Tsar Putin

INTRODUCTION – The Anatomy of Power

What does a ruler really look like?

History has answered that question through portraits. Kings have been painted wearing crowns and sceptres, generals in uniforms and medals, and presidents seated behind imposing desks or against a carefully arranged row of flags. The purpose has usually been the same: to show the person who possesses power. Giuseppe Arcimboldo discovered another possibility. Instead of painting the ruler surrounded by the symbols of his world, he could let those symbols become the ruler himself.

Four and a half centuries later, Vladimir Putin offers an almost irresistible subject for the same experiment. Few contemporary political figures embody so many historical periods at once. The tsars, the Soviet Union, the KGB, the Orthodox Church, the oligarchs, oil and gas, nuclear weapons and the dream of lost imperial greatness all occupy the same political landscape. Since 2022, the war in Ukraine has added ruins, soldiers, drones and death to it.

So what would happen if Arcimboldo returned and painted Putin as he had once painted Rudolf II?

The answer would not be an ordinary portrait. The face would have to be assembled from the elements that created, sustained and surrounded the power it represents. Kremlin towers would become flesh, oil pipelines blood vessels, propaganda muscle and history bone. A patriarch, an oligarch, a KGB officer and a soldier could suddenly become parts of the same anatomy. Contradictions that seem impossible when examined separately might, from a few steps away, form a recognisable human being.

And somewhere among the empires, weapons and ruins, there would have to be room for a hen.

Because this is not merely an essay about Vladimir Putin, it is also about Arcimboldo’s much older question: if we remove the face of power and instead look closely at everything from which it is constructed, what do we actually see?

“The Tsar´s portrait

He asked the painter for a crown.
The painter gave him missiles.
He asked for history.
The painter gave him graves.

He asked for Peter’s eagle,
Stalin’s star,
the golden domes of Holy Russia
shining from afar.

The painter gave him pipelines
twisting underneath his skin,
a patriarch beside him
to bless the world within.

He gave him gold and oil,
a yacht upon the sea,
a prison camp in Siberia
for those who disagreed.

He gave him tanks for muscles,
a black belt for a spine,
and where a heart should have been beating
he painted Ukraine in fire.

Above him drones like hornets.
Above them waits the bird
that feeds upon the silence
when the final shot is heard.

A wounded dove keeps flying,
its olive branch gone dry,
while emperors redraw their borders
and ordinary people die.

And at his feet a chicken
keeps scratching through the dust,
untroubled by the kingdoms
that rise, collapse and rust.

Perhaps she is the wisest.
Perhaps she simply knows
that every mighty empire
eventually decomposes.

Arcimboldo stepped backwards.
The fragments became one.
The tsar, the spy, the warrior,
the things that he had done.

No fruit adorned the portrait.
No flowers formed his throne.
For some men leave a harvest.

And some leave only bone.”
Malmö, September 2026

PROLOGUE – The Painter Returns
Giuseppe Arcimboldo had lived on his star for more than four hundred years when he returned from eternity to Earth and found humanity still doing much the same as when he left. People built palaces, accumulated riches, waged wars, worshipped power, and did their utmost to convince themselves that their age was more modern and more rational than all those that had come before.
It amused him.
After all, he had spent a considerable part of his life at the Habsburg court and knew that power was fond of changing its clothes but seldom its character. In the sixteenth century, it had worn a crown and a cloak and carried a sceptre. Now it wore a suit, a uniform, or a baseball cap; travelled in armoured limousines; and surrounded itself with nuclear weapons, television cameras, opinion polls, and social media. The emperor had become a president, a prime minister, a party leader, or a billionaire, but the need to be seen, admired, and feared remained remarkably well preserved.
For a portrait painter, this was naturally irresistible.
Arcimboldo had already discovered that a portrait could reveal more about a person if one refrained from painting the person at all. When he portrayed Rudolf II as Vertumnus, he constructed the emperor from fruit, flowers and grain, allowing the ruler’s face to emerge from the abundance with which he wished to be associated. The method survived its creator because it contained a simple but uncomfortable idea: perhaps power is revealed more clearly by what surrounds it than by the face it presents to the camera.
During his return visit to Earth, he therefore began once again to exercise power.
This time he needed different materials. A modern ruler could be constructed from money, banks, property, media, weapons, propaganda, religion, surveillance cameras, factories, oil pipelines, soldiers, and the people who, in various ways, had made his power possible. The portrait no longer needed to ask what the ruler looked like. It could ask what he was made of.
When Arcimboldo came to Vladimir Putin, however, he encountered another problem, one that must surely have appealed to him. To which age did the man he was about to paint belong?
The age of the tsars was there, with the double-headed eagle, the crowns and the dream of empire. The Soviet Union was there, with the hammer and sickle, the red star, the KGB and the memory of the superpower that had been lost. The new Russia was there, with the oligarchs, Gazprom, luxury yachts and enormous private fortunes. The Orthodox Church had returned from the margins communism had once tried to banish it to. At the same time, the security apparatus of that same communist state continued to cast its shadow over society. And over it all hung the war in Ukraine.
Arcimboldo did not need to choose between the contradictions. His art had always relied on assembling objects that did not really belong together, until they formed something new.
He only needed to paint what he saw. The result was Tsar Putin, Arcimboldo’s most terrifying portrait yet.

Tsar Putin
When Giuseppe Arcimboldo painted Emperor Rudolf II as Vertumnus, he did not need to place the emperor before his realm. He did something far more ingenious. He built the emperor from it. Pears, cherries, grapes, grain and flowers were assembled until the abundance of nature itself became the ruler’s face. Four and a half centuries later, Arcimboldo uses the same method on Vladimir Putin, except this time he has no pears or peaches at his disposal. Tsar Putin must be constructed from different material.
He is built on empires.
From a distance, we see only Putin. The enormous head dominates the picture with its familiar, cold, expressionless gaze. But the head does not float freely. It rests on a clearly defined shoulder, from which a powerful arm extends to the left, while the chest beneath the head gradually disappears toward the bottom of the picture. Only when we move closer does the body begin to disintegrate, revealing what it is actually made of.
There are the Kremlin and St. Basil’s Cathedral, the imperial double-headed eagle and the red stars of the Soviet Union. There are the hammer and sickle beside Orthodox crosses, the KGB beside the Church, the crowns of the tsars beside the symbols of communism. It ought to be a historical impossibility. The revolution overthrew the tsar, the Bolsheviks persecuted the Church, and the Soviet Union built its identity on the claim that the old empire had been replaced by something new. With Putin, the contradictions need not be resolved. He can inherit them all.
That is why the map further down the body matters. There, RUSSIAN EMPIRE, USSR and RUSSIA lie atop one another like geological strata. Borders shift, flags are replaced, and ideologies succeed one another, yet the conception of the great power endures. Neither communism nor tsarism unites the three realms. It is empire.
Above all, the Kremlin towers, the onion domes and the double-headed eagle rise. Putin is formally a president, but Arcimboldo has little use for that title. In the portrait, he is already something older.
Putin is the tsar.
Religion has therefore been given a natural place within his body. Close beside him is Patriarch Kirill of Moscow, head of the Russian Orthodox Church. His position is not decorative. During Putin’s time in power, the Church has regained prestige, resources and influence in society, while Kirill and the Church leadership have provided the Russian state with religious and historical legitimacy. After the invasion of Ukraine, the relationship became even more explicit. Kirill has defended the war and called for prayers for Russian victory, while priests who have publicly opposed the war have been punished.
It is an almost perfect political symbiosis. Putin can draw on the Church’s thousand-year-old language of Russia, sacrifice, faith and civilisation. The Church can draw on the state’s power.
But the symbiosis comes at a price. Moscow’s conflict with the independent Orthodox Church in Ukraine has deepened division within the Orthodox world, and the war has further intensified those tensions. Kirill therefore sits in the portrait not merely as a representative of the throne. He represents a Church that has tied a significant share of its institutional power to the state and, by extension, to Putin’s political project.
Close beside it is a considerably more modern religion.
KGB.
Putin’s old organisation literally sits on his neck. He joined the KGB in 1975 and later served in Dresden in East Germany. Surveillance cameras, lenses, communications equipment and security devices have therefore begun to grow into the head. Arcimboldo’s method is almost anatomical here. Where a human being has eyes and ears, there is the apparatus that sees and listens. Where a human being has a nervous system, there is the intelligence service.
That state has also learned to render an opponent invisible. Further down, we therefore find the sign SIBERIA/GULAG, the watchtower, the barbed wire and the prisoners. This does not mean that Russia’s present prison system is identical to Stalin’s Gulag, but the parallel is deliberate. Memorial recorded 1,715 political prisoners in Russia in July 2026, and Human Rights Watch describes ongoing severe repression of peaceful activists, journalists, opposition figures and people who criticise the war. By September, Memorial’s figure had risen to 1,806.
The Gulag is therefore both a history and a warning. The system has changed, but the state can still make a human being disappear behind walls, barbed wire, and across thousands of kilometres of Russian geography.
Then come the pipes.
They wind through the body like blood vessels: oil, gas, Gazprom, valves, pipelines, and a solitary barrel marked OIL. It is an unusually literal image of the circulatory system of Russian power. Energy has financed the state, the oligarchs and the military apparatus, while also serving as an instrument in relations with the outside world.
Amid the pipelines sits Dmitry Medvedev, almost like a spider in its web.
The placement is apt. Medvedev chaired Gazprom for much of the 2000s before formally succeeding Putin as President of Russia in 2008. Putin became prime minister. Four years later, they switched back. For a time, Medvedev appeared to signal a different Russia, and he and Putin did have genuine disagreements. Yet Medvedev never built an independent power base. He lost the premiership in 2020 but did not disappear. Today he remains within the system as deputy chairman of the Security Council and, during the war in Ukraine, has become one of its most aggressive public voices.
There is no evidence that anything in particular protects Medvedev, yet Arcimboldo’s metaphor is irresistible. He has been linked to Putin, Gazprom, the presidential administration, the government, United Russia and the Security Council. The pipes around him therefore become more than mere gas pipelines.
They become the web. The spider is still sitting there.
From the same economic body, gold bars, bundles of banknotes, a briefcase and a luxury yacht grow. Here is the other side of Putin’s Russia: the enormous private fortunes that emerged from raw materials, privatisations and political connections. Men in dark suits and sunglasses crowd around the money. It is difficult to determine where the businessman ends and the man of power begins, and that is precisely the point.
But money is not enough to build the body that Arcimboldo wants to show. It needs muscles.
From Putin’s shoulder, therefore, a gigantic arm extends across the picture, and in the middle of the biceps sits Putin himself, bare-chested on horseback. It is a picture within a picture: the little Putin constructs the muscle of the great Putin. Over the decades, familiar photographs of the sporting, horse-riding, and physically active president have become part of his public persona. Here, Arcimboldo needs only to shift the photograph a few centimetres to make propaganda’s subtext literal.
The strongman has become the muscle itself.
Putin’s black judo belt also runs across his body. His long association with judo and other martial arts has been central to his public image. He was formerly the International Judo Federation’s honorary president and ambassador before the organisation suspended him from those positions following the 2022 invasion. In the portrait, the belt is therefore both a genuine biographical detail and a symbol of the disciplined, controlled, and combative leader Putin has long sought to present himself as.
But follow the belt downward. Eventually, it reaches the ruins and the skulls.
There, Arcimboldo lets the portrait transform. What higher up might have been seen as strength takes on another meaning further down. Muscle becomes military power. Martial arts become war. Missiles, aircraft, submarines, tanks and soldiers fill the body until we reach the chest.
And there, roughly where the heart ought to be, Ukraine is in flames.
The blue-and-yellow flag stands amid bombed-out buildings, fire, soldiers and a Russian tank marked Z. Here, the artist scarcely needs an allegory. Russia’s full-scale invasion began on 24 February 2022 and has since become the event around which much of Putin’s international and domestic exercise of power revolves. Even in 2026, the war continues, and the Russian state has further restricted the space for opposition and criticism.
Arcimboldo therefore does not place Ukraine at Putin’s feet. He places it at Putin’s heart.
This does not mean the artist claims to know Vladimir Putin’s private feelings. The symbolism is political, not psychological. Yet the composition’s assertion is merciless: where a human heart ought to beat, there is war.
Around it stand the people and states that, in various ways, have become part of this world. China, North Korea and Iran are represented, together with their flags and leaders, surrounded by missiles and military technology. What is depicted is not a formal four-state alliance, but a network of strategic relationships that have become increasingly important to Moscow amid its confrontation with the West.
Donald Trump also appears there, wearing his red MAGA cap.
His presence carries a different meaning. He is not depicted as another Russian leader or as an ally. He embodies the picture’s thesis about Putin’s ability to reach into American politics itself. For decades, questions have surrounded Trump regarding Russian money and his businesses’ financial exposure to Russian capital, while his primary lender after his financial crises was Deutsche Bank. There is no direct evidence for the simplified story that Russian oligarchs rescued Trump through large personal loans, but there may be a fire smouldering behind the smoke.
The political relationship, however, is very real and considerably more complicated. Trump has on several occasions expressed respect for Putin and his leadership style, and his Ukraine policy has at times involved intense pressure on Kyiv. But the development has not been unequivocal; in September 2026, Trump also signed extensive new American sanctions targeting the financing of Russia’s war.
The Trump figure is therefore part of the satire, not a definitive answer. He visualises how far Putin’s political influence, appeal, and strategic opportunities can extend into Western democracy.
From the darkened sky, the drones appear.
They look almost like angry hornets. Modern warfare has become a swarm: cheap enough to deploy in the hundreds, intelligent enough to seek out its target, and anonymous enough that the machine can almost replace the human.
And above the swarm, the vulture circles.
Arcimboldo has not chosen just any bird of prey. He has chosen an animal that lives primarily on carrion. The vulture does not need to produce its food or even kill. It can wait for someone else to do the work, then descend to feed on what remains. In the picture, it therefore becomes a symbol of those who profit from the death, misery and destruction of others – the parasites of war.
The drones work. The vulture waits. On the other side of the sky lies its complete opposite.
A dove of peace.
But this dove does not come flying across a blue sky, bearing a flourishing olive branch. It is battered and bloodied. The branch in its beak has withered. Blood drips from its body as it struggles to stay airborne.
Peace is not dead, but it is bleeding.
At the very bottom, the portrait finally touches the ground: the EU stars and the NATO symbol lie amid the ruins. There is ammunition, shattered buildings, military helmets and human bones. The skulls are important because they reveal the cost of everything else in the picture. Empires, security services, churches, oligarchs, gas pipelines and nuclear weapons can be described in abstract terms such as geopolitics, security interests and historical spheres of influence.
The skull is harder to abstract away. It belonged to someone. Yet Arcimboldo has left room for a hen.
She walks at the bottom of this inferno of empires, nuclear weapons, money and the dead, pecking away as though nothing particularly remarkable had happened. It is perhaps the most absurd detail in the picture, and therefore one of the most human. History may collapse, presidents may threaten one another with nuclear weapons, and empires may attempt to restore their lost borders, but the hen has other concerns. She searches for the next seed, the next worm, something to eat before the day is over. While the world around her changes, she continues to peck unconcernedly.
Perhaps that is why she belongs in the portrait after all, for the hen need not represent only the smallness of everyday life amid great history. She can also represent us. Large parts of humanity do much the same. We know that nuclear weapons exist, that wars are being fought, that democracies are weakening, and that climate change will affect the world long after today’s headlines have been forgotten. We know about the threats and can even discuss them at length, but then we return to work, dinner, the holiday trip, the football match, the mobile phone, and tomorrow’s shopping list. Everyday life is necessary for human beings to live, but it also has a strange ability to turn the extraordinary into the ordinary.
That is how the future sometimes disappears from view. Not because we are unaware of the threats, but because they compete with a thousand small tasks we must do today. The climate crisis unfolds over decades, while we plan for next weekend. Democracies rarely collapse in a single afternoon, but they weaken step by step as people keep going to work. Wars that at first appear to be historic catastrophes risk becoming, after a few years, just another recurring headline. Even the nuclear threat, if repeated often enough, can begin to sound like background noise.
The hen does not peck because the world is safe. She pecks because her immediate reality is the ground in front of her beak. There, perhaps, lies the most disturbing similarity between her and us. Human beings are far better than the hen at understanding the future, but that does not necessarily mean we are better at acting on what we understand.
And while we continue pecking away, what once seemed unthinkable can slowly become the norm. Only when we raise our eyes do we see the whole picture: the ruins, the weapons, the skulls, the wounded dove of peace, and the vulture already beginning to circle above them.
The hen never raises her eyes. The question is whether we do so.
On the opposite side stand the Brandenburg Gate and the people of Berlin. Another circle in Putin’s biography closes. He was in East Germany as a KGB officer when the Soviet world began to collapse. The Berlin Wall fell, East Germany disappeared, and a few years later the Soviet Union itself was dissolved. For millions, this marked the end of a dictatorship and the beginning of a different European order. Still, from the Soviet security apparatus's perspective, it could be seen as a historical catastrophe.
From the ruins of that world, Vladimir Putin’s political life was built. That is why his Arcimboldo portrait consists of ruins.
The tsar’s double-headed eagle and the Soviet Union’s hammer and sickle coexist with the Orthodox Church and the KGB. The oligarchs’ dollars lie beside communism’s red star. Gazprom’s pipelines wind between the Gulag and the luxury yacht. Priests surround a former communist security officer. A president wears the tsar’s symbols. A man who witnessed the Soviet Union’s dissolution allows the geography of a lost empire to continue living within his own body.
It should not fit together.
That is precisely why the portrait works.
Arcimboldo never required the parts to make sense together. A pear need not be a nose, and a fish need not be a cheek. The viewer only needs to step back a few paces.
Then the face appears.
The same thing happens here. The tsar, the communist, the KGB officer, the Orthodox protector, the overlord of the oligarchs, the judoka, the horseman, the nuclear power and the wartime president contradict one another when we consider them separately.
Take a few steps back, and the contradictions disappear. Then we see only Putin.
And perhaps that is the darkest difference between Vertumnus and Tsar Putin. Rudolf II was constructed from things that grew. The fruit, flowers and grain made him a symbol of nature’s abundance.
Putin is built from what endures.
Oil from the ground. Gold from the vaults. An empire from history. A Church from the past. Soldiers from mobilisation—prisoners behind barbed wire. Cities reduced to ruins. And at the very bottom, the people who can no longer rise. High above them, the vulture continues to circle. On the other side of the sky, the dove of peace struggles to keep flying.
Putin is not depicted in front of his attributes.
The attributes have become Putin.
EPILOGUE – A Few Steps Back
When Giuseppe Arcimboldo finally put down his brush, he must have recognised the feeling and before him stood yet another ruler who, when viewed up close, almost did not exist.
There were a double-headed eagle and a hammer and sickle, a patriarch and a KGB emblem, oil pipelines and gold bars, a luxury yacht and a prison camp. There was Medvedev among Gazprom’s pipes, and Putin himself, bare-chested on horseback, with his black judo belt wound around his body. There were China, North Korea and Iran, and Trump with his red cap, missiles, tanks and drones. There was Ukraine in flames, roughly where the heart should have been, and at the very bottom lay the skulls of people who had once had names, families and plans for the future.
None of it looked like Vladimir Putin. Only when Arcimboldo stepped back a few paces did the pieces come together, and the face emerge.
Perhaps he then realised his old method worked even better on the rulers of the twenty-first century than on the emperors of the sixteenth. Rudolf II had wanted to become Vertumnus, the Roman god of the changing seasons and nature’s abundance, and Arcimboldo had therefore constructed him from things that grew. Putin had to be built from something else. He was shaped from the historical layers, institutions, people, riches, conflicts and instruments of violence that the portrait associates with his power.
But at the very bottom, the artist had left something that, at first glance, appeared to be a mistake.
The hen.
She had no place in geopolitics and no obvious role in the empire. She belonged to neither NATO nor the Warsaw Pact, knew nothing of the difference between tsarism and communism, and presumably held no opinions about Gazprom. While presidents threatened one another, drones filled the sky, and the wounded dove of peace struggled to stay airborne, she continued pecking among the ruins.
Perhaps Arcimboldo smiled as he painted her, because in the end she made the portrait larger than Putin’s.
The hen could be us, or perhaps we are the hen.
We know about the wars; we see democracies weakening; and we know that climate change will affect generations not yet born. We know that nuclear weapons still exist and that political freedoms, which took centuries to achieve, can disappear far more quickly than they were created. And yet dinner must be cooked, the bills paid, the next holiday planned, and tomorrow’s work done. That is how human beings survive, but it is also how the extraordinary can slowly become everyday life. The threat need not disappear; it is enough for us to become accustomed to it.
Perhaps this was something Arcimboldo himself had understood as early as the sixteenth century. Power changes, rulers are replaced, and empires take on new names, while human beings continue their lives beneath them.
And so, one last time, he looked at his portrait. High above, the vulture circled, waiting for what the war would leave behind. On the other side of the sky, the bloodied dove of peace still struggled to stay in flight. Between them rose the enormous human body he had built from an empire’s history, riches, fears, violence and dreams of lost greatness.
Arcimboldo took a few more steps back.
The Kremlin became a forehead; the Church and the KGB became parts of the same head; the oil pipelines became blood vessels; the war became a heart; and the strongman’s own image of himself on horseback became a muscle. All the contradictions that had been so obvious at close range disappeared.
Only one man remained.
Tsar Putin.

Tsar Putin

INTRODUKTION – Tsar Putin
Vad händer när en renässansmålare återvänder till jorden fyra och ett halvt sekel efter sin död och upptäcker Vladimir Putin?
Giuseppe Arcimboldo förvandlade en gång kejsar Rudolf II till Vertumnus genom att bygga hans ansikte av frukter, blommor och säd. Porträttet var mer än ett virtuost skämt. Allt som kejsaren bestod av sade någonting om den härskare han ville vara: en personifikation av överflöd, harmoni och naturen själv.
Putin ställer Arcimboldo inför en helt annan uppsättning material. Där finns tsarkronor och sovjetiska stjärnor, den ortodoxa kyrkan och KGB, oligarker och oljeledningar, Gazprom och Gulag, lyxyachter och kärnvapen. Där finns den omsorgsfullt skapade bilden av den starke mannen till häst, men också kriget i Ukraina, ruinerna och de döda. På något sätt måste alla dessa motsägelser bli en del av samma människokropp.
Resultatet är Tsar Putin, ett imaginärt porträtt där Arcimboldo använder sin gamla metod för att undersöka den moderna makten. På nära håll ser vi bara dess beståndsdelar: historia, pengar, religion, propaganda, övervakning och krig. Först när vi tar några steg tillbaka börjar de bilda ett ansikte.
Och det är då porträttet blir obehagligt.

PROLOG – Målaren återvänder

Giuseppe Arcimboldo hade bott på sin stjärna i mer än fyra hundra år när han återvände från evigheten till jorden och upptäckte att människan fortfarande höll på med ungefär samma saker som när han lämnade den. Hon byggde palats, samlade rikedomar, förde krig, dyrkade makten och gjorde sitt bästa för att övertyga sig själv om att just hennes tid var modernare och mer förnuftig än alla tidigare.

Det roade honom.

Han hade trots allt tillbringat en stor del av sitt liv vid det habsburgska hovet och visste att makten gärna bytte kläder, men sällan karaktär. På 1500-talet hade den burit krona, mantel och spira. Nu bar den kostym, uniform eller basebollkeps, färdades i bepansrade limousiner och omgav sig med kärnvapen, TV-kameror, opinionsmätningar och sociala medier. Kejsaren hade blivit president, premiärminister, partiledare eller miljardär, men behovet av att synas, beundras och fruktas föreföll märkligt välbevarat.

För en porträttmålare var detta naturligtvis oemotståndligt.

Arcimboldo hade redan en gång upptäckt att ett porträtt kunde berätta mer om en människa om man lät bli att måla personen. När han avbildade Rudolf II som Vertumnus byggde han kejsaren av frukter, blommor och säd och lät därmed härskarens ansikte framträda ur det överflöd han ville förknippas med. Metoden hade överlevt honom därför att den innehöll en enkel men obehaglig tanke: kanske avslöjas makten bättre av det som omger den än av ansiktet som visar sig framför kameran.

Under sitt återbesök på jorden började han därför återigen avbilda makten.

Nu behövde han andra material. En nutida härskare kunde byggas av pengar, banker, fastigheter, medier, vapen, propaganda, religion, övervakningskameror, fabriker, oljeledningar, soldater och människor som på olika sätt gjort hans makt möjlig. Porträttet behövde inte längre fråga hur makthavaren såg ut. Det kunde fråga vad han bestod av.

När Arcimboldo kom till Vladimir Putin fick han dessutom ett problem som måste ha tilltalat honom. Vilken tid tillhörde mannen som han skulle måla?

Tsartiden fanns där med dubbelörnen, kronorna och drömmen om imperiet. Sovjetunionen fanns där med hammaren och skäran, den röda stjärnan, KGB och minnet av den stormakt som hade gått förlorad. Det nya Ryssland fanns där med oligarkerna, Gazprom, lyxyachterna och de enorma privata förmögenheterna. Den ortodoxa kyrkan hade återvänt från den marginal dit kommunismen en gång försökt förvisa den, samtidigt som säkerhetsapparaten i samma kommunistiska stat fortfarande kastade sin skugga över samhället. Och över allt detta fanns kriget i Ukraina.

Arcimboldo behövde inte välja mellan motsägelserna. Hans konst hade alltid byggt på att föremål som egentligen inte hörde ihop kunde fogas samman tills de bildade något nytt.

Han behövde bara måla det han såg. Resultatet blev tsar Putin. Det blev Arcimboldos hittills hiskeligaste porträtt.

Tsar Putin

När Giuseppe Arcimboldo målade kejsar Rudolf II som Vertumnus behövde han inte placera kejsaren framför sitt rike. Han gjorde något mycket sinnrikare. Han byggde kejsaren av det. Päron, körsbär, druvor, säd och blommor fogades samman tills naturens rikedom själv hade blivit härskarens ansikte. Fyra och ett halvt sekel senare använder Arcimboldo samma metod på Vladimir Putin, men den här gången finns det inga päron och persikor att tillgå. Tsar Putin måste byggas av ett annat material.

Han byggs av imperier.

På avstånd ser vi bara Putin. Det väldiga huvudet dominerar bilden med sin välbekanta, kyliga och uttryckslösa blick. Men huvudet svävar inte fritt. Det sitter på en tydligt formad skuldra, därifrån löper en kraftig arm ut åt vänster och under huvudet fortsätter en bröstkorg som gradvis försvinner nedåt i bilden. Först när man går närmare börjar kroppen falla sönder och avslöja vad den egentligen består av.

Där finns Kreml och Vasilijkatedralen, den kejserliga dubbelörnen och Sovjetunionens röda stjärnor. Där finns hammaren och skäran tillsammans med de ortodoxa korsen, KGB tillsammans med kyrkan, tsarkronorna tillsammans med kommunismens symboler. Det borde vara en historisk omöjlighet. Tsaren störtades av revolutionen, bolsjevikerna förföljde kyrkan och Sovjetunionen byggde sin identitet på att det gamla imperiet hade ersatts av något nytt. Hos Putin behöver motsägelserna inte lösas. Han kan ärva alltihop.

Det är därför kartan längre ned i kroppen är så viktig. Där ligger RUSSIAN EMPIRE, USSR och RUSSIA ovanpå varandra som geologiska lager. Gränserna förändras, flaggorna byts ut och ideologierna avlöser varandra, men föreställningen om stormakten består. Det är varken kommunismen eller tsarismen som förenar de tre rikena. Det är imperiet.

Ovanför allt detta reser sig Kremltornen, lökkupolerna och den dubbelhövdade örnen. Putin är formellt president, men Arcimboldo har ingen större användning för den titeln. I porträttet är han redan något äldre.

Putin är tsaren.

Religionen har därför fått en självklar plats i hans kropp. Alldeles intill honom finns patriark Kirill av Moskva, överhuvud för den rysk-ortodoxa kyrkan. Placeringen är inte dekorativ. Under Putins tid har kyrkan återfått prestige, resurser och samhällsinflytande, samtidigt som Kirill och kyrkoledningen har gett den ryska staten religiös och historisk legitimitet. Efter invasionen av Ukraina blev förhållandet ännu tydligare. Kirill har försvarat kriget och krävt böner för rysk seger, medan präster som offentligt har motsatt sig kriget har bestraffats.

Det är en nästan perfekt politisk symbios. Putin kan låna av kyrkans tusenåriga språk om Ryssland, offer, tro och civilisation. Kyrkan kan låna statens makt.

Men symbiosen har ett pris. Moskvas konflikt med den självständiga ortodoxa kyrkan i Ukraina har bidragit till en djupare splittring inom den ortodoxa världen, och kriget har ytterligare skärpt motsättningarna. Kirill sitter därför inte i porträttet bara som representant för tronen. Han representerar en kyrka som har knutit en betydande del av sin institutionella makt till staten och därmed också till Putins politiska projekt.

Strax intill finns en betydligt modernare religion.

KGB.

Putins gamla organisation sitter bokstavligen på halsen. Han gick med i KGB 1975 och tjänstgjorde senare i Dresden i DDR. Övervakningskameror, objektiv, kommunikationsutrustning och säkerhetsapparater har därför börjat växa in i huvudet. Arcimboldos metod är här nästan anatomisk. Där människan har ögon och öron finns apparaten som ser och lyssnar. Där människan har ett nervsystem finns underrättelsetjänsten.

Den staten har också lärt sig att göra motståndaren osynlig. Längre ned finns därför skylten SIBERIA/GULAG, vakttornet, taggtråden och fångarna. Det betyder inte att dagens ryska fängelsesystem är identiskt med Stalins Gulag. Men parallellen är medveten. Memorial registrerade i juli 2026 1 715 politiska fångar i Ryssland, och Human Rights Watch beskriver en fortsatt kraftig repression mot fredliga aktivister, journalister, oppositionella och människor som kritiserar kriget. I september hade Memorials siffra stigit till 1 806.

Gulag är därför både historia och varning. Systemet har förändrats, men staten har fortfarande möjlighet att låta en människa försvinna bakom murar, taggtråd och tusentals kilometer av rysk geografi.

Sedan kommer rören.

De slingrar sig genom kroppen som blodkärl: olja, gas, Gazprom, ventiler, ledningar och ett ensamt oljefat märkt OIL. Det är en ovanligt bokstavlig bild av den ryska maktens cirkulationssystem. Energin har finansierat staten, oligarkerna och den militära apparaten och samtidigt fungerat som ett instrument i relationerna med omvärlden.

Mitt bland ledningarna sitter Dmitrij Medvedev nästan som en spindel i sitt nät.

Placeringen är träffande. Medvedev var styrelseordförande i Gazprom under stora delar av 2000-talet innan han 2008 formellt efterträdde Putin som Rysslands president. Putin blev premiärminister. Fyra år senare bytte de tillbaka. Under en period kunde Medvedev förefalla vara början på ett annat Ryssland, och han och Putin hamnade också i verkliga meningsskiljaktigheter. Någon självständig medevsk maktbas uppstod emellertid aldrig. Han förlorade premiärministerposten 2020 men försvann inte. I dag sitter han fortfarande i systemet som vice ordförande i säkerhetsrådet och har under Ukrainakriget blivit en av dess mest aggressiva offentliga röster.

Man kan inte belägga att något särskilt skyddar Medvedev, men Arcimboldos metafor är oemotståndlig. Han har varit förbunden med Putin, Gazprom, presidentadministrationen, regeringen, Enade Ryssland och Säkerhetsrådet. Rören omkring honom blir därför mer än bara gasledningar.

De blir nätet. Och spindeln sitter fortfarande kvar.

Ur samma ekonomiska kropp växer guldtackorna, sedelbuntarna, portföljen och lyxyachten. Här finns den andra sidan av Putins Ryssland: de enorma privata förmögenheterna som växte fram kring råvaror, privatiseringar och politiska kontakter. Män i mörka kostymer och solglasögon trängs kring pengarna. Det är svårt att avgöra var affärsmannen slutar och makthavaren börjar, och det är just poängen.

Men pengar räcker inte för att bygga den kropp Arcimboldo vill visa. Den behöver muskler.

Från Putins skuldra löper därför en väldig arm genom bilden, och mitt i bicepsen sitter Putin själv, barbröstad på en häst. Det är en bild inuti en bild: den lilla Putin bygger den stora Putins muskel. De välkända fotografierna av den sportande, ridande och fysiskt aktiva presidenten har under årtionden blivit en del av hans offentliga persona. Här behöver Arcimboldo bara flytta fotografiet några centimeter för att göra propagandans undertext bokstavlig.

Den starke mannen har blivit själva muskeln.

Över kroppen löper också Putins svarta judobälte. Hans långa förhållande till judo och andra kampsporter har varit en viktig del av hans offentliga image. Han var tidigare hederspresident och ambassadör för International Judo Federation innan organisationen suspenderade honom från dessa roller efter invasionen 2022. I porträttet är bältet därför både ett verkligt biografiskt attribut och en symbol för den disciplinerade, kontrollerade och stridbare ledare som Putin så länge velat framställa sig som.

Men följ bältet nedåt. Till slut hamnar det bland ruinerna och skallarna.

Det är där Arcimboldo låter porträttet förändras. Det som högre upp kunde uppfattas som styrka får längre ned en annan innebörd. Muskeln blir militärmakt. Kampsporten blir krig. Missiler, flygplan, ubåtar, stridsvagnar och soldater fyller kroppen tills vi når bröstkorgen.

Och där, ungefär där hjärtat borde sitta, brinner Ukraina.

Den blågula flaggan finns mitt bland sönderbombade hus, eld, soldater och en rysk stridsvagn märkt Z. Här behöver konstnären knappt någon allegori. Rysslands fullskaliga invasion började den 24 februari 2022 och har sedan dess blivit den händelse kring vilken en stor del av Putins internationella och inrikespolitiska maktutövning kretsar. Även 2026 fortsätter kriget, samtidigt som den ryska staten ytterligare har begränsat utrymmet för opposition och kritik mot det.

Arcimboldo placerar därför inte Ukraina vid Putins fötter. Han placerar det vid sitt hjärta.

Det betyder inte att konstnären gör anspråk på att känna Vladimir Putins privata känslor. Symboliken är politisk, inte psykologisk. Men kompositionens påstående är skoningslöst: där ett mänskligt hjärta borde slå finns kriget.

Runt omkring står de människor och stater som på olika sätt har blivit en del av denna värld. Kina, Nordkorea och Iran representeras tillsammans med sina flaggor och ledare, omgivna av missiler och militär teknologi. Det är ingen formell fyrstatsallians som avbildas, utan ett nät av strategiska relationer som har blivit allt viktigare för Moskva under konfrontationen med väst.

Och där syns också Donald Trump med sin röda MAGA-keps.

Hans närvaro har en annan betydelse. Han avbildas inte som ytterligare en rysk ledare eller som medlem i någon allians. Han representerar bildens tes om Putins förmåga att nå in i själva den amerikanska politiken. Runt Trump har det under årtionden funnits frågor om ryska pengar och hans företags ekonomiska exponering mot ryskt kapital, samtidigt som hans faktiska stora långivare efter de ekonomiska kriserna framför allt blev Deutsche Bank. Det finns inget direkt bevis för den förenklade berättelsen om att ryska oligarker räddade Trump genom stora personliga lån, men kanske finns det en eld som pyr bakom röken.

Den politiska relationen är däremot mycket verklig och betydligt mer komplicerad. Trump har vid flera tillfällen uttryckt respekt för Putin och hans ledarstil, och hans Ukrainapolitik har periodvis inneburit hård press mot Kyiv. Men utvecklingen har inte varit entydig; i september 2026 undertecknade Trump också omfattande nya amerikanska sanktioner riktade mot Rysslands krigsfinansiering.

Trumpfiguren är därför en del av satiren, inte ett facit. Han visualiserar frågan om hur långt Putins politiska inflytande, attraktionskraft och strategiska möjligheter kan sträcka sig in i den västliga demokratin.

Ur den dunkla skyn dyker drönarna upp.

De ser nästan ut som ilskna bålgetingar. Det moderna kriget har blivit en svärm: billigt nog för att skickas i hundratals, intelligent nog för att söka sitt mål och tillräckligt anonymt för att maskinen nästan ska kunna ersätta människan.

Och ovanför svärmen kretsar gamen.

Arcimboldo har inte valt vilken rovfågel som helst. Han har valt ett djur som huvudsakligen lever av as. Gamen behöver inte skapa det den lever av och behöver inte ens döda. Den kan vänta på att någon annan gör arbetet, sedan sjunka ned och livnära sig på det som blir kvar. I bilden blir den därför en symbol för dem som drar nytta av andras död, olycka och förstörelse – krigets parasiter.

Drönarna arbetar. Gamen väntar. På andra sidan himlen finns dess fullständiga motsats.

En fredsduva.

Men den här duvan kommer inte flygande med en grönskande olivkvist över en blå himmel. Den är tilltufsad och blodig. Kvisten i näbben har vissnat. Blodet droppar från kroppen medan den försöker hålla sig kvar i luften.

Freden är inte död. Men den blöder.

Längst ned når porträttet slutligen marken. Där ligger EU:s stjärnor och NATO-symbolen bland ruinerna. Där finns ammunition, sönderslagna byggnader, militärhjälmar och människoben. Skallarna är viktiga eftersom de avslöjar vad resten av bilden kostar. Imperier, säkerhetstjänster, kyrkor, oligarker, gasledningar och kärnvapen kan beskrivas med abstrakta begrepp som geopolitik, säkerhetsintressen och historiska intressesfärer.

Skallen är svårare att abstrahera bort. Den har tillhört någon. Ändå har Arcimboldo lämnat plats åt en höna.

Hon går omkring längst ned i detta inferno av imperier, kärnvapen, pengar och döda och pickar som om ingenting särskilt hade hänt. Det är kanske bildens mest absurda detalj och därför en av de mest mänskliga. Historien kan rasa samman, presidenter kan hota varandra med kärnvapen och imperier kan försöka återupprätta sina förlorade gränser, men hönan har andra bekymmer. Hon letar efter nästa frö, nästa mask, någonting att äta innan dagen är slut, och medan världen omkring henne förändras fortsätter hon obekymrat att picka.

Kanske är det därför hon trots allt hör hemma i porträttet. För hönan behöver inte bara föreställa den lilla vardagen mitt i den stora historien. Hon kan också föreställa oss. Stora delar av mänskligheten gör ungefär samma sak. Vi vet att kärnvapnen finns, att krigen pågår, att demokratier försvagas och att klimatförändringarna kommer att påverka världen långt efter att dagens nyhetsrubriker har glömts bort. Vi känner till hoten och kan till och med diskutera dem ingående, men sedan återvänder vi till arbetet, middagen, semesterresan, fotbollsmatchen, mobiltelefonen och morgondagens inköpslista. Vardagen är nödvändig för att människan ska kunna leva, men den har också en märklig förmåga att göra det extraordinära till det vanliga.

Det är så att framtiden ibland försvinner ur synfältet. Inte därför att vi inte känner till hoten, utan därför att de konkurrerar med tusen små saker som måste göras just i dag. Klimatkrisen utvecklas över årtionden medan vi planerar nästa helg. Demokratier bryts sällan ned på en enda eftermiddag utan försvagas steg för steg medan människor fortsätter att gå till arbetet. Krig som först framstår som historiska katastrofer riskerar efter några år att bli ännu en återkommande rubrik. Till och med kärnvapenhotet kan, om det upprepas tillräckligt ofta, börja låta som bakgrundsbrus.

Hönan pickar alltså inte, eftersom världen är ofarlig. Hon pickar därför att hennes närmaste verklighet är marken framför näbben. Där ligger kanske bildens obehagligaste likhet mellan henne och oss. Människan är mycket bättre än hönan på att förstå framtiden, men det betyder inte nödvändigtvis att vi är bättre på att handla utifrån det vi förstår.

Och medan vi pickar vidare kan det som en gång verkade otänkbart långsamt förvandlas till det normala. Det är först när man lyfter blicken som man ser hela bilden: ruinerna, vapnen, skallarna, den sårade fredsduvan och gamen som redan har börjat kretsa ovanför dem.

Hönan lyfter aldrig blicken. Frågan är om vi gör det.

På den motsatta sidan finns Brandenburger Tor och människorna i Berlin. Därmed sluts ytterligare en cirkel i Putins biografi. Han befann sig i DDR som KGB-officer när den sovjetiska världen började falla sönder. Berlinmuren föll, Östtyskland försvann och några år senare upplöstes själva Sovjetunionen. Det som för miljontals människor blev slutet på en diktatur och början på en annan europeisk ordning kunde ur den sovjetiska säkerhetsapparatens perspektiv uppfattas som en historisk katastrof.

Ur ruinerna efter den världen byggdes Vladimir Putins politiska liv. Och därför består hans Arcimboldo-porträtt av ruiner.

Tsarens dubbelörn och Sovjetunionens hammare och skära samsas med den ortodoxa kyrkan och KGB. Oligarkernas dollar ligger bredvid kommunismens röda stjärna. Gazproms ledningar slingrar sig mellan Gulag och lyxyachten. En före detta kommunistisk säkerhetsofficer omges av präster. En president bär tsarens symboler. En man som såg Sovjetunionen upplösas låter ett förlorat imperiums geografi fortsätta leva i sin egen kropp.

Det borde inte gå ihop.

Det är just därför porträttet fungerar.

Arcimboldo har aldrig krävt att delarna ska hänga ihop. Ett päron behöver inte vara en näsa och en fisk behöver inte vara en kind. Det räcker att betraktaren tar några steg tillbaka.

Då uppstår ansiktet.

Samma sak händer här. Tsaren, kommunisten, KGB-officeren, den ortodoxe beskyddaren, oligarkernas överhuvud, judokan, ryttaren, kärnvapenmakten och krigspresidenten motsäger varandra när vi betraktar dem var för sig.

Tar vi några steg bakåt försvinner motsägelserna. Då ser vi bara Putin.

Och kanske är det den mörkaste skillnaden mellan Vertumnus och tsar Putin. Rudolf II byggdes av det som växte. Frukterna, blommorna och säden gjorde honom till en symbol för naturens överflöd.

Putin byggs av det som återstår.

Olja ur marken. Guld ur kassavalven. Ett imperium ur historien. En kyrka ur det förflutna. Soldater ur mobiliseringen. Fångar bakom taggtråden. Städer förvandlade till ruiner. Och längst ned människorna som inte längre kan resa sig. Högst ovanför dem kretsar fortfarande gamen. På andra sidan himlen försöker fredsduvan flyga vidare.

Putin är inte avbildad framför sina attribut. Attributen har blivit Putin.

EPILOG – Några steg bakåt

När Giuseppe Arcimboldo till slut lade ifrån sig penseln måste han ha känt igen känslan. Framför honom fanns ännu en härskare som på nära håll nästan inte existerade.

Där fanns en dubbelörn och en hammare och skära, en patriark och ett KGB-emblem, oljeledningar och guldtackor, en lyxyacht och ett fångläger. Där fanns Medvedev bland Gazproms rör, och Putin själv barbröstad på en häst, samtidigt som hans svarta judobälte slingrade sig runt kroppen. Där fanns Kina, Nordkorea och Iran och Trump med sin röda keps, missiler, stridsvagnar och drönare. Där fanns Ukraina i lågor, ungefär där hjärtat borde ha funnits, och längst ned låg skallarna efter människor som en gång hade haft namn, familjer och framtidsplaner.

Ingenting av detta såg egentligen ut som Vladimir Putin. Det var först när Arcimboldo tog några steg tillbaka som delarna fogades samman och ansiktet framträdde.

Kanske var det då han insåg att hans gamla metod fungerade ännu bättre på 2000-talets makthavare än på 1500-talets kejsare. Rudolf II hade velat bli Vertumnus, den romerske guden för årstidernas växlingar och naturens överflöd, och därför hade Arcimboldo byggt honom av det som växte. Putin behövde byggas av något annat. Han formades av de historiska lagren, institutionerna, människorna, rikedomarna, konflikterna och våldsmedlen som porträttet förknippar med hans makt.

Men längst ned hade konstnären lämnat kvar något som först verkade vara ett misstag.

Hönan.

Hon hade ingen plats i geopolitiken och ingen uppenbar funktion i imperiet. Hon tillhörde varken NATO eller Warszawapakten, kände inte till skillnaden mellan tsarismen och kommunismen och hade sannolikt inga synpunkter på Gazprom. Medan presidenter hotade varandra, drönarna fyllde himlen och den sårade fredsduvan kämpade för att hålla sig kvar i luften, fortsatte hon att picka bland ruinerna.

Kanske log Arcimboldo när han målade henne, eftersom hon till slut gjorde porträttet större än Putins.

Hönan kunde vara vi. Eller så är det vi som är hönan.

Vi känner till krigen, ser hur demokratier försvagas och vet att klimatförändringarna kommer att påverka generationer som ännu inte är födda. Vi vet att kärnvapnen fortfarande finns och att politiska friheter som tagit århundraden att erövra kan försvinna betydligt snabbare än de skapades. Ändå måste middagen lagas, räkningarna betalas, nästa semester planeras och morgondagens arbete utföras. Det är så människan överlever, men det är också så att det extraordinära långsamt kan förvandlas till vardag. Hotet behöver inte försvinna; det räcker att vi vänjer oss vid det.

Kanske var detta något Arcimboldo själv hade förstått redan på 1500-talet. Makten förändras, härskarna byts ut och imperierna får nya namn, medan människan fortsätter sitt liv under dem.

Till sist betraktade han därför ännu en gång sitt porträtt. Högt ovanför hönan kretsade gamen och väntade på det som kriget skulle lämna efter sig. På andra sidan himlen försökte den blodiga fredsduvan fortfarande hålla sig flygande. Mellan dem reste sig den väldiga människokropp som han byggt av ett imperiums historia, rikedomar, rädsla, våld och drömmar om förlorad storhet.

Arcimboldo tog ytterligare några steg bakåt.

Kreml blev en panna, kyrkan och KGB delar av samma huvud, oljeledningarna blodådror, kriget ett hjärta och den starke mannens egen ryttarbild en muskel. Alla motsägelser som varit så tydliga på nära håll försvann.

Kvar stod en enda man.

Tsar Putin.