Kafferazzia hos landshövdingen

Introduktion

Vad gör man när staten förbjuder något som nästan alla redan har bestämt sig för att de inte tänker vara utan?

Man gömmer kaffekannan.

Under 1700-talet hade kaffet gått från att vara en exotisk lyxvara till en självklar del av det svenska vardagslivet. Det dracks i kaffehus och borgarhem, av herrskap och tjänstefolk, till frukost, efter middagen och när goda vänner samlades kring ett bord. Myndigheterna såg däremot inte bara en brun och väldoftande dryck. De såg pengar som lämnade landet, överflöd, lyx och ett folk som envist vägrade förstå vad som var bäst för landet.

Resultatet blev skatter, tullar och slutligen ett förbud. Kaffekannor gömdes, kvarnar tystnade när det knackade på dörren och det som efter middagen serverades i rummet intill kunde för säkerhets skull kallas vatten. Alla visste förstås vad det var.

Men hösten 1795 uppstod ett nytt problem. Förbudet gällde visserligen hela riket, men respekten för det var inte helt jämnt fördelad. Den unge kungen drack kaffe, hovet drack kaffe och änkedrottningen hade knappast gjort någon hemlighet av vad hon ansåg om saken. Bara några månader tidigare hade kungens eget kaffekök färdats genom Skåne med fyra hästar, och kaffe dracks öppet vid det stora fältlägret.

Det krävdes därför ett visst mått av omdöme av den som hade till uppgift att avslöja olagligt kaffedrickande.

Framför allt behövde man förstå vilka dörrar man inte skulle öppna.

Två polisbetjänter i Malmö förstod inte det.

De öppnade dörren till landshövdingens residens.

Kaffe-Kanans lof

Vår lilla stad, i fordna dagar,
var ganska lugn och dygdig med;
Man lydde blint monarkens lagar
och följde fädrens gamla sed.
Man drack sitt kaffe med goda vänner,
och fann dervid sin hälsa väl;
ty hvad en redlig kaffevän känner,
det värmer både kropp och själ.

När morgonsolen genom rutan
göt öfver bordet sitt första sken,
stod kannan der, och ingen utan
förargelse fyllde koppen ren.
Borgerskapet drack ur äkta China,
den arme ur sin lerkopp grå;
men kaffets droppar, bruna, fina,
förlikte hög och låg ändå.

Men ack! hvad sorg, hvad bleke hudar,
när kaffeförbudet kom ut!
När spioner, likt sändebud från gudar,
kring husen smögo och gaf ingen prut!
De spionerande i hvarje hörn efter hurran,
och luktade till qvarnen i hvar vrå;
De lyssnade vid dörren efter surran
och ville veta hvad som koktes då.

Nu gömmes kannan uti skåpet,
och qvarnen tiger under lås;
vida minsta knackning hörs då ropet:
»Tag kopparna! Här kommer någon gås!»
Men doften låter sig ej bindas,
den kryper muntert genom springa ut;
och du som tror att näsor kunna hindras,
vänd ryggen åt det förbjudna och njut.

Så smyger fogden kring fasaden
och spejar genom port och glas;
Han känner kaffet genom staden
men finner inte ens koppar i kras.
Ty innan lagens män fått fatt'en,
är kannan kall och bordet bart;
Man kan förbjuda själva skatten
men kaffelusten? Icke! Så klart.

Så drick, min Nåd, när dörren slutes,
och låt den bruna nektarn gå;
ty hvad af vänskap stilla njutes
kan ingen kunglig taxa rå.
Och skulle någon spion förnimma
en doft från detta ädla hus,
så säg: »Det måste ur skorsten ryka«
Släck för säkerhets skull alla ljus.
Til Hennes Nåd Fru Landshöfdingskan i Malmö,
Tillskriven Johan Elers hösten 1794

Kaffestunden på residenset

Det var en sen eftermiddag i oktober 1795. Över Stortorget låg ett rosa skymningsljus som fick Malmö att se varmare och vänligare ut än årstiden egentligen tillät. Det sista dagsljuset föll in genom residensets höga fönster och blandades med skenet från ljusen i kristallkronan och lampetterna.

Jag är uppvuxen i Malmö men har aldrig varit inbjuden till residenset och i synnerhet inte 1795. Känslan av att ha hamnat i en främmande värld var ändå mindre än jag trott. Efter mer än femtio år i Rom hade jag vant mig vid att tiden och byggnaderna inte nödvändigtvis följdes åt. I den eviga staden kunde en klädbutik bli bank, banken restaurang och restaurangen hotell innanför en fasad som såg ut ungefär som den gjorde när ens mormors mormor levde. Generationer människor levde och dog, men husen stod kvar. Rom lärde mig att det förflutna inte alltid låg bakom en. Ibland behövde man bara öppna rätt dörr.

Residenset gav mig en känsla av något liknande. En del av möblerna skulle kanske bytas ut under de följande tvåhundra åren, men rummens proportioner, de höga fönstren och den långa raden av salar tvingade nya generationer att anpassa sig efter dem i stället för tvärtom.

Det mest iögonfallande i salongen var den stora målningen på väggen. En holländsk familj satt samlad, musciserade, spelade kort och drack kaffe, vilket passade synnerligen bra just den här dagen. Det var svårt att tänka sig en lämpligare tavla i ett svenskt rum där samma dryck för tillfället var förbjuden.

Vi var fem kvinnor kring det verkliga kaffebordet: värdinnan Maria Juliana von Rosen, Anna Catharina Suell, Gunilla Kockum, Anna Catharina de la Rose och jag. De fyra Malmökvinnorna hade känt varandra länge och behövde knappast presenteras för varandra. Malmö var inte större än att familjer som Suell, Kockum och de la Rose ständigt korsade varandras vägar genom släktskap, affärer och sällskapsliv. Det var mig de var nyfikna på.

Jag kom från Rom. Vilket på sitt sätt stämde, på ett par hundra år när.

Det var åtminstone den version jag använde. Jag berättade att min far hade varit svensk diplomat och att jag hade vuxit upp utomlands och nu befann mig på besök i Sverige. Ju närmare sanningen man höll sig, desto mindre behövde man komma ihåg, och Rom var i mitt fall ingen lögn. Jag hade bott där i mer än femtio år och kunde svara på nästan vilken fråga som helst om staden. Att dessa femtio år låg i framtiden var en detalj som inte behövde belasta samtalet. Det gällde naturligtvis också att jag bodde på en stjärna, Kentauren, och lämnade jorden 2015. En svindlande tidsresa som är möjlig för oss i evigheten. Att berätta sådant skapar bara missförstånd.

Kaffet serverades av en mademoiselle som kunde sina saker. När La Haijs kaffehus stängde 1790 anställdes några av medarbetarna på residenset, två mademoiseller och en jungfru. De visste hur bönorna skulle rostas, malas och tillredas och, minst lika viktigt, hur kaffet skulle serveras. Sådan kunskap kastade man inte bort bara därför att regeringen hade bestämt att resultatet var olagligt.

Kaffet var mörkt, starkt och utmärkt. Jag hade druckit betydligt sämre på Via Veneto. På ett mindre fat låg små spröda mandelkakor, bakade i residensets kök efter ett recept som en av mademoisellerna hade med sig från La Haij. De var lagom söta och passade utmärkt till det starka kaffet. Gunilla tog en, bröt den i två delar och doppade den hastigt i koppen. Anna Catharina Suell påpekade att hon därmed hade lyckats förstöra både kaffet och kakan, vilket Gunilla bestämt förnekade. Jag prövade själv senare och kom fram till att Gunilla hade rätt.

Maria Juliana såg att jag betraktade målningen.

Ni tittar på våra holländare.

Jag försöker avgöra om de känner till svensk lag.

Gunilla följde min blick och log.

De är holländare. De behöver inte oroa sig för svenska förordningar.

Lyckliga människor.

Dessutom är de döda, sade Anna Catharina de la Rose.

Det brukar också hjälpa.

Hon skrattade och jag hade redan börjat tycka om henne.

Samtalet hade börjat med Maria Julianas lilla dotter Hedvig, som fötts under sommaren. Någonstans längre in i våningen hördes barnet helt kort, men modern behövde inte resa sig. Hedvig hade både amma och barnjungfru, och babyns äldre syskon hade sitt. Det avlägsna barnskriket räckte emellertid för att föra samtalet över på barn, och därifrån var steget inte långt till sjukdomar. Anna Catharina Suell berättade om en släkting som nyligen legat svårt sjuk i flussfeber, och inom några minuter hade både spansk fluga, omslag och stärkande droppar rekommenderats.

Jag höll mig utanför diskussionen. Mina erfarenheter av 1700-talets läkekonst hade lärt mig att det ibland kunde vara lättare att överleva sjukdomen än behandlingen.

Gunilla märkte tydligen min tveksamhet.

Ni ser inte övertygad ut, mamsell Ekberg. Botar man flussfeber annorlunda i Rom?

På många olika sätt, skulle jag tro. Själv har jag stor respekt för läkare som vet när de inte ska göra någonting alls.

Det låter ovanligt, sade Maria Juliana.

Och borde göra läkarbesöket billigare, tillade Anna Catharina de la Rose.

Därifrån gled samtalet över till Italien. De ville veta hur Rom egentligen såg ut, om Peterskyrkan verkligen var så överväldigande som resenärer påstod och om italienarna var fullt så högljudda som svenskar föreställde sig. Det var frågor jag kunde svara på utan någon som helst försiktighet. Jag berättade om gränderna, palatsen och torgen och om det egendomliga i att kunna gå in för att köpa ett par handskar i ett hus som redan var gammalt när Gustav Vasa föddes.

Men förändras ingenting? frågade Gunilla.

Allt förändras. Det är bara det att husen inte gör det. Affärerna kommer och går, människor flyttar in och dör, skyltarna byts ut och någon målar om en dörr. Sedan tittar man upp och upptäcker att huset står kvar och inte bryr sig det minsta.

Det låter som en stad med gott självförtroende, sade Maria Juliana.

Det var ingen dålig beskrivning av Rom.

Hon frågade hur jag egentligen hade kommit i kontakt med svenskar där, och då blev historien något mer komplicerad. Jag berättade att jag hade träffat Gustav III under hans italienska resa, när han kallade sig för greve av Haga. Jag sade att hans alias inte kunde lura särskilt många som träffade honom; han var alldeles för mycket kung för att lyckas spela en vanlig människa.

Det låter som Gustav, sade Maria Juliana med ett leende. Vilka var med honom?

Jag nämnde Armfelt först och märkte att det inte var ett lyckat val. Samtalet stannade till på ett sätt som samtal gör när någon har råkat nämna en person som alla har en uppfattning om, men ingen riktigt vet hur fritt man får tala om. Jag gick därför vidare.

Sergel kände jag bäst.

Johan Tobias Sergel? frågade Gunilla.

Ja.

Ni säger det som om han vore en kusin från Lund.

Nej. Han tecknar bättre.

Det roade dem, men Gunilla ville veta hur han egentligen var. Jag funderade ett ögonblick innan jag svarade. Sergel hade haft en blick som ibland gav mig känslan av att han redan hade ritat av en innan han ens hade tagit fram ritstiftet. Han såg inte bara näsan, hakan eller hur håret var uppsatt utan något bakom alltsammans.

Han såg människor, sade jag. Inte bara det som de ville visa.

Det gör väl alla, sade Gunilla.

Nej. De flesta ser det som människor vill att de ska se. Sergel såg resten också.

Anna Catharina de la Rose lade huvudet lite på sned.

Det låter som en farlig egenskap hos en man.

Särskilt hos en som kan teckna, sade fru Suell.

Det kunde jag hålla med om.

Gunilla frågade naturligtvis om han hade tecknat mig. Jag svarade något undvikande. Det fanns saker från våra resor genom tiden som man inte behövde redovisa ens vid ett mycket trevligt kaffebord.

Medan vi talade hade kaffet hunnit svalna, men det behövde ingen av oss påpeka. En av mademoisellerna kom in med en ny kanna, lyfte bort den gamla och fyllde på våra koppar med hett kaffe utan att samtalet behövde avbrytas. Hon bytte samtidigt ut det nästan tomma kakfatet mot ett nytt. Det märktes att detta en gång hade varit hennes yrke. Hon frågade inte om något behövdes utan såg det själv och var borta igen innan vi hunnit ägna henne någon större uppmärksamhet.

Gustav III kom snart tillbaka in i samtalet. Jag berättade att han hade uppmanat mig att komma till Sverige och att jag verkligen hade tänkt göra det, men att resan aldrig hade blivit av.

Varför inte? frågade Maria Juliana.

Jag dröjde för länge. Jag trodde att jag hade gott om tid.

Ingen sade något under några ögonblick. Kungen hade varit död i tre år, och vissa saker behövde inte förklaras. Eller borde inte förklaras.

Sedan kom Fersen på tal.

Axel von Fersen? frågade Gunilla.

Ja.

Hurdan var han?

Jag tittade på henne.

Ni frågar inte om hans politiska uppfattningar.

Anna Catharina de la Rose började skratta först och sedan följde de andra efter. Jag upptäckte återigen att tidsresor hade sina begränsningar. Husen förändrades, kläderna förändrades, lagarna förändrades och ibland förändrades hela länder. Men vissa samtal mellan kvinnor tycktes klara seklerna utan större justeringar.

Fersen förde oss tillbaka till Frankrike och Marie Antoinette. För mig var hon en historisk person, men för kvinnorna omkring bordet var hon en drottning vars död hade inträffat för bara två år sedan. De hade följt händelserna medan de pågick, läst tidningarna och hört historier som färdats från Paris via Hamburg och Köpenhamn till Malmö. Anna Catharina de la Rose menade att Köpenhamn förbättrade varje berättelse innan den skickades över sundet.

Det gäller inte bara berättelser, sade Gunilla. Det gäller klänningar också.

Anna Catharina Suell suckade.

Där kom de.

Vad?

Klänningarna. Jag undrade hur länge vi skulle kunna prata om den franska revolutionen innan vi kom till klänningarna.

Det fick oss att skratta. Maria Juliana tog en av mandelkakorna, och medan Gunilla berättade vad ytterligare hon hade hört från Köpenhamn dök mademoisellen upp ännu en gång och fyllde Anna Catharina de la Roses kopp med hett kaffe. Hon fortsatte att tala utan att ens märka det. Serveringen fungerade med den sortens diskretion som gjorde att man efter en stund nästan glömde att någon skötte den; kaffet var hett och kakfatet märkligt nog aldrig riktigt tomt.

Frankrike släppte inte riktigt taget om samtalet. Marie Antoinettes död ledde tillbaka till Gustav III och därifrån till hur annorlunda Sverige hade blivit under de tre år som följde. Reuterholm behövde knappast presenteras för någon vid bordet. Inte heller den försiktighet som bredde ut sig när människor började väga sina ord fick tidningarna att väga dem ännu noggrannare.

Thomas Thorild kom på tal och Gunilla hade svårt att förlika sig med att en människa kunde landsförvisas för att ha satt sina tankar på pränt.

Fyra år, sade hon. För ord.

Det beror kanske på vilka ord, sade Maria Juliana.

Nej. Det beror på vem som bestämmer vilka ord som är farliga.

Maria Juliana såg på henne över kaffekoppen.

Det där skulle jag säga något lägre om jag vore du.

Jag sitter på residenset.

Just därför.

Det blev inget gräl om saken. De kände varandra för väl, och kanske var de också alltför vana vid den nya försiktigheten. Anna Catharina Suell sade att hon numera tänkte efter både en och två gånger innan hon sade vad hon egentligen ansåg när hon inte visste vilka som lyssnade. Det räckte med att någon missförstod en mening och återgav den för någon annan.

Då återger den andre den för en tredje, sade fru de la Rose, och när den kommer tillbaka har man sagt något betydligt intressantare än man någonsin kunnat hitta på själv.

Det var när de började tala om hur man kunde uttrycka sig utan att säga för mycket som namnet Anna Maria Lenngren dök upp.

Här upptäckte jag snart att framför allt Gunilla och Anna Catharina Suell hade betydligt bättre koll på svensk litteratur än jag.

Där har ni åtminstone någon som vet hur man säger något utan att ge censorn någonting att ta i, sade Gunilla. Hon behöver bara några rader, och när man har läst dem har någon blivit fullständigt avklädd utan att ens hans namn har stått på papperet.

Eller hennes, sade Anna Catharina Suell.

Gunilla förstod genast vad hon menade.

Ni tänker på Thé-Conseilen.

Bland annat. Det är lätt att göra sig lustig över kvinnor som talar om grannar, kläder, äktenskap och tjänstefolk när man först har sett till att de inte får syssla med särskilt mycket annat.

Men det är ju poängen.

Är du säker på det?

Gunilla var det. Anna Catharina var det inte, och jag satt mellan dem och insåg att jag hade läst alldeles för lite Lenngren för att kunna hjälpa någon av dem.

Jag föredrar Bellman, sade jag.

Nu vände sig alla mot mig.

Bellman? sade Gunilla. Framför fru Lenngren?

Hon tog en klunk kaffe innan hon fortsatte, som om Bellman krävde något stärkande innan han kunde behandlas rättvist.

Han ägnar en betydande del av sin diktning åt krogar, fyllbultar och Ulla Winblad.

Han skriver om människor.

Och kvinnorna?

Också människor.

Gunilla log.

Ulla Winblad framför allt.

Det gör honom knappast unik bland män.

Anna Catharina de la Rose hade hittills nöjt sig med att lyssna, men nu satte hon ner koppen.

Fortsätt. Det här börjar bli betydligt intressantare än Thorild.

Jag försökte förklara vad jag menade. Bellman hade naturligtvis skrivit om brännvin, sex, krogar och människor som inte alltid uppförde sig särskilt väl, men han hade också gjort något annat. Han iakttog människor som de flesta i borgerskapet knappast skulle ha lagt märke till och gav dem namn, ansikten och liv. De fick vara löjliga och sorgliga, berusade och sjuka, liderliga och ömsinta och ibland märkvärdigt vackra eller fula.

Men det är fortfarande Bellman som ser på kvinnorna, invände Gunilla. De får sällan själva se tillbaka.

Där hade hon en poäng.

Det kan jag hålla med om.

Då närmar vi oss Lenngren.

Inte för fort.

Maria Juliana skrattade.

Ni försvarar honom envist trots att ni aldrig har träffat honom.

Det var en besvärlig formulering eftersom jag hade gjort just det.

Bellman hade aldrig varit min starkaste sida i skolan. Jag mindes mest Fredman, Ulla Winblad och ett antal visor som lärarna ansåg att vi borde förstå storheten i. Det gjorde jag inte. Det blev lättare långt senare, när jag faktiskt träffade honom i evigheten och upptäckte att människan bakom eftermälet var både skarpare, roligare och betydligt mer komplicerad än den figur som blivit hans eftermäle på jorden.

Det kunde jag naturligtvis inte säga.

Sergel, sade jag. Han berättade mycket om Bellman i Rom.

Det var åtminstone sant.

Då kan Sergel ha varit partisk, sade Gunilla.

Det är möjligt. Det är jag också.

Jag visste dessutom något om hur eftermälen skapades. Bellman hade blivit mannen som drack, sjöng och jagade kvinnor. Mig hade eftervärlden gjort till den storbystade blondinen som badade i Fontana di Trevi. Ingendera bilden var alldeles osann. Det var just det som gjorde dem så effektiva. Problemet var bara allt det som hade klippts bort.

Bellman hade dött i februari samma år, och det gjorde honom fortfarande till någon man talade om som en människa snarare än som ett monument. Maria Juliana tyckte att det var märkligt hur snabbt den gustavianska världen tycktes ha försvunnit tillsammans med kungen och hans gamla krets, medan Anna Catharina Suell påpekade att Bellmans visor knappast verkade ha försvunnit. De sjöngs fortfarande.

Det kommer de nog att göra länge, sade jag.

Där är ni bestämd igen, mamsell Ekberg, sade Anna Catharina de la Rose.

Jag började förstå att jag borde vara försiktigare med framtiden.

Gunilla hade emellertid inte gett upp sin kandidat.

Bellman kan få människorna, sade hon. Jag behåller Lenngren. Hon ser något annat.

Vad?

Vad vi gör med varandra. Titlarna, börden, fåfängan och alla dessa regler om vem som får vara vad.

Anna Catharina Suell nickade, men återkom till kvinnorna i Thé-Conseilen. Om de ägnade sig åt skvaller och småaktigheter kunde det också bero på att samhället hade gjort deras värld liten.

Då är det kanske just det Lenngren visar, sade Gunilla.

Eller så skrattar hon åt dem.

Det kan vara båda delarna.

Det var första gången under diskussionen som jag på allvar började intressera mig för hennes kandidat. Fru Lenngren hade jag vetat ganska lite om när jag satte mig vid bordet, men ju mer de berättade, desto mer fann jag att jag höll med henne, åtminstone om mycket av det hon tycktes vilja. Jag hade aldrig haft något större behov av att läsa mig till åsikten att kvinnor var lika kapabla att tänka som män.

Anna Catharina de la Rose hade lyssnat på båda sidor och tycktes slutligen tröttna på tävlingen.

Jag förstår inte varför ni måste välja. Bellman skriver om människor som dricker för mycket och fru Lenngren om människor som pratar för mycket. Båda tycks ha haft gott om material.

Maria Juliana skrattade.

Fru Lenngren skulle säkert kunna skriva en ny Thé-Conseil om oss.

Anna Catharina Suell höjde sin kaffekopp.

Då får hon ändra titeln. Vi dricker inte te.

Det var ett oskyldigt skämt, men i ett land där innehållet i våra koppar var förbjudet hade det en betydligt bättre udd än det först verkade ha.

Därifrån kom Mary Wollstonecraft in i samtalet. Hon var ingen avlägsen filosof för kvinnorna utan en högst samtida engelska, som just detta år hade rest genom Skandinavien och väckt uppmärksamhet både genom sina idéer och sitt sätt att leva. Gunilla hade hört om hennes tankar kring kvinnors utbildning och kunde inte förstå varför de skulle betraktas som särskilt revolutionerande.

Om en flicka har lika gott huvud som sin bror, varför skall han få lära sig sådant som hon inte får?

Därför att brodern en dag skall bestämma över henne, sade Anna Catharina de la Rose.

Gunilla såg förvånat på henne.

Menar ni verkligen det?

Naturligtvis inte. Jag försöker förstå hur de som har ordnat saken har tänkt.

Det förutsätter att de har tänkt, sade Anna Catharina Suell.

Maria Juliana försökte dölja ett leende bakom kaffekoppen.

Gunilla gav sig inte. Hon talade om ogifta kvinnor som stod under förmyndare och gifta kvinnor vars män företrädde dem juridiskt, samtidigt som samma kvinnor kunde ha ansvar för hushåll, tjänstefolk och betydande summor pengar.

Och blir kvinnan änka, får hon plötsligt sköta allt själv. Hur går det till? På måndagen kan hon inte råda över sina egna pengar, på tisdagen dör hennes man och på onsdagen har hon tydligen fått förstånd.

Det är kanske en av änkeståndets förmåner, sade Anna Catharina de la Rose.

Hon tog den sista mandelkakan från fatet, såg att Gunilla tittade på den och bröt den mitt itu.

Man behöver inte vara änka för att få bestämma över en kaka.

Gunilla tog emot sin halva.

Ännu.

Just då kom en av mademoisellerna tillbaka med den heta kaffekannan och började fylla kopparna. Maria Juliana såg det tomma fatet och bad henne ta med fler kakor nästa gång. Mademoisellen neg, och några minuter senare stod där åter ett fullt fat utan att någon egentligen märkte när det kom.

De skrattade åt kakorna, men Gunilla gjorde det bara ett ögonblick innan hon återvände till saken.

Jag tycker faktiskt inte att det är särskilt lustigt.

Inte jag heller, sade Anna Catharina. Men efter trettiotvå års äktenskap har jag lärt mig att det finns saker man lättare står ut med om man åtminstone får skratta åt dem.

Anna Catharina Suell påpekade att männen i själva verket mycket väl måste veta vad kvinnorna kunde. Annars skulle de knappast lämna över så mycket av hushållens praktiska ekonomi åt sina hustrur.

När mannen är bortrest förväntas hustrun kunna lösa allt som händer, sade hon. Men när han kommer hem behöver hon hans godkännande igen.

Männen har lagen på sin sida, sade Maria Juliana, som länge lyssnat mer än hon talat. Men vi har ofta verkligheten i våra händer.

Det blev tyst en stund. Inte därför att någon var oenig utan därför att hon hade formulerat något som samtliga kände igen.

Gunilla vände sig till mig.

Hur är det i Rom, mamsell Ekberg?

Den frågan var farligare än hon anade.

Inte så annorlunda som ni kanske hoppas.

Och tror ni att det alltid kommer att vara så?

Nej.

Svaret kom alldeles för snabbt. Fyra kvinnor tittade på mig.

Det lät mycket bestämt, sade Maria Juliana.

Jag såg ut genom fönstret mot den rosa kvällshimlen och tog min tillflykt till Rom.

Jag har bott länge i en stad där nästan ingenting tycks förändras, och ändå gör allting det. Kejsare, påvar, furstar och lagstiftning kommer och går. Husen står kvar. Det lär en att vara försiktig med ordet alltid.

Men tror ni att kvinnor en dag kommer att råda över sig själva? frågade Gunilla.

Ja.

Som män?

Ja.

När?

Där gick gränsen.

Inte tillräckligt snart.

Anna Catharina de la Rose betraktade mig en stund över koppens kant.

Ni är en märklig kvinna, mamsell Ekberg.

Det hade sagts förr.

Det påstår mina vänner också.

Som så ofta händer när ett samtal har blivit lite för allvarligt hittade kvinnorna själva en väg ut ur det. Den gick via Köpenhamn och slutade med klänningar.

Gunilla hade där sett det nya modet med lättare tyger och en silhuett som började lämna de gamla, breda kjolarna och de hårt formade liven bakom sig. Anna Catharina Suell var skeptisk och tyckte att några av de nya plaggen såg ut som om sömmerskan hade fått slut på tyg, medan Gunilla förutsade att de andra inom några år skulle gå likadant och då förneka att de någonsin hade protesterat.

Inte jag, sade fru Suell.

Det säger kvinnor alltid om nästa mode.

Om några av de där tunna klänningarna blir nästa mode kommer kvinnorna att frysa ihjäl innan de hinner vänja sig.

Maria Juliana tyckte åtminstone att lättare kläder hade fördelen att en kvinna kunde gå genom en dörr utan att först behöva beräkna dess bredd, medan Anna Catharina de la Rose ansåg att man inte skulle skratta alltför mycket åt kvinnornas mode så länge män fortfarande kunde visa sig offentligt i några av de peruker hon hade sett.

Det kunde ingen invända mot.

Från klänningarna kom de till tyger, och när franskt siden nämndes föll någonting plötsligt på plats för mig. Jag tittade på Anna Catharina de la Rose.

Ursäkta mig. Heter er make möjligen Nils?

Hon såg på mig.

Jo.

Nils de la Rose?

Jag har bara en.

Då har jag hört talas om honom.

Nu blev det märkbart intressantare vid bordet.

I Rom? frågade Anna Catharina Suell.

Nej. Här i Malmö.

Fru de la Rose ställde långsamt ned sin kopp.

Jaha.

Det gällde siden.

Hon slöt ögonen ett ögonblick.

Den där förbannade klänningen.

Jag kunde inte låta bli att skratta.

Då känner ni historien?

Hela Malmö känner historien. Catharina Falkman bar klänningen en gång på Knutsbalen och sedan dess har min man ägnat tjugosex år åt att inte veta varifrån tyget kom.

Trettiosex alnar franskt siden, sade jag.

Nu öppnade hon ögonen ordentligt.

Ni känner historien bättre än ni borde.

Jag har goda källor.

Det hade tullen också, sade Anna Catharina Suell. Det hjälpte dem inte.

Nej, sade fru de la Rose. Nils har fortfarande inte den ringaste aning om varifrån sidenet kom.

Och ni tror honom?

Hon såg på mig som om jag hade ställt en ovanligt enfaldig fråga.

Jag har varit gift med honom sedan 1763.

Det var svar nog.

Där satt alltså hustrun till samme Nils de la Rose som tjugosex år tidigare hade haft betydligt närmare kontakt med Catharina Falkmans förbjudna franska siden än någon tulltjänsteman lyckats bevisa. Klänningen hade sedan länge blivit omodern och de gamla importförbuden hade kommit och gått, men historien levde uppenbarligen fortfarande kvar i familjen.

Medan vi fortfarande skrattade kom en av mademoisellerna från La Haijs gamla kaffehus tillbaka med ännu en kanna. Hon lyfte bort den gamla, som vid det laget var nästan tom, och fyllde våra koppar med nytt, hett kaffe. Hon behövde inte fråga vem som ville ha mer utan såg bara vilka koppar som behövde fyllas. Med sig hade hon också ännu ett fat med de små mandelkakorna, vilket fick Anna Catharina Suell att undra om avsikten var att göda dem innan myndigheterna hann straffa dem. Mademoisellen log, neg och försvann lika diskret som hon kommit.

Doften av nybryggt kaffe spred sig åter genom salongen.

Anna Catharina de la Rose tog sin kopp.

Nu talar vi inte mer om siden.

Naturligtvis inte.

Kaffe är ett mycket trevligare samtalsämne.

Och mindre farligt?

Hon såg på mig över koppens kant.

Det sade jag inte.

Utanför hade den rosa himlen över Stortorget djupnat och börjat dra mot violett. Det sista dagsljuset höll på att försvinna, medan ljuskronans och lampetternas lågor speglades allt tydligare i de höga rutorna. På väggen bakom oss fortsatte den holländska familjen sitt kaffekalas med den oberördhet som bara människor i en målning kan uppvisa.

Vi gjorde dem sällskap.

Efter allt vi just hade sagt om Thorild och censuren, om Lenngrens sätt att kringgå den, om lagar som bestämde vad människor fick säga och kvinnor fick göra, och om hur verkligheten trots allt hade en förmåga att hitta vägar runt förordningarna, borde kanske någon av oss ha sett ironin i att fem kvinnor satt mitt på landshövdingens residens och drack förbjudet kaffe ur porslinskoppar under en målning av människor som gjorde precis samma sak.

Det gjorde vi inte.

Vi reagerade därför inte heller när vi hörde en dörr öppnas någonstans i gavelrummen bakom oss. Mademoisellerna hade gått fram och tillbaka hela eftermiddagen med kaffe, kakor och porslin, och i ett residens fanns det alltid tjänstefolk i rörelse. Samtalet fortsatte några ögonblick till innan ljudet från det bortre rummet förändrades. Det hördes tunga beslutsamma steg och jag såg att både värdinnan och hennes väninnor reagerade starkt.

"Men kors i all min tid! Himmel och jord, vad är det jag skådar? Betjenter!" utbrast värdinnan von Rosen med gäll röst och reste sig käpprakt.

Kaffespioner! väste de la Rose och såg förskräckt ut.

Vad skall min man säga? pep fru Suell.

och mina barn, snyftade fru Kockum

De båda betjenterna hann knappt över tröskeln till den stora salongen innan jag reste mig och kommenderade barskt:

Stanna där! Jag hade sett den sortens entré förut. Inte kaffespioner, förstås, men fotografer som kom rusande över en trottoar eller genom en hotellobby med den fasta övertygelsen att en kamera gav dem rätt att tränga sig fram hur som helst. Under mina år i Rom hade jag haft åtskilliga tillfällen att öva mig på hur man skulle bemöta sådana män.

Jag gick rakt emot betjenterna med bestämda steg.

Den förste hann inte mer än några steg in i rummet innan jag stod framför honom. Han försökte fortsätta, men jag satte handen mot hans bröst och föste honom bryskt tillbaka.

Vad har ni här att göra?

Betjenten stannade mitt i steget och gapade som en guldfisk.

Han hade trängt sig in med en myndighetspersons självklarhet och räknat med att kvinnorna framför honom skulle bli rädda, förvirrade och snabbt underkasta sig. I stället stod där en lång blond kvinna, längre än han själv, och behandlade honom som en rackare.

Bakom mig brakade det till.

Någon hade stött till bordet när hon reste sig. En kaffekopp föll i parketten och gick i flera delar, gräddkannan välte och en stol skrapade över golvet. Jag vände mig inte om. Det behövdes inte. Jag hörde kjolar och snabba steg bakom mig och förstod att de andra hade fattat precis vad som behövde göras.

Ingen av männen hade däremot fattat någonting.

Flytta er, sade betjenten med min hand i bröstet.

Nej.

Han stirrade på mig.

Vi kommer på kunglig befallning, sa den andre betjenten. Han försökte låta myndig men misslyckades totalt.

Då kan ni börja med att uppföra er. Jag spände ögonen i den främste betjenten och behöll handen mitt i bröstet.

Jag Mer blev det inte. Med sprucken stämma tog hans försök att återta initiativet slut. Att bli tilltalad på det viset av en kvinna hade säkert inte hänt honom tidigare.

Bakom min rygg pågick under tiden en förbluffande effektiv undanmanöver. Jag hörde porslin flyttas, men fortfarande utan att vända mig om. En av kvinnorna måste ha haft betydligt bättre sinnesnärvaro än jag, för hon hann till och med plocka upp gräddkannan och de största skärvorna efter den havererade kaffekoppen.

Sedan blev det tyst.

Betjenterna stod som limmade i parketten. Deras första häpenhet hade börjat lägga sig och den främste gjorde ett nytt försök att se myndig ut.

Jag kastade en blick över axeln.

Den stora salongen var tom.

Bordet också.

Fem kvinnor hade suttit där för några ögonblick sedan. Nu stod jag ensam kvar, och av kaffet syntes inte ett spår.

Betjenterna såg sig förvirrat omkring.

Vi har ett kungligt dekret och är utsända för att stoppa kaffeförbrytare.

Ser min herre något kaffe?

Han tittade mot det tomma bordet.

Nej, men det luktar!

Gör det? Då får ni sniffa någon annanstans, för här finns inget kaffe.

Nej, det ser ut så, men nyss fanns det. Och ni var fem kvinnor i rummet.

Jaha. Och vad bevisar det? Vad jag vet finns det inga förordningar som hindrar respektabla kvinnor från att träffas.

Nej, men...

Inga men. Har ni något papper som visar att ni har rätt att tränga er in i andra människors bostäder?

Det hade han.

Betjenten rätade på sig. Äntligen hade vi kommit in på ett område där han kände sig säkrare. Han stack handen innanför rocken, tog fram ett vikt papper och vecklade omsorgsfullt ut det. Där fanns både sigill och underskrift, och betjenten höll fram det med den min som människor har när de är övertygade om att ett dokument har avgjort en diskussion.

Jag läste det.

Sedan tittade jag på honom.

Jaha.

Betjenten försökte se viktig ut.

Jag lät blicken gå från dokumentet till honom och tillbaka igen och gav honom ungefär samma blick som jag brukade reservera för efterhängsna fotografer som, efter tre nej, fortfarande trodde att det fjärde försöket skulle lyckas.

Sedan öppnade jag min tygväska.

Då skall ni kanske se mitt.

Jag halade fram ett pergament som var vikt fyra gånger. Det var betydligt större än hans papper, och när jag vecklade ut det syntes det kungliga sigillet längst ned.

Jag höll det framför honom.

KONGL. MAJ:TS ÖPPNA BREF OCH REKOMMENDATION

Vi GUSTAF med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, etc. etc. etc. Arvinge till Norrige, Hertig till Schleswig-Holstein, Stormarn och Ditmarsken, Grefve till Oldenburg och Delmenhorst etc. etc.

Göre veterligt: Att såsom Vi städse hafve Vår synnerliga ynnest och nådiga bevågenhet fäst vid trohet, flit och dygderika egenskaper; så hafve Vi, efter moget övervägande och af Vår fria vilja, funnit för gott att härmed utse, förordna och i anseende till Våra höga angelägenheter upphöja den Dygdesamma Mamsell Anita Ekbergus som Vårt evigt personliga Sändebud och Nådiga Ombud.

Vi befalle fördenskull och bjude, samt Vänligen och Nådigst anmode Alla och En hvar, som detta Vårt Öppna Bref och Rekommendation tillställas kan, af hvad Stånd, Värdighet eller Ämbetssyssla de vara måge, att icke allenast ställa sig detta Vårt Kongliga förordnande till hörsam efterrättelse, utan jämväl ställa förberörda Mamsell Anita Ekbergus tillhanda med all den heder, fria lejd och bistånd, som Vårt personliga Sändebud skäligen tillkommer och fordras kan. Det Hvar och En tillhör att hörsamma.

Till yttermera visso hafve Vi detta med Egen Hand undertecknat, och Vårt Kongl. Hemliga Sigill veterligen låtit hänga härnedanför.

Gjifvet å Vårt Kongl. Slott i Stockholm, den 27 Augusti År efter Kristi Börd Ett Tusend Sju Hundrad Åttionio.

GUSTAF

Ad mandatum Sacræ Regiæ Majestatis:

Elis Schröderheim

Betjenten läste och guldfisken återtog greppet om hans ansikte.

Jag såg exakt när han kom till namnet.

Han läste det en gång till, tittade på sigillet och därefter på den stora kungliga underskriften. Färgen försvann ur ansiktet på honom.

Jag behövde inte säga någonting. Jag lät honom stå där med sitt kaffedekret i handen och jämföra det med ett personligt öppet brev från Gustav III.

Till slut såg jag på honom över pergamentets kant.

Jaha?

Det räckte.

Mannen bugade så djupt att hans panna nästan nådde parkettgolvet.

Mamsell... Hans röst var en viskning.

Jag höjde ögonbrynen.

Var det något mer?

Nej, mamsell. Han bugade igen.

Betjenten gjorde en hastig gest åt kollegan. Denna behövde ingen närmare förklaring. Han hade också sett namnet och sigillet.

Båda började backa.

De bugade igen, tog ytterligare några steg bakåt genom den stora öppningen och försvann baklänges in i den lilla gavelsalongen. Därifrån fortsatte reträtten nedför samma spiraltrappa som de hade använt för att ta sig upp.

Jag stod kvar tills de var borta.

Först därefter vek jag ihop pergamentet.

Gustav hade varit död i tre år, men hans namn var fortfarande heligt för många i Malmö och Skåne. Flera av hans reformer hade gynnat södra Sverige, och kaffespionen som nyss försökt tränga sig förbi mig var knappast en man som tänkte riskera sin tjänst genom att ifrågasätta ett dokument med Gustav III:s egen underskrift, kungligt sigill och Elis Schröderheims kontrasignering.

Det märkligaste var att dokumentet egentligen hade börjat som ett skämt.

Jag hade fått det av Gustav i Rom häromåret eller nästan tvåhundra år senare, beroende på vilket håll man räknade. Vi hade träffats när han och några av hans gamla reskamrater hade gjort ett av sina återbesök i staden, och Gustav hade roat sig med tanken på att utnämna mig till sitt evigt personliga Sändebud och Nådiga Ombud. Schröderheim hade spelat med och kontrasignerat brevet för att göra skämtet fullständigt.

Ingen av oss hade förstås räknat med att jag skulle få praktisk användning av det. En kuriositet.

Jag stoppade tillbaka pergamentet i tygväskan.

Fem kvinnor hade pratat och druckit kaffe. När kaffespionerna kom in hade de sett fem kvinnor. När de väl hade förstått vad som hänt, hade de bara sett en.

Och inget kaffe.

En efter en återvände de andra. Nu var vi fem igen och jag kommenderade fram kaffet igen. Nybryggt.

Det tog inte många minuter innan kannan stod på bordet, kopparna åter var fyllda och allt såg nästan ut som före avbrottet. Den enda synliga påminnelsen om dramat var en porslinsskärva på parketten.

Jag förstår inte hur ni fick ut dem så fort, sade Gunilla, som hade tjuvkikat. Den förste såg ut som om han ville sjunka genom golvet. Att han var rädd en kvinna,

Det var han också, sade jag. Fast inte av fysiska skäl.

Vadå?

Jag tog min kopp.

När han presenterade sig som Truls Trulsson tog jag en rövare.

En vad?

Jag chansade.

Det var tydligen ett uttryck som krävde översättning till 1795.

Jag sade att jag visste vem hans farfarsfar var.

Maria Juliana såg road ut.

Visste ni det?

Inte när jag sade det, ljög jag.

Sa vadå?

Han hette Truls Trulsson. Jag tänkte att om det någonsin funnits en familj där man kunde gissa att farfars far också hette Truls.

Anna Catharina Suell började skratta.

Och det räckte? frågade Anna Catharina klentroget

Vänta. Jag sade att hans farfarsfar hade levt i slutet av förra seklet och åkt fast för att ha smugglat in en stor mängd tobak. Sedan tittade jag honom i ögonen och sade: Om det kommer ut, Trulsson, lär era dagar som spion vara räknade.

Men det visste ni ju inte heller, sade Gunilla.

Nej.

Och om hans farfarsfar aldrig hade smugglat tobak?

Då hade jag fått hitta på något annat.

Maria Juliana skrattade så att hon fick ställa ifrån sig koppen.

Men han trodde er?

Tro mig? Han blev alldeles vit. Det var då jag förstod att jag hade råkat träffa rätt.

Hur kunde ni veta resten? frågade Gunilla. Om tobaken och att hans förfader verkligen blivit fast?

Jag tog en av mandelkakorna och doppade den i kaffet, vilket fick Anna Catharina Suell att ge mig samma ogillande blick som hon tidigare gett Gunilla.

Det är en historia jag får berätta vid ett annat tillfälle. Det kommer från samma källa som berättade om Leonard de la Rose.

Det blev tyst vid bordet.

Jag såg på Anna Catharina de la Rose.

Hon sade ingenting.

Det behövde hon inte. Anna Catharina hade hört historien om hur hennes mans anfader, Leonard de la Rose, hade råkat illa ut i samma tull, och hon visste därför bättre än de andra att mina märkliga kunskaper om gamla smugglare inte var påhittade

Gunilla såg från henne till mig.

Jag börjar misstänka att det finns åtskilligt ni inte berättar för oss, mamsell Ekberg.

Det gör det säkert.

Och tänker ni berätta det?

Inte i dag.

Jag lyfte kaffekoppen.

I dag tycker jag att vi nöjer oss med att konstatera att Truls Trulssons farfarsfar smugglade tobak; att hans sonsons karriär som kaffespion räddades av att han lämnade residenset i tid och att Gustav III fortfarande bär respekt med sig i gamla Skåne.

Anna Catharina Suell tittade på kannan.

Och kaffet?

Jag tog en klunk. Det var hett igen.

Kaffet klarade sig också.

På väggen fortsatte den holländska familjen sitt kaffekalas som om ingenting hade hänt.

Det gjorde vi också.

Epilog

Efterbörden blev att de båda kaffespionerna polisbetjänter var den officiella beteckningen omlokaliserades för att bevaka Östra Ringsjöns sumpigaste del och hålla måsarna där i Herrans tukt och förmaning, som det stod i befattningsbeskrivningen.

Någon större rättsskandal var det knappast tal om. Förmyndarregeringen hade visserligen förbjudit kaffe, men hovet tycks ha tagit förbudet med betydande ro. Den unge kungen drack kaffe, hovet drack kaffe och änkedrottningen hade mer eller mindre öppet förklarat att hon tänkte fortsätta med sitt. När hovet reste genom Skåne samma år följde kungens kaffekök med och krävde fyra hästar, och vid det stora fältlägret dracks kaffe öppet i tält och marketenterier.

Och så gjorde man på sina håll även i de borgerliga hemmen. Efter middagen kunde gästerna bjudas in i ett angränsande rum för att dricka vatten. Alla närvarande visste naturligtvis vad som menades. Det var ett märkvärdigt mörkt, varmt och väldoftande vatten som serverades ur en kaffekanna av drivet silver och helst dracks ur en kaffekopp med dubbla öron eller från fatet eftersom kaffet serverades rykande hett. Så länge alla var överens om att det var vatten, fanns det ingen större anledning att förstöra en trevlig kväll genom att påstå något annat.

Inte heller Malmös styrande herrar lär ha törstat ihjäl. Enligt historien serverades det under magistratens sammanträden på Rådhuset något som officiellt kallades vann eller Aqua Nera och som dracks i ett angränsande rum. Om den historien är sann vet jag inte, men med tanke på vad som pågick i resten av landet skulle den knappast förvåna mig.

Mot den bakgrunden var det kanske inte så märkligt att landshövding von Rosen och hans gäster inte betraktade en kopp kaffe på Residenset som något brott som borde skaka riket.

PS.

Kaffet hade gjort en lång resa innan det hamnade i svenska koppar. Vid mitten av 1500-talet nådde det Konstantinopel, och därifrån spred sig drycken under det följande århundradet vidare över Europa, inte minst genom venetianska köpmän.

Till Sverige kom kaffet på allvar först i början av 1700-talet och vägen hit var minst sagt ovanlig.

Efter nederlaget vid Poltava 1709 flydde Karl XII tillsammans med många svenskar till det osmanska riket och slog sig så småningom ner i Bender. Där blev svenskarna bekanta med en dryck som turkarna sedan länge drack men som hemma i Sverige fortfarande var närmast exotisk: kaffe.

När kungen efter sina år i Turkiet återvände norrut följde vanan med honom. År 1715 kom dessutom turkar till Sverige i kungens följe, och de hade naturligtvis inte lämnat sitt kaffe hemma.

På det viset fick svenskarna lära känna en dryck som de snart skulle bli så förtjusta i att varken skatter, kungliga förordningar, beslag, böter eller upprepade totalförbud lyckades få dem att sluta dricka kaffe.

Det kan man kalla en lyckad import.

De tidiga kaffehusen fungerade som öppna sällskapsklubbar. Där dracks det inte bara kaffe, utan man diskuterade politik, utbytte nyheter och spelade biljard, schack och brädspel.

Kaffet var förstås inget nytt på 1700-talet. Redan under seklet dessförinnan hade det dykt upp särskilda kaffehus i Europas större städer London, Paris, Wien, Berlin, Leipzig och Hamburg och Sverige följde efter. I Stockholm fanns det redan 1728 ett femtontal kaffehus.

Men man ska inte tänka sig dem som våra dagars kaféer, där man slår sig ner med en kopp och en bakelse. Kaffehusen var snarare öppna sällskapsklubbar. Där drack herrarna kaffe, läste och utbytte nyheter, diskuterade politik, intrigerade och spelade biljard, bräde eller schack. Redan 1708 klagade myndigheterna över alla dessa lättingar och sysslolösa vandringsmän som höll till på krogar och kaffehus. Det låter nästan som om själva kaffet var det minsta problemet.

Naturligtvis kunde staten inte låta människor sitta och ha trevligt oreglerat. Under hela 1700-talet omgavs kaffehusen därför av kungliga förordningar. Den som drev ett kaffehus i en större stad kunde få betala mellan 150 och 300 daler i silvermynt i skatt om året. Dessutom fick kaffe bara kokas och säljas i kaffehusen. Det skulle drickas där och fick varken bäras ut eller hämtas därifrån.

Den som trotsade bestämmelsen riskerade böter på 100 daler i silvermynt och blev dessutom av med både kärl och koppar. Inte ens öppettiderna fick kaffehusägaren bestämma själv. Mellan den 1 augusti och den 1 maj skulle krogar, källare och kaffehus stänga klockan 9 på kvällen. Under sommaren fick man hålla öppet till tio. Överträdde man reglerna kostade det tio daler i silvermynt, och där hade staten tänkt ut ett särskilt effektivt system: hälften av böterna gick till församlingens fattiga och den andra hälften till den som hade angivit syndaren.

På söndagar och helgdagar var dessutom biljard och andra bordsspel förbjudna på källare och kaffehus. För att ingen skulle kunna hävda okunnighet skulle de kungliga bestämmelserna sitta uppspikade på väggen i värdshus, kaffehus, källare, krogar och gästgivargårdar över hela landet.

Allt detta hjälpte föga. Svenskarna hade upptäckt kaffet och tänkte uppenbarligen inte lämna det ifrån sig.

Till slut började också Collegium Medicum, dåtidens högsta medicinska myndighet, bekymra sig. År 1746 utfärdade man en kungörelse om det tilltagande överflödet och missbruket av kaffe. Året därpå försökte staten bromsa konsumtionen med en särskild kaffeavgift. Hur mycket man betalade berodde på vem man var; avgiften varierade mellan två och tolv riksdaler silvermynt om året beroende på samhällsklass.

Inte heller det fungerade.

År 1756 tog riksdagen därför till det enklaste vapnet: kaffe förbjöds helt. Det märkliga är att förbudet inte bara handlade om kaffe. Bondeståndet drev igenom det som en sorts politisk hämnd sedan bönderna nekats den fria brännvinsbränningen de tidigare åtnjutit. Om bönderna inte skulle få bränna sitt brännvin kunde herrskapet gott vara utan sitt kaffe.

Det gick ungefär som man kunde förvänta sig.

I tio år fortsatte kaffet att komma in i Sverige på allehanda smygvägar. När den stora överflödsförordningen kom 1766 förnyades förbudet och omfattade uttryckligen både införsel och användning av kaffe. Men kaffet fortsatte ändå att trotsa gränserna. Smugglarna gjorde vad smugglare alltid har gjort när staten förbjuder något som människor ändå vill köpa: de såg till att leverera det.

Till sist gav myndigheterna upp. År 1769 blev kaffe tillåtet igen, men belagt med hög tull.

Därmed var saken naturligtvis inte avslutad. Ett nytt kaffeförbud kom 1794 och försvann 1796 när Gustav IV Adolf tillträdde regeringen. Sedan försökte man igen 17991802 och ännu en gång 18171822. Sverige ägnade alltså en förvånansvärt stor del av ett århundrade åt att bestämma om människor skulle få dricka kaffe eller inte.

Det lustigaste är kanske att läkarvetenskapen inte ens var enig med staten om hur farlig denna dryck egentligen var.

Carl von Linné skrev 1747 en hel uppsats om kaffe i en almanacka på den tiden en av de mest spridda skrifterna bland vanligt folk efter Bibeln och psalmboken. Och Linné var knappast någon fiende till kaffet. Tvärtom räknade han upp inte mindre än åtta tillfällen då en kopp kunde göra människan gott.

Kaffe var enligt honom utmärkt för den som mådde illa efter att ha druckit starka drycker dagen innan. Det hjälpte den som blivit tung och dåsig efter en rejäl middag och den vällevande människan som åt gott men arbetade för lite. Kaffet gjorde henne munter och kunde väcka en sömnig hjärna.

Han rekommenderade det också mot migrän, tarmmask, vissa kvinnliga besvär och övervikt. Och vid den magsmärta som kallades cardialgi eller, som Linné uttryckte det, dalkarlarnas Bälu kunde ett par koppar kaffe utan socker, snabbt nedsvepta, fungera som ett synnerligen effektivt läkemedel.

Det är en ganska underbar motsägelse. Samtidigt som landets mest berömde naturforskare berättade för svenskarna om kaffets medicinska fördelar varnade myndigheterna, med Collegium Medicum i spetsen, för kaffemissbruk och försökte få människor att dricka mindre.

Fast egentligen handlade det inte särskilt mycket om hälsa.

Det verkliga bekymret var pengar.

Kaffe var en importerad lyxvara och måste betalas i utländsk valuta eller i guld. I den tidens ekonomiska tänkande var det ett problem. Staten ville hindra svenska pengar från att lämna landet och försökte därför begränsa eller helt stoppa importen. När det visade sig att svenskarna fortsatte att dricka kaffe och smugglarna fortsatte att föra in det, blev lösningen den gamla vanliga: staten tillät importen igen och tog tull på den.

Och det var förstås betydligt klokare. Om människor nu till varje pris tänkte dricka kaffe, kunde staten åtminstone tjäna pengar på det.

Fast det skulle dröja innan alla svenska regeringar hade förstått saken. Kaffet skulle förbjudas igen, smugglas igen och beslagtas igen. Och när polisen så småningom började knacka på dörrarna för att leta efter kaffepannor, kvarnar och nyrostade bönor, hade en alldeles vanlig kopp kaffe blivit något betydligt mer spännande än en varm dryck.

Den hade blivit kontraband.

Kaffet i Malmö
Kaffehusen och krogarna var från och till en viktig del av det sociala livet för Malmös borgare under 1700-talet. Men Malmö var fortfarande en liten stad och till skillnad från Stockholm hade kaffehusen svårt att överleva någon längre tid.

I januari 1787 dök emellertid en ny entreprenör upp. Kapellmästaren Henric La Haij hade flyttat till Malmö från Göteborg, där han tidigare hade drivit ett kaffehus med biljard. Nu vände han sig till magistraten och begärde tillstånd att hålla Caffeehus, Billard och Wärdshus för Resande.

La Haij hade uppenbarligen gjort en liten marknadsundersökning. I sin ansökan påpekade han att det för närvarande inte fanns något kaffehus i Malmö och hoppades därför att en sådan inrättning skulle vara både mer efterfrågad och mer lönsam här. Stadens äldste hade ingenting att invända och magistraten gav honom tillstånd att öppna ett kaffehus och ett värdshus för resandes bekvämlighet.

La Haij tycks ha varit angelägen om att hålla sig väl med stadens styrande herrar. Ett par månader senare skickade han magistraten en sirligt formulerad ödmjuk tacksägelse för tillståndet. Egentligen, skrev han, borde han naturligtvis ha framfört sitt tack personligen, men han var ännu obekant i staden och behärskade svenska så dåligt att han föredrog att göra det skriftligen.

Sedan avslutade han med något som nästan låter som 1700-talets motsvarighet till en personlig invigning. Han skulle betrakta det som ytterligare ett bevis på magistratens välvilja om han någon gång fick se de högädla herrarna i mitt Logis eller Billiarden.

Det var åtminstone svårt att beskylla honom för dålig kundvård.

Året därpå hittar vi La Haij i mantalslängden. Han bodde och drev sitt kaffehus i gården i hörnet av Väster- och Mäster Johansgatorna. Rörelsen var inte obetydlig. Till sin hjälp hade kapellmästaren två mademoiseller, två pigor och en dräng. Där kunde Malmös borgare alltså dricka kaffe, spela biljard, träffa bekanta och diskutera dagens händelser, medan resande kunde få både mat och logi.

Men inte heller La Haij lyckades göra kaffehuset långlivat. Det var ett återkommande problem i Malmö under 1700-talet. Stadens kaffehus existerade vanligen bara några få år innan de försvann igen. Malmö var fortfarande en perifer svensk småstad och hade helt enkelt inte Stockholms befolkningsunderlag. Där kunde kaffehusen blomstra som mötesplatser för människor med både pengar och tid att ägna åt kaffe, spel, nyheter och politiska diskussioner. I Malmö tycks den kundkretsen ha varit för liten även om det inte var något fel på kaffetörsten. Förmodligen var det så enkelt som att malmöborna hade annat för sig än att sitta och driva på ett kaffehus. Tjäna pengar exempelvis. Kaffe var dyrt, även om det bryggdes hemma.

Omkring 1790 var La Haijs tid som kaffehusvärd också över.

Efter att La Haij slutat servera kaffe och musik 1790 fanns det inte längre något kaffehus i Malmö. Stadens befolkning upphörde naturligtvis inte att dricka kaffe för det. Tvärtom. Precis som i huvudstaden dracks det kaffe som aldrig förr, till Gustav III:s förtret. Kungen var djupt misstänksam mot drycken och övertygad om att den knappast kunde vara nyttig.

La Haijs båda mademoiseller och en av pigorna fick i stället anställning på Residenset, där de såg till att landshövdingen och hans gäster trakterades så som tidens krav ställde. Det skulle visa sig vara ett utmärkt arrangemang åtminstone fram till den dag då kaffet blev förbjudet igen.

Det var också under den här perioden som kungen iscensatte sin famösa undersökning av kaffets hälsorisker. Mer om den senare.

Kaffet var fortfarande tillåtet, även om importen var belagd med höga tullar. Staten ville begränsa införseln av utländska lyxvaror och samtidigt få inkomster av det kaffe som svenskarna uppenbarligen inte tänkte sluta dricka.

Så mördades Gustav III 1792.