Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Välj vilka cookies du tillåter.
Läs mer i vår integritetspolicy
Jörgen Thornberg
Before the Birth of Venus - Före Venus födelse, 2026
Digital
50 × 70 cm
2 900 kr
Before the Birth of Venus - Före Venus födelse
SVENSK TEXT PÅ SLUTET
Introduction
Once, the seabed was a peaceful place, long before the goddess of love, Venus—Aphrodite to the Greeks—rose from the sea's foam and stirred trouble among gods and mortals alike.
In this imaginative composition, the natural spirals of seashells, the symmetry of scallops, and the golden shapes of geometry converge in a colourful underwater universe. Order and harmony still prevail—no jealousy, no extramarital affairs, no Trojan wars. Even the ocean currents seem to be taking it easy.
According to Greek mythology, Aphrodite was born from the aftermath of an exceptionally violent quarrel among the primordial gods. Her arrival would have consequences few could have foreseen.
The idea that storms, hurricanes, and tsunamis began only after her birth is, of course, an artistic exaggeration. But given the emotional and political disasters she helped cause, the suggestion is not entirely without humour.
Before the Birth of Venus is therefore a playful tribute to the last imaginable moment of complete peace of mind – before beauty discovered its power and love began complicating existence.
"Before Venus Came Along
A Seabed Ballad
Before fair Venus rose from foam,
The sea was quite a peaceful home.
The shells were happy, pearls were bright,
And no one quarrelled day or night.
The seahorses had no affairs,
The oysters lived without their cares.
No jealous gods, no broken hearts,
No Cupid shooting poisoned darts.
No golden apples, Trojan wars,
No lovers creeping through back doors.
No husbands weaving secret nets,
No gods collecting love's regrets.
Then Cronus swung his dreadful blade,
And quite a family mess was made.
The sea turned white, the heavens sighed,
And Venus rose upon the tide.
She smiled – and peace was swept away,
The gods had scandals every day.
And ever since that fateful hour,
Love has been the greatest power.
So if you seek a quiet life,
Without a scandal, war or strife,
Take one good look beneath the sea –
Before Miss Venus came to be!”
Malmö, November 2026
Before the Birth of Venus - A light-hearted reflection on the last peaceful moment on the seabed – before love became a global problem.
Prologue – when the sea still behaved itself
There was a time when the sea was a fairly respectable place. Seashells stayed where they were, seahorses swam about without having to explain where they were going, and mussels kept themselves to themselves. Nobody had invented jealousy, nobody needed a marriage counsellor, and no god had yet found a reason to throw a golden apple at civilisation.
On the seabed, a tranquillity now prevailed, one encountered only in advertisements for exclusive spa resorts. Spirals turned slowly, shells grew according to mathematical principles, and geometric forms seemed to coexist in perfect harmony. Even the pyramids stood still, although, admittedly, that is their speciality.
This is the moment my painting, Before the Birth of Venus, attempts to capture. Not the creation of the world or its destruction, but that brief, happy interval when everything still worked.
Soon, Aphrodite would be born. Or Venus, as the Romans would rename her.
After that, nothing would ever be quite the same again.
Love born from a family quarrel
According to Hesiod, who wrote “Theogony” around 700 BC, the story began with a family conflict that would have driven even the most hardened family therapists to resign.
The sky god Uranus and the earth goddess Gaia had produced a large family. The problem was that Uranus did not appreciate his offspring. He kept them imprisoned deep within the earth, a situation Gaia, who bore the entire burden, found increasingly intolerable.
She therefore decided to act.
Their son Cronus was equipped with a sickle and instructed to remove a particularly essential part of his father's anatomy. The operation was carried out with a determination that would hardly have met with the approval of today's family courts.
The severed parts were thrown into the sea, where, according to Hesiod, they produced a white foam. From this emerged Aphrodite, fully grown, breathtakingly beautiful and, from the very first moment, perfectly capable of causing considerable trouble.
It is one of mythology's strangest births. No midwife, no maternity ward, and no discussion of which parent the baby resembled. Instead, there was a great deal of foam.
The Greek word aphros means foam, and Hesiod associates the goddess's name with that word. The actual linguistic derivation, however, remains uncertain.
Homer preferred a less bloody version. In the Iliad, Aphrodite is simply Zeus and Dione's daughter—a considerably more conventional family connection, although Zeus was hardly a model of marital fidelity.
But Aphrodite's birth from the foam undeniably offers greater artistic possibilities. Sandro Botticelli certainly recognised this when he painted his famous “The Birth of Venus” around 1485, in which the goddess arrives on the shore, standing on an enormous seashell.
Botticelli wisely omitted anatomical details from Hesiod's account.
A peaceful seabed before the catastrophe
In my picture, Venus has not yet arrived. The sea is therefore free from romantic intrigues, adultery and Olympian power struggles.
Instead, we find the mathematical beauty in seashells. Their spirals remind us of nature's fondness for regularity, though it would be an exaggeration to claim that every shell follows the golden ratio. Nature is more inventive than that.
The golden pyramids represent geometry's fixed order. The colourful eggs suggest the possibilities of life, still without complications. The scallops lie like little closed treasure chests, while the winding lines evoke slow-moving ocean currents.
Everything is colourful, but nothing is disturbed.
It is a universe in which beauty has not yet discovered its ability to manipulate its surroundings.
One might call it the last happy day before love was invented.
But this is, of course, an artistic fantasy. Ancient mythology does not say the sea was free of storms before Aphrodite's birth. On the contrary, violent cosmic conflicts preceded her, and the sea god Poseidon would continue to cause earthquakes and storms on his own.
Nevertheless, that does not prevent us from suspecting that Aphrodite considerably worsened the general working atmosphere on Mount Olympus.
The marriage that became public entertainment
Aphrodite married Hephaestus, Vulcan to the Romans, the skilful god of the forge who spent his days working at the anvil. He was industrious, inventive and capable of making things that no other god could create.
In short, an excellent match.
Unfortunately, he cared more about metalworking than romantic adventures, while his wife had an exceptionally lively view of what marriage could offer.
She began an affair with Ares, the god of war, known to the Romans as Mars. It may seem contradictory that the goddess of love should fall for the god of war. Still, history offers plenty of examples of opposites attracting, especially when the results are catastrophic.
Hephaestus discovered the infidelity and constructed an almost invisible metal net, which he placed over the marital bed. When the two lovers met again, the trap snapped shut.
The wronged husband then invited the gods of Olympus to witness the result.
This is not a modern scandal story. The episode is already described in Book Eight of Homer's Odyssey. The male gods gathered and laughed at the trapped lovers, while the goddesses declined to attend.
The incident might be regarded as the world's first public adultery scandal, complete with exposure, an audience and a humiliated husband.
Only the tabloids were missing, for this was a scandal at the very highest level.
Adonis, Anchises and other unfortunate relationships
Aphrodite's relationship with the mortal Adonis ended even worse. He was an exceptionally handsome young man who preferred hunting to divine company, at least whenever the hunting instinct took hold.
Aphrodite warned him about dangerous animals, but Adonis refused to listen. A wild boar killed him, and later poetry associated the goddess's grief with the origin of the anemone.
Here, for the first time, we encounter an Aphrodite who not only seduces but also suffers loss.
Her relationship with Anchises, by contrast, had considerable historical consequences, at least according to the Romans themselves. Their son Aeneas would escape to Italy after Troy's fall and become an ancestor of the people who would eventually found Rome.
Venus thus became not merely the goddess of love but also an exceptionally useful ancestress.
Julius Caesar claimed that his family descended from her through Aeneas and his son Iulus. He had a temple to Venus Genetrix, Venus the Ancestress, erected in his forum.
This must have been a satisfying pedigree for Caesar. After all, pointing to a goddess in one's family tree is a much stronger argument than citing a successful grandfather.
An apple that cost thousands of lives.
Perhaps Aphrodite's most devastating intervention began at a wedding where she was not even the bride.
When the sea nymph Thetis married Peleus, Eris, the goddess of discord, was not invited. She took revenge by throwing a golden apple into the festivities, inscribed with the words "To the Fairest."
Three goddesses immediately claimed the prize: Hera, Athena, and Aphrodite.
Zeus, who knew the goddesses' temperaments well, wisely declined to settle the matter. Instead, he entrusted the task to the Trojan prince Paris.
Hera offered him power. Athena offered wisdom and success in war. Aphrodite offered him the most beautiful woman in the world.
Paris chose the woman.
This might perhaps have been a defensible decision had she not already been married to Menelaus, King of Sparta.
Her name was Helen, and the result was the Trojan War.
Here we encounter a pattern that has recurred throughout history: a man is offered a choice among power, wisdom, and love, chooses love, and is subsequently astonished by the consequences.
Aphrodite had once again demonstrated her remarkable talent for turning a private affair into an international conflict.
Did Venus really invent storms?
Here, we must distinguish between mythology and artistic mischief.
I have found no support in ancient accounts for the claim that storms, hurricanes, and tsunamis first appeared after Aphrodite's birth. Hesiod already describes the sea where she was born as surging with waves, and the world of the ancient gods was far from peaceful.
Poseidon could cause storms and earthquakes without the slightest assistance from the goddess of love. Sea monsters, dangerous currents, and other problems also existed, and Aphrodite could hardly be blamed for them.
Besides, she had a more peaceful side. Under the name Aphrodite Euploia, among others, she was associated with safe navigation and favourable sea voyages. She could therefore protect sailors rather than cause their misfortunes.
But this only makes the story even more amusing.
The very same goddess who could guide a ship safely into harbour could also help bring about a situation in which an entire fleet sailed towards Troy to recover an abducted queen.
She may not have created the storms, but she certainly gave people several reasons to sail straight into them.
Epilogue – The Last Tranquillity
And so we return to the seabed.
To the shells, the spirals, the golden forms, and the curious little objects suspended in a sea where time itself seems to stand still.
No Helen waits for Paris, no Ares sneaks off to a secret rendezvous, and no Hephaestus sits in his workshop constructing the world's first effective adultery trap.
Nor does a Caesar need a divine ancestress to improve his political standing.
It is a world not yet entangled in the diplomatic complications of love.
The seashells know nothing of adultery. The mussels have no secret affairs, and the seahorses need not concern themselves with who is the fairest goddess on Olympus.
No goddess has yet risen from the foam and announced that beauty is a form of power.
But somewhere above this peaceful seabed, one of antiquity's most bizarre family dramas is approaching its conclusion.
Soon the sea will begin to foam. Soon Aphrodite will emerge.
And soon gods and mortals alike will discover that love, wonderful as it is, can also bring jealousy, infidelity, war, lost fortunes, and other inconveniences against which nobody has yet had any reason to insure themselves.
That is why my picture is called “Before the Birth of Venus”. It depicts more than a peaceful sea; it captures the last moment in world history before anyone had suffered romantic troubles.
And if the seashells had known what was coming, they would probably have done the only sensible thing.
Retreated into their shells.
PS
The story of Aphrodite's birth from sea foam appears in Hesiod's “Theogony”, particularly in lines 176–206. Homer offers an alternative account of her descent from Zeus and Dione. However, the painting's humorous version of history, rather than an established belief in antiquity, suggests that the sea was calm before her birth.
For readers who want to explore the original account, Hesiod's Theogony is available in English translation from the Harvard Centre for Hellenic Studies.
Före Venus födelse
Introduktion
Det fanns en tid då havsbottnen ännu var en fridfull plats, långt innan kärlekens gudinna Venus – grekernas Afrodite – steg upp ur havets skum och började ställa till oreda bland både gudar och människor.
I denna fantasifulla komposition möts snäckornas naturliga spiraler, musslornas symmetri och geometrins gyllene former i ett färgsprakande undervattensuniversum. Här råder fortfarande ordning och harmoni. Ingen svartsjuka, inga otrohetsaffärer, inga trojanska krig. Till och med havsströmmarna tycks ta det lugnt.
Enligt den grekiska mytologin föddes Afrodite ur följderna av ett synnerligen våldsamt familjegräl bland urtidsgudarna. Hennes ankomst skulle därefter få konsekvenser som knappast någon kunde ha förutsett.
Att stormar, orkaner och tsunamier skulle ha uppstått först efter hennes födelse är förstås en konstnärlig överdrift. Men med tanke på alla de känslomässiga och politiska katastrofer hon bidrog till är tanken inte alldeles utan humor.
Före Venus födelse är därför en lekfull hyllning till den sista tänkbara stunden av fullständig sinnesfrid – innan skönheten upptäckte sin makt och kärleken började komplicera tillvaron.
Före Venus födelse
”En munter betraktelse över den sista fridfulla stunden på havsbottnen – innan kärleken blev ett världsproblem.”
Prolog – När havet ännu skötte sig
Det fanns en tid då havet var en ganska anständig plats. Snäckorna låg där de låg, sjöhästarna simmade utan att behöva förklara vart de var på väg, och musslorna höll sig för sig själva. Ingen hade uppfunnit svartsjukan, ingen behövde anlita en äktenskapsrådgivare och ingen gud hade ännu funnit anledning att kasta ett gyllene äpple i huvudet på civilisationen.
På havsbottnen rådde en stillhet som numera endast förekommer i reklam för exklusiva spa-anläggningar. Spiralerna snurrade långsamt, snäckorna växte enligt matematiska principer och de geometriska formerna tycktes leva i fullständig harmoni. Till och med pyramiderna stod stilla, vilket förvisso är deras specialitet.
Detta är ögonblicket som min målning ”Före Venus födelse” försöker fånga. Inte världens skapelse, inte heller dess undergång, utan den korta och lyckliga mellanperioden då allt ännu fungerade.
För snart skulle Afrodite födas. Eller Venus som Romarna döpte henne.
Därefter blev ingenting riktigt som förut.
Kärleken som föddes ur ett familjegräl
Enligt Hesiodos, som skrev sin ”Theogonin” omkring 700 f.Kr., började historien med en familjekonflikt av det slag som skulle ha fått även de mest luttrade familjeterapeuter att säga upp sig.
Himmelsguden Uranos hade tillsammans med jordgudinnan Gaia skaffat en omfattande barnaskara. Problemet var att Uranus inte uppskattade sina avkommor. Han höll dem instängda i jordens inre, vilket Gaia, som av naturliga skäl fick bära hela bördan, fann alltmer outhärdligt.
Hon beslöt därför att göra någonting åt saken.
Sonen Kronos utrustades med en skära och fick i uppdrag att avlägsna en synnerligen väsentlig del av sin fars anatomi. Uppdraget genomfördes med en beslutsamhet som knappast skulle ha godkänts av dagens familjerätt.
De avskurna kroppsdelarna kastades i havet, där de enligt Hesiodos gav upphov till ett vitt skum. Ur detta steg framträder Afrodite, fullvuxen, underskön och redan från första ögonblicket kapabel att ställa till med betydande oreda.
Det är en av mytologins märkligaste födslar. Ingen barnmorska, ingen förlossningsavdelning och ingen diskussion om vem barnet liknade. Däremot en hel del skum.
Det grekiska ordet ”aphros” betyder just skum, och Hesiodos förknippar gudinnans namn med det ordet. Den språkhistoriska förklaringen är dock osäker.
Homeros föredrog en mindre blodig version. I ”Iliaden” är Afrodite helt enkelt dotter till Zeus och Dione. En betydligt mer konventionell släktförbindelse, även om Zeus knappast var någon förebild när det gällde äktenskaplig trohet.
Men den skumfödda Afrodite har onekligen större konstnärliga kvaliteter. Det insåg inte minst Sandro Botticelli när han omkring 1485 målade sin berömda ”Venus födelse”, där gudinnan anländer till stranden stående på en jättelik snäcka.
Botticelli valde klokt att utelämna de anatomiska detaljerna från Hesiodos berättelse.
En stillsam havsbotten före katastrofen
I min målning har Venus ännu inte anlänt. Havet är därför befriat från kärleksintriger, äktenskapsbrott och olympiska maktkamper.
Här finns i stället snäckornas matematiska skönhet. Deras spiraler påminner om naturens förkärlek för regelbundenhet, även om det vore överdrivet att påstå att varje snäcka följer det gyllene snittet. Naturen är mer uppfinningsrik än så.
De gyllene pyramiderna representerar geometrins fasta ordning. De färggranna äggen antyder livets möjligheter, ännu utan komplikationer. Musslorna ligger som små slutna skattkistor, och de vindlande linjerna för tanken till långsamma havsströmmar.
Allt är färgstarkt, men ingenting är upprört.
Det är ett universum där skönheten ännu inte har upptäckt sin förmåga att manipulera omgivningen.
Man skulle kunna kalla det den sista lyckliga dagen före kärlekens uppfinning.
Men det är naturligtvis en konstnärlig fantasi. Den antika mytologin berättar inte att havet var stormfritt före Afrodites födelse. Tvärtom föregicks hon av våldsamma kosmiska konflikter, och havsguden Poseidon skulle fortsätta att orsaka jordbävningar och stormar helt på egen hand.
Det hindrar oss emellertid inte från att misstänka att Afrodite avsevärt försämrade det allmänna arbetsklimatet på Olympen.
Äktenskapet som blev ett offentligt nöje
Afrodite gifte sig med Hefaistos, romarnas Vulcanus, den skicklige smidesguden som tillbringade sina dagar vid ässjan. Han var arbetsam, uppfinningsrik och tillverkade föremål som ingen annan gud kunde skapa.
Kort sagt: ett gott parti.
Tyvärr var han också mer intresserad av metallbearbetning än av romantiska äventyr, medan hans hustru hade en synnerligen livlig syn på äktenskapets möjligheter.
Hon inledde ett förhållande med krigsguden Ares, romarnas Mars. Att kärlekens gudinna föll för krigets gud kan förefalla motsägelsefullt, men historien erbjuder gott om exempel på att motsatser attraherar varandra, särskilt när resultatet blir katastrofalt.
Hefaistos upptäckte otroheten och konstruerade ett nästan osynligt metallnät som han lade över äktenskapssängen. När de båda älskande återigen träffades slog fällan igen.
Därefter bjöd den försmådde maken in Olympens gudar för att bevittna resultatet.
Detta är ingen modern skandalhistoria. Episoden återges redan i åttonde sången i Homeros ”Odysséen”. De manliga gudarna samlades och skrattade åt de infångade älskande, medan gudinnorna avstod från föreställningen.
Man kan betrakta händelsen som världshistoriens första offentliga otrohetsskandal, komplett med avslöjande, en publik och en förödmjukad äkta man.
Endast kvällstidningarna saknades, för det här var en skandal på högsta nivå.
Adonis, Anchises och andra olyckliga förbindelser
Afrodites förhållande med den dödlige Adonis slutade ännu sämre. Han var en ovanligt vacker yngling som föredrog jakt framför gudomligt sällskap, åtminstone när jaktlusten satte in.
Afrodite varnade honom för farliga djur, men Adonis lyssnade inte. Ett vildsvin blev hans död, och gudinnans sorg förknippades i senare diktning med anemonens uppkomst.
Här möter vi för första gången en Afrodite som inte bara förför utan också förlorar.
Hennes förbindelse med Anchises fick däremot betydande historiska konsekvenser, åtminstone enligt romarnas egen uppfattning. Deras son Aeneas skulle efter Trojas fall fly till Italien och bli stamfader till det folk som så småningom grundade Rom.
Därmed blev Venus inte bara kärlekens gudinna utan också en synnerligen användbar släktmoder.
Julius Caesar hävdade att hans familj härstammade från henne genom Aeneas och hans son Iulus. Han lät uppföra ett tempel åt ”Venus Genetrix”, Venus Stammodern, på sitt forum.
Det måste ha varit en tillfredsställande härstamning för Caesar. Att kunna hänvisa till en gudinna i släktträdet är trots allt ett betydligt starkare argument än att hänvisa till en framgångsrik farfar.
Ett äpple som kostade tusentals människoliv
Afrodites kanske mest förödande ingripande började med ett bröllop där hon inte ens var huvudpersonen.
När havsnymfen Thetis gifte sig med Peleus hade osämjans gudinna Eris inte blivit inbjuden. Hon hämnades genom att kasta in ett gyllene äpple med orden ”Till den vackraste”.
Tre gudinnor gjorde omedelbart anspråk på utmärkelsen: Hera, Athena och Afrodite.
Zeus, som hade betydande erfarenhet av gudinnors temperament, avstod klokt från att avgöra saken. I stället överlät han uppdraget till den trojanske prinsen Paris.
Hera erbjöd honom makt. Athena erbjöd visdom och framgång i krig. Afrodite erbjöd världens vackraste kvinna.
Paris valde kvinnan.
Det hade möjligen varit ett försvarbart beslut om hon inte redan hade varit gift med Menelaos, kung av Sparta.
Kvinnan hette Helena, och följden blev det trojanska kriget.
Här finns ett mönster som återkommer genom historien: en man ställs inför valet mellan makt, klokhet och kärlek, väljer kärleken och blir därefter förvånad över konsekvenserna.
Afrodite hade återigen visat sin särskilda begåvning för att förvandla en privat angelägenhet till en internationell konflikt.
Uppfann verkligen Venus stormarna?
Här måste vi skilja mellan mytologi och konstnärlig skadeglädje.
Jag har inte funnit något stöd i de antika berättelserna för påståendet att stormar, orkaner och tsunamier uppstod först efter Afrodites födelse. Hesiodos beskriver redan det hav där hennes födelse förbereds som vågsvallande, och det antika gudaväldet var långt ifrån fridfullt.
Poseidon kunde åstadkomma stormar och jordbävningar utan minsta hjälp från kärlekens gudinna. Det fanns också havsmonster, farliga strömmar och andra problem som knappast kan skyllas på Afrodite.
Dessutom hade hon en fredligare sida. Under bland annat namnet ”Afrodite Euploia” förknippades hon med god sjöfart och gynnsamma överfarter. Hon kunde alltså vara sjömännens beskyddarinna snarare än deras olycka.
Men detta gör bara historien roligare.
Samma gudinna som kunde hjälpa ett fartyg tryggt i hamn kunde också bidra till att en hel flotta seglade mot Troja för att återbörda en bortförd drottning.
Hon skapade kanske inte stormarna. Men hon gav människorna flera skäl att segla rakt in i dem.
Epilog – Den sista stillheten
Och så återvänder vi till havsbottnen.
Till snäckorna, spiralerna, de gyllene formerna och de märkliga små föremålen som svävar i ett hav där tiden ännu tycks stå stilla.
Här finns ingen Helena som väntar på Paris, ingen Ares som smyger till ett hemligt möte och ingen Hefaistos som sitter i sin verkstad och tillverkar världens första effektiva otrohetsfälla.
Inte heller finns det någon Caesar som behöver en gudomlig anmoder för att förbättra sitt politiska anseende.
Det är en värld som ännu inte har blivit föremål för kärlekens diplomatiska komplikationer.
Snäckorna känner inte till begreppet äktenskapsbrott. Musslorna har inga hemliga förbindelser, och sjöhästarna behöver inte bekymra sig om vem som är vackrast på Olympen.
Ännu har ingen gudinna stigit upp ur skummet och förklarat att skönheten är en maktfaktor.
Men någonstans ovanför denna fridfulla havsbotten håller ett av antikens mest bisarra familjedramer på att nå sin upplösning.
Snart kommer havet att skumma. Snart kommer Afrodite att stiga fram.
Och snart kommer gudar och människor att upptäcka att kärleken visserligen är underbar, men också kan medföra svartsjuka, otrohet, krig, förlorade förmögenheter och andra olägenheter som ingen hittills har haft anledning att försäkra sig mot.
Min målning heter därför ”Före Venus födelse”. Den föreställer inte bara ett stilla hav. Den föreställer den sista stund i världshistorien då ingen ännu hade kärleksbekymmer.
Och om havets snäckor hade anat vad som väntade, skulle de förmodligen ha gjort det enda förnuftiga. Dragit sig tillbaka in i sina skal.
PS
Berättelsen om den skumfödda Afrodite återfinns i Hesiodos ”Theogonin”, särskilt verserna 176–206. Den alternativa härstamningen från Zeus och Dione finns hos Homeros. Att havet skulle ha varit lugnt före hennes födelse är däremot målningens egen humoristiska historieskrivning, inte en belagd antik föreställning.
För den som vill läsa originalberättelsen finns ”Hesiodos Theogonin” i engelsk översättning från Harvard Center for Hellenic Studies (https://chs.harvard.edu/primary-source/hesiod-theogony-sb/?utm_source=chatgpt.com).

Jörgen Thornberg
Before the Birth of Venus - Före Venus födelse, 2026
Digital
50 × 70 cm
2 900 kr
Before the Birth of Venus - Före Venus födelse
SVENSK TEXT PÅ SLUTET
Introduction
Once, the seabed was a peaceful place, long before the goddess of love, Venus—Aphrodite to the Greeks—rose from the sea's foam and stirred trouble among gods and mortals alike.
In this imaginative composition, the natural spirals of seashells, the symmetry of scallops, and the golden shapes of geometry converge in a colourful underwater universe. Order and harmony still prevail—no jealousy, no extramarital affairs, no Trojan wars. Even the ocean currents seem to be taking it easy.
According to Greek mythology, Aphrodite was born from the aftermath of an exceptionally violent quarrel among the primordial gods. Her arrival would have consequences few could have foreseen.
The idea that storms, hurricanes, and tsunamis began only after her birth is, of course, an artistic exaggeration. But given the emotional and political disasters she helped cause, the suggestion is not entirely without humour.
Before the Birth of Venus is therefore a playful tribute to the last imaginable moment of complete peace of mind – before beauty discovered its power and love began complicating existence.
"Before Venus Came Along
A Seabed Ballad
Before fair Venus rose from foam,
The sea was quite a peaceful home.
The shells were happy, pearls were bright,
And no one quarrelled day or night.
The seahorses had no affairs,
The oysters lived without their cares.
No jealous gods, no broken hearts,
No Cupid shooting poisoned darts.
No golden apples, Trojan wars,
No lovers creeping through back doors.
No husbands weaving secret nets,
No gods collecting love's regrets.
Then Cronus swung his dreadful blade,
And quite a family mess was made.
The sea turned white, the heavens sighed,
And Venus rose upon the tide.
She smiled – and peace was swept away,
The gods had scandals every day.
And ever since that fateful hour,
Love has been the greatest power.
So if you seek a quiet life,
Without a scandal, war or strife,
Take one good look beneath the sea –
Before Miss Venus came to be!”
Malmö, November 2026
Before the Birth of Venus - A light-hearted reflection on the last peaceful moment on the seabed – before love became a global problem.
Prologue – when the sea still behaved itself
There was a time when the sea was a fairly respectable place. Seashells stayed where they were, seahorses swam about without having to explain where they were going, and mussels kept themselves to themselves. Nobody had invented jealousy, nobody needed a marriage counsellor, and no god had yet found a reason to throw a golden apple at civilisation.
On the seabed, a tranquillity now prevailed, one encountered only in advertisements for exclusive spa resorts. Spirals turned slowly, shells grew according to mathematical principles, and geometric forms seemed to coexist in perfect harmony. Even the pyramids stood still, although, admittedly, that is their speciality.
This is the moment my painting, Before the Birth of Venus, attempts to capture. Not the creation of the world or its destruction, but that brief, happy interval when everything still worked.
Soon, Aphrodite would be born. Or Venus, as the Romans would rename her.
After that, nothing would ever be quite the same again.
Love born from a family quarrel
According to Hesiod, who wrote “Theogony” around 700 BC, the story began with a family conflict that would have driven even the most hardened family therapists to resign.
The sky god Uranus and the earth goddess Gaia had produced a large family. The problem was that Uranus did not appreciate his offspring. He kept them imprisoned deep within the earth, a situation Gaia, who bore the entire burden, found increasingly intolerable.
She therefore decided to act.
Their son Cronus was equipped with a sickle and instructed to remove a particularly essential part of his father's anatomy. The operation was carried out with a determination that would hardly have met with the approval of today's family courts.
The severed parts were thrown into the sea, where, according to Hesiod, they produced a white foam. From this emerged Aphrodite, fully grown, breathtakingly beautiful and, from the very first moment, perfectly capable of causing considerable trouble.
It is one of mythology's strangest births. No midwife, no maternity ward, and no discussion of which parent the baby resembled. Instead, there was a great deal of foam.
The Greek word aphros means foam, and Hesiod associates the goddess's name with that word. The actual linguistic derivation, however, remains uncertain.
Homer preferred a less bloody version. In the Iliad, Aphrodite is simply Zeus and Dione's daughter—a considerably more conventional family connection, although Zeus was hardly a model of marital fidelity.
But Aphrodite's birth from the foam undeniably offers greater artistic possibilities. Sandro Botticelli certainly recognised this when he painted his famous “The Birth of Venus” around 1485, in which the goddess arrives on the shore, standing on an enormous seashell.
Botticelli wisely omitted anatomical details from Hesiod's account.
A peaceful seabed before the catastrophe
In my picture, Venus has not yet arrived. The sea is therefore free from romantic intrigues, adultery and Olympian power struggles.
Instead, we find the mathematical beauty in seashells. Their spirals remind us of nature's fondness for regularity, though it would be an exaggeration to claim that every shell follows the golden ratio. Nature is more inventive than that.
The golden pyramids represent geometry's fixed order. The colourful eggs suggest the possibilities of life, still without complications. The scallops lie like little closed treasure chests, while the winding lines evoke slow-moving ocean currents.
Everything is colourful, but nothing is disturbed.
It is a universe in which beauty has not yet discovered its ability to manipulate its surroundings.
One might call it the last happy day before love was invented.
But this is, of course, an artistic fantasy. Ancient mythology does not say the sea was free of storms before Aphrodite's birth. On the contrary, violent cosmic conflicts preceded her, and the sea god Poseidon would continue to cause earthquakes and storms on his own.
Nevertheless, that does not prevent us from suspecting that Aphrodite considerably worsened the general working atmosphere on Mount Olympus.
The marriage that became public entertainment
Aphrodite married Hephaestus, Vulcan to the Romans, the skilful god of the forge who spent his days working at the anvil. He was industrious, inventive and capable of making things that no other god could create.
In short, an excellent match.
Unfortunately, he cared more about metalworking than romantic adventures, while his wife had an exceptionally lively view of what marriage could offer.
She began an affair with Ares, the god of war, known to the Romans as Mars. It may seem contradictory that the goddess of love should fall for the god of war. Still, history offers plenty of examples of opposites attracting, especially when the results are catastrophic.
Hephaestus discovered the infidelity and constructed an almost invisible metal net, which he placed over the marital bed. When the two lovers met again, the trap snapped shut.
The wronged husband then invited the gods of Olympus to witness the result.
This is not a modern scandal story. The episode is already described in Book Eight of Homer's Odyssey. The male gods gathered and laughed at the trapped lovers, while the goddesses declined to attend.
The incident might be regarded as the world's first public adultery scandal, complete with exposure, an audience and a humiliated husband.
Only the tabloids were missing, for this was a scandal at the very highest level.
Adonis, Anchises and other unfortunate relationships
Aphrodite's relationship with the mortal Adonis ended even worse. He was an exceptionally handsome young man who preferred hunting to divine company, at least whenever the hunting instinct took hold.
Aphrodite warned him about dangerous animals, but Adonis refused to listen. A wild boar killed him, and later poetry associated the goddess's grief with the origin of the anemone.
Here, for the first time, we encounter an Aphrodite who not only seduces but also suffers loss.
Her relationship with Anchises, by contrast, had considerable historical consequences, at least according to the Romans themselves. Their son Aeneas would escape to Italy after Troy's fall and become an ancestor of the people who would eventually found Rome.
Venus thus became not merely the goddess of love but also an exceptionally useful ancestress.
Julius Caesar claimed that his family descended from her through Aeneas and his son Iulus. He had a temple to Venus Genetrix, Venus the Ancestress, erected in his forum.
This must have been a satisfying pedigree for Caesar. After all, pointing to a goddess in one's family tree is a much stronger argument than citing a successful grandfather.
An apple that cost thousands of lives.
Perhaps Aphrodite's most devastating intervention began at a wedding where she was not even the bride.
When the sea nymph Thetis married Peleus, Eris, the goddess of discord, was not invited. She took revenge by throwing a golden apple into the festivities, inscribed with the words "To the Fairest."
Three goddesses immediately claimed the prize: Hera, Athena, and Aphrodite.
Zeus, who knew the goddesses' temperaments well, wisely declined to settle the matter. Instead, he entrusted the task to the Trojan prince Paris.
Hera offered him power. Athena offered wisdom and success in war. Aphrodite offered him the most beautiful woman in the world.
Paris chose the woman.
This might perhaps have been a defensible decision had she not already been married to Menelaus, King of Sparta.
Her name was Helen, and the result was the Trojan War.
Here we encounter a pattern that has recurred throughout history: a man is offered a choice among power, wisdom, and love, chooses love, and is subsequently astonished by the consequences.
Aphrodite had once again demonstrated her remarkable talent for turning a private affair into an international conflict.
Did Venus really invent storms?
Here, we must distinguish between mythology and artistic mischief.
I have found no support in ancient accounts for the claim that storms, hurricanes, and tsunamis first appeared after Aphrodite's birth. Hesiod already describes the sea where she was born as surging with waves, and the world of the ancient gods was far from peaceful.
Poseidon could cause storms and earthquakes without the slightest assistance from the goddess of love. Sea monsters, dangerous currents, and other problems also existed, and Aphrodite could hardly be blamed for them.
Besides, she had a more peaceful side. Under the name Aphrodite Euploia, among others, she was associated with safe navigation and favourable sea voyages. She could therefore protect sailors rather than cause their misfortunes.
But this only makes the story even more amusing.
The very same goddess who could guide a ship safely into harbour could also help bring about a situation in which an entire fleet sailed towards Troy to recover an abducted queen.
She may not have created the storms, but she certainly gave people several reasons to sail straight into them.
Epilogue – The Last Tranquillity
And so we return to the seabed.
To the shells, the spirals, the golden forms, and the curious little objects suspended in a sea where time itself seems to stand still.
No Helen waits for Paris, no Ares sneaks off to a secret rendezvous, and no Hephaestus sits in his workshop constructing the world's first effective adultery trap.
Nor does a Caesar need a divine ancestress to improve his political standing.
It is a world not yet entangled in the diplomatic complications of love.
The seashells know nothing of adultery. The mussels have no secret affairs, and the seahorses need not concern themselves with who is the fairest goddess on Olympus.
No goddess has yet risen from the foam and announced that beauty is a form of power.
But somewhere above this peaceful seabed, one of antiquity's most bizarre family dramas is approaching its conclusion.
Soon the sea will begin to foam. Soon Aphrodite will emerge.
And soon gods and mortals alike will discover that love, wonderful as it is, can also bring jealousy, infidelity, war, lost fortunes, and other inconveniences against which nobody has yet had any reason to insure themselves.
That is why my picture is called “Before the Birth of Venus”. It depicts more than a peaceful sea; it captures the last moment in world history before anyone had suffered romantic troubles.
And if the seashells had known what was coming, they would probably have done the only sensible thing.
Retreated into their shells.
PS
The story of Aphrodite's birth from sea foam appears in Hesiod's “Theogony”, particularly in lines 176–206. Homer offers an alternative account of her descent from Zeus and Dione. However, the painting's humorous version of history, rather than an established belief in antiquity, suggests that the sea was calm before her birth.
For readers who want to explore the original account, Hesiod's Theogony is available in English translation from the Harvard Centre for Hellenic Studies.
Före Venus födelse
Introduktion
Det fanns en tid då havsbottnen ännu var en fridfull plats, långt innan kärlekens gudinna Venus – grekernas Afrodite – steg upp ur havets skum och började ställa till oreda bland både gudar och människor.
I denna fantasifulla komposition möts snäckornas naturliga spiraler, musslornas symmetri och geometrins gyllene former i ett färgsprakande undervattensuniversum. Här råder fortfarande ordning och harmoni. Ingen svartsjuka, inga otrohetsaffärer, inga trojanska krig. Till och med havsströmmarna tycks ta det lugnt.
Enligt den grekiska mytologin föddes Afrodite ur följderna av ett synnerligen våldsamt familjegräl bland urtidsgudarna. Hennes ankomst skulle därefter få konsekvenser som knappast någon kunde ha förutsett.
Att stormar, orkaner och tsunamier skulle ha uppstått först efter hennes födelse är förstås en konstnärlig överdrift. Men med tanke på alla de känslomässiga och politiska katastrofer hon bidrog till är tanken inte alldeles utan humor.
Före Venus födelse är därför en lekfull hyllning till den sista tänkbara stunden av fullständig sinnesfrid – innan skönheten upptäckte sin makt och kärleken började komplicera tillvaron.
Före Venus födelse
”En munter betraktelse över den sista fridfulla stunden på havsbottnen – innan kärleken blev ett världsproblem.”
Prolog – När havet ännu skötte sig
Det fanns en tid då havet var en ganska anständig plats. Snäckorna låg där de låg, sjöhästarna simmade utan att behöva förklara vart de var på väg, och musslorna höll sig för sig själva. Ingen hade uppfunnit svartsjukan, ingen behövde anlita en äktenskapsrådgivare och ingen gud hade ännu funnit anledning att kasta ett gyllene äpple i huvudet på civilisationen.
På havsbottnen rådde en stillhet som numera endast förekommer i reklam för exklusiva spa-anläggningar. Spiralerna snurrade långsamt, snäckorna växte enligt matematiska principer och de geometriska formerna tycktes leva i fullständig harmoni. Till och med pyramiderna stod stilla, vilket förvisso är deras specialitet.
Detta är ögonblicket som min målning ”Före Venus födelse” försöker fånga. Inte världens skapelse, inte heller dess undergång, utan den korta och lyckliga mellanperioden då allt ännu fungerade.
För snart skulle Afrodite födas. Eller Venus som Romarna döpte henne.
Därefter blev ingenting riktigt som förut.
Kärleken som föddes ur ett familjegräl
Enligt Hesiodos, som skrev sin ”Theogonin” omkring 700 f.Kr., började historien med en familjekonflikt av det slag som skulle ha fått även de mest luttrade familjeterapeuter att säga upp sig.
Himmelsguden Uranos hade tillsammans med jordgudinnan Gaia skaffat en omfattande barnaskara. Problemet var att Uranus inte uppskattade sina avkommor. Han höll dem instängda i jordens inre, vilket Gaia, som av naturliga skäl fick bära hela bördan, fann alltmer outhärdligt.
Hon beslöt därför att göra någonting åt saken.
Sonen Kronos utrustades med en skära och fick i uppdrag att avlägsna en synnerligen väsentlig del av sin fars anatomi. Uppdraget genomfördes med en beslutsamhet som knappast skulle ha godkänts av dagens familjerätt.
De avskurna kroppsdelarna kastades i havet, där de enligt Hesiodos gav upphov till ett vitt skum. Ur detta steg framträder Afrodite, fullvuxen, underskön och redan från första ögonblicket kapabel att ställa till med betydande oreda.
Det är en av mytologins märkligaste födslar. Ingen barnmorska, ingen förlossningsavdelning och ingen diskussion om vem barnet liknade. Däremot en hel del skum.
Det grekiska ordet ”aphros” betyder just skum, och Hesiodos förknippar gudinnans namn med det ordet. Den språkhistoriska förklaringen är dock osäker.
Homeros föredrog en mindre blodig version. I ”Iliaden” är Afrodite helt enkelt dotter till Zeus och Dione. En betydligt mer konventionell släktförbindelse, även om Zeus knappast var någon förebild när det gällde äktenskaplig trohet.
Men den skumfödda Afrodite har onekligen större konstnärliga kvaliteter. Det insåg inte minst Sandro Botticelli när han omkring 1485 målade sin berömda ”Venus födelse”, där gudinnan anländer till stranden stående på en jättelik snäcka.
Botticelli valde klokt att utelämna de anatomiska detaljerna från Hesiodos berättelse.
En stillsam havsbotten före katastrofen
I min målning har Venus ännu inte anlänt. Havet är därför befriat från kärleksintriger, äktenskapsbrott och olympiska maktkamper.
Här finns i stället snäckornas matematiska skönhet. Deras spiraler påminner om naturens förkärlek för regelbundenhet, även om det vore överdrivet att påstå att varje snäcka följer det gyllene snittet. Naturen är mer uppfinningsrik än så.
De gyllene pyramiderna representerar geometrins fasta ordning. De färggranna äggen antyder livets möjligheter, ännu utan komplikationer. Musslorna ligger som små slutna skattkistor, och de vindlande linjerna för tanken till långsamma havsströmmar.
Allt är färgstarkt, men ingenting är upprört.
Det är ett universum där skönheten ännu inte har upptäckt sin förmåga att manipulera omgivningen.
Man skulle kunna kalla det den sista lyckliga dagen före kärlekens uppfinning.
Men det är naturligtvis en konstnärlig fantasi. Den antika mytologin berättar inte att havet var stormfritt före Afrodites födelse. Tvärtom föregicks hon av våldsamma kosmiska konflikter, och havsguden Poseidon skulle fortsätta att orsaka jordbävningar och stormar helt på egen hand.
Det hindrar oss emellertid inte från att misstänka att Afrodite avsevärt försämrade det allmänna arbetsklimatet på Olympen.
Äktenskapet som blev ett offentligt nöje
Afrodite gifte sig med Hefaistos, romarnas Vulcanus, den skicklige smidesguden som tillbringade sina dagar vid ässjan. Han var arbetsam, uppfinningsrik och tillverkade föremål som ingen annan gud kunde skapa.
Kort sagt: ett gott parti.
Tyvärr var han också mer intresserad av metallbearbetning än av romantiska äventyr, medan hans hustru hade en synnerligen livlig syn på äktenskapets möjligheter.
Hon inledde ett förhållande med krigsguden Ares, romarnas Mars. Att kärlekens gudinna föll för krigets gud kan förefalla motsägelsefullt, men historien erbjuder gott om exempel på att motsatser attraherar varandra, särskilt när resultatet blir katastrofalt.
Hefaistos upptäckte otroheten och konstruerade ett nästan osynligt metallnät som han lade över äktenskapssängen. När de båda älskande återigen träffades slog fällan igen.
Därefter bjöd den försmådde maken in Olympens gudar för att bevittna resultatet.
Detta är ingen modern skandalhistoria. Episoden återges redan i åttonde sången i Homeros ”Odysséen”. De manliga gudarna samlades och skrattade åt de infångade älskande, medan gudinnorna avstod från föreställningen.
Man kan betrakta händelsen som världshistoriens första offentliga otrohetsskandal, komplett med avslöjande, en publik och en förödmjukad äkta man.
Endast kvällstidningarna saknades, för det här var en skandal på högsta nivå.
Adonis, Anchises och andra olyckliga förbindelser
Afrodites förhållande med den dödlige Adonis slutade ännu sämre. Han var en ovanligt vacker yngling som föredrog jakt framför gudomligt sällskap, åtminstone när jaktlusten satte in.
Afrodite varnade honom för farliga djur, men Adonis lyssnade inte. Ett vildsvin blev hans död, och gudinnans sorg förknippades i senare diktning med anemonens uppkomst.
Här möter vi för första gången en Afrodite som inte bara förför utan också förlorar.
Hennes förbindelse med Anchises fick däremot betydande historiska konsekvenser, åtminstone enligt romarnas egen uppfattning. Deras son Aeneas skulle efter Trojas fall fly till Italien och bli stamfader till det folk som så småningom grundade Rom.
Därmed blev Venus inte bara kärlekens gudinna utan också en synnerligen användbar släktmoder.
Julius Caesar hävdade att hans familj härstammade från henne genom Aeneas och hans son Iulus. Han lät uppföra ett tempel åt ”Venus Genetrix”, Venus Stammodern, på sitt forum.
Det måste ha varit en tillfredsställande härstamning för Caesar. Att kunna hänvisa till en gudinna i släktträdet är trots allt ett betydligt starkare argument än att hänvisa till en framgångsrik farfar.
Ett äpple som kostade tusentals människoliv
Afrodites kanske mest förödande ingripande började med ett bröllop där hon inte ens var huvudpersonen.
När havsnymfen Thetis gifte sig med Peleus hade osämjans gudinna Eris inte blivit inbjuden. Hon hämnades genom att kasta in ett gyllene äpple med orden ”Till den vackraste”.
Tre gudinnor gjorde omedelbart anspråk på utmärkelsen: Hera, Athena och Afrodite.
Zeus, som hade betydande erfarenhet av gudinnors temperament, avstod klokt från att avgöra saken. I stället överlät han uppdraget till den trojanske prinsen Paris.
Hera erbjöd honom makt. Athena erbjöd visdom och framgång i krig. Afrodite erbjöd världens vackraste kvinna.
Paris valde kvinnan.
Det hade möjligen varit ett försvarbart beslut om hon inte redan hade varit gift med Menelaos, kung av Sparta.
Kvinnan hette Helena, och följden blev det trojanska kriget.
Här finns ett mönster som återkommer genom historien: en man ställs inför valet mellan makt, klokhet och kärlek, väljer kärleken och blir därefter förvånad över konsekvenserna.
Afrodite hade återigen visat sin särskilda begåvning för att förvandla en privat angelägenhet till en internationell konflikt.
Uppfann verkligen Venus stormarna?
Här måste vi skilja mellan mytologi och konstnärlig skadeglädje.
Jag har inte funnit något stöd i de antika berättelserna för påståendet att stormar, orkaner och tsunamier uppstod först efter Afrodites födelse. Hesiodos beskriver redan det hav där hennes födelse förbereds som vågsvallande, och det antika gudaväldet var långt ifrån fridfullt.
Poseidon kunde åstadkomma stormar och jordbävningar utan minsta hjälp från kärlekens gudinna. Det fanns också havsmonster, farliga strömmar och andra problem som knappast kan skyllas på Afrodite.
Dessutom hade hon en fredligare sida. Under bland annat namnet ”Afrodite Euploia” förknippades hon med god sjöfart och gynnsamma överfarter. Hon kunde alltså vara sjömännens beskyddarinna snarare än deras olycka.
Men detta gör bara historien roligare.
Samma gudinna som kunde hjälpa ett fartyg tryggt i hamn kunde också bidra till att en hel flotta seglade mot Troja för att återbörda en bortförd drottning.
Hon skapade kanske inte stormarna. Men hon gav människorna flera skäl att segla rakt in i dem.
Epilog – Den sista stillheten
Och så återvänder vi till havsbottnen.
Till snäckorna, spiralerna, de gyllene formerna och de märkliga små föremålen som svävar i ett hav där tiden ännu tycks stå stilla.
Här finns ingen Helena som väntar på Paris, ingen Ares som smyger till ett hemligt möte och ingen Hefaistos som sitter i sin verkstad och tillverkar världens första effektiva otrohetsfälla.
Inte heller finns det någon Caesar som behöver en gudomlig anmoder för att förbättra sitt politiska anseende.
Det är en värld som ännu inte har blivit föremål för kärlekens diplomatiska komplikationer.
Snäckorna känner inte till begreppet äktenskapsbrott. Musslorna har inga hemliga förbindelser, och sjöhästarna behöver inte bekymra sig om vem som är vackrast på Olympen.
Ännu har ingen gudinna stigit upp ur skummet och förklarat att skönheten är en maktfaktor.
Men någonstans ovanför denna fridfulla havsbotten håller ett av antikens mest bisarra familjedramer på att nå sin upplösning.
Snart kommer havet att skumma. Snart kommer Afrodite att stiga fram.
Och snart kommer gudar och människor att upptäcka att kärleken visserligen är underbar, men också kan medföra svartsjuka, otrohet, krig, förlorade förmögenheter och andra olägenheter som ingen hittills har haft anledning att försäkra sig mot.
Min målning heter därför ”Före Venus födelse”. Den föreställer inte bara ett stilla hav. Den föreställer den sista stund i världshistorien då ingen ännu hade kärleksbekymmer.
Och om havets snäckor hade anat vad som väntade, skulle de förmodligen ha gjort det enda förnuftiga. Dragit sig tillbaka in i sina skal.
PS
Berättelsen om den skumfödda Afrodite återfinns i Hesiodos ”Theogonin”, särskilt verserna 176–206. Den alternativa härstamningen från Zeus och Dione finns hos Homeros. Att havet skulle ha varit lugnt före hennes födelse är däremot målningens egen humoristiska historieskrivning, inte en belagd antik föreställning.
För den som vill läsa originalberättelsen finns ”Hesiodos Theogonin” i engelsk översättning från Harvard Center for Hellenic Studies (https://chs.harvard.edu/primary-source/hesiod-theogony-sb/?utm_source=chatgpt.com).
2 900 kr
Jörgen Thornberg
Malmö
Lite om bilder och mig. Translation in English at the end.
Jag är en nyfiken person som ser allt i bilder, även det jag fäster i ord, gärna tillsammans för bakom alla mina bilder finns en berättelse. Till vissa bilder hör en kortare eller längre novell som följer med bilden.
Bilder berättar historier. Jag omges av naturlig skönhet, intressanta människor och historia var jag än går. Jag använder min kamera för att dokumentera världen och blanda det jag ser med vad jag känner för att fånga den dolda magin.
Mina bilder berättar mina historier. Genom mina bilder, tryck och berättelser. Jag bjuder in dig att ta del av dessa berättelser, in i ditt liv och hem och dela min mycket personliga syn på vår värld. Mer än vad ögat ser. Jag tänker i bilder, drömmer och skriver och pratar om dem; följaktligen måste jag också skapa bilder. De blir vad jag ser, inte nödvändigtvis begränsade till verkligheten. Det finns en bild runt varje hörn. Jag hoppas att du kommer att se vad jag såg och gilla det.
Jag är också en skrivande person och till många bilder hör en kortare eller längre essay. Den följer med tavlan, tryckt på fint papper och med en personlig hälsning från mig.
Flertalet bilder startar sin resa i min kamera. Enkelt förklarat beskriver jag bilden jag ser i mitt inre, upplevd eller fantiserad. Bilden uppstår inom mig redan innan jag fått okularet till ögat. På bråkdelen av ett ögonblick ser jag vad jag vill ha och vad som kan göras med bilden. Här skall jag stoppa in en giraff, stålmannen, Titanic eller vad det är min fantasi finner ut. Ännu märkligare är att jag kommer ihåg minnesbilden långt efteråt när det blir tid att skapa verket. Om jag lyckas eller inte, är upp till betraktaren, oftast präglat av en stråk av svart humor – meningen är att man skall bli underhållen. Mina bilder blir ofta en snackis där de hänger.
Jag föredrar bilder som förmedlar ett budskap i flera lager. Vid första anblicken fylld av feel-good, en vacker utsikt, fint väder, solen skiner, blommor på ängen eller vattnet som ligger förrädiskt spegelblankt. I en sådan bild kan jag gömma min egentliga berättelse, mitt förakt för förtryckare och våldsverkare, rasister och fördomsfulla människor - ett gärna återkommande motiv mer eller mindre dolt i det vackra motivet. Jag försöker förena dem i ett gemensamt narrativ.
Bild och formgivning har löpt som en röd tråd genom livet. Fotokonst känns som en värdig final som jag gärna delar med mig.
Min genre är vid som framgår av mina bilder, temat en blandning av pop- och gatukonst i kollage som kan bestå av hundratals lager. Vissa bilder kan ta veckor, andra någon dag innan det är dags att överlämna resultatet till printverkstaden. Fine Art Prints är digitala fotocollage. I dessa kollage sker rivandet, klippandet, pusslandet, målandet, ritandet och sprayningen digitalt. Det jag monterar in kan vara hundratals år gamla bilder som jag omsorgsfullt frilägger så att de ser ut att vara en del av tavlan men också bilder skapade av mig själv efter min egen fantasi. Därefter besöks printstudion och för vissa bilder numrera en limiterad upplaga (oftast 7 exemplar) och signera för hand. Vissa bilder kan köpas i olika format. Det är bara att fråga efter vilka. Gillar man en bild som är 70x100 men inte har plats på väggen, går den kanske att få i 50x70 cm istället. Frågan är fri.
Metoden Giclée eller Fine Art Print som det också kallas är det moderna sättet för framställning av grafisk konst. Villkoret för denna typ av utskrifter är att en högkvalitativ storformatskrivare används med åldersbeständigt färgpigment och konstnärspapper eller i förekommande fall på duk. Pappret som används möter de krav på livslängd som ställs av museer och gallerier. Normalt säljer jag mina bilder oinramade så att den nya ägaren själv kan bestämma hur de skall se ut, med eller utan passepartout färg på ram, med eller utan glas etc..
Under många år ställde jag bara ut på nätet, i valda grupper och på min egen Facebooksida - https://www.facebook.com/jorgen.thornberg.9
Jag finns också på en egen hemsida som tyvärr inte alltid är uppdaterad – https://www.jth.life/ Där kan du också läsa en del av de berättelser som följer med bilden.
UTSTÄLLNINGAR
Luftkastellet, oktober 2022
Konst i Lund, november 2022
Luftkastellet, mars 2023
Engleson Galleri Caroli, april 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Galleri Caroli, oktober 2023
Toppen, Höllviken december 2023
Luftkastellet, mars 2024
Torups Galleri, mars 2024
Venice, May 2024
Luftkastellet, oktober 2024
Konst i Advent, December 2024
Galleri Engleson, Caroli December 2024
Jäger & Jansson Galleri, april 2025
A bit about pictures and me.
I'm a curious person who sees everything in pictures, even what I express in words, often combining them, for behind all my pictures lies a story. These narratives, some as short as a single image and others as long as a novel, are the heart and soul of my work.
Pictures tell stories. Wherever I go, I'm surrounded by natural beauty, exciting people, and history. I use my camera to document the world and blend what I see with what I feel to capture the hidden magic.
My images tell my stories. Through my pictures, prints, and narratives, I invite you to partake in these stories in your life and home and share my deeply personal perspective of our world. More than meets the eye. I think in pictures, dream, write, and talk about them; consequently, I must create images too. They become what I see, not necessarily confined to reality. There's a picture around every corner. I hope you'll see what I saw and enjoy it.
I'm also a writer, and many images come with a shorter or longer essay. It accompanies the painting, printed on fine paper with my personal greeting.
Many pictures start their journey on my camera. Simply put, I describe the image I see in my mind, experienced or imagined. The image arises within me even before I bring the eyepiece to my eye. In a fraction of a moment, I see what I want and what can be done with the picture. Here, I'll insert a giraffe, Superman, the Titanic, or whatever my imagination conjures up. Even stranger is that I remember the mental image long after it's time to create the work. Whether I succeed is up to the observer, often imbued with a streak of black humour – the aim is to entertain. My pictures usually become a talking point wherever they hang.
I prefer pictures that convey a message in multiple layers. At first glance, they're filled with feel-good vibes, a beautiful view, lovely weather, the sun shining, flowers in the meadow, or the water lying deceptively calm. But beneath this surface beauty, I often conceal a deeper story, a narrative that challenges societal norms or explores the human condition. I invite you to delve into these hidden narratives and discover the layers of meaning within my work.
Picture and design have been a thread running through my life. Photographic art feels like a fitting finale, and I'm happy to share it.
My genre is varied, as seen in my pictures; the theme is a blend of pop and street art in collages that can consist of hundreds of layers. Some images can take weeks, others just a day before it's time to hand over the result to the print workshop. Fine Art Prints are digital photo collages. In these collages, tearing, cutting, puzzling, painting, drawing, and spraying happen digitally. What I insert can be images hundreds of years old that I carefully extract so they appear to be part of the painting, but also images created by myself, now also generated from my imagination. Next, visit the print studio and, for certain images, number a limited edition (usually 7 copies) and sign them by hand. Some images may be available in other formats. Just ask which ones. If you like an image that's 70x100 but doesn't have space on the wall, you might be able to get it in 50x70 cm instead. The question is open.
The Giclée method, or Fine Art Print as it's also called, is the modern way of producing graphic art. This method ensures the highest quality and longevity of the artwork, using a high-quality large-format printer with archival pigment inks and artist paper or, in some cases, canvas. The paper used meets the longevity requirements set by museums and galleries. I sell my pictures unframed, allowing the new owner to personalise their artwork, confident in the lasting value and quality of the piece.
For many years, I only exhibited online, in selected groups, and on my Facebook page - https://www.facebook.com/jorgen.thornberg.9. I also have my website, which unfortunately is not constantly updated - https://www.jth.life/. You can also read some of the stories accompanying the pictures there.
EXHIBITIONS
Luftkastellet, October 2022
Art in Lund, November 2022
Luftkastellet, March 2023
Engleson Gallery Caroli, April 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Gallery Caroli, October 2023
Toppen, Höllviken December 2023
Luftkastellet, March 2024
Torup Gallery, March 2024
Venice, May 2024
UTSTÄLLNINGAR
Luftkastellet, oktober 2022
Konst i Lund, november 2022
Luftkastellet, mars 2023
Engleson Galleri Caroli, april 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Galleri Caroli, oktober 2023
Toppen, Höllviken december 2023
Luftkastellet, mars 2024
Torups Galleri, mars 2024
Venice, May 2024
Luftkastellet, October 2024
Konst i Advent, December 2024
Galleri Engleson, Caroli December 2024
Jäger & Jansson Galleri, April 2025
Utbildning
Autodidakt
Medlem i konstnärsförening
Öppna Sinnen
Med i konstrunda
Konstrundan i Skåne
Utställningar
Luftkastellet, October 2022
Art in Lund, November 2022
Luftkastellet, March 2023
Engleson Gallery Caroli, April 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Gallery Caroli, October 2023
Toppen, Höllviken December 2023
Luftkastellet, March 2024
Torup Gallery, March 2024
Venice, May 2024