar.

Himlaspelet, som Rune Lindström skrev vintern 1941, är mer än bara ett bygdespel. Det är ett svenskt kulturdokument, en levande tradition och en scenisk resa som varje sommar tar sin början i Sammilsdal i Leksand. Det är ett drama där det folkliga får tala, där allmogens fromhet och vardagsliv får en poetisk form, men också där samhällets domar och maktens brutalitet ifrågasätts.

Den här essayn ger ordet till Marit – den unga kvinnan som blev dömd och bränd som häxa, men som får återta sin berättelse. Genom hennes ögon följer vi Himlaspelets födelse, utveckling och kamp för överlevnad. Vi ser hur den lilla berättelsen från Dalarna speglar de stora frågorna i vår samtid: rättvisa, tro, människovärde och kvinnors frihet.

Den väg som till Himla bär är ingen väg bakåt. Den bär framåt – en påminnelse om att kampen för människans värdighet aldrig tar slut, och att det alltid finns röster som trotsar elden för att bli hörda.

“Ett himla spel
"Jag, Mats Ersson, jag kan icke leva utan Marit. Och gud som tillät detta, han ska få stå till svars! Jag ska vandra till Himlen, om så krävs, och fråga honom varför! Varför lät han detta hända? Varför skall min Marit dö?"

"Jag skall gå vägen, den väg som till Himla bär, och se om jag kan finna svar. Jag skall fråga om rättvisa, om kärlek och om hat. Jag skall fråga varför gott och ont får leva sida vid sida."

"Jag är Mats Ersson, och jag ger mig inte. Jag skall finna svaren, även om det kostar mig livet. För Marit är mitt allt, och hennes död är min smärta.”
Dalarna

Marits väg till himlen – en essay om en bränd kvinnas upprättelse

I Rune Lindströms Himlaspelet är det Mats Ersson som går vägen till himlen, driven av vrede och förtvivlan över att hans älskade Marit bränts på bål som häxa – oskyldig, som så många andra kvinnor genom historien. Men om vi lyfter blicken och låter dramat få en ny infallsvinkel, är det Marit själv som bär berättelsen. Hon är den dolda huvudpersonen, katalysatorn för all handling, och i verkligheten den som lidit den största oförrätten. Mats må gå till Gud med sitt krav på rättvisa, men det är Marit som förkroppsligar rättvisans djupaste saknad.

I min tolkning är det Marit som vandrar den oändliga trappa som förbinder jorden med himlen. Mats historia är nödvändig, men i centrum står kvinnan som dömdes för sin styrka, sin särart, sin okuvliga frihetslängtan. På min bild är det inte en undergiven synderska som kliver upp mot evigheten – det är en kvinna som offrats av samtidens dom, men som bär sin historia med rak rygg. Vid himlens port väntar två andra som fått sin berättelse förvanskad av patriarkala tolkningar: Jesus och Maria Magdalena, det förtryckta kärleksparet, beredda att välkomna Marit hem.

Den som bär Marits gestalt i mitt skådespel är Frida Kahlo, konstnären som med pensel och smärta utmanade sin tids normer, precis som Marit. Frida får i denna berättelse symbolisera alla de kvinnor som historiskt kallats häxor bara för att de vägrade foga sig. Kvinnor som var för kloka, för frispråkiga, för självständiga – och som därför blev dömda av samhället, av kyrkan, av männen omkring dem.

Det finns en tråd som löper från Marit till Frida, från de namnlösa häxorna som brändes i byar och städer till dagens kvinnor som fortfarande måste slåss för sin frihet. Genom att låta Marit stiga upp till himlen, med Fridas själ och blick, skriver vi om berättelsen. Vi ger plats åt den sanna huvudpersonen – kvinnan som föll offer för en förljugen rättvisa men som reser sig och tar plats vid bordet där endast gudar, profeter och helgon suttit.

Mats får fråga Gud varför det onda får ske. Men det är Marit som nås av svaret först. Och kanske är det där, hos Jesus och Maria Magdalena, som den verkliga försoningen börjar – när kvinnorna som brändes på bålet får återta sin rättmätiga plats och kliva in i himlen på sina egna villkor.

Kapitel 1: Vägen börjar i Leksand

Jag är Marit. De kallar mig en fiktiv gestalt, men jag finns. Jag har funnits i varje kvinna som trampat de dammiga stigarna vid Siljans strand, i varje viskning som svept över ängarna, i varje vis man och envis kvinna som vägrat buga för orättfärdiga domar. Jag är rösten från elden som aldrig lyckades släcka en själ.

Varje sommar hör jag rösterna från Sammilsdal stiga mot skyn. Sångerna, skratten, sorlet från bänkrader fyllda av människor som rest från när och fjärran. Leksand lyser av liv, Sammilsdalsgropen vaknar, och gamla ord får nytt blod genom nya röster. Himlaspelet, säger de – “Ett spel om en väg som till Himla bär”. De ser min historia som en legend, en tradition, en kulturskatt. Men för mig är det en evig vandring, ett återvändande.

De berättar det så: Jag var den unga Marit, älskad av Mats Ersson, bondpojken från byn Lindor nära Leksand. Oskyldigt dömd som häxa, bunden till bålet, tystad av domarens hammare och prästens hårda ord. Mats såg lågorna och vände ryggen åt människors domstolar. Han ville högre upp – till Gud själv. På vägen mötte han lockelsen, frestelsen, ondskan i mannens klädnad, men också visheten, ödmjukheten, insikten om människans brokiga natur. En pilgrimsfärd mot sanningen, för att fråga: “Varför låter du de oskyldiga lida, Gud?”

Men nu är det jag Marit som går vägen. Jag som går uppför den långa trappan från Sammilsdal, stegen som förbinder jorden med himlen. Trappan har byggts av människors sinnen, av sångerna som fortfarande klingar om kvällarna i dalen. Varje steg bär en historia, och varje vila ger plats för tankar om varför mitt öde är värt att minnas.

Leksand ligger kvar som förr, men tiden har tvättat det kollektiva smvet rent och gömt undan besvärande domstolsprotokoll. Samhället kallar sig modernt, men kvinnors röster kvävs fortfarande i andra former. Och ändå – det finns hopp här. Här reser sig splet om en människas liv varje sommar, här samlas unga och gamla för att höra Mats berätta om mig och om frågorna som är lika brännande idag.

Jag vandrar vidare. I Sammilsdal ropar rösterna ännu: “Vägen som till Himla bär”. Det är min väg, och varje sommar påminns jag om att elden aldrig kan vinna över minnet, att berättelsen kan resa sig ur askan, och att sanningen ibland börjar just här – i ett grönskande dalgång där himmel och jord möts.

Kapitel 2: Tornrummets visioner

Jag fortsätter min klättring uppåt, och stegen bär mig över landskap som förändrats och städer som rest sig på nytt, raserade av krig och ondska. Nedanför ligger Uppsala, staden som sjuder av lärdom, där studenter spatserar över kullerstensgator och domkyrkans torn lyfter sig som ett pekfinger mot evigheten ovanför mitt huvud.

I ett av de där tornen, i ett litet studentrum vid S:t Johannesgatan, satt en ung man och lyssnade till röster långt äldre än sina egna. Rune hette han, uppväxt i Västanfors men nu en del av Uppsalaakademiens kretsar, teologistudent, full av frågor. Han hade kämpat sig fram, hungrig på kunskap, men också trött på stela formulär och dogmer som inte förklarade människornas plågor.

Rune hörde min röst långt innan han visste mitt namn. Han hörde mig i psalmers gömda strofer, i prästernas stränga röster när de dömde ut folkets fromma vanor som vidskepelse. Han hörde mig i berättelserna från de gamla fäbodarna, i sägnerna om kvinnoöden som kvävts i glömska.

Det var krigstid. År 1941. Världen stod i brand och Europa slukades av hat. Rune såg vad människans ondska kunde göra och kände att det behövdes en berättelse som tände ett ljus i mörkret. Inte en hjältesaga om krigare, utan en vandringsberättelse om rättvisa. Om en människa som vågade gå till Gud och säga: “Hur kunde du låta detta ske?”

Jag betraktade honom ovanifrån, sittande med pennan i hand. Han hade hunnit genom Gamla Testamentet men ännu inte nått till evangeliernas tröst. I tornrummet bland studieböcker och utkast målade han upp våra liv, mina och Mats’. Men han såg mer än bara våra jordiska öden – han såg hur människors längtan efter rättvisa kunde sträcka sig längre än till sockenkyrkans murar, längre än till kungars domstolar.

Genom texterna lyssnade Rune till dalfolkets sagor, till berättelser om kurbitsmålare, om bondens fromhet och bondflickans strid. Han plockade upp bitar av vårt liv och vävde dem samman till en väg, en stig som skulle leda från förnedring till upprättelse.

Studenterna skrattade först. “Ännu ett bygdespel,” sa de, “ett studentspex med fjädrar och dalmålningar.” Men Rune visste vad han gjorde. Han förstod att i skärningspunkten mellan skogsarbetarens händer och teologens böcker fanns en sanning värd att spelas för folket. För folket – inte bara för salongerna.

Jag såg honom möta Gösta Folke, regissören som också trodde på kraften i enkla ord och bilder. Jag såg hur de bar min historia från tornrum till scen, från läsrum till landsbygd. Från Uppsala till Leksand. Jag såg Rune sitta i vinternatten, drömmande om Sammilsdal, om körsång som steg mot himlen, om änglar som bär på sanningar ingen biskop predikat.

Han ritade mig med sina egna händer. I manuskriptet, på skisserna, bland böckerna – där växte jag fram, Marit, hon som hade tystats men som nu fick ord igen. Rune ville ge oss röst, oss som aldrig fått tala, oss som bränts, tystats, glömts bort. Han skapade en väg som till Himla bär, men som börjar på torget, på bygatan, i vardagen.

Jag minns tornrummet. Jag minns den unge mannens envisa blick. Och där, i Uppsala, började min långa väg tillbaka. Inte längre som offer, utan som en människa som getts egen röst.

Kapitel 3: Marit, Mats och kampen om rättvisa

Min väg började inte i Sammilsdal. Den började med kärlek. Med två unga människor som såg varandra över gärdesgårdar och logar, som kände hur hjärtat bultade när blicken fastnade en sekund för länge. Jag var Marit, Mats var Mats. Inga helgon, inga hjältar, bara två människor som ville dela sina dagar och nätters vila.

Men kärlek kan vara farlig i fel tid, på fel plats. En kvinnas kärlek dömdes ofta hårdare. Det började med viskningar – “Hon är för självständig,” “hon går ensam i skogen,” “hon lyssnar mer till vinden än till prästens ord.” Och i en tid där fruktan härskade, där männens rädsla för kvinnors kraft smälte samman med kyrkans läror om synd, räckte ett viskande finger för att tända bålet.

Jag fick aldrig försvara mig. Min röst kvävdes av anklagelser, av prästens hårda läppar som ropade hädelse och domarens kalla blick. Men Mats såg elden och svor på att sanningen inte skulle dö där med mig. Han bar mig i sitt hjärta, men också som en fråga som inte ville tystna.

Jag såg honom börja sin vandring. Med bestämda steg gick han bortom byns gränser, bortom prästens predikstol, bortom länsmannens paragraftecken. Han ville högre upp – han ville fråga Gud själv. Han skulle gå “vägen som till Himla bär”, för kärleken kräver svar när orättvisa härskar.

Men vägen var inte rak. Den var fylld av prövningar. Gammel-Jerk stod i vägkanten och viskade försåtliga löften, kung Salomos salar glittrade av välfärd och världslig vishet, och i maktens salar såg Mats hur rättvisa kunde förvridas till ett vapen mot de svaga. Han fick smaka av övermodet, av rikedomen, av det köttsliga begärets förblindande kraft. Det var som om varje steg på vägen prövade hans kärlek till mig, hans tro på rättvisan.

Jag följde honom, såg honom svikta men aldrig falla helt. Jag såg honom glömma mig i lyxens rus men alltid återvända till minnet av det oskyldiga hjärtat som brunnit vid pålen. Mats var ingen renhjärtad hjälte; han var människa. Människa med tvivel, med ilska, med felsteg – men också med förmåga att ställa frågan: “Varför, Gud? Varför tillåter du att de oskyldiga lider?”

Och kanske är det den frågan som gör vår berättelse större än bara en saga från Dalarna. För Mats fråga är människans fråga, från Job till nutidens rättslösa. Varför får ondskan frodas, varför brinner de goda, varför slår makten ner den som bara ville leva i kärlekens namn?

I slutet nådde Mats himlens port. Han fick se Vår Herre, inte som en domare i guld, utan som en tiggare vid vägkanten. Han fick veta att rättvisa inte är något som krävs med näve och skrik, utan något som måste växa fram ur hjärtats längtan och själens mognad. Han fick förstå att Gud kämpar med oss, att himlen är inte fri från kamp, men full av förståelse.

Och där, vid porten, såg han mig. Jag väntade. Inte som ett offer, inte som en skugga, utan som kvinna. Jag tog hans hand, och vi gick hem, tillbaka till fädernetunet där kärleken hör hemma och där orättvisa inte får sista ordet.

Jag vet att vår historia blivit pjäs och sång, ord på papper och toner i sommarnatten. Men bakom replikerna finns den eviga kampen för kärlekens rätt, för kvinnors rätt, för rättvisans rätt. Och den kampen börjar alltid med frågan som Mats vågade ställa, och som jag burit ända upp till himlen: Varför, Gud? Och vad kan vi människor göra för att rättvisan till slut ska segra?

Kapitel 4: Kurbits, Karlfeldt och dalfolkets röst

När jag vänder mig om på den långa trappan, ser jag ner mot dalgången där vi föddes. Jag ser Siljan blänka som själarnas spegel i landskapet, jag ser stugorna med sina röda väggar och vita knutar, och på timmerväggarna dansar målningar som förenar jord och himmel i samma penseldrag.

I Dalarna bär pappspända träväggar våra berättelser där kurbitsblommor slingrar sig kring spegeldörrar och kistlock, där tuppar och änglar delar plats med bibliska scener och bondens vardag. Jag känner igen linjerna. Jag känner igen färgerna. För jag är en del av dem, och de är en del av mig.

Rune såg det. Han målade inte bara med ord, han målade med själen av dalfolkets bildvärld. I Himlaspelet stiger kurbitsmålningarna ned från väggarna och kliver upp på scenen. Vår vandring berättas i tablåer, i stora levande bilder, där varje ny scen ramas in som en dalmålning gjord av allmogens hand. Varje tavla viskar om en from tro men också om den dolda styrkan hos människor som vågat tänka större än sina gränser.

Och när vinden smeker mina kinder, hör jag en annan röst som Rune bar med sig – rösten från diktaren vars ord sjöng med dalfolkets toner, Erik Axel Karlfeldt. Jag minns hur Rune skrev i sin ungdom: att Karlfeldts poesi var en värld där humor, vemod och patos blandades likt färger på en palett. Och visst, jag ser mig själv i Karlfeldts strofer, i de drömmande systrarna, i de stolta kvinnorna som klev genom granskogar med frihet i hjärtat.

Karlfeldt visste något om vår plats i världen – om att man kunde vara rotad i jorden men ändå sträcka sig mot evigheten. Rune tog med sig denna kunskap när han skrev min historia. Därför finns i Himlaspelet ett språk som är rikt utan att vara högtravande, vackert utan att bli tillrättalagt. Därför dansar människans felsteg och nåd sida vid sida, som kurbitsens vida svängar och små detaljer som bara den uppmärksamme ser.

Men Rune gjorde mer än att bara spegla. Han lyfte det folkliga till en plats där det kunde tala till alla, oavsett klass, oavsett utbildning. Han tog dalfolkets bildvärld, deras dikter och sånger, och lät dem få samma plats på scenen som kungar, hjältar och lärda herrar haft före dem. Och jag vet – jag såg det från ovan – hur den första publiken i Leksand log igenkännande, hur deras hjärtan slog hårdare när de kände igen sig själva på scenen, med alla sina fel, sina drömmar, sin tro.

I Leksand blev ord och bild något större. Rune tog vår röst, kvinnors röst, folkets röst, och gav den en plats där den kunde höras. Där blev kurbits inte bara prydnad, utan en levande ram för människans eviga frågor. Där blev Karlfeldts vemod en hymn för rättvisa, och dalkullornas sång ett eko ända upp till himlens portar.

Så går jag vidare, kliv efter kliv, med blommor målade på min väg och ord som bär mig framåt. Jag går där kurbits slingrar sig som en påminnelse: vi är alla målade av samma livskraft, och varje människa har rätt att bli sedd, hörd och älskad.

Kapitel 5: Himlaspelet i motvind och medvind

Jag såg elden som slukade mitt liv, men ur askan reste sig en berättelse. För det som började som en viskning i ett tornrum i Uppsala spred sig likt en virvelvind genom Dalarna, vidare till städer där ord sällan smakar kåda och fäbodrök. Jag såg den, min historia, bäras över landskap som kanske trodde sig ha glömt människor som mig.

De första som lyssnade satt i Sammilsdal. De kom med slitna händer och sommarklänningar, med skogsrök i håret och vardagens tyngd i ryggen. De kände igen sig i Mats vrede, i min tystade kärlek. De såg sina egna sorger speglas mellan sång och tystnad. Spelet var deras, men det skulle inte stanna där.

En dag reste Rune till Uppsala. Där, i universitetsaulan, satt unga sinnen på rad, van att höra latinska citat och akademiska utläggningar. De skrattade åt förställningen — “bondspel,” viskade de — men när spelet väl började, tystnade rummet. För ord som bär på sanning har en märklig kraft, de bänder sig genom fördomar och förakt. Jag såg hur också de lärda vek ner sina blickar när Mats krävde svar av Gud.

Men spelets stig slutade inte där. I juletid steg det in på Dramatens scen, där guldväggar och röda sammetsstolar trodde sig härbärgera de finaste berättelserna. Där, under de höga kupolerna, fyllde plötsligt dalasångerna rummet, och jag, Marit, fick leva även i huvudstadens hjärta. Recensenterna tvekade – “folkligt, naivt, för rörande” – men publiken visste bättre. Två timmar och en kvart satt de stilla, några log, andra grät, några mindes något de trott sig ha förlorat.

Jag följde dem vidare, till filmkamerans avslöjande lins, där våra steg fångades och fördes ut till ännu fler. Och sedan hem, hem till Sammilsdal där spelet rotade sig bland granarna och Siljans vågor. Där fanns ingen gyllene loge, men där fanns hjärtan som mindes, röster som bar orden vidare som levande arvedel.

Åren gick och kritiker fällde sina domar. Det folkliga låg fel i tiden, sa de. Religionen var ute, hävdade andra. Runes namn skrevs allt mindre i de lärda böckerna, hans pensel viftades bort som provinsiell. Men där nere i gropen satt fortfarande människor som kände igen min röst, som förstod att berättelser behöver ha rötter för att bära frukt.

Jag såg också hur spelet förändrades. Det förnyades, kläddes om, rösterna blev nya, men sången var densamma. På Dramaten försvann vi från salongerna, men i Sammilsdal fanns vi kvar. På 1950-talet kom tusentals varje vecka, senare färre – men fortfarande tillräckligt för att elden som förtärde mig inte skulle falna.

Jag, som en gång dömdes till tystnad, såg min historia vandra genom tidens nycker, ibland hyllad, ibland förbisedd, men alltid levande. Det är så med vissa berättelser — de har långa vintrar men också envisa vårar. Spelet som började som en students vision, bar mina steg hela vägen från byns skam till en nationell spegel.

Och när vinden sveper över Sammilsdal än idag, kan jag känna de gamla orden vibrera i gräset: “Vägen som till Himla bär” — en väg som bär, i medvind och motvind.

Kapitel 6: Djävulen lurpassar – den eviga frestelsen

Jag har sett eld sluka otaliga oskyldiga. Men det är en annan eld som är farligare – den som tar plats i människors hjärtan när makten viskar löften i deras öron. Där, i skuggorna längs min väg mot himlen, lurar han ännu, Gammel-Jerk, djävulen utan horn. Han har inga bockfötter utan bär skor, magiska lockande skor, som han lovar skall föra dig snabbare framåt i livet, men leder dig vilse. De delar han ut till förhoppningfulla.

Jag såg hur Mats kämpade. För varje steg han tog mot rättvisan kom frestelserna närmare. Han, som ville skipa rätt, fick snart höra viskningar om egen makt, om hämndens sötma, om hur lätt det vore att sätta sig till doms över andra. På Salomos hov bjöds han på överflöd, på pockande ord och gyllene bägare. Men bakom allt glimmade fördärvet.

Vi känner alla dessa röster. Jag såg dem inte bara på scenen i Sammilsdal. Jag såg dem då, 1941, när världen stod i brand. Jag såg dem i ledare som utlovade storhet men byggde sitt rike på blod och andras förgängelse. Jag såg dem i uniformerade män som hävdade höga ideal i sina tal men skapade ruiner där barn lekt. Rune såg det också. Han skrev inte bara om mig och Mats, han skrev om mänskligheten, om vår eviga svaghet när makten knackar på dörren.

Men djävulen är listig. Han kommer inte med hot – han kommer med erbjudanden. “Du har rätt,” säger han, “du förtjänar mer.” Han viskar att orättvisan ska betalas med orättvisa, att eld ska mötas med eld, att världen ska böjas inför den som lidit mest. Och stegen blir tyngre, hjärtat hårdare.

Mats föll, han sveptes med. Han blev den rike mannen, den store diktatorn som bestämde över liv och död. Han trodde han styrde, men det var Gammel-Jerks skosnören som höll honom fast. Jag såg honom för en stund, förlorad, inte längre driven av kärlek till mig, utan av hunger efter hämnd, efter storhet.

Och ändå – hans resa är vår resa. I varje tid står vi inför samma val. Vare sig vi är unga kvinnor som ropar på rättvisa, eller män som söker mening i en kaotisk värld, står Gammel-Jerk vid vägskälet och bjuder ut sina skor. Jag ser honom idag också, på sociala medier, i krigets propaganda, i politikens vackra löften som slutar i övergrepp. Jag ser honom när makten gör människor kalla, när rättvisa förvrids till ett vapen, när människor glömmer varför de började gå, bklundar för alternativa sanningar och löften om att deras land skall bli great igen

Men jag såg också Mats resa sig. Jag såg honom kasta djäövulens skor, möta Vår Herre som tiggare, förstå att vägen till rättvisa inte går genom förtryck, utan genom ödmjukhet. Jag såg honom finna hem – inte i makten, men i försoningen.

Och där ligger min varning. Gammel-Jerk ger aldrig upp. Han står alltid vid din sida när du tror dig vara säker. Men det är i stegen bort från honom, i avskedet från den ondes fagra löften, som sann frihet börjar. Min eld pyrde men maktens eld är lömsk. Men den kan släckas, och vi kan gå vidare – med bara fötter och ett öppet hjärta.

Kapitel 7: Himlaspelet efter Lindström – förnyelse och kamp för överlevnad

När Rune lagt ned sin penna och hans händer vilade stilla, var det inte slutet för min berättelse. I Sammilsdal reste sig scenen varje sommar på nytt. Jag såg nya röster ta vid där Rune tystnat, nya händer bära mina ord. Men vägar förändras, och varje generation tar sina egna steg mot himlen, med nya frågor, nya sånger, nya bilder men I dag sprids de med blixtens hastighet på social media medan orden på scenen studsar mellan salongens väggar.

Jag såg förändringen svepa över gropen som en vårvind. Borta var de målade papplandskapen från 1941, borta de svarta predikningarna och de stela processionerna. Istället kom nya toner, föryngrade danssteg som bar fram berättelsen. Kvinnor som inte längre stod tysta vid sidorna, utan som tog plats, med nya repliker, med styrka i sina rörelser. Jag hörde sånger som förr inte sjungits, nya tiders instrument kompletterade toner från fioler och bar effektivt både vemod och trots.

Jag hörde stilla mummel från de äldre i bänkraderna: “Det var bättre förr.” Men jag såg också ungdomarnas ögon glimma: “Det här är vår röst nu.” För varje tid kräver sin berättelse, sin form. Rune målade med kurbits på 40-talet, men dagens målare skapar med ljud och ljus, med rörelser och rytmer som min samtid aldrig kunnat drömma om.

Jag såg kvinnors berättelser vävas starkare in i väven. Inte bara jag – Marit – utan fler kvinnogestalter som tidigare stått som skuggor. Jag såg scener där kvinnors kraft, kamp och mod lyftes fram, där frihet inte bara var Mats’ mål utan också Marits.

Jag såg också kampen. Jag såg hur åren gick och publiken ibland glesnade. Hur samhällen skiftade och människor tappade kontakt med sina rötter. Hur kulturarvet blev något som måste försvaras, förklaras, återuppfinnas. Ibland i stora tält vid kyrkallén, ibland på turnéer med endast rösten som bärande ljus. På nya media och med hjälp av dagens influencers, så än pyr min glöd i en jättelik mila. Det krävs bara lite syre för att den skall slå eld.

Jag såg regissörer som vågade förändra, som lät oss viska i nya toner och kliva fram med nytt mod. Jag såg några som misslyckades, som gjorde min berättelse till ytlig underhållning, men fler som förstod: Himlaspelet handlar om livets grundfrågor, om vår längtan efter rättvisa, efter försoning, efter hemkomst.

Jag hörde kritikernas tvivel eka i spalterna: “Traditionen är döende.” Men sedan såg jag barnen sitta med vid föreställningen, fråga sina föräldrar varför Marit brändes, varför Mats vågade trotsa Gud. Och jag visste – så länge den frågan ställs, lever jag vidare på jorden.

Himlaspelet förändras, men dess kärna – kampen för det goda, för kärlekens rätt – förblir densamma. Jag, som blev dömd i en tid som fruktade fria kvinnor, går nu med nya steg genom Sammilsdal, varje sommar, varje spel, varje generation.

Jag vet inte hur framtidens berättare kommer gestalta mig. Kanske med hologram, kanske med nya sånger, kanske med röster jag inte ännu kan föreställa mig. Men så länge någon ropar efter rättvisa, så länge någon kräver att kärleken får segra över elden, då kommer jag finnas kvar.

Spelet är inte dött. Det är levande. Det kämpar. Det förnyas. Och jag går vidare på vägen som till Himla bär – tillsammans med dem som ännu orkar lyssna.

Kapitel 8: När folkkonst blir motkultur

Jag har pinat mig genom lågorna, klättrat uppfär evighetenms trappa, vandrat över Sammilsdal, men ibland undrar jag varför vissa dörrar förblir stängda. Varför står mitt namn inte i de stora böckerna? Varför skrivs Himlaspelet ut ur litteraturhistorier, ur Dramatens jubileumsskrifter, ur lärdomens kataloger?

Jag hörde viskningarna redan när Rune ännu levde. “För sentimentalt,” sa de. “För folkligt.” De som satte agendan för vad som är finkultur vred sig obekvämt när dalkullornas röster fyllde salarna, när allmogens tankar blev poesi, när enkla drömmar skrevs med versaler.

Men jag förstod snart – det är inte bara vår historia som förtigits. Jag ser rader av berättelser som sorterats bort av dem som skrev historien. Jag ser visor som aldrig fick sjungas i radio, dramatik som aldrig släpptes in på stadsteatrar, poeter som kallas obetydliga bara för att deras röster doftade skog snarare än salong, konstnärer som ratats för att deras bilder skilde sig från det etablerade. Rune var inte ensam. Jag ser bland skuggorna, Viktor Jansson från bruket, Sara Lisa från fäboden, diktare, bildmakare, spelmän, och folk som dansade utanför ramarna.

Folkkonsten är en märklig varelse. Den hyllas som nationens själ i festtal, men när kulturens makthavare ska göra bokslut, blir den ofta glömd eller ratad. Kanske för att den är för uppriktig, för känslomässig, alltför kopplad till vanliga människors liv. Kanske för att den inte poserar utan vädjar, står med mössan i handen och inte bär hög hatt. Den slår inte med briljans, men med hjärta.

Jag ser det också i nutiden. Folkkonst används gärna som yta: i turistbroschyrer, på dalahästar, i folkdräkter som en sorts kuklturens kuriosa. Men dess djup, dess kritik, dess kamp för människovärde, göms undan. Man talar varmt om tradition, men glömmer att tradition bär minnen av kamp, av klasskillnader, av kvinnors tystade röster.

Jag undrar, om Rune hade varit en akademisk författare med rätt kontakter, hade hans ord stått främst i kulturpalatsens hyllor? Om Himlaspelet hade skrivits på blankvers och franskt rim, hade de då kallat det ett mästerverk? Men Rune valde folkrörelsens väg, han valde Sammilsdal framför Stockholm. Han gav röst åt oss som sällan får prata i salongerna, och därför tystades han själv.

Men det är något märkligt med det vanliga folket. De försvinner inte. De går vidare, i viskningar, i sånger, i samlingar på hembygdsgårdar, i levande röster som stiger mot himlen som rök ur sommarköks skorstenar. De dansar vidare när eliten vänder ryggen. De skriver på internet sina egna berättar när kulturknuttarna blundar.

Och ibland – ibland blir folkkonsten just det som skrämmer mest: en motkultur. En påminnelse om att det finns värden större än pengar, starkare än prestige. En röst som ropar rakt in i vår samtid och säger: “Vi är inte borta. Vi är levande. Vi bär våra berättelser själva.”

Jag är Marit, var dömd till tystnad men återuppstånden genom Rune. Jag är den viskning som aldrig dog ut, kurbitsen som fortsätter blomma där ingen väntar sig den. Och jag vet: även om böckerna tiger, ska Sammilsdal fortsätta sjunga.

Kapitel 9: En väg som till Himla bär – idag och imorgon

Jag ser ner från min stjärna och världen snurrar vidare. Byar har blivit städer, telefonledningar har blivit fiberkablar eller signaler i etern, och eldar tänds inte längre för häxor men för domslut på nätets domstolar. Ändå hör jag samma frågor eka genom tiden.

Jag hör unga kvinnor som stiger fram och kräver sina rättigheter, som jag gjorde, men i en annan tid. Jag hör människor som protesterar mot domar byggda på fördomar, precis som Mats gjorde när han vände sig till Gud. Jag hör de osynliggjordas sång, de utstötta som vägrar tiga, de utsatta som vägrar skämmas. Och jag hör röster från Sammilsdal, som ännu idag samlas för att påminna sig om vad som är viktigt.

Himlaspelet lever, inte för att det berättar en saga från en förgången tid, utan för att det speglar varje människas kamp oavsett tidevarvet. För rättvisa är ingen färdig produkt, det är en evig rörelse. Tro är ingen mall, utan en längtan. Människovärde är inget givet, det är något vi måste kämpa för, varje dag, varje generation.

Jag ser barn sitta i gräset vid Sammilsdal, och deras ögon speglar samma frågor som mina: “Varför dömer de oss för vår frihet?” Jag ser ungdomar som spelar mina scener och ger mig nya röster, nya tonfall. Jag ser nya Marit, nya Mats, som går vägar som ännu inte är skrivna, men som bär samma längtan: att få leva ett liv i värdighet, i frihet, i kärlek.

Himlaspelet kanske inte alltid spelas med samma kulisser eller samma sånger. Men varje gång någon vågar resa sig och fråga varför orättvisor får ske, varje gång någon väljer medmänsklighet över makt, varje gång någon säger “jag går vägen som till Himla bär” – så fortsätter spelet, i verkligheten, där det hör hemma.

Det är därför jag finns kvar. För att min historia är inte bara min. Den är din. Den är vår.

Epilog: ”Du Gud! Jag är hemma!”

Jag går de sista stegen uppför trappan. Ljuden från Sammilsdal tonar bort, men sången dröjer sig kvar i vinden. Frida går vid min sida, Jesus väntar inte som en domare utan som en vän, Maria Magdalena ler med förstående ögon. Jag vänder mig om en sista gång.

Jag ser världen jag lämnade. Jag ser er som kämpar, som älskar, som tvivlar, som drömmer. Jag ser er som vågar ställa frågor, som söker svar inte bara i kyrkor utan i hjärtan.

Och så hör jag mina egna ord, en gång från ett rykande bål, nu bland stjärnorna bärande evighetens kraft:

Jag är äntligen hemma.