Gästgivaregården Svarta Hålet - SVENSK VERSION

Introduktion

Smuggling är en av de verksamheter som historien har haft ovanligt svårt att bestämma sig för hur den ska behandla. I myndigheternas handlingar möter vi förbrytare, lurendrejare och beslagtaget gods. I kustsamhällenas berättelser möter vi samma människor, benämnda driftiga fiskare, skeppare och handelsmän, som bara hade den dåliga vanan att betrakta tullgränsen som ett förslag snarare än ett hinder.

I Skåne har den inställningen gamla anor. Öresund var aldrig bara en gräns mellan två riken. Det var en handelsväg där samma vara kunde vara billig på ena stranden och dyr på den andra, och där några sjömil därför kunde förvandla en ganska ordinär last till en förmögenhet. Så länge kungar och regeringar försökte styra vad människor fick köpa, hur mycket det skulle kosta och från vem det skulle komma, fanns det andra som var beredda att ordna saken på ett smidigare sätt.

I den här berättelsen hamnar vi mitt i den världen. Året är 1871 och platsen är Gästgivaregården Svarta Hålet vid Norra Vallgatan i Malmö, ett etablissemang vars namn knappast behöver någon närmare förklaring. Där har KLUHS Kommittén för Lurendrejeriets Upprättelse och Historiska Sanning samlats kring ställets legendariska råbiff och en fransk claret. Sällskapet består av människor från olika århundraden, vilket i evigheten inte betraktas som något större praktiskt problem.

Anita Ekberg har som vanligt hamnat mitt i smeten. Vid bordet får hon höra hur en blivande präst övergav teologin för ett betydligt mer lukrativt yrke, hur tullare lurades och hur fransk cognac och champagne tog sig över Öresund utan att besvära myndigheterna. Vid grannbordet sitter samtidigt en sedan länge avliden skald från Lund och gör sitt bästa för att bevisa att smuggling långtifrån är det enda sättet att leva på andras pengar.

Det blir en kväll med lurendrejare, tullsnokar, bedragare, politieborgmästare, fylleslag och tidsresenärer och med Johan Anders Wadman, Göteborgs Bellman, som musikalisk ledsagare.

Några hundra år hit eller dit spelar trots allt ingen större roll. Inte tusen heller.

Inte så länge man har det trevligt.

När jag dricker

När två gubbar om ett guldrör bråkar,
Eller tjafsar om en bit med jord,
Haltande mot ärans tempel åker,
Eller ryker ihop för tomma ord,
Hej, då dricker jag och ler:
Gamla bockar! Gott åt er.

När två tanter vid kaffekoppen
Båda nästan spyr ur sig förtret,
Hittar fel på själen och på kroppen,
Skvallrande om allt som ingen vet;
Hej! Då dricker jag och ler:
Arga kärringar! Hut åt er!

När två män, som går på samma bana,
Ljuger ljuva miner mot varann,
För att lura i sin gamla vana
Den bedragne vännen, om man kan;
Hej! Då dricker jag och ser,
Om ej fan tar hand om er.

När två grannfruar med varandra bråkar
Om att sitta främst på flådiga kalas,
Knappt kan äta för att de så tråkar,
Avundsjuka på varandras stas;
Hej! Då dricker jag och ber:
Gud bevare mig från er!

När en yngling hos sin tjej vill vinna,
Tycker ettan känns som ett palats;
När hans tjej, så fort hon blir hans kvinna,
Tror att lyckan hittat rätta plats;
Hej! Då dricker jag och ger
Ibland ett gott råd till er.

När jag ser en livlig barnaskara,
Helt bekymmerslös och vild och yr,
Trotsar alla regler, hot och fara
För ett litet tjuvnattsäventyr;
Hej! Då dricker jag och ber:
Må himmelen bevare er!

När jag sitter vid den fulla bålen
I ett gäng med gamla goda vänner,
Jublande och skålar första skålen,
Tömmer glaset, lyckan som man känner;
Hej! Då dricker jag och ser
Glada bröder vill ha mer.

Ack! Men sitter jag vid tomma bålen
I ett gäng med gamla goda vänner,
Stammar trögt och segt vid sista skålen,
Gäspar stort mot morgonen man känner;
Aj! Då dricker jag och ser
Ändå efter lite mer.

Hu! Men ligger jag på branta kanten
Av den svarta, kalla, djupa grav,
Utan ro i sängen, den motbjudande,
Luktar på den medicin man gav.
Tvi! Då dricker jag, men ser
Visst ej efter något mer.
Johan Anders Wadman
Malmö, August 1800

PROLOG Nya vindar över Skåne

När sensommaren 1790 svepte in över Skåne bar vindarna med sig en efterlängtad men tungt prövad fred. I augusti hade Gustav III:s ryska krig äntligen nått sitt slut genom freden i Värälä. Efter år av umbäranden på avlägsna slagfält och till sjöss vände de skånska soldaterna och båtsmännen hemåt. Det som borde ha varit en tid av glädje förvandlades dock till en ny tragedi. De hemvändande regementena bar på okända fiender; rysk fångenskap hade brutit ner kropparna, och under de långa marscherna spred sig fläckfeber och dysenteri. Istället för fred förde krigarna med sig smitta, och dödligheten sköt i höjden i de skånska socknarna. Samtidigt visade naturen sitt mest lynniga ansikte. Sommaren bjöd på extrema väderkontraster som plågade ett jordbruk som redan gick på knäna efter flera års missväxt. Jorden var utarmad, luften tung av feber och framtiden oviss.

Ur krisen föddes en ny ordning, och när året övergick i 1791 började det skånska landskapet förändras. Ekonomin stabiliserades sakteligen, men frukterna av denna återhämtning tillföll inte de fattiga. Det var den skånska adeln och de stora godsen som utvidgade sin makt. De genomförde den mest radikala jordreformen i Sveriges historia och Skåne var det landskap där den genomfördes först och mest hänsynslöst. Byarna splittrades och bönderna var tvungna att riva sina hus för att bygga upp dem på en annan plats.

Med järnhand började adeln effektivisera jordbruket, och det skånska herrgårdslandskapet fylldes av en ny rationalitet. För de vanliga bönderna innebar detta en ännu hårdare tillvaro. De tvingades till tunga dagsverken på godsens marker för att mätta herrarnas ambitioner. Under ytan på de skånska fälten pyrde en social oro. Det var en tyst men farlig vrede, subtilt eldad av viskningar och nyheter som letat sig hela vägen från revolutionens Frankrike. Kontrasten blev total: medan adelsgodsen blomstrade, grodde missnöjet bland de män och kvinnor vars svett byggde välståndet.

Med freden vaknade en annan sorts aktivitet till liv längs de skånska stränderna. Öresund hade förvandlats till en gigantisk smugglingsmotor. På den danska sidan fungerade Helsingör som ett enormt lagligt lager för varor som i Sverige var belagda med skyhöga tullar eller rena monopol. Gustav III hade velat skydda den svenska industrin, men resultatet blev istället att de skattefria, illegala alternativen blev en guldgruva. Doften av rostat kaffe, exotiskt te, piptobak och franska viner spred sig i sommarnätterna, tillsammans med prasslet från exklusivt silke och tryckt bomull. Under 1790, då kronans blickar och resurser fortfarande var låsta vid krigets slutskede, lämnades den skånska kusten i princip helt obevakad. Det gav smugglarligorna fritt spelrum att bygga upp effektiva, osynliga nätverk.

Denna illegala handel var dock ingen skum verksamhet som döljdes i skam den var en integrerad del av det skånska samhället. För kustens fiskare, bönder och båtsmän var nattliga turer över sundet en helt accepterad och välkommen bisyssla för att dryga ut kassan. Ingen betraktade det som ett moraliskt brott. Snarare tvärtom; till och med adeln på de skånska godsen tog tacksamt emot de insmugglade lyxvarorna för att hålla liv i sina eleganta salonger. Det bristfälliga tullsystemet gjorde inte mycket för att stoppa flödet. Tulltjänstemännen var underbetalda, saknade snabba båtar och valde allt som oftast att titta åt ett annat håll i utbyte mot en välfylld börs eller en tunna gott vin. När året led mot 1792 flödade Skåne av smuggelgods, helt bortom statens kontroll, i en guldålder som snart skulle utmana den nya förmyndarregeringens tålamod.

Gästgivaregården Svarta Hålet

Det var denna början på lurendrejeriets guldålder som smugglarnas förening KLUHS ville fira med ett jubileumsmöte. I oktober 1871 möttes smugglare från olika tidsåldrar på Gästgivaregården Svarta Hålet. Det låg strategiskt nära tullporten mot havet i kvarteret Svalperup, mellan Norra Vallgatan och Adelgatan, och gränsade västerut mot Hamngatan och österut mot Kansligatan.

Norra Vallgatan löpte precis innanför de norra försvarsvallarna, och mellan Strandporten och Bastion Wennersborg låg Svarta Hålet, där det hade supits sedan sent på 1600-talet. Det officiella namnet var Gästgivaregården, men det kallades av alla för Svarta Hålet.

Vi flyttar oss tillbaka till en munter kväll då tidsresenären Anita Ekberg och hennes smugglarvänner från KLUHS Kommittén för Lurendrejeriets Upprättelse och Historiska Sanning har fått det bästa hörnbordet på första parkett med allt som händer på krogen framför sig. De äter ställets legendariska råbiff och dricker en bordeaux, fransk claret, som det stod på vinlistan. Det hade varit en innehållsrik vecka med många upptåg. Anita, som av evighetens nycker hade halkat in i detta märkliga sällskap, fortsatte att lära sig om en verksamhet hon aldrig kom i kontakt med under sin tid på jorden vare sig på filmduken eller privat. Hennes insmugglade extraflaska whisky bland underkläderna i bagaget räknas inte, men blev ändå en merit i det här sällskapet.

Till vänster om sig hade Anita Anderz Rijs, en tidsresenär född på 1830-talet. Hon hade lockat honom att berätta om hur det gick till när han bestämde sig för att bli smugglare. Anderz visade sig vara en god berättare.

När jag var yngre var jag inställd på att följa i min fars spår och bli präst. Vem vet, det kanske hade varit det bästa. Jag såg framför mig hur jag blev församlingspräst på en mindre ort och promenerade runt bland stugorna i svart kaftan och rökte min pipa i lugn och ro hela dagarna. Ibland fick jag till och med för mig att jag skulle sluta som biskop i Lund.

Planen var att plugga som en galning men jag tröttnade snabbt och gav fan i alltihop. I grannhuset flyttade en sjökapten in. Edvard hette han och hade en fantastisk segelslup som han bjöd mig ombord på. Han hade en del korta frakter mellan kuststäderna i Öresund Malmö, Landskrona, Helsingør och Köpenhamn och jag fick följa med. Det var juni och vädret var fantastiskt. Enligt Edvard blåste det för lite, men över vädret rådde ingen. Jag trivdes som fisken i vattnet ute på det öppna, blå havet.

Den sommaren levde jag livet, fri som en fågel och lycklig. Men vintern var rutten. Då satt jag instängd i Latinskolans kalla salar och frös, med näsan begravd i böckerna, tills ansiktet skiftade i lila. På den tiden plågade de oss med latin dagarna i ända. Som om det inte var nog fick jag skäll varje dag av en privatlärare som var precis lika lat som jag. Men skithögen ville visa sin makt. Jag bet ihop, för jag skulle ju bli präst.

Men jag minns nästa vår när terminen snart var slut. Jag var dödstrött på skolan. Lärarna halvsov på lektionerna och jag pustade ut när det var över. Cicero, Ovidius och alla de andra gamla författarna hamnade tillsammans med latinets grammatik på översta hyllan i en jäkla fart.

Skeppargrannen var precis på väg att segla mot Lissabon.

Vill du jobba på en båt över sommaren, så häng med, men du måste göra dig klar direkt! sa han.

Han var en man som stod vid sitt ord. Jag rymde helt enkelt, grät en skvätt, snöt mig och gick ombord. Vinden var lagom och vattnet skummade kring bogen i sommarsolen när vi lämnade Östra kajen och jag sa adjö till mitt gamla hemland.

Vi hann inte längre än till Nordsjön innan skyarna mörknade, och vi hamnade i en brutal storm, och jag blev akut sjösjuk. Jag spydde och spydde och bad till Gud och bönade om att få komma i land. Han hörde min bön och de satte mig i land utanför Smögen.

Det var alltså Gud som skickade dig tillbaka till teologin, denna mytologiska figur som på jorden ligger bakom allt, både ont och gott? undrade Anita.

Det trodde jag åtminstone då. Hade han funnits, skulle han snart ha fått anledning att ångra sig.

Det fick henne att skratta, men innan hon hann fråga vidare kom maten. Svarta Hålets legendariska råbiff ställdes framför dem, rejält tilltagen och serverad på det sätt som gjort gästgivaregården berömd, krönt med en äggula. Till den hade de och de andra beställt en fransk claret, ett rött Bordeauxvin som värdshusvärden hade rekommenderat.

Jag hade fått mer än nog av sjölivet för stunden. I stället blev det diligens tillbaka till Malmö och efter sommaren till universitetet i Lund för att plugga till präst.

Det var latin förstås, men också hebreiska och grekiska exegetik, kyrkohistoria, dogmatik och systematisk teologi, moralteologi och praktisk teologi. Det slutade med att jag sög i mig galna mängder punsch på studentfesterna glasen var helt enorma, och jag var stupfull varannan kväll.

Anita skar en bit av råbiffen.

Så det var punschen som räddade dig från prästämbetet?

Inte bara. Men den gjorde mig mottaglig för nya idéer. Sedan träffade jag Palle.

Sommaren 1871 kom jag på andra tankar igen. Teologiska studier i all ära, men när man har tillbringat kväll efter kväll med att tömma enorma punschglas börjar de där dammiga böckerna i exegetik och dogmatik kännas rätt meningslösa. Jag insåg ganska snart att jag hellre drack punsch än predikade mot den. Vyerna vidgas dessutom när man träffar unga män med annan bakgrund och andra drömmar, och framför allt när historierna blir mer och mer spännande efter det andra eller tredje glaset.

Palle, en av mina dryckesbröder, kom från Råå. Han hade vuxit upp med Sundet utanför dörren och berättade om lurendrejeriet ungefär som andra berättade om fiske eller lantbruk. Palles farbror hette Pål Raus, men kallades aldrig för något annat än Rååkungen. Han var en professionell smugglare eller en lurendrejare, som det kallas i Råå. Officiellt var han fiskare, men det var inte av det han levde. Det var inte fisken som betalade min kompis studier i Lund.

Tillsammans med andra drev Rååkungen smuggling i bolagsform. Man rodde eller seglade över till Danmark i stora, snabba snipor med tio, tolv eller sexton man och kom tillbaka med brännvin, tobak, tyg och annat som var billigare på den danska sidan eller som kostade för mycket när den svenska tullen hade fått sitt.

Brännvinet var den stora affären. En rejäl snipa kunde komma tillbaka med fyrtio ankar sprit, mer än ett och ett halvt tusen liter på en enda färd. Sedan skulle lasten i land utan att tullarna såg det, gömmas och föras vidare med häst och vagn till dem som redan väntade på den. Det var inte fråga om några enstaka flaskor under rocken utan om en välorganiserad handel med båtlag, finansiärer, mottagare och köpare.

Hemma på Råå kallades det förstås inte för kriminalitet. Där var det ett sätt att försörja sig. Staten betraktades mest som en besvärlig mellanhand som ville göra det svårt för folk att köpa det de ändå tänkte köpa.

Riskfritt var det naturligtvis inte. Tullarna hade egna båtar och var beväpnade, och när de fick syn på en snipa gällde det att kunna ro. Föregående sommar hade en sextonmannasnipa blivit jagad utanför Rydebäck. Tullarna sköt och styrmannen träffades av en kula. Sådana händelser berättades inte för att avskräcka någon. Tvärtom blev historierna bättre för varje gång de återberättades, och återväxten i smugglarkretsarna var god.

Anita hade svalt en bit råbiff och hackad lök.

Och det där fick dig att vilja börja?

Anderz ryckte på axlarna.

Jag var nitton år, Anita.

Det var svårt att argumentera mot den sortens ungdomlig idioti, så hon nöjde sig med att skaka på huvudet och fylla på sitt glas.

Ju mer Palle berättade, desto mindre lockande blev tanken på att tillbringa livet i en prästgård. Här fanns män som kunde läsa vind och ström, som visste var tulljakten låg och vilka stränder man vågade närma sig en mörk natt. Det fanns pengar att tjäna, spänning att få och framför allt en värld där ingen frågade vad man hade fått i exegetik.

När terminen var slut följde jag därför inte med de andra hem för att läsa inför nästa tentamen.

Jag tog diligensen norrut.

Till Palle och Råå.

Prästhatten fick förbli en dröm. Havet kallade igen, men den här gången inte för att frakta lagligt gods åt kapten Edvard. Jag hade insett var de riktiga pengarna fanns i smuggling.

Jag umgicks inte bara med smugglarsöner utan också med en och annan från överklassen. De kontakterna från studentlivet visade sig vara guld värda. En av dem var en rikemansson från Malmö som hade fått kontakt med en tysk grossist som kunde skaffa fram fransk cognac, champagne och lyxig tobak till Malmös finare salonger.

Min rike kamrat var villig att stå för kapitalet och med honom som finansiär köpte jag en sliten men snabbseglande snipa. Vi var överens om att dela lika på vinsten efter att kostnaderna hade dragits. Hans efternamn tålde inte att förknippas med smuggling, så den praktiska delen fick en prästson ta hand om.

Nu gällde det bara att överlista Malmös tullare och min allra första kupp krävde både list och kyla.

Cognacen och champagnen hade aldrig passerat Köpenhamns tull. Våra danska partners hade fört lasten direkt till Saltholm, där den väntade på oss: trettio stycken tolv-lådors Hennessy Very Superior Old Pale och lika många Veuve Clicquot.

Priset var fritt Saltholm. Hur tysken och hans danska kontakter fick dit varorna var deras bekymmer. Från det ögonblick lådorna låg gömda på ön var de våra och då började också risken bli vår.

Saltholm är nästan helt platt. Dess högsta punkt är Harehøj, tre meter över havet, och på öns nordvästra del finns ett par mindre gårdar. Ön har nästan inga träd och består av en enda stor äng som ibland översvämmas vid oväder. Därför har den sedan urminnes tider använts som betesmark.

Framför allt är det extremt grunt runt ön. Havsbottnen ligger till stor del mindre än två meter under vattenytan, och det var just det som gjorde platsen så användbar för oss. Tullens större båtar måste hålla sig där det finns tillräckligt med vatten under kölen. Vår grundgående snipa kunde leta sig betydligt närmare land.

På sydvästra sidan fanns en liten vik med en pytteliten ö som också kallades Saltholm. Inloppet var svårt att upptäcka om man inte visste var man skulle leta. Där hade våra danska partners grävt ner lådorna.

Allt låg kvar när vi kom.

Sextio lådor.

Anita höjde på ögonbrynen.

Sextio lådor på första försöket?

Det är lika förbjudet att smuggla sextio som sex.

Det kunde hon inte invända mot, även om hon misstänkte att tullarna möjligen skulle ha sett en viss gradskillnad.

Trettio med Hennessy och trettio med Veuve Clicquot. Trehundrasextio flaskor av varje sort, sammanlagt sjuhundratjugo flaskor fransk lyx som inte fanns antecknade i vare sig de danska eller de svenska tullarnas papper.

Vi arbetade snabbt och stuvade lådorna så lågt och jämnt som möjligt i snipan. När den sista låg ombord hade vi omkring ett ton dyrbar last med oss.

Som tur var blåste den vanliga västliga vinden, och vi slapp ro hela vägen tillbaka. Skönt, för nu hade vi en last ombord som jag helst inte ville utsätta för några onödiga äventyr. Seglen fylldes, och Saltholm försvann långsamt bakom oss.

Att ta sig över Sundet var emellertid bara halva kuppen. Nu skulle vi in i Malmö hamn.

Yttersta östra piren hade ersatts av en ny yttre vågbrytare, och det arbetades för fullt med att anlägga den kommande Ångbåtsbron. Till den delen av hamnen ville vi naturligtvis inte. Det låg alldeles för nära tullvaktkontoret där tullsnokarna höll till.

Västerut var det betydligt intressantare.

Staden hade redan 1857 anlagt sin torrdocka där, och året före vår kupp, 1870, hade Frans Henrik Kockum tagit över den och börjat bygga upp sitt skeppsvarv. Kockums expanderade alltså just när vi behövde en mörk plats att lossa på. Där fanns upplag, kol, koks, byggmaterial och bråte och hela området höll fortfarande på att förändras.

Det var en beckmörk och lite disig natt när vi närmade oss kajen vid kolupplaget dit Kockums just hade expanderat. Det här var den perfekta platsen: skitig, mörk och utan folk. Alldeles i närheten stod den gamla fjorton meter höga träfyren från 1822 och lyste över hamninloppet.

Jag hade tagit reda på exakt hur tulltjänstemännen arbetade. De var inte dumma, men de var lata och älskade sina fasta rutiner. Det var egentligen allt jag behövde veta. Vet man var en människa brukar befinna sig vid en viss tidpunkt, behöver man bara ge henne en tillräckligt god anledning att vara någon annanstans.

Jag hade betalat en ung hamnpojke för att tända en falsk signallykta borta vid Nyhamn och samtidigt sett till att starta ett rejält fylleslagsmål på en av de sjaskiga krogarna nära hamnen.

Mycket riktigt. När tullarna hörde skriken och såg ljuset, drog de ditåt. Man kunde aldrig veta. Kanske var det smuggelgods som det bråkades om. Under alla förhållanden brukade krögaren bjuda på något gott för att lugna ner myndighetspersonerna när ordningen väl var återställd.

Under tiden gled vi tysta som spöken mot den mörka kajen.

Mitt hjärta bultade så hårt mot bröstkorgen att jag var övertygad om att det hördes ända till rådhuset. Jag hade hört Palle och Rååkungen berätta om sådant här och tyckt att det lät fantastiskt spännande. Det gjorde det fortfarande, men på ett betydligt mindre behagligt sätt när det var jag själv som riskerade att bli tagen.

Med darrande men snabba händer började vi langa lådorna i land.

En. Två. Tre. Hej och hå. Först efter den tionde slutade händerna att darra.

Vi dolde lådorna bland kolslagg, en värdelös restprodukt som låg i högar som bara växte. Där kunde de vila i frid tills de hämtades i mindre omgångar och kördes vidare till väntande köpare. Ingen behövde kränga smuggelcognac som en nasare. Affären var i princip klar innan varorna ens kom till Saltholm.

Anderz gjorde ett kort uppehåll och ägnade sig åt råbiffen, som nästan hunnit bli bortglömd medan han berättade om lossningen. Anita fyllde på hans glas.

Du var alltså livrädd?

Fullständigt.

Det låter inte så när du berättar det.

Det är en av fördelarna med att berätta saker långt efteråt. När man vet att det gick bra.

Inte en enda flaska såldes styckvis. Ville någon servera Hennessy eller Veuve Clicquot i Malmös finare salonger, fick han köpa en hel tolv-låda. Cognacen kostade femtio riksdaler per låda och champagnen åttiofem riksdaler. Inget för fattiglappar. Kunderna betalade utan prut.

När den sista lådan var borta och alla utgifter hade räknats av, resulterade affären i fjortonhundra riksdaler ren vinst. Min kamrat och jag hade avtalat att dela lika.

Min del blev sjuhundra riksdaler.

Anita lade ifrån sig kniven.

Sjuhundra?

Min hälft.

Då förstår jag varför det aldrig blev någon biskop av dig.

Anderz skrattade och höjde sitt glas.

Det gjorde jag också.

Det var mer pengar än jag någonsin hade haft i handen. Det gällde säkert flertalet svenskar. Det var vad en skicklig hantverkare behövde arbeta mer än ett år för att tjäna ihop.

Jag hade inte satsat kapitalet. Min insats hade varit båten, planeringen, arbetet och framför allt risken att hamna i fängelse och få livet förstört. Min kompanjon fick tillbaka sina pengar och sjuhundra riksdaler för besväret.

Vi var båda mycket nöjda.

Framför allt hade jag lärt mig någonting som Rååkungen och hans män egentligen redan visste. Det var inte spriten man tjänade pengar på.

Det var tullen.

Ju större skillnaden var mellan vad en vara kostade på den ena sidan av en gräns och vad någon var beredd att betala på den andra, desto bättre var affären. Det som låg i lådorna var nästan ointressant.

Kuppen var en total succé. Den natten tjänade jag mer pengar än jag tidigare hade kunnat föreställa mig att tjäna på så kort tid.

Det var då jag insåg att jag hade hittat mitt sanna kall.

Det var inte biskop jag skulle bli.

Det var smugglare.

Cognacen och champagnen blev bara början.

De följande åren hann jag frakta det mesta som regeringar av någon anledning ansåg att människor inte borde få köpa utan att först betala för nöjet. Det blev tobak, tyg, sprit och andra varor där några få lådor kunde vara värda mer än en hel båtlast av vanligt brännvin. Jag lärde mig ganska snabbt att inte bli förälskad i någon särskild vara. En riktig lurendrejare smugglar inte cognac eller tobak. Han smugglar prisskillnader.

Det som var lönsamt ett år kunde vara ointressant nästa. Tullarna ändrades, skatterna justerades och människors smak förändrades. Då fick man ändra sig med dem.

Jag blev också bättre på själva arbetet.

I början stod jag själv vid rodret och kände efter hur djupt det var med åran. Jag hjälpte till att bära lådorna, gömde lasten och låg sömnlös när någon av våra båtar var försenad. Efter några år hade jag män som gjorde det åt mig.

Det är ungefär som inom all annan företagsamhet. Är man fortfarande den som bär lådorna efter tjugo år, har man inte varit särskilt framgångsrik.

Snipan blev fler båtar, båtarna blev kontakter och kontakterna blev ett nät som sträckte sig från Malmö och Köpenhamn till Hamburg och längre söderut. Jag hade människor som kunde köpa, frakta, gömma och sälja. Till slut behövde de flesta av dem inte ens känna varandra.

Det var säkrast så.

En del av det vi gjorde var helt lagligt. Det var praktiskt att vara köpmän samtidigt som man var smugglare. En man som aldrig importerar någonting lagligt väcker misstankar när det plötsligt står tjugo lådor på hans lager. En man som tar emot hundratals lådor om året kan lätt tappa bort några av dem.

Med åren blev jag därför en tämligen respektabel herre.

Jag gifte mig, fick en familj, tjänade pengar och skaffade mig affärer som tålde dagsljus. Köpte ett hus på rätt adress i Malmö och blev borgare. Jag betalade skatt på sådant som myndigheterna kände till och kunde artigt lyfta på hatten åt samma tulltjänstemän som ägnade sina arbetsdagar åt att försöka hitta resten.

Anita hade hunnit långt med råbiffen, medan Anderz hade förvandlat sig från smugglare i en snipa till en etablerad köpman.

Så till slut blev du hederlig?

Respektabel, rättade Anderz. Det är inte riktigt samma sak.

Den distinktionen uppskattades runt bordet.

Det fungerade alldeles utmärkt.

Tiderna förändrades också. Rååkungens stora sextonmannasnipor hörde till en förgången värld. Järnvägarna byggdes ut, ångan ersatte seglet, hamnarna växte och varuflödena blev större. För en smugglare var det inte nödvändigtvis ett problem.

Tvärtom.

Ju fler varor som transporterades lagligt, desto lättare blev det att gömma de olagliga bland dem.

Vid sekelskiftet behövde jag sällan komma i närheten av en båt. Jag ordnade varorna, pengarna, transporten, mottagaren och köparen. Framför allt visste jag vilka människor man kunde lita på.

Det är den viktigaste kunskapen en smugglare kan ha.

Tullare går att lura. Stormar går ibland att vänta ut. En dålig kompanjon kan förstöra allt.

När jag passerat sextio hade jag egentligen tänkt börja ta det lugnt. Jag hade pengar, yngre män skötte det praktiska och jag behövde sällan komma närmare en tullare än att jag kunde hälsa på honom på gatan.

Jag tyckte faktiskt att jag hade gjort mitt.

Sedan kom 1914.

Plötsligt började Europas regeringar göra i stor skala vad de tidigare hade gjort lite försiktigare. De bestämde vilka varor som fick föras över gränsen, vilka som inte fick och vart de i så fall fick skickas. Fartyg stoppades, laster kontrollerades, exportförbud infördes och sådant som en vecka kunde köpas öppet blev nästa vecka svårt eller omöjligt att få tag på.

Efter hand blev det värre. Kriget drog ut på tiden, blockaderna hårdnade och bristen ökade.

Människorna slutade inte vilja ha saker bara för att regeringarna bestämde att de inte borde få dem. De ville fortfarande ha kaffe. De ville ha tobak, sprit, mat, tvål och allt annat som blivit svårt att få tag på. På andra sidan gränserna fanns samtidigt människor som var beredda att betala fantastiska priser för sådant som fortfarande gick att köpa i Sverige.

Det var samma gamla historia som på Saltholm 1871.

Det fanns en vara på ena sidan.

Det fanns en köpare på den andra.

Och däremellan fanns en gräns.

Jag var en bit över sextio och hade ägnat nästan hela mitt vuxna liv åt just de problem som Europas regeringar lyckats skapa i en omfattning jag aldrig tidigare hade kunnat drömma om. Jag behövde inte längre lära mig vilka vikar som var grunda eller var tullarna låg på lur. Jag hade ett nätverk, kapital, fartyg, köpmän och yngre män som gärna tog de risker jag själv hade tagit för fyrtio år sedan.

Anita lutade sig tillbaka. Råbiffen var uppäten och i claretflaskan återstod bara en bottenskyla.

Och då kände du dig tillfreds.

Ja.

Rik?

Tämligen.

Respektabel?

Mycket.

Och ändå gav du dig in i alltihop igen?

Anderz såg nästan förvånad ut över frågan.

Anita, det hade varit direkt oartigt att tacka nej.

Efter ett helt liv i branschen borde jag kanske ha varit den förståndige gamle mannen som tackade nej.

Det var jag inte.

Jag sköt upp pensioneringen. Anderz tystnade för det började hända saker intill.

Onykterhetens Bastion

Det var en fredagskväll och på Svarta hålet var stämningen hög, tonen rå och det fanns ingen nykter själ i sikte. På bordet intill satt trubaduren Johan Anders Wadman omgiven av kumpaner från det av honom instiftade Wadmansällskapet Bacchi Gille. Prästsonen Wadman studerade i Lund och var känd för sina visor och sin minst sagt råa, ärliga och humoristiska inställning till alkohol och sällskapsliv.

Efter ett antal glas brännvin och skummande ölkrus utbröt ett vilt gräl mellan två av gästerna om en kvinna och en falsk tärning. Glas krossades, stolar flög genom luften och det hela eskalerade snabbt till ett regelrätt, blodigt krogbråk där Wadman stod på ett bord och hejade på, viftande med en krusad peruk som han hade slitit av en av bråkmakarna.

Nu blir det åka av, skrattade Anders och nickade åt bordet intill.

Vad ingen på krogen visste var att den legendariske politieborgmästaren Georg Reinhold Dahlström som älskade äventyr, teater och att röra sig inkognito bland stadens medborgare hade fått nys om att en del intressanta personer befann sig på detta tvivelaktiga etablissemang. Dahlström hade klätt ut sig i en enkel, mörk borgarkappa, dragit ner en slokhatt djupt över ansiktet och smugit in genom krogens bakdörr tillsammans med sin trogne assistent, Peter Söder, för att överraska folk mitt i synden.

Just som Dahlström klev in i det rökiga rummet slog en stor dräng en tom ölsejdel i huvudet på en tulltjänsteman, och hela krogen exploderade i kaos. Dahlström backade chockat mot väggen för att inte bli träffad av flygande sejdlar. Mitt i röran fick han syn på Wadman, som i fyllan ramlat ner från bordet och försökte gömma sig under en bänk med en halvtömd flaska i handen.

Dahlström steg fram, drog upp sin slokhatt så att ansiktet blottades i talgljusens sken, såg strängt ner på trubaduren och utbrast med en lätt tillgjord ämbetsmannastämma:

Men se här! Är det så här en lundastudent fördriver sina nätter? Mitt i ett ogudaktigt rännstensbråk, bland slödder och fyllbultar! Vad har min herre att säga till sitt försvar inför stadens politieborgmästare?

Krogen tystnade för en sekund när några av gästerna insåg vem den maskerade mannen var. Men Wadman, drucken och med kläderna fläckade av sprit och golvets damm, kröp ut från under bänken, ställde sig ostadigt på benen och borstade av knäna. Han såg Dahlström rakt i ögonen, bugade sig så djupt och teatraliskt att hans näsa nästan rörde vid de smutsiga golvtiljorna och svarade blixtsnabbt:

Högaktade Herre och ärade Herr Politi-borgmästare! Jag ber Er att icke missförstå min närvaro här. Jag deltar sannerligen icke i något bråk. Jag blev helt enkelt hitsänd av Vår Herre själv för att agera som Eders Högaktade herres personliga spegel!

Dahlström rynkade på pannan, hälften road och hälften irriterad över trubadurens fräckhet, och frågade:

En spegel? På vilket vis skulle detta elände spegla mig?

Wadman slog ut med armarna mot det raserade krogmöblemanget, de blödande gästerna och den allmänna anarkin och sa:

Jo, min Högt Ärade Herre! När jag ser hur dessa uslingar slåss, spyr och förgör varandra, inser jag i mitt djupt rörda hjärta exakt hur mycket Malmö behöver en stark, upplyst och enväldig ämbetsman för att hålla ordning på dårarna. Jag sitter här i smutsen enbart för att min kärlek till Ert ämbete ska växa för varje krossat glas!

Dahlström stelnade till, men hans djupt rotade fåfänga och kärlek till en god skådespelarprestation tog snabbt överhanden. Han brast ut i ett högt tillgjort skratt, klappade Wadman på axeln och sa till assistenten Söder:

Hör på den skälmen! Han kan vända det värsta fylleslaget till en hyllning på ett ögonblick. Låt oss lämna denna håla innan stadsvakten kommer och se till att Wadman får en ren skjorta skickad till sig i morgon.

Dahlström drog ner hatten igen och försvann ut i malmönatten, medan Wadman satte sig vid bordet igen, beställde in ett nytt krus öl att sättas upp på politieborgmästarens nota och fortsatte festen. Det var så han hamnade vid vårt bord, trots sina bristande insikter i lurendrejeriets ärenden. Egentligen var det hans visor som fann vägen till våra hjärtan. För sjunga kunde den rackaren. Framför allt var han en skälm och levnadskonstnär, berömd för att klara sig ur de mest prekära situationer ofta av pekuniär natur, i brist på pengar.

Det som smugglaren och jag har gemensamt är att leva på andras överskott och på behovet av bekräftelse, skrattade Anderz. Dessutom bör det tilläggas att politieborgmästaren själv är en kanalje fullt i klass med Wadman, fast av ett annat och otrevligare slag. Dahlström är en maktspelare som vet precis hur man bänder på reglerna för egen vinning, vilket gör att han mer än gärna låter sig charmas av en rackare som talar hans eget språk. Det syntes att Anderz inte var imponerad.

Wadman plockade upp sin luta som han haft stående mot muren. Han ställde sig mellan våra bord, slog några ackord, tog en munfull öl och klarade strupen.

Jag skall be att få sjunga några rader av en visa jag författade häromsistens. Den handlar om ett nattligt dryckeslag på Stadskällaren i Lund, hwarwid Fader Jeppa grips af melancholie och Mamsell Elna dundrar i golwet. Jag har kallat den När ett fyllo dig behagar, men ni får kalla den vad ni vill. Så sjöng Wadman med klar stämma, ackompanjerad av lutan och en fot som stampade takten.

Kära bröder, töm nu kruset!
Solen sjunker, natten gryr.
Hör hur vinden rister i huset,
bort då vänskapsglansen flyr.
Fader Jeppa fattar stopet,
skummet rinner om hans skägg.
Hela gänget nu uti ropet,
raglar emot krogens vägg.

Titta, Elna, grann i tröjan,
viftar med sin näsduk röd.
Smidigt viftar hon med slöjan,
mitt i hunger, nöd och död.
"Ge på båten!" ropar Jeppa,
"Häll upp brännewin som e bäst!
Låt oss syndapengar släppa,
lyss till krogens fullaste gäst."

Fyllot rullar över gatan,
Skånska slätten ligger tyst.
Jeppa swär en ed mot Satan:
"Aldrig har jag dygden kysst!"
Spela på din gamla luta,
låt oss gråta och skratta glatt.
Innan väktarn ber oss sluta,
i den mörka Malmönatt.

Slut är stopet. Tom är flaskan.
Jeppa somnar vid sitt bord.
Människan blir sen till askan,
gömmer sig i Skånes jord.
Men vår Elna, hon bewinnar
glädjen med en sista dans.
Tills att morgonstjärnan brinner,
och ger dagen all sin glans.

Visan sjöng han till lånta noter, för melodin var Bellmans Fjäriln vingad syns på Haga, en av de få melodier som Stockholmskollegan själv hade skrivit. Hela krogen fylldes av applåder och hurrarop, för en god musikant var alltid uppskattad. Man stoppade slantar i en kopparmugg han satte ned på borden.

Medan Wadman gick längre in i källaren och sjöng, berättade Anderz om detta Karlskrona-original.

Supé i sorg och glädje

Prästsonen är ständigt pank och nästan lika ofta berusad, skrattade Anderz. Historierna om honom är dråpliga och en hel del av dem är förmodligen sanna. Som den om hur han skinnade en krögare i Lund. Den har jag faktiskt hört av en kallkokerska som jobbade på krogen när det hela utspelade sig.

Anita var idel öra och tänkte på sin första make som var en odåga. Han var oftare berusad än nykter och levde på hennes pengar.

Wadman och hans trogne supbroder Spareman hade suttit en hel kväll på Stadskällaren i Lund. Han sitter där! Anderz nickade diskret åt en lagom härjad figur vid grannbordet. Lundskrogen var känt som det absoluta navet för stadens finare umgänge; en exklusiv oas där universitetets högdragna professorer, adliga studenter och tillresta biskopar samlades för att skaffa sig en guldkant på tillvaron. Det var här, under de tunga takbalkarna, som man firade akademiska framgångar och disputationer med rätter som hämtat sin inspiration direkt från det franska köket.

De båda vännerna hade tydligen inte sparat på krutet utan beställt in det absolut bästa och dyrbaraste som huset hade att erbjuda. Festmåltiden hade inletts storslaget med en förrätt bestående av mör färserad fasan, vilken snabbt följdes av huvudnumret: ett mästerligt stekt och späckat rådjur, serverat med glänsande skysåser och eleganta tillbehör. För att skölja ner dessa herrgårdsdelikatesser krävdes ingenting mindre än källarens mest exklusiva flaskor. Först tömde de ett par eleganta och dyra viner från Rhen, tätt följt av en tyngre och ädlare Bordeaux som fick gommen att sjunga. Det är nästan så att man blir hungrig. Anderz plockade upp några smulor råbiff som blivit kvar på tallriken och stoppade i munnen innan han fortsatte.

När faten burits ut insisterade Wadman på att en sådan inledning krävde sötma. In rullades en fransk glacé som flamberades vid bordet, flankerad av rikliga mängder het gyllengul fransk punsch som ångade av arrak och socker. Som kronan på verket fordrades givetvis kaffe och cognac. Vid denna tid var kaffebönan en strikt statligt kontrollerad lyxvara, omgärdad av förbud och tullar. Men Stadskällaren hörde till de finare etablissemang som antingen köpte hutlöst dyra licenser eller helt enkelt smugglade in de åtråvärda bönorna under natten för att kunna erbjuda sina gäster den mörka drycken, serverad med gnistrande socker som hackats direkt från en importerad sockertopp.

Jag hör att det var ett riktigt kalas och jag anar problem, skrattade Anita

När timmen blivit tillräckligt sen, talgljusen brunnit ner till stumpar och krögaren personligen har klivit fram till deras bord med en minst sagt saftig räkning, inträffade eftertankens kranka blekhet. De båda vännerna insåg, efter att ha tittat på varandra, att ingen av dem hade ett öre på fickan. Eller så visste de det från början.

Utan att blinka och utan att den avvaktande krögaren märkte minsta skiftning i deras miner utbytte de en snabb, blixtsnabb blick. De behövde inte byta ett ord; de kände varandras dramatiska ådra och skådespelartalanger utan och innan efter otaliga nätter i rännstenen och på de akademiska estraderna.

Spareman reste sig med ett teatraliskt ryck. Han var likblek i ansiktet, spärrade upp ögonen och slog näven så hårt i bordet att de tomma bordeauxflaskorna och de fina kaffekopparna skramlade. Han ropade ut med en darrande, djupt tårefylld röst som skar genom den rökiga källarsalen:

Nej! Vad är du du säger? Det är inte sant! Det får bara inte vara sant! Den store, ädle mannen... död! Anderz höjde rösten för dramaturgins skull.

Wadman, som förstod sin cue på sekunden, lade omedelbart ansiktet i händerna. Han började högljutt och överdrivet dramatiskt snyfta, kved av låtsad smärta, vred sina händer i förtvivlan och kastade sig handlöst framstupa över bordet, rakt ner bland kaffespill och sockersmulor, i vad som tycktes vara en bottenlös, fullkomligt hysterisk sorg. Alla de kvarvarande gästerna glodde naturligtvis intensivt på dramat som utspelade sig.

Krögaren, som blivit skärrad av det plötsliga utbrottet, skyndade darrande fram till bordet. Under det sena 1700-talet var politiska nyheter sprängstoff. Var det ännu en revolution på gång eller ett plötsligt dödsfall inom det kungliga hovet eller i regeringen i Stockholm som kunde förändra hela landets framtid? Och drabba hans verksamhet.

Gode herrar, för Guds skull! viskade krögaren skräckslaget och såg sig nervöst om i lokalen. Vilken olycka har hänt? Vem är det som har dött? Är det Hans Majestät Konungen? Sedan Gustav III:s palatskupp 1789 surrade landet av rykten om mordplaner.

Spareman tog sig dramatiskt för hjärtat, flämtade efter luft, såg på krögaren med en fullkomligt tom, glansig blick och snyftade fram:

Ack, elände det är sannerligen värre än så! Det är min innerligt älskade, vördnadsvärde fader som i detta nu har gått ur tiden! Min gode vän har inte velat berätta förrän nu. Käre min skapare, vad ska jag ta mig till? tjöt Spareman.

Krögaren andades ut i en djup, skälvande suck, innerligt lättad över att landet inte drabbats av en ny statskupp eller ett kungamord. Men samtidigt fylldes han av en djup medkänsla för den unge studentens plötsliga och brutala sorg över sin älskade fader. Han klappade farbroderligt Spareman på axeln, sänkte rösten och sa med stor värdighet:

Käre herre, misströsta icke i denna mörka timme. I en sådan stund av tung och outhärdlig sorg ska ni naturligtvis inte behöva tänka på sådana världsliga och banala ting som en krognota. Låt den ligga, mina herrar. Huset bjuder på detta i kväll. Gå hem i frid till era kammare och sörj er fader.

Wadman och Spareman tackade ödmjukt med snyftningar i halsen och tårar glimmande i ögonvrån. De plockade upp sina hattar, bugade hövligt och skyndade sig med tunga, sörjande steg ut ur den dämpade Stadskällaren. Men de hann knappt stänga den tunga ekdörren om sig och komma ut på Lunds mörka, ödsliga och kullerstensbelagda gator förrän skådespelet var över. De rätade på ryggen, tittade på varandra och brast ut i ett ekande gapskratt som studsade mellan universitetsbyggnaderna.

Sparemans far var inte alls död han levde i högsta välmåga och var dessutom en välbärgad och respekterad man hemma i Kristianstad. Den stackars krögaren i Lund såg aldrig röken av sina pengar för den påkostade fasanen och det läckra rådjuret. Historien om hur de två genialiska skojarna lyckades "gråta sig fria" från den enorma notan har blivit en klassiker i Skånes studentkretsar.

Anita skrattade så att hon kiknade.

Maken till fräckhet kunde bara min förste man uppbringa, som när Tony överraskade mig med ett halsband som han köpt på krita i mitt namn.

Berätta, så får jag vila rösten, sa Anderz.

Vet du vad den där eländiga människan gjorde? Tony kom hem en dag med glittrande ögon och gav mig en kärlekspresent. Asken kom från en välkänd juvelerare i Rom och innehöll ett fantastiskt och exklusivt halsband. Jag älskar smycken, så det är klart att jag blev glad. Tony poserade som den stora, romantiska gentlemannen som ville skämma bort sin vackra hustru. Jag blev förstås glad och rörd. Jag var tvungen att ta en paus, för även i evigheten smärtade minnet.

Men lyckan varade inte länge. På hans skrivbord råkade jag se en räkning från juveleraren och den var ställd på mig, inte på Tony. Den uslingen hade marscherat in till lyxjuveleraren, valt ut det dyraste han kunde hitta och köpt det på kredit i mitt namn. Han förväntade sig att jag skulle betala för min egen överraskning, medan han tog åt sig all ära!

Jag blev så rasande att det rök om mig. Tror du att jag betalade? Aldrig i livet! Jag körde raka vägen till juveleraren, dängde smycket i disken och sa som det var: Det här har min man köpt i mitt namn utan min tillåtelse. Ni får ta tillbaka det och makulera fakturan omedelbart! Juveleraren såg livrädd ut och gjorde precis som jag sa. Tony fick stå där med skammen, tyvärr en förmåga han saknade. Jag trodde att jag hade gift mig med en karl, men det visade sig att jag hade gift mig med en baby! En ovanligt förslagen sådan. Nog om ett elände som inträffade för 60 år sedan. Har du fler historier om den där Wadman som kan pigga upp?

Absolut, sa Anderz sedan han beklagat mitt öde.

En skräddares flytt
Wadman var skyldig sin skräddare i Lund en mängd riksdaler för flera eleganta rockar och broderade västar som han låtit sy upp för att hålla stilen på universitetets finare sammankomster. Skräddaren, som var en ilsken, envis och bitter hantverkare, hade tröttnat på den unge skaldens löften, lyriskt framförda undanflykter och vackra ord. Nu hotade han öppet med att skicka stadsvakten för att gripa Wadman och kasta honom i gäldstugan för att ruttna bort bland stadens simplaste brottslingar.

Wadman, som var luspank, insåg att han var tvungen att göra något drastiskt för att rädda sitt skinn. Han samlade ett gäng av sina mest trogna och törstiga krogvänner med den lojale supbrodern Spareman i spetsen.

När skräddaren i vredesmod marscherade uppför gatan mot huset där Wadmans studentkammare låg för att kräva sina pengar, var Wadman förvarnad. Skräddaren möttes av en sällsynt dyster syn. En svartklädd likprocession kom gående i sakta mak över kullerstenen. Längst fram i tåget bars en enkel träkista, svept i ett mörkt kläde och dekorerad med blommor snodda från en av stadens rabatter. Bakom kistan gick Wadmans studentvänner med sänkta huvuden. De hade tända vaxljus i händerna medan de, med gråtfyllda, spruckna röster, sjöng vad som lät som en begravningspsalm. I själva verket var det en av Wadmans fyllevisor som sjöngs långsamt baklänges. Tänk att rim på skål och bål kan låta så sakralt.

Skräddaren stannade upp och tog av sig hatten av vördnad och respekt inför den dödes sista färd. Han kisade mot följet, kände plötsligt igen flera av de kända bohemerna och tog ett snabbt steg fram till Spareman, som gick direkt efter kistan.

Men käre herre, vem är det som så tragiskt har gått ur tiden? frågade skräddaren aningslöst.

Spareman torkade en skenbar tår ur ögat med en smutsig näsduk, såg på skräddaren med en fullkomligt tom, förkrossad blick och snyftade högljutt:

Ack, ve och fasa det är vår innerligt älskade broder Wadman! Den store skalden har slutat andas. Den galopperande lungsoten tog hans liv. Vi bär honom nu i sorg och bedrövelse till hans allra sista vila på kyrkogården.

Skräddaren blev helt blek i ansiktet. Hans allra första tanke var fylld av chock och bedrövelse, men hans andra var av ekonomisk natur. Skräddaren insåg att hans surt förvärvade pengar för tyg och tråd var förlorade för alltid. I frustration förlorade skräddaren fattningen, ställde sig i vägen för processionen, drämde näven i kistan och utbrast bittert:

Död?! Det var då själva den! Min största fordran är död! Den uslingen lurade mig på varenda styver innan han dimper ner i graven!

I exakt samma sekund som skräddarens näve dundrade mot träet, flög kistlocket upp med en ljudlig smäll. Upp ur kistan reste sig Johan Anders Wadman, livslevande, blek av puder och dramatiskt iklädd ett vitt, fladdrande lakan. Han spärrade upp ögonen, såg den stelnade skräddaren rakt i vitögat, pekade på honom med ett darrande anklagande finger och ropade med en dundrande, spöklik teaterröst:

Ja! Och jag tänker sannerligen inte betala dig i nästa värld heller! Bär vidare, bröder!

Skräddaren blev så skräckslagen av att se det "döda" geniet vakna till liv och tala till honom från kistbotten att han tappade hatten, vände på klacken och sprang allt vad benen bar, i panik, ut ur staden.

Wadman lade sig lugnt till rätta i kistan igen, trälocket stängdes med en dov duns och processionen fortsatte sin vandring i sakta mak genom Lund men den sorgsna psalmsången byttes på ett ögonblick ut mot fyllesångstudentsällskapet, som kvickt styrde kosan raka vägen mot Stadskällaren för att fira en avskriven skuld.

Hur gick det för den arme skräddaren? frågade Anita när hon hade skrattat färdigt. Rätt typiskt för kvinnor: först skrattar de åt eländet för att genast undra över konsekvenserna.

Han flyttade omgående till Landskrona, svarade Anderz torrt

Johan Anders Wadman hördes sjunga i bortre änden av Svarta hålets källare.

När jag sitter vid den fulla bålen
I ett gäng med gamla goda vänner,
Jublande och skålar första skålen,
Tömmer glaset, lyckan som man känner;
Hej! Då dricker jag och ser
Glada bröder vill ha mer.

PS.
Malmö styrdes mycket riktigt av en magistrat där olika borgmästarämbeten existerade sida vid sida. Under det sena 1700-talet fanns bland annat den ordinarie borgmästaren och politieborgmästaren.

Under 1790-talet var den färgstarke Georg Reinhold Dahlström politieborgmästare i Malmö. Han var en kontroversiell och hårdför figur som ofta anklagades för godtycklig maktutövning och politiskt mygel, men han styrde stadens ordningsmakt med järnhand.

Som ansvarig för stadens ordning, spioneri och säkerhet, politidelen, hade han ett direkt tjänsteintresse av att veta vad som rörde sig under ytan. Under 1790-talet kokade Malmö av franska revolutionsidéer, missnöje bland hantverkare och en exploderande smuggelmarknad. Att Dahlström själv skulle kasta på sig en enkel borgerlig kappa för att lyssna på fyllesnack och avslöja korrupta tullare eller revolutionära konspiratörer på krogarna längs Norra Vallgatan är historiskt sett helt logiskt. Att skaffa sig hållhakar på sina medborgare ingick i hans absoluta specialiteter.

Johan Anders Wadman (17771837) efterlämnade bilden av den store bohemen och levnadskonstnären en svensk skald som med sitt skarpa intellekt och sitt tragikomiska livsöde kom att kallas Göteborgs Bellman. Hans bana inleddes med en stormig och utsvävande studietid vid Lunds universitet kring sekelskiftet 1800, en period som lade grunden för hans djupa bildning men också för det ekonomiska lättsinnet som följde honom livet ut. I de lundensiska studentkvarteren och på krogar i Lund och Malmö växte bilden fram av en man som prioriterade glada vänners lag och kulturell frihet framför materiell trygghet.

Genom fälttågen i Europa säkrade Wadman sin plats i den svenska anekdotfloran med sin legendariska och lakoniska rapport Utsupet, men det var i Göteborg som hans konstnärliga eftermäle cementerades. Under två decennier försörjde han sig på kortsiktiga beställningsverk, hyllningsdikter och bitsk satir, samtidigt som han var den självklara medelpunkten i stadens ordenssällskap och krogliv. Hans unika förmåga att kasta sig mellan det råa, burleska krogskrålet och gripande, vemodig naturlyrik som i hans mest älskade visa Min lilla vrå bland bergen visade på en poetisk bredd som få av hans samtida kunde mäta sig med.

När Wadman slöt sina ögon i en usel lägenhet på Kvarnberget 1837 lämnade han efter sig ett litterärt arv som var så frispråkigt och utmanande att eftervärlden till en början censurerade det. Hans eftermäle är berättelsen om en genialisk kanalj vars diktning levde på den absoluta gränsen mellan briljans och misär. Idag hyllas han inte bara genom sin staty i Göteborgs Vasapark, utan också som en symbol för en svunnen tids skånskt och västsvenskt sällskapsliv en skald som hellre levde fattig i stunden än rik på ogjorda sånger.

Om det inte redan har framgått var Wadman sedan länge död när denna historia utspelade sig. Han reste från sin stjärna för att som tidsresenär besöka Malmö och Svarta Hålet år 1871. Det blev ett uppskattat återbesök, drygt ett decennium innan den gamla gästgivaregården köptes upp och införlivades i Hotell Horn, föregångaren till Savoy. Som vanligt när tidsresenärer från olika epoker träffas, flyter tiden på jorden, liksom i evigheten, samman men vem bryr sig, så länge man har trevligt? Några hundra år hit eller dit spelar ingen roll. Inte några tusen heller, för den delen.

När man som Anita lämnade jorden 2015 och kom tillbaka till 1800-talet, är det bara att hänga med. Tidigare under den här resan hade hon exempelvis suttit tillsammans med några Malmödamer i residensets salong 1791 och druckit förbjudet kaffe när ett par kaffespioner rusade in. Den gången var det Anita, med en modern kvinnas instinkt, som löste problemet.