INTRODUKTION – Kråkan som lärde mig flyga

Det börjar med något mycket enkelt: ett barn hittar en skadskjuten kråka och försöker rädda den. Hon lyfter upp fågeln, håller den mot kroppen och springer mot veterinären, övertygad om att det fortfarande finns tid. För henne finns ingen symbolik, ingen politik och ingen större berättelse. Det finns bara ett djur som håller på att dö och ett barn som vägrar acceptera att ingenting kan göras.

Men ögonblicket blir kvar. Flickans far fångar hennes desperata språng i en teckning, och många år senare får bilden nytt liv när Mikael Wiehe ser den och skriver ”Flickan och kråkan”. Där förändras berättelsen. Den skadskjutna fågeln blir inte bara en kråka utan också en bild av ett sårat hopp, av den svenska proggrörelsens sviktande framtidstro och av en socialism vars dröm om jämlikhet och solidaritet börjar konfronteras med sina egna motsägelser.

Ändå finns den verkliga flickan kvar bakom alla tolkningar. Hon har blivit vuxen, så småningom gammal, och kan se tillbaka på det som hände med en erfarenhet hon inte hade när hon sprang genom skogen. Hon kan förstå konstnärens blick och Wiehes politiska metafor, men hon kan också invända mot dem. För henne var kråkan aldrig i första hand en symbol. Den var varm mot hennes kropp, den gjorde ont, den höll på att dö – och hon ville rädda den.

I ”Kråkan som lärde mig flyga” får hon därför själv ta tillbaka berättelsen. Hon minns barnet hon var, sin fars bild och den märkliga känslan av att långt senare höra sin egen upplevelse förvandlad till en av Mikael Wiehes mest kända sånger. Hon betraktar också den politiska världen som gjorde kråkan till en metafor och frågar vad som händer när stora idéer blir så stora att människan – eller den lilla skadade varelsen – riskerar att försvinna bakom dem.

Men berättelsen stannar inte i minnet. I den vuxna kvinnans återkommande dröm händer det som verkligheten kanske aldrig tillåter: kråkan överlever. Den växer sig väldigt stor, återvänder till flickan och bär henne på ryggen över Sverige, medan en jättelik hand försöker gripa dem. Är handen döden, ödet, verkligheten eller den välmenande vuxenvärlden som vill föra barnet tillbaka till marken och lära henne att acceptera det oundvikliga?

En gång bar flickan kråkan.

I drömmen är rollerna ombytta.

Nu är det kråkan som bär henne – och lär henne att flyga.

Kråkan som lärde mig flyga

PROLOG – Kråkan som vägrar dö

På en väldig svart kråkas rygg sitter en liten flicka och skrattar. Hennes hår fladdrar i vinden medan fågeln, med kraftfulla vingslag, bär henne genom luften. Det är en märklig bild, nästan som hämtad ur Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Men här finns ingen Akka från Kebnekajse, ingen tamgås Mårten och inget sällskap av vildgäss. Här finns bara en flicka och en kråka som egentligen borde vara död.

Ovanför dem sträcker sig en enorm hand, med fingrarna utspärrade i ett försök att gripa tag i de båda flyktingarna. Vem handen tillhör får vi aldrig veta. Kanske är det ödet som försöker återställa den ordning som kråkan har rubbat genom att överleva, kanske döden som vägrar acceptera att sitt tilltänkta offer har undkommit. Eller är det verkligheten själv, den vuxna världens obevekliga förnuft, som försöker fånga in barndomens drömmar och tvinga dem tillbaka till marken?

Bilden rymmer en motsägelse som först blir begriplig när vi förstår dess bakgrund. En gång sprang samma flicka genom skogen med en skadskjuten kråka i famnen. Desperat försökte hon hinna fram till en veterinär innan det var för sent. Hennes far, konstnären Oscar Cleve, fångade händelsen i en teckning som långt senare inspirerade Mikael Wiehe till en av hans mest älskade sånger. Hos Wiehe blev den döende kråkan dessutom en metafor för ett sviktande politiskt hopp, för socialismens sargade drömmar och för en generation som började tvivla på möjligheten att förändra världen.

Men i den här bilden har någonting hänt som varken konstnären eller musikern kunde förutse. Kråkan har överlevt, och den lilla flickan som en gång försökte rädda dess liv har själv blivit räddad. Många år senare, när hon har blivit en vuxen kvinna, återkommer fågeln i hennes drömmar och tar henne med på svindlande flygfärder över Sverige. Den väldiga handen förföljer dem, men lyckas aldrig riktigt få tag i dem.

Det är därför flickan skrattar. Inte därför att hon har besegrat döden eller övervunnit verkligheten, utan därför att hon för ett ögonblick har befriats från bådas makt. Hon har upptäckt att hoppet kan överleva även när allt förnuft talar emot det, och att den som en gång räddade någon annan ibland själv kan bli räddad.

Bilden är därmed inte bara en illustration av en återkommande dröm. Den är också en fortsättning på en berättelse som började med ett barns förtvivlan, blev en konstnärs teckning och därefter en musikers uppgörelse med sina egna förlorade illusioner.

Nu är det flickans tur att berätta. Och hon har hunnit bli en gammal kvinna.

Det har gått många år sedan den där dagen, men ibland behöver jag bara höra de första tonerna av Mikael Wiehes Flickan och kråkan för att återigen känna den lilla fågelkroppen mot mitt bröst. Det är märkligt hur minnet fungerar. Jag kan ha glömt människor som jag umgicks med i flera år, ansikten som en gång var självklara delar av mitt liv, men jag har aldrig glömt den där kråkan. Inte heller har jag glömt den förtvivlan som grep mig när jag insåg att den höll på att dö och att jag kanske var den enda människan som fortfarande kunde göra någonting åt det.

Jag var bara ett barn och visste nästan ingenting om döden. Jag visste att människor kunde dö, att djur kunde dö och att man inte kunde göra dem levande igen, men jag hade ännu inte lärt mig den vuxna världens märkliga förmåga att acceptera det oundvikliga. För mig var döden fortfarande något man kunde protestera mot, något man kanske kunde hinna före om man bara sprang tillräckligt fort.

Det var därför jag sprang. Jag ville bara att fågeln skulle överleva.

Den där dagen i skogen

Jag minns inte längre alla omständigheter kring hur jag hittade kråkan. Minnet har förändrats genom åren, och ibland undrar jag om jag minns själva händelsen eller om jag minns den genom pappas teckning och Wiehes sång. Men jag minns känslan när jag lyfte upp den från marken och upptäckte att den fortfarande levde.

Den var större än jag hade föreställt mig. Som barn hade jag sett kråkor på avstånd, där de hoppade omkring på åkrarna eller satt högt uppe i träden och kraxade åt världen med en självklarhet som nästan kunde uppfattas som oförskämd. På nära håll var den annorlunda. Den var inte längre den där högljudda, ganska osympatiska fågeln som vuxna ibland jagade bort. Den var en levande varelse som hade ont och som inte kunde förstå varför den plötsligt inte längre kunde flyga.

Jag höll den försiktigt mot mig och försökte undvika att röra den skadade vingen. Jag minns hur rädd jag var för att göra den ännu värre, samtidigt som jag visste att jag måste hålla fast den ordentligt för att inte tappa den. Den rörde sig svagt i mina armar och jag tyckte mig känna dess hjärta slå genom fjädrarna.

Jag hade hört att en veterinär kunde hjälpa sjuka djur, och i mitt barnsliga förnuft fanns därför en enkel lösning. Om jag bara kunde komma dit skulle allt ordna sig. Veterinären skulle veta vad som behövde göras, kanske lägga ett förband på vingen eller ge fågeln någon medicin, och sedan skulle den bli frisk igen.

Men vägen dit var lång, åtminstone för ett barn med en skadad kråka i famnen. Jag sprang så fort jag kunde, snubblade över rötter och stenar och försökte samtidigt skydda fågeln från stötarna. Ibland vågade jag knappt titta ner på den eftersom jag var rädd för vad jag skulle upptäcka. Jag ville känna att den fortfarande rörde sig, att det fortfarande fanns värme kvar under fjädrarna.

Det märkliga är att jag inte minns någon ilska mot den som hade skjutit den. Den kom senare. Just då fanns det inte plats för någonting annat än rädslan för att inte hinna fram. Först långt efteråt började jag fundera över vad som får en människa att skjuta en fågel som inte har gjort henne något ont och varför vissa djur betraktas som så betydelselösa att deras lidande knappt räknas.

Hade det varit en svan, en örn eller någon annan ståtlig fågel hade kanske fler människor reagerat. Men det var bara en kråka, en av dessa svartgrå fåglar som sällan får representera något vackert i människans föreställningsvärld.

För mig var den emellertid den viktigaste varelsen i världen under de minuterna. Jag hade tagit upp den från marken och, utan att riktigt förstå det, tagit på mig ett ansvar som jag inte längre kunde lägga ifrån mig.

Min fars teckning

När jag långt senare betraktade pappas teckning upptäckte jag något som jag inte hade tänkt på som barn. Han hade inte bara tecknat en flicka som sprang med en skadad fågel. Han hade fångat ett ögonblick då två helt olika uppfattningar om världen möttes.

Jag såg på kråkan som ett liv som måste räddas. Han såg också den märkliga och kanske tragiska motsättningen mellan min övertygelse och verklighetens begränsningar. Jag tror inte att han gjorde sig lustig över mig, även om hans teckning hade något av den lakoniska humorn som ofta kännetecknade hans bilder. Han såg naturligtvis det nästan orimliga i min föresats, men han såg också allvaret i den.

Det var just detta som gjorde mig så berörd när jag som vuxen återvände till bilden. Pappa hade inte framställt mig som någon liten hjältinna som triumferande skulle rädda ett djur. Han hade låtit mig förbli ett barn som sprang, eftersom jag ännu inte visste hur man gav upp.

Teckningen fick titeln Liten flicka ilar till veterinär med skadskjuten kråka. Det finns något nästan komiskt i den sakliga formuleringen, som om den vore hämtad ur en tidningsnotis om en alldaglig händelse. Men bakom orden döljer sig en förtvivlan som ingen tidningsrubrik kan fånga.

Med åren har jag också förstått vad det innebär att bli avbildad i ett sådant ögonblick. I verkligheten fortsatte naturligtvis tiden. Jag blev äldre, lämnade barndomen bakom mig och fick uppleva allt som hör till vuxenlivet. Men flickan på teckningen fick aldrig bli äldre. Hon fortsatte springa med samma förtvivlan, samma ansträngda andetag och samma orimliga förhoppning om att ännu kunna rädda fågeln.

Pappa hade på sätt och vis tagit ett ögonblick ur mitt liv och gjort det oberoende av mig. Bilden tillhörde inte längre bara min barndom. Den hade blivit något som andra människor kunde känna igen sig i, tolka och kanske till och med använda för att förstå sina egna liv.

Jag kunde ännu inte ana hur långt den förvandlingen skulle gå.

När Mikael Wiehe tog över berättelsen

Många år senare fick jag veta att Mikael Wiehe hade sett pappas teckning och blivit så berörd av den att han skrev en sång. När jag första gången hörde Flickan och kråkan var det en märklig upplevelse, nästan som att höra någon annan berätta en historia som jag själv hade levt men som jag inte längre hade ensamrätt till.

Det var fortfarande jag som sprang, fortfarande samma skadade fågel och samma förtvivlade försök att hinna fram. Ändå hade någonting avgörande förändrats.

Pappa hade fångat rörelsen på en bild. Wiehe gav den ett förlopp, en rytm och en röst. I musiken kunde jag nästan känna hur stegen följde på varandra, hur andningen blev tyngre och hur avståndet till veterinären tycktes öka i takt med att krafterna minskade. Det var som om han hade hört någonting i teckningen som inte ens pappa hade kunnat återge med sina linjer.

Men framför allt hade han förstått något om min förtvivlan som jag själv inte hade haft ord för.

När jag sprang med kråkan visste jag naturligtvis att den kunde dö. Jag var inte så liten att jag trodde att alla skadade djur kunde räddas. Men jag vägrade låta den insikten avgöra vad jag skulle göra. Så länge det fanns den minsta möjliga möjligheten att fågeln fortfarande levde, fanns det också en anledning att fortsätta.

Det var denna motsägelse som Wiehe tog fasta på. Han såg att hoppet inte alltid bygger på övertygelsen om att något kommer att lyckas. Ibland är hoppet tvärtom starkast när man börjar ana att allt redan är förlorat, eftersom det då inte längre handlar om sannolikheter utan om vad man själv är beredd att överge.

Jag blev djupt berörd av den tolkningen, men också en smula förvånad. För mig hade händelsen alltid handlat om en kråka. För Wiehe handlade det om något mycket större, och när jag så småningom började förstå hans politiska bakgrund insåg jag varför just denna lilla fågel hade fått en sådan betydelse för honom.

Kråkan och de förlorade drömmarna

När Flickan och kråkan kom ut på albumet Kråksånger 1981 befann sig den svenska vänstern och den progressiva musikrörelsen i en brytningstid. Den framtidstro som hade präglat stora delar av 1960- och 1970-talen hade börjat försvagas. Det samhälle som många hade föreställt sig skulle växa fram genom solidaritet, jämlikhet och gemensam kamp tycktes inte längre lika självklart att förverkliga.

Jag har försökt förstå vad det betydde för en människa som Wiehe, som i så många år hade sjungit om möjligheten att förändra världen. Hoola Bandoola Band hade inte bara varit ett musikaliskt fenomen utan också en del av en politisk kultur där sångerna kunde förena människor kring en gemensam övertygelse. Det fanns en stark tro på att historien hade en riktning och att den riktningen, trots motgångar, pekade mot ett rättvisare samhälle.

Men vad händer när en sådan övertygelse börjar svikta?

Det är lätt att i efterhand beskriva proggrörelsens tillbakagång som ett resultat av förändrade politiska förhållanden, men jag tror att det också handlade om en djupare besvikelse. Många hade inte bara kämpat för politiska reformer utan också investerat sina liv, sina vänskaper och sin personliga identitet i föreställningen om en annan framtid. När drömmen började förlora sin kraft var det därför inte bara en politisk teori som ifrågasattes. Det var en del av människorna själva.

Dessutom hade den socialistiska rörelsen sina egna motsägelser att brottas med. Den jämlikhet som skulle befria människor kunde ibland förvandlas till en förväntan på likformighet. Den kollektiva solidariteten kunde komma i konflikt med individens frihet, och den politiska övertygelsen kunde hårdna till en rättrogenhet där avvikande åsikter betraktades som svek. Det som hade börjat som en dröm om frigörelse riskerade att förlora något av sin mänskliga värme när ideologin blev viktigare än människorna den var avsedd att tjäna.

Jag vet inte i vilken utsträckning Wiehe själv tänkte på alla dessa motsättningar när han skrev sången. Men jag kan förstå att den skadskjutna kråkan blev en bild av hans sviktande hopp. Den var inte död, men den kunde inte längre flyga. Den bar fortfarande på möjligheten till ett annat liv, men någon hade skadat den så allvarligt att framtiden hade blivit osäker.

Och där sprang jag med den i famnen.

När jag tänker på det i dag finns det något både vackert och sorgligt i att min barndoms förtvivlan kunde bli en bild av en hel generationens politiska besvikelse. Samtidigt har jag ibland känt ett visst motstånd mot tolkningen. Jag ville ju inte rädda socialismen. Jag ville rädda en kråka.

Det är en skillnad som jag tycker är viktig att komma ihåg.

Den lilla människan och de stora idéerna

Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag funderat över förhållandet mellan människans omedelbara medkänsla och de stora politiska idéerna som gör anspråk på att förklara världen.

När jag var barn behövde jag ingen ideologi för att förstå att kråkan led. Jag behövde inte fundera över dess plats i naturen, dess nytta för samhället eller dess symboliska betydelse. Den var skadad och behövde hjälp, och för mig var det tillräckligt.

Kanske är det just därför som jag tycker att Wiehes sång fortfarande har en sådan kraft. Den börjar inte i ett politiskt program utan i en mänsklig handling som är begriplig oavsett vilka åsikter man har. Det är först i efterhand som handlingen får sin större betydelse.

Men där finns också en fara. När människor förvandlas till symboler riskerar deras verkliga erfarenheter att försvinna bakom de idéer de förväntas representera. Den som ser kråkan som en bild av socialismen kan glömma att det faktiskt handlar om ett djur som lider. Den som ser mig som en symbol för den politiska idealismen kan glömma att jag var ett räddhågset barn som försökte göra något gott.

Jag tror att Wiehe förstod detta bättre än många av dem som senare analyserade hans sång. Han lät inte den politiska tolkningen ersätta den mänskliga berättelsen, utan lät dem båda existera samtidigt. Det är därför sången fortfarande kan beröra människor som aldrig har haft något förhållande till proggrörelsen och som kanske inte ens känner till den politiska situation som den uppstod i.

Det finns också något befriande i att han valde just en kråka. Hade det varit en vit duva hade symboliken nästan varit given från början. Duvan hade fört tankarna till fred, försoning och mänsklig godhet. Kråkan är däremot besvärligare. Den är högljudd, svartgrå och inte särskilt omtyckt, men samtidigt intelligent, livskraftig och en självklar del av naturen.

Kanske var det just detta som gjorde den så användbar som metafor. Det som är värt att rädda behöver inte vara vackert, omtyckt eller ens särskilt lätt att älska.

När kråkan fick sällskap av en duva

Några år senare återkom den skadade fågeln i Wiehes värld, men den här gången i en annan gestalt. I Som en duva, som kom på hans och Björn Afzelius gemensamma album 1986, möter vi en fågel som bär spår av våld och förföljelse och söker skydd hos en människa.

När jag senare såg de båda fåglarna tillsammans i ett Arcimboldoinspirerat porträtt av Wiehe började jag tänka på hur märkligt nära dessa två berättelser egentligen ligger varandra.

Min kråka var en varelse som jag försökte rädda. Duvan kom själv till människan och behövde tas emot. I båda fallen handlade det om samma grundläggande fråga: vad gör vi när något sårbart och skadat hamnar i våra händer?

Men duvan förde också med sig en annan historia. Sången handlade om de latinamerikanska politiska flyktingar som kommit till Sverige efter att ha tvingats lämna sina hemländer. Därmed blev den sårade fågeln en bild av människor som förlorat sin trygghet, sina hem och ibland sina närmaste, men som fortfarande bar på hoppet om att livet skulle kunna börja om.

Jag tycker om att tänka på dessa två fåglar som släktingar, även om deras berättelser skiljer sig åt. Kråkan representerar kanske det hopp som håller på att dö inom oss, medan duvan representerar det hopp vi kan ge någon annan genom att öppna våra händer.

Och någonstans mellan dem står Mikael Wiehe med sin gitarr, fortfarande upptagen av samma fråga som en gång fick honom att stanna upp inför pappas teckning.

Vad är egentligen ett hopp värt om det bara får finnas så länge vi är säkra på att vi lyckas?

Kråkan som lärde mig flyga

Det finns en dröm som har följt mig genom större delen av mitt vuxna liv. Den kommer inte varje natt. Ibland kan det gå flera år mellan gångerna, men när den återvänder är den så märkligt levande att jag vaknar med känslan av att verkligen ha varit någon annanstans. Jag kan känna vinden i håret, minnas landskapet under mig och nästan höra de väldiga vingslagen från den fågel som jag en gång trodde att jag skulle förlora för alltid.

I drömmen har kråkan överlevt.

Jag vet aldrig riktigt hur det har gått till. Kanske hann jag fram till veterinären den där dagen, kanske lyckades han rädda den skadade vingen eller också har drömmen helt enkelt beslutat att döden inte ska få sista ordet. Sådant behöver man inte förklara när man drömmer. Det märkliga är att jag aldrig blir förvånad när kråkan kommer tillbaka. Jag känner genast igen den, trots att den nu är så stor att jag utan svårighet kan sätta mig på dess rygg.

Den brukar komma till mig tidigt på morgonen, när världen fortfarande befinner sig någonstans mellan natt och dag. Jag hör ett kraxande utanför fönstret och när jag drar undan gardinen sitter den där, på fönsterblecket eller på en gren alldeles intill. Den betraktar mig med sina kloka, mörka ögon, lägger huvudet på sned och tycks undra varför jag dröjer.

Det är först när jag öppnar fönstret som jag upptäcker att jag återigen är den lilla flickan från pappas teckning. Mina händer är små, håret faller över axlarna och jag har samma klänning som den dagen jag sprang genom skogen. Men nu är jag inte rädd, åtminstone inte till en början. Kråkan sänker sin ena vinge så att jag kan klättra upp på dess rygg, och när jag försiktigt griper tag i fjädrarna känner jag en värme som får mig att minnas hur kall den en gång var i mina armar.

Sedan lyfter vi.

Första gången det hände trodde jag att vi skulle falla, men kråkan steg med en sådan självklarhet att min rädsla snart förvandlades till en nästan överväldigande glädje. Husen krympte under oss, vägarna blev smala band genom landskapet och människorna försvann till små prickar. Jag hade aldrig tidigare förstått hur vacker världen kunde vara när man betraktade den från ovan, och jag skrattade så högt att kråkan vände huvudet och kraxade åt mig, nästan som om den skrattade tillbaka.

Jag har ofta tänkt på Selma Lagerlöfs ”Nils Holgersson” när jag försökt beskriva drömmen för mig själv. Precis som han får jag resa över Sverige på ryggen av en fågel, och precis som han upptäcker jag ett land som är både välbekant och främmande. Men där Nils färd hade något av en läroboksresa över Sveriges landskap, har min egen resa blivit en flygtur genom minnen, förhoppningar och sådant som jag först långt senare har lärt mig att förstå.

Vi flyger över Skånes gula rapsfält, där gårdarna ligger utspridda som små öar i ett hav av grönt och guld. Vi passerar Malmö och jag ser Kockumsvarvets väldiga kranar, fabrikerna och de långa gatorna där människor skyndar till sina arbeten. Ibland hör jag musik stiga upp från staden, och när vi kommer närmare tycker jag mig urskilja ljudet av en gitarr och en röst som jag känner igen. Då tänker jag på Mikael Wiehe och undrar om han någonstans där nere fortfarande sjunger om den lilla flickan som försökte rädda en kråka.

Vi fortsätter norrut över Smålands skogar och sjöar, över Vätterns blanka vatten och de stora slätterna där vägar och järnvägar skär genom landskapet. Längre bort väntar Bergslagens gamla bruksorter och Dalarnas röda stugor, och ibland för kråkan mig så högt att jag kan se molnens skuggor vandra över hela landskapet. När vi slutligen når Norrland breder skogarna ut sig som ett oändligt mörkgrönt täcke, genomkorsat av älvar som glittrar i solljuset.

Men det är inte bara landskapen vi ser. Kråkan tycks vilja visa mig människorna som lever där nere, och ibland flyger den så lågt att jag kan urskilja deras ansikten. Jag ser barn som leker utanför skolor, gamla människor som sitter ensamma vid sina fönster och arbetare som lämnar fabriker där maskinerna har tystnat. Jag ser människor som demonstrerar för en bättre framtid och andra som vänder ryggen åt dem, och jag börjar förstå att det land som från ovan ser så fridfullt ut rymmer både stora förhoppningar och djupa besvikelser.

Det är då jag för första gången upptäcker handen.

Den kommer plötsligt in från sidan, enorm och märkligt främmande mot den öppna himlen. Den liknar en människohand, men den är så stor att dess fingrar tycks kunna omsluta både mig och kråkan. Den sträcker sig efter oss med en långsam, nästan säker rörelse, som om den redan visste att vi förr eller senare måste hamna i dess grepp.

Kråkan kastar sig åt sidan och handen griper efter tomma luften. Jag klamrar mig fast vid fjädrarna medan vi störtar nedåt genom molnen, och när vi åter får luft under vingarna ser jag att handen fortfarande följer efter oss.

Det märkliga är att den aldrig riktigt ser hotfull ut. Den är inte knuten till en näve och bär inget vapen. Fingrarna är utsträckta, nästan som om de ville smeka oss eller försiktigt lyfta oss ned från himlen. Men jag känner ändå en förlamande rädsla när den närmar sig, eftersom jag på något sätt vet att vår resa kommer att vara över om den lyckas fånga oss.

Ibland tror jag att handen tillhör döden. Det vore kanske den enklaste förklaringen, eftersom döden redan en gång försökte ta kråkan ifrån mig. I drömmen har fågeln lyckats undkomma, och handen har kommit tillbaka för att återställa den ordning som vi, genom vårt flygande, har rubbat.

Andra gånger föreställer jag mig att den tillhör ödet, denna märkliga makt som människor gärna hänvisar till när de inte längre kan förklara varför någonting har hänt. Om ödet redan hade bestämt att kråkan skulle dö, är det kanske inte så underligt att den nu försöker fånga oss när vi trotsar dess beslut.

Men med åren har jag börjat misstänka att handen föreställer något ännu mer närliggande och därför kanske också mer skrämmande.

Den skulle kunna vara verkligheten själv.

Den verklighet som säger att fåglar med sönderskjutna vingar inte plötsligt blir tillräckligt stora för att bära små flickor över Sverige. Den verklighet som påminner oss om att barndomen är förbi, att människor åldras och att de drömmar vi en gång betraktade som självklara inte alltid förverkligas. Den verklighet som till slut kräver att vi slutar flyga och återvänder till marken, där allt har sin bestämda tyngd och där inte ens den starkaste viljan kan upphäva naturens lagar.

Det finns nätter då handen nästan hinner ifatt oss. Jag kan känna hur dess fingertoppar snuddar vid min klänning, och då kastar sig kråkan framåt med en kraft som får hela kroppen att skälva. Vi flyger mellan bergstoppar, över mörka sjöar och genom smala dalgångar där handen inte kan hänga med. Ibland gömmer vi oss i molnen, och när vi kommer ut på andra sidan har solen börjat gå upp över ett landskap som jag aldrig tidigare har sett.

Det är under dessa stunder som jag känner störst tacksamhet mot kråkan. Den flyger inte längre bara för sin egen skull utan också för min, och jag inser att våra roller har blivit ombytta. En gång bar jag den genom skogen och försökte rädda dess liv. Nu bär den mig genom himlen och försöker rädda något inom mig som jag annars kanske skulle ha förlorat.

Jag har ibland undrat om handen också kan vara den politiska verkligheten som Mikael Wiehe försökte förstå när han skrev sin sång. Kanske är det samma kraft som långsamt grep tag i 1970-talets framtidsdrömmar och drog dem tillbaka till en värld där ekonomiska intressen, maktförhållanden och mänskliga svagheter visade sig vara svårare att förändra än man hade föreställt sig.

Från vår plats högt över Sverige ser jag hur de röda fanorna bleknar, hur demonstrationstågen tunnas ut och hur människor som en gång marscherade tillsammans börjar gå åt olika håll. Några har övergett sina ideal, andra har anpassat dem till ett förändrat samhälle, och ytterligare några håller fortfarande fast vid övertygelsen om att världen kan bli annorlunda.

Men jag ser också att det inte bara är motståndarna som hotar de gamla drömmarna. Ibland har de själva blivit så hårt bundna till sina föreställningar om det rättvisa samhället att de nästan har glömt bort människorna som skulle leva där. Drömmen om jämlikhet har på sina håll blivit en strävan efter likformighet, och den solidaritet som skulle ge människor större frihet har ibland använts för att kräva underkastelse inför kollektivet.

Kanske är det därför handen aldrig har något ansikte. Den är varken en viss politisk rörelse, en särskild samhällsklass eller någon namngiven fiende. Den representerar snarare alla de krafter som försöker få människan att acceptera att världen måste vara sådan som den redan är.

Ändå fortsätter kråkan att flyga.

Och det finns något underbart befriande i att just denna fågel, som en gång låg skadskjuten och hjälplös i mina armar, nu har blivit starkare än allt som försöker hålla oss kvar på marken. Den är inte längre den klumpiga, svartgrå varelse som människor kunde avfärda med en axelryckning. Den är en väldig fågel med glänsande fjädrar och vingar som tycks kunna bära oss hur långt som helst.

Ibland flyger vi ända upp mot Lapplands fjällvärld, där snön ligger kvar på topparna även när sommaren har kommit till dalarna. Där uppe blir luften tunnare och himlen så blå att jag nästan yr av att se den. Kråkan saktar in och låter sig bäras av uppvindarna, och under några underbara minuter finns varken handen, rädslan eller något annat som kan störa vår färd.

Det är då jag brukar fråga den varför den kommer tillbaka till mig.

Naturligtvis svarar den inte med ord. Den vrider bara huvudet och betraktar mig med sitt mörka öga, och ibland tycker jag mig ana något som liknar ett leende i dess öppna näbb. Men jag tror att jag ändå förstår svaret.

Den kommer tillbaka eftersom jag en gång vägrade lämna den.

Och kanske är det också därför att den aldrig låter handen fånga oss. Den vet vad det betyder att ligga hjälplös på marken medan livet långsamt försvinner, och den vet att det finns ögonblick då den enda möjligheten till räddning är att någon annan vägrar acceptera det som verkar oundvikligt.

Mot slutet av drömmen börjar vi alltid återvända söderut. Jag känner igen landskapen under oss och förstår att resan snart är över. Handen dyker upp en sista gång, större än någonsin, och den här gången kommer den inte bakifrån utan rakt emot oss. Dess fingrar öppnar sig som en väldig grind, och för ett ögonblick är jag övertygad om att vi inte kommer att kunna undkomma.

Men kråkan tvekar inte. Den samlar sina sista krafter, sträcker ut vingarna och flyger rakt mot öppningen mellan två fingrar. Jag sluter ögonen och håller mig fast så hårt att händerna värker, och sedan känner jag hur vi passerar genom den smala öppningen och återkommer ut i den fria luften.

När jag vågar öppna ögonen är handen borta.

Vi flyger en stund till, men nu är landskapet under oss välbekant. Kråkan sjunker långsamt mot marken och jag ser skogen där allting en gång började. Träden står kvar, stigen slingrar sig mellan dem och någonstans längre bort finns vägen till veterinären. När vi landar kliver jag försiktigt ned från dess rygg och stryker handen över de stora svarta fjädrarna.

Jag vill be den att stanna, men jag vet att det inte går. Den måste fortsätta sin färd och jag måste återvända till mitt eget liv. Innan den lyfter böjer den emellertid huvudet mot mig, och för ett ögonblick möts våra blickar på samma sätt som de gjorde den där dagen för så många år sedan.

Sedan vaknar jag.

Det tar alltid en stund innan jag förstår var jag befinner mig. Jag ligger i min egen säng, är återigen en vuxen kvinna och utanför fönstret hörs de vanliga ljuden från en värld där kråkor inte bär människor på ryggen. Ändå dröjer känslan av flykten kvar, och ibland tycker jag nästan att jag kan känna en svart fjäder mellan fingrarna.

Jag har aldrig lyckats bestämma mig för vad handen egentligen föreställer. Kanske är det döden, kanske ödet, eller kanske den verklighet som till slut alltid hinner ifatt oss. Men det finns också en annan möjlighet som har börjat sysselsätta mig allt mer med åren.

Tänk om handen inte alls försöker skada oss?

Tänk om den tillhör någon som vill skydda oss från det farliga flygandet, någon som vill föra oss tillbaka till den trygga marken och övertyga oss om att det är bättre att acceptera världens begränsningar än att fortsätta utmana dem? I så fall blir handen nästan ännu mer skrämmande, eftersom den inte representerar ondskan utan den välmenande klokheten som så ofta får människor att överge sina drömmar.

Kanske är det den vuxna kvinnans egen hand som försöker gripa tag i den lilla flicka hon en gång var.

Och kanske är det därför jag aldrig vill att kråkan ska låta sig fångas.

Jag vet numera att människor inte kan flyga på fåglars ryggar och att ingen dröm kan upphäva det som en gång har hänt. Men jag vet också att livet skulle bli outhärdligt fattigt om vi bara tillät oss att hoppas på sådant som redan från början förefaller möjligt.

När jag tänker på Mikael Wiehes sång förstår jag därför att min återkommande dröm kanske inte alls handlar om att fly från verkligheten. Den handlar snarare om att vägra låta verkligheten bestämma gränserna för allt som fortfarande är värt att längta efter.

Och ibland, när jag sitter vid mitt fönster och ser en kråka lyfta från ett hustak, kan jag inte låta bli att le åt tanken att den kanske är på väg att hämta mig igen.

För någonstans inom mig finns fortfarande den lilla flickan som sprang genom skogen med en skadskjuten fågel i famnen.

Skillnaden är bara att hon numera också vet hur det känns att flyga.

EPILOG – Det som blev kvar

Jag har ibland undrat vad den lilla flickan på teckningen skulle tänka om hon fick veta allt som hände efteråt. Hon skulle nog bli förvånad över att så många människor har intresserat sig för hennes springande, att konsthistoriker och musikskribenter har diskuterat hennes betydelse och att en sång om hennes förtvivlan har kommit att förknippas med socialismens kris och en hel generations förlorade framtidstro.

Kanske skulle hon också bli lite otålig. Hon hade ju inte tid att stanna upp och lyssna på sådana resonemang. Hon hade en skadad fågel i famnen, och någonstans längre fram fanns det en veterinär som kanske kunde hjälpa henne.

Men jag är inte längre den flickan. Jag har levt tillräckligt länge för att förstå att världen är mer komplicerad än jag trodde den var den där dagen och att goda avsikter inte alltid leder till goda resultat. Jag har sett människor kämpa för övertygelser som senare visat sig vara felaktiga, och jag har sett andra ge upp sina ideal därför att de inte längre orkade bära besvikelsen. Jag har också lärt mig att den som vill förändra världen måste vara beredd att ifrågasätta sina egna föreställningar, även när det gör ont.

Det betyder inte att jag ångrar att jag sprang.

Tvärtom har jag med åren blivit alltmer övertygad om att det var just där, i mitt barns oförmåga att acceptera en annan varelses lidande, som det fanns något väsentligt. Jag visste inte om jag kunde rädda kråkan, men jag visste att jag inte kunde lämna den. Det var ingen stor filosofisk insikt, och det var definitivt inte ett politiskt ställningstagande. Det var bara den självklara känslan av att ett liv som håller på att slockna också angår den som råkar bevittna det.

Pappa gjorde en teckning av den känslan. Mikael Wiehe gjorde en sång av den och fann där en bild av sitt eget sviktande hopp. Andra människor har sedan hört sången och känt igen sina egna förluster, sina egna misslyckanden och sina egna försök att hålla fast vid något som kanske redan gått förlorat.

Det är märkligt att tänka sig att allt detta började med en liten flicka och en skadskjuten kråka.

Ibland, när jag hör sången, sluter jag ögonen och försöker minnas hur det verkligen var. Jag känner återigen fågelns tyngd mot mina armar, den växande tröttheten och rädslan för att komma för sent. Men jag minns också hur självklart det var att fortsätta springa, trots att jag inte hade någon aning om hur berättelsen skulle sluta.

Och kanske är det just detta som jag, efter alla dessa år, skulle vilja säga till Mikael Wiehe.

Du får gärna låna min kråka till dina politiska drömmar. Du fick gärna låta den bära sorgen över en rörelse som hade börjat förlora tron på sig själv och över ett samhälle som inte blev det man hade hoppats på. Jag förstår numera varför du gjorde det, och jag är tacksam för att du såg något i pappas teckning som gjorde min lilla förtvivlan begriplig för så många andra.

Men jag hoppas att du också förstod att jag aldrig sprang för någon ideologi. Jag sprang därför att jag höll ett döende djur i mina armar och inte stod ut med tanken på att överge det.

Och om jag i dag, med alla mina vuxna erfarenheter och all min kunskap om hur sällan livet följer våra förhoppningar, återigen stod där i skogen med samma skadade kråka framför mig, tror jag faktiskt att jag skulle göra precis som den gången.

Jag skulle lyfta upp den, hålla den varsamt mot mitt bröst och börja springa.

Inte därför att jag visste att den skulle överleva, utan därför att jag fortfarande inte skulle kunna förmå mig att lämna den kvar.

Och kanske är det just därför som Mikael Wiehes sång aldrig har lämnat mig.