Catch Me If You Can - Fånga mig om du kan

Svensk text i slutet

INTRODUCTION – When the Impossible Becomes Possible

What happens when one of the greatest sopranos in operatic history returns from eternity to meet a Skåne tenor who has made it his artistic mission to challenge the opera world's traditions? What happens if that tenor also decides to sing a female role his voice was never really meant for?

That is the starting point of this story: Birgit Nilsson and Rickard Söderberg meet in an imaginative interpretation of one of Richard Wagner’s most dramatic scenes. Birgit returns as Brünnhilde, the indomitable Valkyrie who puts love above the gods' survival. At the same time, Rickard plays her sister, Waltraute, who desperately tries to prevent the world's end. In Wagner’s opera, they confront each other in a charged musical encounter. In my picture, their disagreement becomes a far more physical confrontation, complete with swords, shields, and swirling dresses before a glowing red curtain.

Behind this playful encounter, however, lies a genuine artistic connection. Rickard Söderberg met Birgit Nilsson during his training and has carried her musical legacy ever since, so literally that he even has her portrait tattooed on his arm. Their imagined reunion therefore becomes a story about admiration, artistic role models, and art’s ability to transcend generations and the boundaries between life and death.

The reason for bringing the Valkyries together now is SVT’s planned Wagner marathon on 17 October 2026, when the entire Ring of the Nibelung will air, guided by Rickard Söderberg and Ella Petersson. Using this real event as its starting point, the story embraces the same freedom opera has so often embraced: letting imagination defy reality, making fun of solemnity, and giving the immortals one more chance to step onto the stage.

After all, who decided that a Valkyrie must be a woman, that a tenor may not sing a mezzo-soprano role, or that Birgit Nilsson must stay away from the stage simply because she happens to be dead?

“The Ballad of Two Valkyries
Upon the stage where gods and mortals meet,
Two Valkyries awake the ancient flame;
One bears the thunder in her flying feet,
The other wears a beard beneath her name.

From heaven's halls fair Birgit takes her flight,
Her golden voice still shakes Valhalla's throne;
While Rickard, clad in armour shining bright,
Pursues a queen whose fame has never flown.

“O sister mine, surrender now thy ring!
The gods shall perish if thou dost refuse!”
“Nay, foolish knight! I'd rather laugh and sing
Than yield the love that I alone may choose!”

Then swords are raised, and scarlet curtains fly,
And Wagner's ghosts look down in disbelief;
For never did a tenor dare to try
To chase a soprano beyond all grief.

“Thou bearded maid!” the mighty Birgit cries,
“Dost think thy sword can conquer such as me?
I've faced a thousand tenors twice thy size,
And sent them trembling home across the sea!”

Yet Rickard laughs and follows in her wake,
His silver helmet gleaming in the light;
“For thee, dear queen, all ancient laws I'll break,
And sing till stars surrender to the night!”

The Rhine may rise, and Valhalla may burn,
The gods may fall, their golden kingdoms fade;
Yet love and music ever shall return,
And mock the mighty ruin death hath made.

For death may close the curtain on the stage,
But cannot still the voice that once was heard;
Its echoes wander onward, age to age,
Beyond the reach of time's departing word.

And when at last the final notes are done,
And Birgit turns towards her starry throne,
She smiles upon the singer who has run
To catch a voice the heavens call their own.

“Catch me, dear boy, if catch me thou believe;
But mark these words before I take my flight:
The greatest voices never truly leave —
They merely learn to sing beyond the night.”

And Rickard stands beneath the fading glow,
Her face upon his arm, her song within;
For those who chase the stars shall surely know
That losing such a race is still to win.

Thus let the gods their ancient kingdoms lose,
Let swords grow cold and mighty empires fall;
For love alone shall have the right to choose,
And music shall outlive and conquer all.”
Malmö, October 2026

Catch Me If You Can, a story of two Valkyries, an impossible duet, and a world coming to an end.

PROLOGUE – A Visitor from Eternity

A world-famous opera singer rarely returns from the dead to sing Wagner. Even more unusual is her decision to do so alongside a bearded tenor with her portrait tattooed on his arm, who has also decided to sing a role originally written for a dramatic mezzo-soprano. Yet somewhere in eternity, Birgit Nilsson has grown tired of merely being immortal.

From her star, Stella Diva, she has long watched what happens on Earth. The opera houses still stand, Wagner is still performed, and audiences continue to marvel that people can sing for sixteen hours about a ring without anyone throwing it into the river. But she has also discovered that a certain tenor from Skåne has made it his life’s mission to challenge the opera world’s old ideas about how a singer should look, dress and behave.

She already knows Rickard Söderberg. He was one of the young singers who met her during her masterclasses, and she has come to understand that he not only admires her artistry but has also permanently immortalised her face on his body. It is a form of appreciation even the most enthusiastic opera critics weren't accustomed to expressing.

But now the young man has apparently gone a step further. He wants to sing Waltraute in “Götterdämmerung”, not with just anyone, but with Birgit Nilsson herself as Brünnhilde. The fact that the role was written for a dramatic mezzo-soprano doesn't seem to trouble him, and he apparently regards his intended stage partner's death as a practical rather than an artistic problem.

Birgit considers the matter for a moment. Over her long life, she has encountered plenty of conductors who wanted to tell her what to do, opera managers who believed they knew better, and tenors who sometimes struggled to realise they weren’t necessarily the centre of the performance. But a tenor who voluntarily wanted to become her sister was something she had never encountered before.

She smiles to herself. This could be fun.

The Man Who Defied Opera’s Rules

For much of his career, Rickard Söderberg has brought together things the opera world has long preferred to keep separate. He is a tenor, yet he has never accepted that his vocal classification should also dictate his clothes, his stage persona, or which ideas about masculinity and femininity he is allowed to challenge. To him, opera is not a museum where every role must be preserved behind glass, but a living art form in which old stories can take on new meanings when they meet another age and different people.

This attitude has sometimes attracted more attention than the singing itself. When he appears in magnificent dress, with painted nails, glitter and jewellery, some regard him as provocative and others as liberating. Yet behind the extravagant exterior stands a classically trained musician whose repertoire ranges from Baroque castrato arias and Mozart to Richard Wagner’s music dramas.

In Wermland Opera’s production of The Ring of the Nibelung, he portrayed Loge, the willful fire god who moves between worlds and loyalties, and whose cunning is often far more useful than the gods’ strength. Loge is a particularly interesting character for a singer like Rickard because he never quite allows himself to be confined by the rules that govern everyone else. He is both participant and observer, a figure who sees through the pretensions of power and takes pleasure in pointing out how ridiculous they can be.

Rickard’s interest in opera’s gender roles became even more apparent in the production “Gender Bender”, in which he and Ellika Ström Meijling turned traditional expectations upside down. Rickard sang female arias, including music from “Carmen”, while his female colleague took on music usually performed by men. It wasn’t simply about changing clothes or creating comic effects; it was about exploring what happens when we liberate music from our habitual assumptions about who has the right to express particular emotions.

At Malmö Opera, he also portrayed the personification of morality in Offenbach’s “Orpheus in the Underworld” — “A Friend of Order”. It was a particularly delightful irony. Here stood an artist famous for defying conventions, playing a character whose task was to ensure that everyone else obeyed them. Offenbach, who himself had an exceptional talent for mocking both gods and bourgeois respectability, would probably have appreciated the arrangement.

And Birgit Nilsson? She herself hardly admired unnecessary pomposity. Behind the enormous voice and the almost mythical status she had achieved on the world’s opera stages was a woman with an extraordinary sense of humour, an ability to disarm both conductors and opera managers, and a very firm understanding of her own worth.

For example, when asked how best to deal with difficult conductors, she replied that the easiest solution was to sing louder than the orchestra. The anecdote captures the humour surrounding her, regardless of the precise wording. She knew exactly how much power her voice gave her, but she also understood that a well-placed joke could sometimes be more effective than an entire opera house filled with high Cs.

Birgit and Rickard were more united by their Skåne origins and their love of opera. Both had understood that a great artist need not behave like a monument to themselves.

Birgit Nilsson and the Immortal Valkyrie

Birgit Nilsson was born in 1918 in Västra Karup on the Bjäre Peninsula and became one of the twentieth century’s most admired dramatic sopranos. Her voice had a penetrating power and clarity, making her particularly suited to Wagner’s most demanding roles. She performed on the world’s leading opera stages. For many, she became the embodiment of Brünnhilde, the Valkyrie who defies her father, Wotan, and thereby alters both her own destiny and that of the gods.

Brünnhilde is no ordinary operatic heroine. Born into the world of the gods, she loses her divinity when she defies Wotan’s will to save Siegmund. As punishment, she is placed in an enchanted sleep on a rock, surrounded by fire, until Siegfried breaks through the flames and awakens her. It is a story about power, obedience and rebellion, but also about how love can transform an immortal being into a human.

Birgit Nilsson portrayed Brünnhilde with an authority that made the role one of her greatest triumphs. She could combine tremendous vocal power with a human presence that made the gods' conflicts understandable even to someone who had never opened a Wagner score. Yet her success rested on more than her voice. She had remarkable musical discipline, an ability to conserve her energy, and an almost unfailing instinct for shaping a dramatic phrase.

Her humour also became legendary. When asked about the secret of her long career, she is said to have replied that it required good nerves, comfortable shoes and the ability to say no. When someone wondered whether it wasn't difficult to sing Wagner night after night, she could, with her characteristic self-irony, point out that it was at least easier than milking cows back on the farm.

When she died in 2005, she left an artistic legacy that continues to influence the opera world. Rickard Söderberg is among those who have kept her memory alive, both by participating in the Birgit Nilsson Days and by openly admiring her artistry. In 2018, he also created a special Birgit Nilsson pastry inspired by her birthplace, combining elderflower, blackberry, and chocolate.

His portrait tattoo on his arm also adds a special dimension to their imagined reunion. Birgit needs only a glance at the tattoo to realise she had already been there long before she returned.

One can even imagine her examining the portrait with the same critical eye she applied to her own photographs, then declaring the likeness acceptable. However, the artist might have been a little too generous with the wrinkles.

Two Sisters and a Cursed Ring

To understand what awaits the two singers, we must return to Richard Wagner and the final part of his monumental opera cycle, The Ring of the Nibelung.

In “Götterdämmerung”, or “Twilight of the Gods”, the world of the gods is approaching its destruction. Wotan has lost his power, his spear has shattered, and the World Ash Tree has fallen. The wood lies in piles around Valhalla, where the gods await an ending no one seems able to prevent.

But the curse can still be broken. The magical ring Alberich once forged from the Rhinegold must be returned to the Rhinemaidens. Only then can the curse hanging over gods and mortals alike be lifted.

This is where Waltraute enters the narrative.

She is one of Wotan’s Valkyries and Brünnhilde’s sister. Although her father has forbidden her from seeking out her banished sister, she rides to the fire-encircled rock to plead for help. She describes the despair reigning in Valhalla and Wotan’s silent anticipation of the end.

Waltraute begs Brünnhilde to return the ring to the Rhinemaidens, but Brünnhilde firmly refuses. For Brünnhilde, the ring is no longer a symbol of power. It is a token of love from Siegfried, and she refuses to surrender it, even if the world of the gods must perish as a result.

Here, two irreconcilable ideas about what matters most clash. Waltraute regards saving the world as a duty that must take precedence over everything else, while Brünnhilde places human love above the gods' demands. This conflict makes Wagner strangely modern. How much should a person sacrifice for their own happiness, and how far does their responsibility extend towards a world threatened with destruction?

One of Wagner’s most emotionally charged scenes, it is as musically demanding as it is dramatic. A dramatic soprano sings Brünnhilde, and a dramatic mezzo-soprano or contralto sings Waltraute. Their voices must rise above an orchestra that at times seems intent on summoning the world's end.

Birgit Nilsson and Rickard Söderberg have now decided to perform this scene together.

The Duet That Could Not Be Sung

One problem: Rickard Söderberg is a tenor.

Waltraute’s part was written for a much darker female voice, with a weight and range distinct from a tenor's. Simply transferring the role to a tenor would alter both the musical colour and the relationship between the two characters. There is another problem. Birgit Nilsson was not known for allowing herself to be drowned out, and the orchestra Wagner calls for is hardly a discreet accompanist.

A traditional performance with Rickard as Waltraute and Birgit as Brünnhilde would therefore be extremely difficult to realise musically. But if one has already managed to persuade a deceased world-famous soprano to return from eternity, it would seem rather petty to let a vocal classification end the adventure.

The music will need rearranging.

With a specially written arrangement, a somewhat smaller orchestra, and suitable amplification, Rickard could use his tenor voice without attempting to imitate a mezzo-soprano. Birgit, naturally, would retain her own voice, since no sensible person would suggest otherwise.

It would no longer be Wagner exactly as Wagner wrote him. Still, it could become an encounter between two powerful stage personalities, both of whom understood the importance of daring to do something unexpected.

And perhaps Birgit, who herself had a considerable talent for mocking the opera world's solemnity, would find amusement in the fact that her sister Waltraute had suddenly grown a beard and acquired a tenor voice.

Catch Me If You Can

On stage, the sisters’ solemn plea has become something far more tangible.

The red curtain behind them glows as though all of Valhalla were already in flames. Its vast patterns evoke ancient myths, mysterious symbols, and the countless attempts humans have made since the beginning of time to understand the forces that govern their lives. The figures seem to dance, struggle, and dissolve into one another, as though all of human history had been gathered onto a single piece of fabric to witness the gods’ final performance.

Before the curtain, Waltraute charges forward, sword raised and shield held in her other hand. Her dark costume billows around her legs, and her winged helmet catches the light. Rickard Söderberg, transformed into a warrior Valkyrie, seems to have forgotten for the moment that he must ask his sister for help.

Brünnhilde flees to the right but turns back to look. Her pale dress swirls around her, her shield is held at the ready, and her long spear follows the motion. Birgit Nilsson, who, in her earthly life, had defeated numerous conductors and opera managers by far less dramatic means, appears entirely unimpressed by her pursuer.

This is where the picture departs from Wagner’s original plot and becomes its own story. In the opera, Waltraute attempts to persuade Brünnhilde to surrender the ring. In our imagination, the negotiations have clearly broken down, and the sisters’ disagreement has become a chase across the stage.

Perhaps it all began when Rickard, eager to give the role a new dimension, suggested that Waltraute enter with a drawn sword. Birgit may then have pointed out that Wagner had certainly written a dramatic scene, but hardly a fencing exhibition. When Rickard later suggested that Brünnhilde leap aside to heighten the theatrical effect, she may have replied that throughout her career she had never needed to run away from a tenor and had no intention of doing so now.

But somewhere during rehearsals, something must have gone awry.

Rickard has raised his sword, Birgit has seized her spear, and before anyone can intervene, the two Valkyries have dashed across the stage in such frenzy that the unfortunate prompter has probably taken refuge beneath her box. The conductor has struggled in vain to keep the orchestra together. Meanwhile, the director backstage desperately leafs through the score, searching for the scene in which Wagner instructs Waltraute to pursue her sister with a drawn weapon.

That scene, of course, does not exist.

But this does not trouble our two Valkyries from Skåne. Rickard seems to have discovered that a raised sword can effectively accompany a dramatic tenor phrase. Birgit, who never liked letting anyone else dictate the tempo, has decided to show that a Brünnhilde is not so easily caught.

She may also have grown tired of the ring discussion. After decades of performances in which men have stolen, forged, lost and cursed this unfortunate piece of jewellery, she may have concluded that life would be considerably simpler if people took responsibility for their own belongings.

Yet amid all this magnificent disorder, Wagner’s old question remains. What matters most: saving the world we know or defending what we love? Waltraute pursues her sister to save the gods from destruction, while Brünnhilde flees to prevent the gods’ demands from destroying the love that has made her human.

And somewhere in this extraordinary encounter between a deceased world-famous soprano and a very much living tenor, another question arises. Who is really chasing whom? Is Rickard trying to capture Birgit’s artistic greatness, or has Birgit’s immortal voice pursued him all these years, enticing him onward and compelling him to seek new forms of expression in his own art?

Perhaps that is why he has her portrait tattooed on his arm. It is hard to run away from someone you literally carry with you.

Sixteen Hours with Wagner

On 17 October 2026, Wagner will occupy an unusually prominent place on Swedish television. SVT Play plans to broadcast the complete “Ring of the Nibelung” by Deutsche Oper Berlin, directed by Stefan Herheim and conducted by Donald Runnicles.

It runs about sixteen hours of musical drama, from morning until midnight, as audiences follow the Rhinegold, the gods’ struggle for power, Siegfried’s adventures, and the final catastrophe in “Götterdämmerung”.

During the broadcast, Rickard Söderberg will join Ella Petersson for a watch party, commenting on the music, explaining the plot, and helping viewers navigate the complex relationships between gods and mortals. This task suits Rickard particularly well. He has sung Wagner himself and knows both the music’s challenges and its fascination, yet he can also make opera’s sometimes almost impenetrable world accessible to a wider audience.

Ella Petersson has encouraged viewers to fill the coffee pot and popcorn bowl for the long broadcast, which is probably sound advice. Sixteen hours of Wagner is a considerable achievement even for someone who doesn't have to stand on stage, and a little nourishment may be welcome as the gods slowly work their way toward their own destruction.

At some point during the lengthy broadcast, Waltraute will seek out Brünnhilde to deliver her desperate plea. This time, naturally, Deutsche Oper Berlin’s own singers will portray the sisters. Rickard will be in the studio, while Birgit Nilsson will be present only through her artistic legacy and the recordings that have immortalised her voice.

But anyone who has looked at our picture may find it hard not to imagine a different encounter: Birgit returns for one final performance, and Rickard, for once, gets to sing alongside his great artistic inspiration.

EPILOGUE – The One Who Could Never Be Caught

The performance is over, and the red curtain has fallen. Somewhere backstage, Rickard Söderberg has put down his sword and shield. Birgit Nilsson regards her younger colleague with amused astonishment and critical attention, as one might expect when confronted with such an escapade. It may not have been quite the Wagner the composer envisioned, but he could hardly have anticipated that a tenor from Skåne would turn Waltraute into a role for himself.

Birgit, however, has a long journey ahead. She must return to her place in eternity, where the great figures of operatic history live on in people’s memories, and no one needs to worry about opening-night nerves or disappointing ticket sales. Rickard must remain on Earth, where conventions still challenge, music still sings, and the occasional self-satisfied notion of opera’s superiority still needs puncturing.

Perhaps that is precisely why their encounter, however impossible it may be, feels so appealing. Birgit Nilsson embodies an era when an opera singer could become a world star through the power of her voice and artistic authority. Rickard Söderberg belongs to a generation that also uses the stage to question the boundaries people have drawn between themselves. Their forms of expression differ, but they share the conviction that music must transcend the rules surrounding it.

When Birgit finally disappears behind the red curtain, one can almost imagine her turning around one last time, looking at her tattooed admirer, and letting a smile form. Perhaps she has been pursuing him all along, not with sword and shield, but through the artistic example he has never quite managed to escape.

Great artists are remarkable. They leave the stage, but they never entirely disappear. Their voices keep being heard, their characters return in new interpretations, and their influence can sometimes be stronger after death than in life. Birgit Nilsson no longer needs to sing Brünnhilde to be present in Wagner’s music. She is there all the same, in every new interpretation, in every young singer trying to understand how she did it, and in every audience that can still hear her voice long after the final performance has ended.

Wagner’s gods perish as flames consume Valhalla, yet Birgit Nilsson has already survived her own demise. Rickard Söderberg still has many performances ahead of him, and somewhere between them, music continues to transcend the boundaries separating generations, gender roles and even life from death.

So who, after all, is supposed to catch whom?

Perhaps Birgit has already given us the answer. Once you become immortal, you no longer need to run particularly fast.

And anyone trying to catch her will have to keep running for a very long time.


INTRODUKTION – När det omöjliga blir möjligt

Vad händer när en av operahistoriens största sopraner återvänder från evigheten för att möta en skånsk tenor som har gjort det till sin konstnärliga livsuppgift att utmana operavärldens traditioner? Och vad händer om tenoren dessutom får för sig att sjunga en kvinnoroll som hans röst egentligen inte är skapad för?

Det är utgångspunkten för denna berättelse, där Birgit Nilsson och Rickard Söderberg möts i en fantasifull tolkning av en av Richard Wagners mest dramatiska scener. Birgit återvänder som Brünnhilde, den okuvliga valkyrian som sätter kärleken framför gudarnas överlevnad, medan Rickard tar sig an hennes syster Waltraute, som förtvivlat försöker förhindra världens undergång. I Wagners opera möts de i en laddad musikalisk konfrontation, men i min bild har deras meningsskiljaktigheter utvecklats till en betydligt mer handgriplig uppgörelse med svärd, sköldar och virvlande klänningar framför en glödande röd ridå.

Bakom det lekfulla mötet finns emellertid en verklig konstnärlig koppling. Rickard Söderberg mötte Birgit Nilsson under sin utbildning och har sedan dess burit hennes musikaliska arv med sig, så bokstavligt att han till och med har tatuerat hennes porträtt på armen. Deras tänkta återförening blir därför också en berättelse om beundran, förebilder och konstens förmåga att överskrida både generationer och de gränser som skiljer livet från döden.

Anledningen till att låta valkyriorna mötas just nu är SVT:s planerade Wagner-maraton den 17 oktober 2026, då hela Nibelungens ring ska visas med Rickard Söderberg och Ella Petersson som ciceroner. Med detta som verklig utgångspunkt tar berättelsen sig friheten att göra det som operakonsten själv så ofta har gjort: låta fantasin trotsa verkligheten, skämta med det högtidliga och ge de odödliga ännu en möjlighet att beträda scenen.

För vem har egentligen bestämt att en valkyria måste vara kvinna, att en tenor inte får sjunga mezzosopran eller att Birgit Nilsson måste hålla sig borta från scenen bara för att hon råkar vara död?

Fånga mig om du kan – en berättelse om två valkyrior, en omöjlig duett och en värld som går under.

PROLOG – Besök från evigheten

Det är inte varje dag en världsberömd operasångerska återvänder från de döda för att sjunga Wagner. Ännu mer sällsynt är det att hon gör det tillsammans med en skäggprydd tenor som har hennes porträtt tatuerat på armen och som dessutom har bestämt sig för att sjunga en roll som egentligen är skriven för en dramatisk mezzosopran. Men någonstans i evigheten har Birgit Nilsson börjat tröttna på att bara vara odödlig.

Från sin stjärna, Stella Diva, har hon under lång tid betraktat vad som händer nere på jorden. Operahusen finns fortfarande kvar, Wagner spelas alltjämt och publiken fortsätter att förundras över att människor kan sjunga i sexton timmar om en ring utan att någon lyckas kasta den i floden. Men hon har också upptäckt att en viss tenor från Skåne har gjort det till sin livsuppgift att utmana operavärldens gamla föreställningar om hur en sångare bör se ut, klä sig och uppträda.

Rickard Söderberg känner hon dessutom sedan tidigare. Han var en av de unga sångare som fick möta henne under hennes mästarkurser, och hon har förstått att han inte bara beundrar hennes konstnärskap utan också har låtit föreviga hennes ansikte på sin kropp. Det är en form av uppskattning som inte ens de mest entusiastiska operakritikerna brukade ägna sig åt.

Men nu har den unge mannen tydligen gått ett steg längre. Han vill sjunga Waltraute i Ragnarök, och inte tillsammans med vem som helst utan med Birgit Nilsson själv som Brünnhilde. Att rollen egentligen är skriven för en dramatisk mezzosopran tycks inte bekymra honom nämnvärt, och att hans tilltänkta motspelerska har varit död i över tjugo år betraktar han uppenbarligen som ett problem av mer praktisk än konstnärlig natur.

Birgit funderar ett ögonblick. Hon har under sitt långa liv mött åtskilliga dirigenter som velat bestämma över henne, operachefer som trott att de visste bättre och tenorer som ibland hade svårt att förstå att de inte var föreställningens självklara mittpunkt. Men en tenor som frivilligt ville bli hennes syster hade hon aldrig tidigare stött på.

Hon drar på munnen. Det här kan bli roligt.

Mannen som trotsade operans ordningsregler

Rickard Söderberg har under större delen av sin karriär ägnat sig åt att förena det som operavärlden länge velat hålla åtskilt. Han är tenor, men har aldrig accepterat att hans röstfack också ska bestämma hans kläder, hans sceniska uttryck eller vilka föreställningar om det manliga och det kvinnliga han får utmana. För honom är operan inte ett museum där varje roll måste förvaras bakom glas, utan en levande konstform där gamla berättelser kan få nya betydelser när de möter en annan tid och andra människor.

Det är en hållning som ibland har väckt mer uppmärksamhet än själva sången. När han uppträder i praktfulla klänningar, med målade naglar, glitter och smycken, blir han för vissa en provokation och för andra en befrielse. Men bakom det extravaganta yttre finns en klassiskt skolad musiker med en repertoar som sträcker sig från barockens kastratarior och Mozart till Richard Wagners musikdramer.

I Wermlands operas uppsättning av Nibelungens ring gestaltade han Loge, den egensinnige eldsguden som rör sig mellan världar och lojaliteter och vars list ofta är betydligt mer användbar än gudarnas styrka. Loge är en särskilt intressant gestalt för en sångare som Rickard, eftersom han aldrig riktigt låter sig fångas av de regler som gäller för alla andra. Han är både deltagare och betraktare, en figur som genomskådar maktens anspråk och gärna påpekar hur löjliga de kan vara.

Ännu tydligare blev Rickards intresse för operans könsroller i föreställningen Gender Bender, där han tillsammans med Ellika Ström Meijling vände upp och ner på de traditionella förväntningarna. Rickard sjöng kvinnliga arior, bland annat ur Carmen, medan hans kvinnliga kollega tog sig an musik som vanligen framförs av män. Det handlade inte bara om att byta kläder eller skapa komiska effekter, utan om att undersöka vad som händer när musiken befrias från våra invanda föreställningar om vem som har rätt att uttrycka vissa känslor.

På Malmö Opera gestaltade han dessutom den personifierade moralen i Offenbachs Orfeus i underjorden, en roll som i uppsättningen kallades Vän av ordning. Det var en särskilt lyckad ironi. Här stod en artist som gjort sig känd för att trotsa konventionerna och spelade en figur vars uppgift var att se till att alla andra följde dem. Offenbach, som själv hade en sällsynt förmåga att göra narr av både gudar och borgerlig respektabilitet, skulle förmodligen ha uppskattat arrangemanget.

Och Birgit Nilsson? Hon var själv ingen vän av onödigt högtravande uppträdande. Bakom den väldiga rösten och den närmast mytiska ställning hon erövrade på världens operascener fanns en kvinna med en osedvanligt utvecklad humor, en förmåga att avväpna både dirigenter och operachefer och en mycket bestämd uppfattning om sitt eget värde.

Det berättas exempelvis att hon, när hon tillfrågades om hur hon bäst hanterade svåra dirigenter, svarade att det enklaste var att sjunga starkare än orkestern. Historien är typisk för den humor som omgav henne, oavsett hur exakt replikerna föll. Hon visste mycket väl vilken makt hennes röst gav henne, men hon förstod också att ett välplacerat skämt ibland kunde vara effektivare än ett helt operahus fyllt av höga C.

Det fanns därför mer som förenade Birgit och Rickard än deras skånska ursprung och deras kärlek till operan. Båda hade förstått att en stor konstnär inte behöver uppträda som ett monument över sig själv.

Birgit Nilsson och den odödliga valkyrian

Birgit Nilsson föddes 1918 i Västra Karup på Bjärehalvön och kom att bli en av 1900-talets mest beundrade dramatiska sopraner. Hennes röst hade en genomträngande kraft och en klarhet som gjorde henne särskilt lämpad för Wagners mest krävande roller. Hon sjöng på världens främsta operascener och blev för många själva sinnebilden av Brünnhilde, den valkyria som trotsar sin far Wotan och därmed förändrar både sitt eget och gudarnas öde.

Brünnhilde är ingen vanlig operahjältinna. Hon tillhör ursprungligen gudarnas värld men förlorar sin gudomlighet när hon trotsar Wotans vilja och försöker rädda Siegmund. Som straff försänks hon i sömn på en klippa omgiven av eld, tills Siegfried bryter igenom lågorna och väcker henne. Det är en berättelse om makt, lydnad och uppror, men också om hur kärleken kan göra den odödliga till en människa.

Birgit Nilsson gestaltade Brünnhilde med en auktoritet som gjorde rollen till en av hennes stora triumfer. Hon kunde förena den väldiga vokala styrkan med en mänsklig närvaro som fick gudarnas konflikter att framstå som begripliga även för den som aldrig hade öppnat ett partitur av Wagner. Men hennes framgångar byggde inte bara på röstens styrka. Hon hade en ovanlig musikalisk disciplin, en förmåga att hushålla med sina krafter och en nästan osviklig känsla för hur en dramatisk fras skulle byggas upp.

Hennes humor blev också legendarisk. När hon fick frågan om hemligheten bakom sin långa karriär lär hon ha svarat att det handlade om goda nerver, bekväma skor och förmågan att säga nej. Och när någon undrade om det inte var svårt att sjunga Wagner kväll efter kväll, kunde hon med sin karakteristiska självironi påminna om att det åtminstone var lättare än att mjölka kor hemma på gården.

När hon dog 2005 lämnade hon efter sig ett konstnärligt arv som fortfarande präglar operavärlden. Rickard Söderberg tillhör dem som burit hennes minne vidare, både genom sitt deltagande i Birgit Nilsson-dagarna och genom sin uttalade beundran för hennes konstnärskap. År 2018 skapade han dessutom en särskild Birgit Nilsson-bakelse med smaker av fläder, björnbär och choklad, inspirerad av den trakt där hon växte upp.

Att han också har hennes porträtt tatuerat på armen ger deras planerade återförening en särskild dimension. Birgit behöver egentligen bara kasta en blick på tatueringen för att konstatera att hon redan har varit där långt innan hon själv kom tillbaka.

Man kan rentav föreställa sig att hon skulle ha granskat porträttet med samma kritiska blick som hon brukade ägna sina egna fotografier, innan hon förklarade att likheten var godtagbar men att konstnären möjligen hade varit lite väl generös med rynkorna.

Två systrar och en förbannad ring

För att förstå vad som väntar de båda sångarna måste vi återvända till Richard Wagner och den sista delen av hans väldiga operacykel Nibelungens ring.

I Ragnarök, eller Götterdämmerung, har gudarnas värld närmat sig sin undergång. Wotan har förlorat sin makt, hans spjut har krossats och världsträdet har fällts. Veden ligger staplad kring Valhall, där gudarna väntar på det slut som ingen längre tycks kunna förhindra.

Men det finns fortfarande en möjlighet att bryta förbannelsen. Den magiska ringen som Alberich en gång smidde av Rhenguldet måste återlämnas till rhendöttrarna. Först då kan den förbannelse som vilar över både gudar och människor upphöra.

Det är här Waltraute kommer in i berättelsen.

Hon är en av Wotans valkyrior och syster till Brünnhilde. Trots att hennes far har förbjudit henne att söka upp den förskjutna systern rider hon till den eldomgärdade klippan för att vädja om hjälp. Hon berättar om den förtvivlade stämningen i Valhall och Wotans tysta väntan på undergången.

Waltraute ber Brünnhilde att återlämna ringen till Rhendöttrarna, men möts av ett bestämt avvisande. För Brünnhilde är ringen inte längre en symbol för makt. Den är ett kärlekspant från Siegfried, och hon vägrar att avstå från den även om gudarnas värld därmed går under.

Här möts två oförenliga uppfattningar om vad som är viktigast. Waltraute ser världens räddning som en plikt som måste gå före allt annat, medan Brünnhilde sätter den mänskliga kärleken över gudarnas anspråk. Det är en konflikt som gör Wagner märkligt modern. Hur mycket får en människa offra för sin egen lycka och hur långt sträcker sig hennes ansvar för en värld som hotar att gå under?

Det är en av Wagners mest laddade scener, och musikaliskt är den lika krävande som den är dramatisk. Brünnhilde sjungs av en dramatisk sopran och Waltraute av en dramatisk mezzosopran eller alt. Deras röster måste kunna mötas över en orkester som stundtals tycks vilja framkalla själva världens undergång.

Det är just denna scen som Birgit Nilsson och Rickard Söderberg nu har bestämt sig för att framföra tillsammans.

Duetten som inte kunde sjungas

Problemet är bara att Rickard Söderberg är tenor.

Waltrautes parti är skrivet för en betydligt mörkare kvinnoröst, med en tyngd och ett register som skiljer sig från tenorröstens. Att utan vidare överföra rollen till en tenor skulle förändra både klangbilden och förhållandet mellan de två gestalterna. Dessutom finns det ett ytterligare problem. Birgit Nilsson var inte känd för att låta sig överröstas, och den orkester som Wagner föreskriver är knappast någon diskret ackompanjatör.

En traditionell föreställning med Rickard som Waltraute och Birgit som Brünnhilde skulle därför vara musikaliskt mycket svår att genomföra. Men om man nu redan har lyckats övertala en avliden världssopran att återvända från evigheten, vore det väl närmast småaktigt att låta ett röstfack sätta stopp för resten av äventyret.

Man får helt enkelt arrangera om musiken.

Med ett specialskrivet arrangemang, en något mindre orkester och lämplig förstärkning skulle Rickard kunna använda sin tenorröst utan att försöka imitera en mezzosopran. Birgit skulle naturligtvis behålla sin egen röst, eftersom ingen människa med förstånd skulle föreslå något annat.

Det vore inte längre Wagner precis som Wagner skrev honom, men det skulle kunna bli ett möte mellan två starka scenpersonligheter som båda förstod betydelsen av att våga något oväntat.

Och kanske skulle Birgit, som själv hade en betydande förmåga att skämta om operavärldens högtidlighet, finna nöje i att hennes syster Waltraute plötsligt hade fått både skägg och tenorröst.

Fånga mig om du kan

På scenen har den stillsamma vädjan mellan systrarna förvandlats till något betydligt mer handgripligt.

Den röda ridån bakom dem glöder som om hela Valhall redan stod i lågor. Dess väldiga mönster för tankarna till urgamla myter, mystiska tecken och människor som sedan tidernas begynnelse har försökt förstå de krafter som styr deras liv. Figurerna tycks dansa, strida och försvinna in i varandra, som om hela mänsklighetens historia hade samlats på ett enda stycke tyg för att bevittna gudarnas sista föreställning.

Framför ridån rusar Waltraute fram med höjt svärd och en sköld. Hennes mörka dräkt böljar kring benen och den bevingade hjälmen fångar ljuset. Det är Rickard Söderberg som har förvandlats till en krigisk valkyria, och han tycks för ögonblicket ha glömt att hans egentliga uppgift är att be sin syster om hjälp.

Brünnhilde flyr åt höger, men vänder samtidigt huvudet bakåt. Hennes ljusa klänning virvlar kring kroppen, skölden hålls beredd och det långa spjutet följer rörelsen. Birgit Nilsson, som under sitt jordiska liv hade besegrat åtskilliga dirigenter och operachefer med betydligt mindre dramatiska medel, verkar inte det minsta imponerad av sin förföljare.

Det är här bilden lämnar Wagners ursprungliga handling och skapar sin egen berättelse. I operan försöker Waltraute övertala Brünnhilde att ge upp ringen. I vår fantasi har förhandlingen uppenbarligen brutit samman, och systrarnas meningsskiljaktigheter har utvecklats till en jakt över scenen.

Kanske började det hela med att Rickard, i sin iver att ge rollen en ny dimension, föreslog att Waltraute skulle göra entré med draget svärd. Birgit kan då ha påpekat att Wagner visserligen hade skrivit en dramatisk scen, men knappast en fäktningsuppvisning. När Rickard sedan föreslog att Brünnhilde skulle kasta sig undan för att förstärka den sceniska effekten, kan hon ha svarat att hon under hela sin karriär aldrig hade behövt springa från en tenor och inte tänkte göra det nu.

Men någonstans under repetitionerna måste något ha gått snett.

Rickard har höjt svärdet, Birgit har fattat sitt spjut och innan någon hunnit ingripa har de båda valkyriorna rusat i väg över scenen med en sådan frenesi att den stackars sufflösen förmodligen har sökt skydd under sitt bås. Dirigenten har förgäves försökt hålla samman orkestern, medan regissören bakom kulisserna desperat bläddrar i partituret för att hitta den scen där Wagner föreskriver att Waltraute ska jaga sin syster med blankvapen.

Den scenen finns naturligtvis inte.

Men det bekymrar inte våra båda skånska valkyrior. Rickard tycks ha upptäckt att ett höjt svärd kan vara ett utmärkt komplement till en dramatisk tenorfras, medan Birgit, som aldrig brukade låta någon annan bestämma tempot, har beslutat sig för att visa att en Brünnhilde inte låter sig fångas så lätt.

Det är också möjligt att hon helt enkelt har tröttnat på diskussionen om ringen. Efter årtionden av föreställningar där män har stulit, smitt, förlorat och förbannat detta olycksaliga smycke, kan hon ha kommit fram till att det vore betydligt enklare om någon tog ansvar för sina egna tillhörigheter.

Mitt i denna praktfulla oordning finns emellertid Wagners gamla fråga kvar. Vad är egentligen viktigast, att rädda den värld vi känner eller att försvara det vi älskar? Waltraute jagar sin syster eftersom hon vill rädda gudarna från undergången, medan Brünnhilde flyr eftersom hon vägrar låta gudarnas krav förstöra den kärlek som har gjort henne till människa.

Och någonstans i detta märkliga möte mellan en död världssopran och en högst levande tenor uppstår en annan fråga. Vem är det egentligen som jagar vem? Är det Rickard som försöker fånga Birgits konstnärliga storhet, eller är det Birgits odödliga röst som under alla dessa år har fortsatt att förfölja honom, locka honom vidare och tvinga honom att ständigt söka nya uttryck för sin egen konst?

Kanske är det därför han har hennes porträtt tatuerat på armen. Det är svårt att springa ifrån någon som man bokstavligen bär med sig.

Sexton timmar med Wagner

Den 17 oktober 2026 får Wagner en ovanligt framträdande plats i svensk television. SVT Play planerar att visa Deutsche Oper Berlins uppsättning av hela Nibelungens ring, regisserad av Stefan Herheim och med Donald Runnicles som musikalisk ledare.

Det handlar om omkring sexton timmars musikdrama, från morgonen till midnatt, där publiken får följa berättelsen om Rhenguldet, gudarnas maktkamp, Siegfrieds äventyr och den slutliga katastrofen i Ragnarök.

Under sändningen medverkar Rickard Söderberg tillsammans med Ella Petersson i ett så kallat watch party, där de kommenterar musiken, förklarar intrigerna och hjälper tittarna att orientera sig i gudarnas och människornas komplicerade relationer. Det är en uppgift som passar Rickard utmärkt. Han har själv sjungit Wagner och känner både musikens svårigheter och dess lockelse, men har också förmågan att göra operans ibland närmast ogenomträngliga värld tillgänglig för en bredare publik.

Ella Petersson har uppmanat tittarna att fylla kaffekannan och popcornskålen inför den långa sändningen, och det är nog ett klokt råd. Sexton timmar Wagner är en ansenlig prestation även för den som inte själv behöver stå på scenen, och det kan vara bra att ha något att stärka sig med medan gudarna långsamt arbetar sig fram mot sin egen undergång.

Någonstans under den långa sändningen kommer Waltraute att söka upp Brünnhilde för att framföra sin förtvivlade vädjan. Den här gången kommer det naturligtvis att vara Deutsche Oper Berlins egna sångare som gestaltar systrarna. Rickard sitter i studion och Birgit Nilsson finns bara med genom sitt konstnärliga arv och de inspelningar som har gjort hennes röst odödlig.

Men den som har betraktat vår bild kan kanske inte helt undgå att föreställa sig ett annat möte, där Birgit återvänder för en sista föreställning och där Rickard, för en gångs skull, får möjlighet att sjunga tillsammans med sin stora förebild.

EPILOG – Den som aldrig lät sig fångas

Föreställningen är över och den röda ridån har fallit. Någonstans bakom scenen har Rickard Söderberg lagt ifrån sig svärdet och skölden, medan Birgit Nilsson betraktar sin unge kollega med den blandning av road förvåning och kritisk uppmärksamhet som man gärna föreställer sig att hon skulle ha visat inför ett sådant upptåg. Det blev kanske inte riktigt den Wagner som tonsättaren hade föreställt sig, men å andra sidan hade han knappast räknat med att en skånsk tenor skulle komma på idén att förvandla Waltraute till en roll för sig själv.

Birgit har emellertid en lång resa framför sig. Hon ska återvända till sin plats i evigheten, där operahistoriens stora gestalter fortsätter att leva i människors minnen och där ingen längre behöver bekymra sig varken om premiärnerver eller om sviktande biljettförsäljning. Rickard måste stanna kvar på jorden, där det fortfarande finns konventioner att utmana, musik att sjunga och en och annan självgod föreställning om operans förträfflighet att sticka hål på.

Kanske är det just därför deras möte, hur omöjligt det än är, känns så lockande. Birgit Nilsson representerar en epok då operasångaren kunde bli en världsstjärna genom sin röst och sin konstnärliga auktoritet, medan Rickard Söderberg tillhör en generation som dessutom vill använda scenen för att ifrågasätta de gränser som människor har dragit mellan sig. Deras uttryck är olika, men förenas av övertygelsen om att musiken måste vara större än de regler som omger den.

Och när Birgit till sist försvinner bakom den röda ridån kan man nästan föreställa sig hur hon vänder sig om en sista gång, betraktar sin tatuerade beundrare och låter ett leende skymta fram. Kanske är det rentav hon som har jagat honom hela tiden, inte med svärd och sköld utan med den konstnärliga förebilden som han aldrig riktigt har kunnat springa ifrån.

För det är trots allt märkligt med stora konstnärer. De lämnar scenen, men de försvinner aldrig riktigt. Deras röster fortsätter att höras, deras gestalter återkommer i nya tolkningar och deras inflytande kan ibland vara starkare efter döden än under livet. Birgit Nilsson behöver inte längre sjunga Brünnhilde för att vara närvarande i Wagners musik. Hon finns där ändå, i varje ny tolkning, i varje ung sångare som försöker förstå hur hon bar sig åt och i varje publik som fortfarande kan höra hennes röst långt efter att den sista föreställningen har tagit slut.

Wagners gudar går under när Valhall förtärs av lågorna, men Birgit Nilsson har redan överlevt sin egen undergång. Rickard Söderberg har ännu många föreställningar framför sig, och någonstans mellan dem fortsätter musiken att överskrida de gränser som skiljer generationerna, könsrollerna och till och med livet från döden.

Så vem är det egentligen som ska fånga vem?

Kanske har Birgit redan gett oss svaret. Den som en gång har blivit odödlig behöver inte längre springa särskilt fort.

Och den som försöker fånga henne kommer att behöva fortsätta springa länge.