Shopping-spree – Shoppingrunda

Svensk text i slutet

INTRODUCTION - The Fine Art of Spending Money

Shopping is often described as one of life’s more ordinary activities. We buy what we need, occasionally what we want, and now and then something we know perfectly well we neither need nor can reasonably justify. Yet throughout history, people have made spending money far more than the simple acquisition of possessions. In their hands, shopping could become an expression of power, vanity, desire, loneliness, or sheer theatrical extravagance. Given enough money and sufficiently few people willing to say no, the distance between buying a new pair of shoes and constructing an artificial lake for one’s wife can become surprisingly short.

Kings and emperors were naturally among the first to discover this. Their wealth enabled them to turn private whims into public monuments, and history is littered with the magnificent consequences. Pearls were sacrificed to win wagers, ships became floating palaces, mountains acquired castles, and royal residences expanded until their owners could barely afford to live in them. Centuries later, Hollywood offered a new aristocracy much the same opportunity. The crowns disappeared, but the appetite for jewels, villas, cars, boats, and spectacularly unnecessary possessions remained strikingly familiar. The objects changed; human nature did not.

Into this distinguished history of extravagance steps a young woman from Malmö. In September 1956, Anita Ekberg returned to the city of her youth as an international film star, and one photograph from the visit seems to capture the new age of post-war consumption perfectly. There she is on Gustav Adolf Square, glamorous and self-assured in a pale-pink dress, dark sunglasses and white gloves, advancing beneath an almost impossible load of boxes, parcels and shopping bags from some of Malmö’s most fashionable shops. At first glance, she appears to have descended on her hometown with the determination of a conquering army, having bought everything worth carrying away.

The photograph, however, tells only half the story. Anita’s triumphant shopping expedition was not quite the orgy of consumption it seemed. Malmö’s merchants knew exactly what they had in their midst: a local girl who had become one of the most photographed women in the world. A dress, a pair of shoes, or an elegant box placed in Anita Ekberg’s hands might appear in newspapers far beyond Sweden, and generosity suddenly became an unusually sophisticated form of advertising. What looked like shopping was therefore closer to theatre, with Anita as its dazzling leading lady and the city itself providing the stage.

Many years later, when a reporter looking at that old photograph makes the understandable mistake of assuming that Anita must have been a formidable shopper, he discovers that the distinction matters very much to her. She has no intention of accepting the accusation without a fight. Compared with history’s genuine masters of extravagance, she insists, a couple of Riva boats, a Mercedes and a generous collection of jewels amount to little more than prudent household expenditure.

Once Anita Ekberg begins to defend herself, the argument cannot possibly remain in Malmö. It must travel backwards through history, past Hollywood fortunes and European palaces, through the extravagances of kings and emperors, until even Cleopatra, Caligula and Nero are called as witnesses for the defence.

After all, there is shopping — and then there is shopping worth remembering.

“The ballad of shopaholics

When first humanity discovered gold could buy
A silken robe, a jewel, horse or throne,
He raised his eager purse unto the sky
And swore that one more treasure he must own.
For kings may conquer kingdoms with the sword,
And merchants cross the seas in search of gain,
Yet sweeter still, when coffers can afford,
To purchase what no mortal can explain.

Fair Cleopatra, Egypt’s radiant queen,
Had pearls where lesser queens had beads of glass;
The grandest gems the ancient world had seen
Were merely toys through royal hands to pass.
One priceless pearl she dropped into her wine,
And drank a fortune merely as a sign.

Caligula desired no modest boat,
No humble craft with sail and wooden oar;
His marble pleasure-palaces must float
Where Roman emperors had sailed before.
With baths and gardens planted on the deck,
He spent as though no treasurer dared check;
And when the gold grew scarce within his chest,
He merely found another mad request.

Then Nero came, with appetite aflame,
For ordinary luxury seemed poor;
A golden palace worthy of his name
Must rise where fire had swept through ancient Rome.
With ivory ceilings turning overhead,
And perfumed petals raining where he fed,
He spent until the silver lost its weight
And luxury itself became an affair of state.

Yet westward, where the sands of Africa gleamed,
There travelled Musa with his golden train;
So rich was he that Croesus might have dreamed
Of owning but a fraction of his gain.
Through Cairo gold was scattered by his hand
Until its value tumbled through the land.
Most shoppers merely empty their account —
He changed the price of gold by the amount.

Then came Joséphine, with gowns galore,
For whom one dress could never quite suffice;
Nine hundred gowns — and still she wanted more,
While seldom troubling to enquire the price.
Napoleon might conquer half the earth,
Yet trembled when the dressmaker gave birth
To yet another bill his wife had made:
An empire fought while milliners were paid.

King George the Fourth, magnificently wide,
Bought gloves and scents and palaces with flair;
While debts accumulated at his side,
He powdered every inch of royal hair.
The people grumbled, taxpayers complained,
But still the royal appetite remained;
For when a prince believes restraint a sin,
There’s always one more banquet to begin.

Poor Ludwig built his castles in the air,
Then built them once again in brick and stone;
A grotto here, a rainbow fountain there,
A private dream-world fashioned for his own.
While creditors assembled at the gate,
His fairy castles rose in royal state.
The bills climbed higher, reason disappeared —
But Neuschwanstein was splendid when it cleared.

Then Hollywood inherited the crown,
Where stars discovered wealth could purchase fun:
A castle here, an ancient skull brought down,
A yacht, a snake, an octopus — why one?
One bought a town; another jewels bright;
One fired a writer’s ashes into flight.
The emperors were gone, yet nothing changed:
The names were new, the shopping still deranged.

And last comes Anita, Malmö’s radiant star,
With boxes piled like towers in her embrace,
With gloves and bags and gifts from near and far,
And darkened glasses hiding half her face.
“You call this shopping?” cries the Swedish queen,
“Young man, you plainly know not what you’ve seen!
These things were gifts — I hardly spent a dime.
Go read your Nero, then come back sometime!”

For some buy pearls, and some a golden hall,
Some castles, gowns, a boat or motorcar;
Some buy a town because they can buy all,
And some must prove how very rich they are.
Yet through the centuries one truth survives,
From Roman courts to Hollywood’s bright lives:
When purse grows fat and common sense grows thin,
The grandest shopping spree will soon begin.

So raise thy glass to spenders great and small,
To those who bought what none could ever need;
For wealth may build a palace, town or wall,
But never cure the ancient itch of greed.
And should the Devil whisper, “Buy once more,”
While reason softly points thee toward the door,
Remember those who shopped through history —
Then buy it anyway.

It might be free.”
Malmö, September 2026

PROLOGUE - Shopping Sprees People Still Talk About

“I didn’t shop at all!” Anita protested indignantly. “I accepted gifts. I didn’t have to cough up a penny!”

The ageing film icon fixed the reporter with a stare that had once made directors in Hollywood and Rome tremble. On the small table between them, in the nursing home on the outskirts of Rome, lay a photograph. It was a colourful, almost surreal image from September 1956. In it, a young and radiant Anita Ekberg strode across the cobblestones of Gustav Adolf Square in Malmö. She wore a pale-pink flared dress, glossy white gloves and dark sunglasses. In her arms she balanced a dizzying tower of elegant boxes and parcels, while colourful shopping bags from the city’s temples of consumption dangled from her hands.

“I don’t recognise any of the names. It looks as though none of those shops still exist.”

“I can give you a short tour,” Anita said. “I remember them as if it were yesterday. The body may be frail, but there’s nothing wrong with my head. Behind me is Wessels, a department store packed floor to ceiling with desirable things. Malmö’s answer to Harrods in London.”

Anita pointed at the imposing building in the picture.

“They brutally demolished it ten years after my visit. Criminal, if you ask me. Gyllene Gripen was a shoe emporium the likes of which even Stockholm couldn’t match. Look at my red pumps. Across the street was Bekå, Mecca for the upper-class ladies of Skåne. I worked there as a travelling fashion model before disappearing off to Hollywood. If Bekå didn’t stock it, it wasn’t worth wearing. H&M is there today, so at least the address has come down in the world.”

“Broadway was renowned for its beautiful dresses for young women. Elgas Dammode—perhaps the finest of them all—competed with Fougstedts on Stortorget, which had sold exclusive women’s fashion since the late nineteenth century. Elgas is still there, as far as I know. Katja of Sweden offered a collection of modern clothes for emancipated women. Ohlssons had separate departments for women and men. Respectable people shopped there. Not paupers from Östra Fäladsgatan.”

“Frans Elmqvist’s glove factory. You can see the gloves I’m wearing in the photograph. Stöltens, where you could buy every gramophone record on earth. They were right in the middle of the Riviera. Do you know that the buildings on the north side of Gustav Adolf Square are called the Riviera?”

The reporter nodded.

“The world-famous silversmith Wiwen Nilsson. I still have one of his earrings. Pigalle Dammode and Twilfit with their modern lingerie. Dior, which hardly needs an introduction. And then there were a few parcels Anthony, my husband of a few months, had to carry. The parasite could at least make himself useful. But love was both blind and new in those days.”

Anita shook her head.

The photograph screamed limitless consumption, a genuine Skåne version of La Dolce Vita. Yet the truth behind that celebrated homecoming visit, just after her great Hollywood breakthrough, was quite different. It was a carefully staged publicity campaign in which Malmö’s local merchants competed to turn the city’s film star into a living advertising billboard. An exclusive sports car waited outside Bulltofta Airport, complimentary nights were offered at the city’s finest hotels, and shopkeepers showered the star with their most luxurious goods—all in exchange for having their logos lit by photographers’ flashbulbs in the morning papers.

“But surely you did your share of shopping in your day,” the reporter persisted.

“My dear boy, in that department I’m an amateur,” Anita replied, dismissively waving a hand under his nose.

The reporter straightened in his chair and looked down at the photograph again, this time with a teasing smile tugging at the corner of his mouth. He was not giving up that easily.

“Granted, the ancient kings and the Hollywood gentlemen played in a league of their own,” he said. “But you weren’t entirely innocent yourself, Anita. They say that during your glory days in Italy, you owned no fewer than two luxury Riva boats and two of Mercedes’ most expensive 300 SL models. Hardly the amusements of a pauper, would you say?”

Anita took a deep drag on her cigarette, let the smoke drift slowly towards the ceiling, and fixed him with a stare that glittered with the icy authority of a true diva.

“Young man!” she roared, her voice once again carrying that powerful, rolling Skåne cadence. “You know nothing about how the world worked back then! I should point out that I bought both Riva boats at an exceptional price. And one of the Mercedes? That was a gift from my beloved Gianni Agnelli, the prince of Fiat—just like many of my jewels! Men queued up for the privilege of spoiling me.”

She waved her hand impatiently, as if physically erasing the accusation from the air.

“At least I never bankrupted a state,” Anita said tartly. “You need to do your homework, young man! My shopping was petty cash compared with the super-spenders Caligula and Nero. Take Nero, for example, who shopped the Roman Empire into an economic crisis. Now there was a genuine shopaholic!”

She leaned forward, folded her arms across her chest, and made it clear to the reporter that if one intended to accuse a Hollywood diva of extravagance, one ought at least to have some grasp of economic history.

Gods, Pearls and Artificial Lakes

To understand the roots of truly insane shopping, Anita maintained, one had to look back to antiquity. In ancient Egypt, Babylonia and Greece, the boundary between state representation and sheer personal spending mania had been entirely erased. Rulers regarded themselves as living gods—and gods, as everyone knows, have no budget.

Take Cleopatra VII of ancient Egypt. Her dynasty’s gold reserves were so vast that modern historians have compared them to concentrating all the hedge funds of our own age in the hands of a single individual. Cleopatra wielded her wealth as a political weapon to astonish and overwhelm her Roman allies.

The Roman chronicler Pliny the Elder recorded that she wagered with her lover, Mark Antony, that she could spend the equivalent of 60,000 pounds of gold on a single dinner. When Antony pointed out that the banquet seemed decidedly ordinary, she ordered a cup of vinegar to be brought to her. Before his astonished eyes, she removed one of her earrings—which was said to contain the largest pearl in the world—dropped it into the vinegar until it dissolved, and drank it.

She won the wager in one gulp.

But her extravagance did not end there. At her banquets, it was reportedly quite normal for guests to leave with “goodie bags” consisting of golden couches, horses adorned with silver, and even the slaves who had waited upon them. When she finally realised that Rome would triumph, she barricaded herself inside her mausoleum in Alexandria—not merely with her soldiers, but with mountains of jewels, gold, works of art, and tonnes of cinnamon and incense.

She eventually died on a golden couch, surrounded by the luxury goods that had been the lifeblood of her life.

Farther up the Nile, a few centuries earlier, Amenhotep III—the Magnificent—sat upon the throne. He replaced warfare with monumental personal building projects. To please his favourite wife, Tiye, he had an artificial lake more than a kilometre long constructed solely so she could enjoy pleasure cruises on it during balmy evenings.

Babylonia displayed the same fascination with excess. King Belshazzar is the very image of the consumer who refuses to stop spending even as the apocalypse knocks at the door. As the Persian army besieged Babylon’s walls, the king refused to prepare for war. Instead, he staged an enormous feast for a thousand noblemen and ordered wine to be served in the sacred gold and silver vessels looted from the Temple in Jerusalem.

It was an extravagant waste amid a raging war.

That same night, the city fell.

When Alexander the Great later conquered Babylon and seized the Persian treasury, he quickly became one of history’s great spenders. When his close friend Hephaestion died in the city, Alexander spent the modern equivalent of billions on the funeral pyre alone and ordered the walls of entire cities redecorated to express mourning.

Caligula, Nero and the Road to Bankruptcy

If modern actors imagine themselves eccentric because of what they buy, they are mere beginners compared with the emperors of Rome.

When Caligula (AD 12–41) ascended the throne, he inherited an enormous treasury of 2.7 billion sesterces. Within a year, he had emptied it through sheer extravagance.

Caligula bought architectural impossibilities for his own amusement. His most famous luxury acquisitions were the so-called Nemi ships: two gigantic floating palaces built solely to sit on the small volcanic Lake Nemi outside Rome. They featured genuine marble floors, running hot and cold water in built-in bathhouses, and gardens with living fruit trees and grapevines growing on deck.

It is also said that, like Cleopatra, he dissolved priceless pearls in vinegar and drank the vinegar at his banquets.

But his relative, Emperor Nero (AD 37–68), elevated personal extravagance to a level that severely strained the Roman Empire's economy.

After the Great Fire of Rome in AD 64, he used the catastrophe as an opportunity to build his extravagant Golden House, the Domus Aurea. The palace complex was so vast that it spanned several of Rome’s hills. Its walls were covered in gold leaf and studded with pearls and precious stones. At the same time, its dining rooms featured movable ivory ceiling panels that could be rotated mechanically to scatter fragrant flower petals and perfume over the guests below.

Nero’s travelling habits were equally legendary. When he set out on his tour of Greece to compete in musical contests, he was said to have travelled with no fewer than a thousand carriages. His horses wore silver shoes, and his servants wore the finest Egyptian linen.

When this luxurious lifestyle and his monumental construction projects drained the treasury, Nero faced the problem of paying the army and funding his court's expenses.

He therefore initiated one of the Roman Empire’s major early currency debasements. The traditional silver denarius was reduced in weight, and its silver content was lowered from roughly 98 per cent to just over 90 per cent by alloying it with cheaper metal. The gold aureus was likewise reduced in weight.

This allowed Nero to mint more coins from the same quantity of precious metal, thereby financing his expenses. The longer-term consequences of Roman currency debasement, however, would prove profound. The value and metallic content of Roman coinage continued to decline over subsequent centuries, contributing to broader monetary instability and inflationary pressures.

Nero’s extravagant spending and aggressive methods of raising revenue in the provinces also fuelled the political resentment that eventually culminated in military revolts and his overthrow.

When Shopping Crashes Global Markets

Having a great deal of money is one thing. Spending it so energetically that you destabilise entire regional economies is quite another—a feat famously associated with Mansa Musa, ruler of the West African Mali Empire in the fourteenth century.

His fortune, based on Mali’s extraordinary reserves of gold and salt, has sometimes been estimated at around 400 billion dollars in modern terms.

In 1324, Musa embarked on his pilgrimage to Mecca. He travelled with an enormous entourage, traditionally said to number around 60,000 people, accompanied by scores of camels carrying vast quantities of gold—his own mobile bank account.

As he travelled through Cairo and the wider Middle East, Musa bought lavishly: goods, clothing, provisions and luxuries of every kind. More importantly, he distributed such extraordinary quantities of gold as alms and gifts that the value of gold in Egypt fell sharply.

Contemporary and later accounts describe the economic effects as lasting for years.

Musa even managed the remarkable feat of exhausting his readily available funds before the journey was finished.

Fortunately for him, Mali still had some of the richest goldfields in the known world.

Europe’s Compulsive Royal Shoppers

As we move into the world of the European courts, we encounter figures who used shopping to escape from rigid marriages and political boredom.

Empress Joséphine of France was what we might call a compulsive shopaholic. Merchants crowded into her reception rooms every day, and she bought goods without even asking the price.

In a single year, she reportedly acquired hundreds of made-to-measure dresses while amassing enormous personal debts, even as hundreds of thousands of French soldiers fought in the wars of her husband, Napoleon.

Napoleon raged against her “mad extravagance” while insisting that she appear in the most dazzling jewels.

When Joséphine secretly acquired a priceless pearl necklace associated with Marie Antoinette—the French queen famously burdened with the reputation of “Madame Déficit” because of the royal court’s extravagance—she was supposedly so afraid of her husband’s remarkable memory for jewellery that she wore it in her hair and enlisted her ladies-in-waiting to provide a false account of its origin.

Her most expensive passion, however, was Malmaison, where she assembled an extraordinary collection of art and exotic plants from around the world.

Across the Channel, England produced a contemporary counterpart in King George IV, mockingly nicknamed the “Prince of Whales” for his expanding figure and enormous debts.

George cared little for public disapproval. His appetite for clothes, gloves, perfumes, banquets, interiors and architecture was legendary. When he became Prince Regent in 1811, his celebrations displayed precisely the theatrical excess for which he had become notorious, while his palaces—not least the famous Royal Pavilion at Brighton—devoured vast sums of money.

Farther east, in Bavaria, lived the deeply troubled King Ludwig II. He escaped the modern world he found increasingly unbearable by building fantastical “castles in the air”, including Neuschwanstein and Linderhof.

At Linderhof, he created the Venus Grotto, complete with an artificial lake, mechanical waves, a waterfall, and an advanced lighting system that produced coloured effects and artificial rainbows. At the same time, the king floated across the water in a shell-shaped boat.

By the 1880s, his private debts had become enormous. His desperate attempts to secure further loans increasingly alarmed his ministers. Eventually, Ludwig was declared incapable of governing and removed from power.

Hollywood’s True Temples of Consumption

Anita stubbed out her cigarette, smiling crookedly.

“You see what I mean? Compared with that lot, Hollywood stars are small-time shoppers. But yes, I admit my own colleagues haven’t exactly been idle.”

In modern times, film stars have inherited something of the role once held by ancient kings.

Nicolas Cage famously spent vast sums from a fortune estimated at around 150 million dollars on a series of eccentric purchases. His shopping list included a 70-million-year-old Tyrannosaurus rex skull, which he bought at auction for $276,000 after bidding against Leonardo DiCaprio.

He also acquired European castles, a famously haunted mansion in New Orleans, an octopus, and a pair of albino king cobras. As tax debts and financial problems mounted, Cage embarked on an extraordinary period of prolific filmmaking, taking on role after role while rebuilding his finances.

In 1989, Kim Basinger took shopping one step further, buying not clothes but much of the small town of Braselton, Georgia, with other investors for around $20 million, hoping to transform it into a centre for film and tourism.

The plans failed, and amid subsequent financial and legal difficulties, they eventually sold the investment.

And then there is Johnny Depp, whose extraordinary spending became public during litigation with his former business managers. Court filings described expenditures of roughly two million dollars a month. Among the most spectacular was the multimillion-dollar memorial event for his late friend, writer Hunter S. Thompson, whose ashes were fired from a specially constructed cannon.

“The one who really knew what she was doing was Elizabeth,” Anita reflected, referring to her friend, Elizabeth Taylor.

Taylor owned one of the world’s most valuable private jewellery collections, including the 33-carat Krupp Diamond and the legendary sixteenth-century pearl La Peregrina. After her death, her jewellery collection was sold for more than $100 million.

But unlike many extravagant celebrities, Taylor combined her passion for jewellery with formidable commercial instincts. She licensed her name for immensely successful fragrances, including White Diamonds, building a business empire that generated immense revenues.

EPILOGUE - The Real La Dolce Vita — and the Emptiness Afterwards

The reporter looked once more at the photograph of Gustav Adolf Square.

The young Anita in the picture radiated an invincible faith in the future. Her life would be filled with luxury, fast sports cars and an enormous villa outside Rome. But unlike Nicolas Cage or Empress Joséphine, it was not a compulsive urge to shop that would eventually empty Anita’s pockets.

Her downfall had more to do with the brutal circumstances of life than with anything else.

There were financial losses involving people she trusted, disputes over the management of her money, and a series of devastating burglaries at her villa. Then, in 2011, a serious fire damaged the house and destroyed many of the material memories she still had.

Illness and a broken hip left her wheelchair-bound. In her final years, reports emerged that her financial circumstances had become so difficult that those around her publicly appealed for assistance.

Anita fell silent.

She leaned back in her wheelchair, letting a satisfied smile spread across her face.

The reporter said nothing and put down his pen. Faced with emperors who had debased ancient currencies while financing palaces with revolving ivory ceilings, there was little left to argue about.

“So you see, young man,” Anita concluded, lightly running her fingers over the old photograph, “two Riva boats bought at a bargain price and a luxury car from an infatuated Italian industrial magnate were practically household expenses. I was a woman who understood my own value in a world that wanted to bask in my radiance.”

The great figures of history had spent fortunes to demonstrate their godlike power, to dazzle their enemies, or to build walls of luxury against a frightening reality.

Anita Ekberg, who once stood in the Malmö sunshine with her arms full of gifts and empty boxes, never needed to buy her status.

The photograph of her in the square remains a perfect illustration of the essence of shopping:

A glittering, colourful and irresistible façade — but, in the end, an illusion.

Shoppingrunda

INLEDNING – Den ädla konsten att spendera pengar

Shopping brukar beskrivas som en av livets mer vardagliga sysselsättningar. Vi köper det vi behöver, ibland det vi vill ha och då och då något som vi mycket väl vet att vi varken behöver eller rimligen kan försvara inköpet av. Men genom historien har det funnits människor som gjort konsten att spendera pengar till något långt större än att bara skaffa sig ägodelar. I deras händer kunde shopping bli ett uttryck för makt, fåfänga, begär, ensamhet eller ren och skär teatralisk extravagans. Med tillräckligt mycket pengar och tillräckligt få människor i sin omgivning som vågar säga nej kan avståndet mellan att köpa ett par nya skor och att anlägga en konstgjord sjö åt sin hustru bli förvånansvärt kort.

Kungar och kejsare hörde naturligtvis till de första som upptäckte detta. Deras rikedom gjorde det möjligt att förvandla privata infall till offentliga monument, och historien är full av de storslagna följderna. Pärlor offrades för att vinna vad, fartyg förvandlades till flytande palats, berg försågs med slott och kungliga residens växte tills deras ägare knappt längre hade råd att bo i dem. Århundraden senare erbjöd Hollywood en ny aristokrati ungefär samma möjligheter. Kronorna försvann, men begäret efter juveler, villor, bilar, båtar och spektakulärt onödiga ägodelar visade sig vara märkvärdigt välbekant. Föremålen förändrades; den mänskliga naturen gjorde det inte.

I denna illustrativa historia om extravagans kliver en ung kvinna från Malmö fram. I september 1956 återvände Anita Ekberg till sin ungdoms stad som internationell filmstjärna, och ett fotografi från besöket tycks fånga den nya efterkrigstidens konsumtionskultur nästan fulländat. Där går hon över Gustav Adolfs torg, glamorös och självsäker i ljusrosa klänning, mörka solglasögon och vita handskar, dignande under en nästan omöjlig last av askar, paket och shoppingkassar från några av Malmös mest fashionabla butiker. Vid första anblicken ser hon ut att ha dragit in i sin gamla hemstad med en erövrande armés beslutsamhet och köpt allt som överhuvudtaget var värt att bära med sig.

Fotografiet berättar emellertid bara halva historien. Anitas triumfartade shoppingrunda var inte riktigt den konsumtionsorgie den såg ut att vara. Malmös köpmän visste mycket väl vem de hade mitt ibland sig: en flicka från den egna staden som hade blivit en av världens mest fotograferade kvinnor. En klänning, ett par skor eller en elegant ask placerad i Anita Ekbergs händer kunde hamna i tidningar långt utanför Sveriges gränser, och generositet blev plötsligt en ovanligt sofistikerad form av reklam. Det som såg ut som shopping var därför snarare teater, med Anita som dess strålande primadonna och Malmö självt som scen.

Många år senare, när en reporter betraktar det gamla fotografiet och gör det fullt begripliga misstaget att anta att Anita måste ha varit en shoppare av närmast olympisk klass, upptäcker han snart att skillnaden mellan att köpa och att få betyder mycket för henne. Hon har inga som helst planer på att acceptera anklagelsen utan strid. Jämfört med historiens verkliga mästare i extravagans, hävdar hon, är ett par Rivabåtar, en Mercedes och en ansenlig samling juveler inte mycket mer än en försiktig hushållsekonomi.

När Anita Ekberg väl börjar försvara sig kan diskussionen omöjligen stanna i Malmö. Den måste färdas bakåt genom historien, förbi Hollywoodförmögenheter och europeiska palats, genom kungars och kejsares utsvävningar, tills till och med Kleopatra, Caligula och Nero kallas in som vittnen för försvaret.

För det finns trots allt shopping – och så finns det shopping som är värd att minnas.

PROLOG – Shoppingrundor man talar om

”Jag shoppade inte alls!”, sa Anita upprört. ”Jag tog emot gåvor och behövde inte hosta upp ett enda öre!”

Den åldrade filmikonen fixerade reportern med en blick som en gång i tiden hade fått regissörer i Hollywood och Rom att darra. Mellan dem på det lilla bordet på sjukhemmet i utkanten av Rom låg ett fotografi. Det var en färgsprakande, nästan surrealistisk bild från september 1956. På fotografiet stegade en ung, strålande Anita Ekberg fram över gatstenen på Gustav Adolfs torg i Malmö. Hon bar en ljusrosa, utställd klänning, vita glansiga handskar och mörka solglasögon. I famnen balanserade hon en svindlande trave med eleganta askar och paket, och i händerna höll hon färgglada shoppingpåsar från stadens köptempel.

”Jag känner inte igen något av namnen. Det verkar som att ingen av affärerna finns kvar.”

”Jag kan ge dig en kort presentation”, sa Anita. ”Jag minns dem som igår. Kroppen må vara skröplig, men huvudet är det inget fel på. Bakom mig ligger Wessels, ett varuhus fyllt från golv till tak av åtråvärda varor. Malmö är motsvarigheten till Harrods i London.” Anita pekade på det stora huset. Det revs brutalt tio år efter mitt besök. Kriminellt, vill jag påstå. Gyllene Gripen var ett skovaruhus som inte ens stockholmarna hade maken till. Titta på mina röda pumps. Tvärs över gatan låg Bekå, alla skånska överklasskvinnors Mecka. Jag jobbade där som resemannekäng innan jag försvann till Hollywood. Det som inte fanns där var inte värt att ha på sig. Där ligger H&M idag, så adressen har jangserat. Broadway var berömt för sina vackra klänningar för unga tjejer. Elgas Dammode, kanske det finaste av allt, i kamp med Fougstedts på Stortorget, som har sålt exklusivt dammode sedan slutet av 1800-talet. Elgas finns fortfarande kvar, såvitt jag förstår. Katja of Sweden med sin kollektion av moderna kläder för emanciperade kvinnor. Ohlssons hade separata avdelningar för kvinnor och män. Där handlade fint folk. Inte fattiglappar från Östra Fäladsgatan. Frans Elmqvists handskfabrik. Du ser handskarna jag har på mig på bilden. Stöltens, där man kunde köpa alla jordens grammofonplattor. De låg mitt på Rivieran. Du vet väl att husen på norra sidan av Gustav Adolfs torg kallas så? Reportern nickade. ”Den väldsberömde silversmeden Wiwen Nilsson. Jag har fortfarande kvar ett av hans örhängen. Pigalle Dammode och Twilfit med sina moderna underkläder. Dior, som inte behöver någon presentation, och så några paket som Anthony, min äkta make sedan några månader, fick bära. Det kunde han gott göra, den parasiten. Men då var kärleken både blind och ny.” Anita skakade på huvudet.

Bilden skrek av gränslös konsumtion, ett äkta skånskt La Dolce Vita. Men sanningen bakom det berömda hemkomstbesöket, precis efter hennes stora genombrott i Hollywood, var en helt annan. Det var en regisserad PR-kampanj där Malmös lokala köpmän tävlade om att förvandla stadens filmstjärna till en levande reklampelare. En exklusiv sportbil stod parkerad utanför Bulltofta flygplats, fria hotellnätter erbjöds på stadens finaste etablissemang och butikerna skänkte sina lyxigaste varor till stjärnan – allt i utbyte mot att fotografers blixtar skulle lysa upp deras logotyper i morgonpressen.

”Men nog har du shoppat i din dag”, fortsatte reportern envist.

”Du, i det avseendet är jag en amatör”, sa Anita och viftade avfärdande med handen framför reporterns näsa.

Reportern rätade på ryggen och sänkte blicken mot fotografiet igen, den här gången med ett retsamt leende i munvinkeln. Han tänkte inte ge sig så lätt.

”Visst, de antika kungarna och Hollywood-herrarna spelade i en egen liga”, sade han. ”Men du var inte helt oskyldig själv, Anita. Det sägs att du under dina glansdagar i Italien faktiskt ägde inte mindre än två lyxiga Rivabåtar och två av Mercedes absolut dyraste 300 SL-modeller. Det är väl knappast fattigmansnöjen?”

Anita drog ett djupt bloss från sin cigarett, lät röken stiga långsamt mot taket och fixerade reportern med en blick som gnistrade av iskall divastatus.

”Unge man!”, röt hon ifrån, och hennes röst bar återigen det där mäktiga, rullande skånska tonfallet. ”Du vet ingenting om hur världen fungerade på den tiden! Jag vill bara nämna att jag köpte båda Rivabåtarna till ett absolut specialpris. Och den ena Mercedesen? Den var en gåva från min älskade Gianni Agnelli, Fiats furste, precis som massor av mina juveler! Männen stod i kö för att skämma bort mig.”

Hon viftade otåligt med handen, som om hon fysiskt suddade ut anklagelsen i luften.

”Jag har i varje fall inte orsakat statsbankrutt”, sa Anita spydigt. ”Du får läsa på bättre, unge man! Min shopping var rena petitesser jämfört med superslösarna Caligula och Nero. Ta till exempel hur Nero shoppade Romarriket in i en ekonomisk kris. Där kan du prata om shopaholics på riktigt!”

Hon lutade sig framåt, lade armarna i kors över bröstet och lät reportern förstå att om man ska anklaga en Hollywood-diva för slöseri, bör man åtminstone ha koll på sin egen ekonomiska historia.

Gudar, pärlor och konstgjorda sjöar

Om man ska förstå den vettlösa shoppingens rötter måste man, enligt Anita, vända blicken mot forntiden. I det antika Egypten, Babylonien och Grekland var gränsen mellan statlig representation och ren personlig köpfrenesi helt raderad. Härskarna ansåg sig vara levande gudar, och gudar har som bekant ingen budget.

Ta bara forna Egyptens Kleopatra VII. Hennes familjs guldreserv var så astronomisk att moderna historiker har liknat den vid att samla alla vår tids hedgefonder i en enda person. Kleopatra använde sin rikedom som ett politiskt vapen för att chocka och blända sina romerska allierade. Den romerske krönikören Plinius den äldre har nedtecknat historien om hur hon slog vad med sin älskare Marcus Antonius om att hon kunde spendera motsvarande 60 000 pund guld på en enda middag. När Antonius påpekade att banketten såg högst ordinär ut, lät hon hämta en bägare med vinäger. Framför hans mållösa ögon tog hon av sig ett av sina örhängen – som bestod av världens största pärla – släppte ner det i vinägern tills det löstes upp och drack upp det. Hon vann vadet med en enda klunk.

Men hennes slöseri slutade inte där. Vid hennes banketter var det normalt att gästerna fick ta med sig "goodiebags" hem bestående av guldsoffor, silverbepansrade hästar och till och med de slavar som passat upp på dem. När hon till slut insåg att Rom skulle segra, barrikaderade hon sig i sitt mausoleum i Alexandria – inte bara med sina soldater, utan med berg av juveler, guld, konstverk och tonvis med kanel och rökelse. Hon dog till slut på en gyllene soffa, omgiven av de lyxvaror som varit hennes livsluft.

Längre upp längs Nilen, några århundraden tidigare, satt Amenhotep III (Den magnifike) på tronen. Han böt ut krig mot personliga byggnadsprogram. För att glädja sin favorithustru Tiye lät han anlägga en över en kilometer lång konstgjord sjö – enbart för att hon skulle kunna åka nöjesbåt på den under ljumma kvällar.

I Babylonien fanns samma förtjusning i det gränslösa. Kung Belshassar är sinnesbilden av köparen som vägrar sluta konsumera ens när apokalypsen knackar på dörren. När den persiska armén belägrade Babylons murar vägrade kungen att rusta. I stället arrangerade han en gigantisk fest för tusen adelsmän där han krävde att man skulle dricka vin ur de heliga guld- och silverbägare som plundrats ur templet i Jerusalem. Det var ett vettlöst slöseri med resurser mitt under ett brinnande krig. Samma natt föll staden.

Och när Alexander den store senare erövrade Babylon och lade beslag på den persiska skattkammaren, förvandlades han snabbt från en enkel soldat till en historisk slösare. Vid sin nära vän Hefaistions död i staden brände Alexander motsvarande miljarder kronor i modernt värde enbart på begravningsbålet och beordrade att hela städernas murar skulle genomgå en total omdekorering i sorg.

Caligula, Nero och vägen till statsbankrutt

Om moderna skådespelare tror att de är excentriska med sina inköp, så var de rena nybörjarna i jämförelse med Romarrikets kejsare. När Caligula (12–41 e.Kr.) besteg tronen ärvde han en fullkomligt gigantisk statskassa på 2,7 miljarder sestertier. Han lyckades tömma staten på precis allt på mindre än ett år genom ren galenskap.

Caligula shoppade arkitektoniska omöjligheter för sitt eget nöjes skull. Hans mest kända lyxinköp var de så kallade Nemiskeppen. Detta var två gigantiska, flytande palats som konstruerades enbart för att ligga på den lilla vulkaniska Nemisjön utanför Rom. Skeppen utrustades med golv av äkta marmor, rinnande varmt och kallt vatten i inbyggda badhus samt trädgårdar med levande fruktträd och vinrankor på däck. Det berättas också att han, precis som Kleopatra, lät lösa upp ovärderliga pärlor i vinäger för att dricka upp dem under sina banketter.

Men det var hans släkting, kejsar Nero (37–68 e.Kr.), som tog det personliga slöseriet till en nivå som faktiskt sänkte hela det romerska imperiets ekonomi. Efter den stora branden i Rom år 64 e.Kr. Han använde katastrofen som en ursäkt för att bygga sitt extravaganta gyllene palats, Domus Aurea. Detta var ett palatskomplex så gigantiskt att det sträckte sig över flera av Roms kullar. Väggarna var täckta av bladguld, infattade med pärlor och ädelstenar, och matsalarna hade rörliga takpaneler av elfenben som mekaniskt kunde snurra runt för att strö doftande blomblad och parfymer över festgästerna.

Neros shoppingvanor när han reste var också legendariska. När han gav sig ut på turné i Grekland för att tävla i musik reste han aldrig med mindre än tusen vagnar. Hans hästar var skodda med äkta silver och hans tjänare bar tyger av finaste egyptiska linne.

När skattkammaren gapade helt tom på grund av detta lyxliv och de monumentala byggnadsprojekten, insåg Nero att han inte längre kunde betala armén eller finansiera hovets utgifter. Det var då han fattade beslutet att initiera Romarrikets första stora myntförsämring (debasement). Han beordrade att den klassiska silverdenaren skulle smältas ner, minskade dess vikt och sänkte silverhalten från omkring 98 % till drygt 90 % genom att blanda ut den med billig koppar. Samtidigt klippte han ner guldmynten, aureus, så att de vägde mindre.

Genom detta fusk kunde Nero trolla fram fler mynt av samma mängd ädelmetall för att betala sina egna räkningar, men konsekvenserna för folket blev förödande. Marknaden genomskådade snabbt bluffen. Handlarna höjde priserna eftersom de nya mynten var mindre värda, vilket tände gnistan till en inflationsspiral som skulle plåga Romarriket i över två sekler. Det var hans gränslösa slösaktighet och de desperata skatteindrivningarna i provinserna för att finansiera hans hov som till slut ledde till de militära uppror som störtade honom.

När shoppingen kraschar globala marknader

Att ha mycket pengar är en sak, men att shoppa så intensivt att man kraschar hela regioners ekonomier är en bedrift förbehållen Mansa Musa, härskaren över det västafrikanska Maliriket på 1300-talet. Hans förmögenhet, baserad på outtömliga tillgångar av guld och salt, har uppskattats till cirka 400 miljarder dollar i dagens penningvärde.

År 1324 gav sig Musa ut på en pilgrimsfärd till Mecka. Med sig hade han ett följe på 60 000 personer och 80 kameler, där varje kamel bar 300 pund rent guld – hans personliga, rörliga bankkonto. Under sin resa genom Kairo och resten av Mellanöstern shoppade Musa allt han kom över: kvinnor, juveler, kläder och proviant. Han gav dessutom bort så enorma mängder guld i allmosor till fattiga och mutor till lokala ledare att han orsakade en akut inflation. Värdet på guld i Egypten dök och ekonomin behövde över ett decennium på sig att återhämta sig från härskarens vettlösa köpfest. Han lyckades till och med med konststycket att få helt slut på pengar innan resan var över. Men det fanns mer hemma i Mali som ägde dåtidens största guldgruvor.

De europeiska hovens tvångsmässiga köpare

När vi rör oss framåt mot det europeiska hovlivet möter vi karaktärer som använde shopping som en flyktmekanism från stela äktenskap och politisk tristess. Kejsarinnan Joséphine av Frankrike var vad vi idag skulle kalla en tvångsmässig shopaholic. Varje dag flockades köpmän i hennes mottagningsrum och hon köpte varor utan att ens fråga efter priset. Under ett enda år köpte hon 900 skräddarsydda klänningar, och hon lyckades dra på sig en personlig skuld på 20 miljoner franc samtidigt som hundratusentals franska soldater dog i hennes makes, Napoleons, krig.

Napoleon rasade över hennes ”galna extravagans”, men krävde samtidigt att hon skulle visa sig i de mest bländande juvelerna. När Joséphine i hemlighet köpte ett ovärderligt pärlhalsband som en gång tillhört Marie-Antoinette (Frankrikes drottning som fick smeknamnet "Madame Déficit" på grund av sina egna extravaganta klänningar och diamantinköp), var hon så rädd för sin makes fotografiska minne för juveler att hon tvingades bära det i håret och låta sina hovdamer ljuga om var det kom ifrån. Hennes dyraste projekt blev dock herrgården Malmaison, där hon samlade över 3 000 konstverk av mästare som Leonardo da Vinci och Tizian samt köpte exotiska växter från hela världen – inklusive en enda blomsterlök för 3 000 franc.

I England hittar vi hennes samtida motsvarighet i kung Georg IV, hånfullt kallad ”Prince of Whales” på grund av sin runda figur och sina enorma skulder. Georg brydde sig föga om det engelska folkets missnöje. Under en enda sommar köpte han 74 par handskar och förbrukade 36 pund parfymerat puder åt gången. När han blev regent 1811 firade han det med en bankettsal utrustad med konstgjorda, porlande bäckar till en kostnad av 120 000 pund, samtidigt som medelklassen tyngdes av skatter. Hans slott och palats, som det berömda Brighton Pavilion, slukade miljoner. Vid hans död noterade samtida dagböcker att ingen sörjde honom; man kom bara ihåg hans laster och missgärningar.

Längre österut, i Bayern, levde den djupt melankoliske kung Ludwig II. Han flydde undan en modern, skrämmande värld genom att bygga fantastiska ”slott i luften”, som Neuschwanstein och Linderhof. Vid Linderhof lät han bygga en Venusgrop, komplett med en konstgjord sjö, mekaniska vågor, ett vattenfall och ett toppmodernt belysningssystem som skapade färgade ljuseffekter och konstgjorda regnbågar så att kungen kunde åka runt i en båt formad som ett snäckskal. År 1884 uppgick hans privata skulder till astronomiska 76 miljoner mark. Ludwig försökte lösa krisen genom att skicka sina betrodda tjänare till Frankfurt för att råna Rothschilds bank – en order som tjänarna givetvis struntade i och låtsades misslyckas med att utföra. Till slut förklarades kungen galen av sina egna ministrar och avsattes.

Hollywoods sanna köptempel

Anita fimpade sin cigarett och log snett. Du förstår vad jag menar? Jämfört med dem är Hollywoods stjärnor småhandlare. Men visst, mina egna kollegor har inte legat på latsidan.”

I modern tid är det filmstjärnorna själva som har tagit över rollen som de antika kungarna. Nicolas Cage lyckades bränna en förmögenhet på 150 miljoner dollar genom ren, excentrisk impulsshopping. Hans inköpslista innehåller bland annat en 70 miljoner år gammal Tyrannosaurus-skalle som han köpte efter en intensiv budgivning mot Leonardo DiCaprio för 276 000 dollar. Han köpte dessutom två europeiska slott, ett beryktat spökhus i New Orleans, en jättebläckfisk för 150 000 dollar och två giftiga albinokobror. När pengarna tog slut och skatteskulderna hopade sig tvingades han under ett decennium ta varenda dussinroll i lågbudgetfilmer han kunde hitta för att betala av sina skulder.

Kim Basinger tog shoppingen ett steg längre år 1989 när hon, i stället för att köpa kläder, köpte en hel stad – Braselton i Georgia – för 20 miljoner dollar, med tanken att bygga en personlig nöjespark och en filmstudio. När planerna sprack och hon stämdes för kontraktsbrott tvingades hon i personlig konkurs, och staden såldes av i bitar med miljonförluster som följd.

Och så har vi Johnny Depp, vars slösaktighet avslöjades under en rättsprocess då det framkom att han brände runt 2 miljoner dollar i månaden. Bland utgifterna fanns 30 000 dollar i månaden för exklusiva viner och 3 miljoner dollar för att bygga en specialtillverkad kanon – enbart för att kunna skjuta upp sin avlidne vän, författaren Hunter S. Thompsons, aska i atmosfären.

”Den enda som faktiskt klarade sig var Elizabeth”, reflekterade Anita och syftade på sin vän Elizabeth Taylor. Taylor ägde en av världens mest värdefulla privata smyckessamlingar, inklusive Krupp-diamanten på 33 karat och den legendariska 1500-talspärlan La Peregrina. Hennes smycken såldes efter hennes död för över 116 miljoner dollar. Men till skillnad från Cage eller Basinger gick Taylor aldrig i konkurs. Hon var en smart affärskvinna som förstod att licensiera sitt eget namn till parfymer som White Diamonds, vilket gav henne hundratals miljoner i passiv inkomst och finansierade hennes shopping livet ut.

EPILOGUE – Det äkta ”La Dolce Vita” och tomheten efteråt

Reportern tittade återigen på fotografiet från Gustav Adolfs torg. Den unga Anita på bilden utstrålade en oövervinnelig tro på framtiden. Hennes liv skulle fyllas av lyx, snabba sportbilar och en jättelik villa utanför Rom. Men till skillnad från Nicolas Cage eller kejsarinnan Joséphine var det inte ett tvångsmässigt shoppingbegär som skulle tömma Anitas fickor.

Hennes fall handlade om livets brutala omständigheter. Det var ekonomiska stölder från personer hon litade på, en god man som tömde hennes konton på miljonbelopp och en serie förödande inbrott i hennes villa. När huset dessutom drabbades av en kraftig brand 2011 förstördes det sista hon hade kvar av sina materiella minnen. Sjukdom och ett brutet lårben lämnade henne rullstolsburen, och på ålderns höst tvingades hennes advokat offentligt vädja om ekonomiskt stöd, så att den en gång så firade stjärnan överhuvudtaget skulle ha råd att bo kvar på sitt sjukhem.

Anita tystnade, lutade sig tillbaka i rullstolen och lät ett nöjt leende sprida sig över ansiktet. Reportern satt helt tyst och lade ner sin penna. Mot argumentet att kejsare devalverat hela antika valutor för att finansiera rörliga elfenbenstak fanns det inte mycket att invända.

”Så du ser, unge man”, sammanfattade Anita och strök lätt över det gamla fotografiet. ”Två rivabåtar till reapris och en lyxbil från en förälskad italiensk industrimagnat är rena rama hushållskassan. Jag var en kvinna som förstod mitt eget värde i en värld som ville sola sig i min glans.”

De historiska gestalterna shoppade för att bevisa sin gudalika makt, blända sina fiender eller bygga murar av lyx mot en skrämmande verklighet.

Anita Ekberg, som en gång i tiden stod mitt i Malmös solsken med famnen full av gåvor och tomma kartonger, behövde aldrig köpa sig till sin status. Bilden av henne på torget förblir en perfekt illustration av shoppingens innersta väsen: en glittrande, färgstark och oemotståndlig fasad – men i slutändan en illusion.