INTRODUKTION Inget att deklarera

Smuggling är en av de få verksamheterna där historien nästan alltid har skrivits av förlorarna. De som lyckades passera tullbommen och seglade vidare över sundet, eller kom hem med lasten osedd, hade liten anledning att berätta hur det hade gått till. De som misslyckades hamnade däremot i tullens protokoll, inför domstolen och så småningom i arkiven.

I Malmö har förutsättningarna för denna näring varit ovanligt goda. På andra sidan Öresund låg Danmark och därifrån resten av Europa, medan svenska tullar, importförbud och överflödsförordningar under århundradena bestämde vad malmöborna fick köpa, hur mycket det skulle kosta och ibland till och med vad de fick ha på sig. Det skapade en marknad för människor som hade en något friare uppfattning om gränsens betydelse.

Vid Södertull försökte man gömma tobak i åkdynor, muta vakter och köra förbi med varor som aldrig borde ha funnits på vagnen. Andra var mer sofistikerade. En riktigt skicklig lurendrejare behövde varken springa från tullen eller kasta lasten överbord. Han behövde framför allt tålamod, goda kontakter och förmågan att förstå vad tullaren letade efter och sedan gömma varan någonstans där ingen hade anledning att leta.

Detta är därför berättelsen både om dem som åkte fast och om dem som enligt egen utsago var alldeles för skickliga för att göra det. Om tullare och köpmän, ostämplad tobak och förbjudet siden, mutor, märkliga förklaringar inför rätten och en gammal barockmålning som möjligen var betydligt mer värdefull på baksidan än på framsidan.

Och någonstans mitt i allt detta finns KLUHS, Kommittén för Lurendrejeriets Upprättelse och Historiska Sanning, vars ledamöter naturligtvis hävdar att historien har missförstått dem.

Det brukar smugglare göra.

Särskilt de som aldrig åkte fast.

Smugglarnas rike och gränsers eviga frestelse

Malmö har genom tiderna präglats av sitt läge nära Danmark och kontinenten, ett läge som har format stadens arkitektur, handel och befolkning men också gjort gränsen och tullarna till en del av vardagen. Där staten såg varor som skulle beskattas och en gräns som skulle bevakas såg många malmöbor möjligheten att köpa, sälja och föra in sådant som var billigare eller lättare att få tag på på andra sidan Öresund. Smugglingen skar därför genom samhällsklasserna och betraktades inte alltid med samma moraliska fördömelse som andra lagbrott. När det som fördes över sundet var tobak, tyg, spannmål, kaffe eller andra eftertraktade varor, kunde tullbrottet för många framstå som betydligt mindre allvarligt än det var för staten.

Före freden i Roskilde 1658 hade Öresund varit ett danskt innanhav där skåningar och danskar handlade och rörde sig inom samma rike. När Skåne blev svenskt förändrades förutsättningarna i grunden. Den svenska ekonomiska politiken präglades av merkantilismen och föreställningen att landets rikedom bland annat berodde på att så lite guld och silver som möjligt lämnade landet. Importen av utländska konsumtionsvaror begränsades därför genom tullar och förbud, samtidigt som den inhemska produktionen skulle skyddas och uppmuntras. För Malmö, som nu låg vid rikets nya gräns mot Danmark, innebar detta att en gammal handelsförbindelse över Öresund också blev en tullfråga.

Tullportarnas väktare och nattens lurendrejare

Det svenska tullväsendet hade börjat organiseras långt före erövringen av Skåne. Lilla tullen infördes redan 1622 som en avgift på alla ätliga, slitliga och förnötliga varor som fördes från landsbygden in till städernas marknader, och 1636 fick tullväsendet en fastare central organisation. När Malmö blev svenskt kom staden att omfattas av systemet. Som stapelstad fick Malmö ta emot utrikes sjöfart, vars laster skulle förtullas under Stora sjötullen, medan varor som fördes landvägen in i staden passerade Lilla tullen. Runt Malmö fanns tullstaket och tullportar, bland annat Östra och Södra tullen samt Strandporten. Tullhusens exakta lägen förändrades med tiden, men uppgiften var densamma: människor, vagnar, säckar och korgar skulle kontrolleras och avgifterna betalas.

Det som vi i dag utan vidare skulle kalla smuggling betecknades under denna tid med andra ord. Lurendrejeri användes om olaglig införsel och handel, medan tullförsnillning kunde beteckna försök att undandra sig tull och andra avgifter. De bevarade accisrättsprotokollen från Malmö stadsarkiv täcker tyvärr bara en begränsad period mellan 1691 och 1708, vilket är för kort för att kunna dra säkra slutsatser om långsiktiga statistiska förändringar, men desto bättre för den som vill komma människorna nära. För 1600-talets sista årtionde finns det 42 bevarade fall. Ungefär hälften gällde husrannsakningar inne i staden efter bland annat olaglig malt eller olovlig brödförsäljning, medan den andra hälften rörde försök att föra varor förbi stadens tullar utan att betala det som kronan krävde.

Örfilar, tobaksrullar och arga änkor

De mål som hamnade inför accisrätten visar att kampen mellan tullmän och Malmöbor kunde ta sig former som knappast behöver någon efterhandsdramatisering. En sommardag 1694 kom handelsmannen Jöran Holst körande med sin vagn förbi det södra tullhuset. Innan tullskrivare Christian Stares dräng Jöns Svensson hann fram för att visitera lasset, tog Holst fram fyra öre silvermynt och sträckte dem mot vaktsoldaten vid bommen. Tanken var att soldaten skulle ge Svensson ett par ordentliga örfilar, så att tullbetjänten skulle dra sig undan och vagnen kunde fortsätta. Soldaten lät sig emellertid inte köpas, örfilarna uteblev och när vagnen undersöktes hittades två ostämplade blå klädstyger. Inför accisrätten hävdade Holst att han varit så berusad att han inte mindes någonting av händelsen. Han friades personligen, men tygerna beslagtogs.

Hösten 1695 inträffade ett annat fall vid Södertull. Tullvisitören Jonas Eriksson, som tillfälligt hade lånats ut från Östra tullen, fattade misstankar mot borgaren Truls Trulsson och lät undersöka hans vagn. Där hittades åtta och ett halvt kilo ostämplad tobak, fördelad på tio rullar och sex så kallade brickor, samt gömd bland det lagliga godset. Trulsson dömdes till 30 öre silvermynt i böter för tobaken och ytterligare 40 daler silvermynt för brott mot stämplingsbestämmelserna. Samma dag stod den välkände handelsmannen Leonard de la Rose inför rätten. Hans dräng hade fraktat peruker från Helsingborg genom Östra tullen, men samtidigt hade han med sig 15 rullar tobak, som de la Rose hävdade att han av misstag hade glömt att deklarera. Protesterna hjälpte inte; han fick inte svära sig fri genom edgång, utan fick avstå tobaken och betala böter.

Tullstriderna stannade inte vid stadsportarna. Tullens rätt till husrannsakan, den så kallade hemgången, förde myndigheten rakt in i malmöbornas bostäder och skapade återkommande konflikter. Tullbesökaren Olof Jacobsson vid Södertull råkade exempelvis i en uppslitande fejd med fru Anna, änka efter den framstående handelsmannen Mårten Nehrmann. Jacobsson hade följt efter en vagn som kördes av en bondhustru från Klörup ända till änkans gård och krävde att få undersöka loftet efter olovligt korn. Fru Anna spände ögonen i honom, befallde honom att packa sig på dörren och förklarade inför grannarna att tullmannen var både otidig och plakatfull. Jacobsson var visserligen känd för sin förkärlek till starka drycker, men just den här gången kunde vittnen intyga att han var nykter. På loftet hittades också, mycket riktigt, en tunna korn för mycket. Kornet konfiskerades och änkan fick böta tre daler, medan rätten nöjde sig med en varning för hennes behandling av tulltjänstemannen och förklarade att hon som kvinna icke kände till Kungl. Maj:ts bestämmelser om hur husvisitationer gick till.

I december samma år fick tullskrivaren Petter Appelberg vid Söderportstullen ett anonymt tips om ett större tobakslurendrejeri strax öster om Malmö. Tillsammans med visitören Jonas Eriksson red han i mörkret ut till bonden Jöns Eriksson på Spillepengen. Tullmännen väntade inte på att bli insläppta utan bröt sig in och under husrannsakan hittade de nio rullar och elva brickor med ostämplad tobak gömda i ett skåp och bakom en spis. Emballaget bar initialer som pekade på handelsmannen Ernst Hindrich Stern. Rättegången blev långdragen; drängar, vagnmän och bönder skyllde på varandra men berättade samtidigt att godset hade hämtats från en okänd båt nere vid stranden. Stern hävdade först att han som utlänning varken förstod svenska eller landets tullbestämmelser och vägrade att yttra sig. Han påstod sig endast ha beställt lagligt kramgods och begärde att få svära sig fri. När domstolen slutligen gav honom den möjligheten blev han så lättad att rättens ordförande Josua Fistulator fick tillrättavisa honom och påpeka att saken inte var något att skämta om. Stern svor eden och friades, medan tobakens egentlige ägare förblev okänd.

Alla kunde emellertid inte skylla på berusning eller bristande språkkunskaper. Sommaren 1696 anlände den schleswig-holsteinske skepparen Hans Augustin till Malmö med järn och bräder från Norrköping. Han kunde visa upp ett Stora sjötullpass som bevisade att avgiften redan hade betalats vid avlastningsorten, men varorna skulle ändå deklareras vid Lilla tullen vid Strandporten för att få ett landtullpass. Augustin och köpmannen Hans Tijl hävdade att tullnären i Norrköping hade sagt att sjötullpasset var tillräckligt, men accisrätten godtog inte förklaringen. Augustin dömdes till 100 daler silvermynt och Tijl till lika mycket för sin delaktighet. Som jämförelse hade en tullskrivare vid denna tid en fast årslön på 96 daler.

Hösten samma år stoppade tullinspektören Olof Jacobsson en ung pojke vid den södra tullstugan. Pojken bar en till synes oskyldig åkdyna, men inuti låg tio rullar tobak. Han visade sig gå ärenden åt handelsmannen David Nehrman, som drog tullskrivaren Olof Palm åt sidan och erbjöd honom en carolin för att låta pojken passera. Palm vägrade. Nehrman insåg att saken var svår att förklara, avstod från möjligheten att ge ed och fick se tobaken konfiskerad samtidigt som han dömdes till böter.

De som aldrig åkte fast

Alla dessa människor har lämnat spår efter sig av samma enkla anledning: någon tullare upptäckte vad de höll på med. Den framgångsrika smugglingen är betydligt svårare att skriva historia om. Den gav inget beslag, ingen rannsakning och ingen dom, och när vagnen väl hade passerat tullbommen fanns det sällan någon anledning för myndigheterna att anteckna vad den egentligen innehöll.

Det var just detta som KLUHS brukade framhålla när kommittén ville förklara varför dess mest framstående ledamöter märkligt nog ofta saknades i tullarkiven. En av dem var Jacob Fredrik Kolman, borgare och handelsman i 1700-talets Malmö, konsthandlare när det passade honom och, enligt egen utsago, en betydligt skickligare lurendrejare än de olyckliga kolleger som blivit odödliggjorda genom sina domar.

De som aldrig åkte fast

Dagen efter sammankomsten vid elden hade Anita och några av KLUHS:s mer företagsamma ledamöter fortfarande inte fått nog av tullen. Tvärtom hade nattens diskussioner om tullare, lurendrejare och flera hundra års dragkamp mellan dem som bevakade gränsen och dem som försökte passera den väckt en tämligen barnslig lust att undersöka om dagens tullare var lika lätta att reta som gårdagens. Spriten som låg i lunchkorgen var inköpt helt lagligt på Systembolaget, men sedlarna som använts vid inköpet var falska. En förfalskning av svenska sedlar kunde inte betraktas som ett tullbrott, men var viktig för deras självrespekt.

Anita hade, genom en bekant, fått låna en Riva som låg vid Dockan och tryckte ner hela gänget smugglare i soffan akterut. Redan när de lämnade hamnen stod det klart att utflykten knappast skulle inskränka sig till den planerade lunchen till sjöss. Vid Malmös inre fyr stod några tullare, och Anita, som efter föregående kväll fått tullväsendet på hjärnan, kunde naturligtvis inte låta bli att retas. Hon drog förbi dem en gång, gjorde en vid sväng och kom tillbaka, varefter hon upprepade manövern ytterligare ett par gånger, den sista med liksom en stoppsladd på så nära håll att ingen på fyren rimligen kunde undgå att uppfatta det som en personlig hälsning. De blev i alla fall blöta.

Tullarna gjorde till en början ingenting, men nere i hamnen låg den gamla isbrytaren Bore, byggd på Kockums i slutet av 1800-talet, och av en ren tillfällighet höll hennes besättning just på att få upp ångtrycket inför den årliga provturen. Någon bland tullarna insåg möjligheten, och när Bore kort därefter stävade ut ur hamnen med några extra passagerare ombord rådde det knappast någon tvekan om vilken liten mahognybåt som hade tilldragit sig deras intresse.

Några av männen på Rivan började omedelbart diskutera hur fort hon kunde gå och om de kunde dra ifrån den gamla isbrytaren, men Anita hade en betydligt enklare lösning. Hon lät Bore komma efter, höll undan så länge att tullarna hann bli ordentligt intresserade och styrde därefter lugnt in på så grunt vatten att isbrytaren, med sitt betydligt större djupgående, inte kunde följa efter. Där slog hon av motorerna, lät Rivan glida till ro och kastade i lunchankaret.

Om tullarna hade väntat sig en dramatisk jakt, blev de besvikna. Lunchkorgen packades upp, maten kom fram och flaskorna öppnades medan Bore låg kvar längre ut på redden, tillräckligt nära för att tullarna skulle kunna se vad som pågick.

Till en början var situationen mycket underhållande. De åt, drack och skålade mot Bore, där tullarna envist låg kvar och uppenbarligen väntade på att Rivan förr eller senare skulle lämna det grunda vattnet. Efter en stund började emellertid den ömsesidiga belägringen förlora något av sin nyhet, och när Anita ännu en gång såg bort mot isbrytaren och konstaterade att tullsnokarna tydligen tänkte vänta ut dem, hördes Jacob Fredrik Kolmans röst.

Då har de fortfarande inte förstått någonting.

Kolman var en av KLUHS:s tyngre ledamöter och tillhörde den exklusiva kategorin lurendrejare som kommittén värderade allra högst: de framgångsrika som aldrig åkt fast. Anita visste tillräckligt mycket om honom för att förstå att kommentaren inte bara gällde Bore.

Vad är det de inte har förstått?

Kolman tog god tid på sig innan han svarade, eftersom en man som byggt en stor del av sitt eftermäle på tålamod knappast kunde förväntas hasta fram en sådan förklaring.

Att den som har bråttom alltid har ett underläge.

Anita fyllde på sitt glas och betraktade honom.

Det där kommer från en man som aldrig åkte fast.

Dömd, rättade Kolman henne. Jag blev aldrig dömd. Det är inte riktigt samma sak.

Därmed hade hon fått honom att börja.

De försökte en gång. De var till och med alldeles övertygade om att de hade mig, och jag medger gärna att om jag hade varit tullare hade jag förmodligen trott detsamma.

Det hade varit några år före den affär som senare skulle göra Kolman till en av de mer aktade ledamöterna i KLUHS, åtminstone om man ska tro på hans egen syn på saken, och den gången hade tullen gått in i målet med stort självförtroende. Vissa varor som han hade fört in i Malmö motsvarade inte riktigt vad som stod i handlingarna; acciser hade enligt myndigheten undanhållits och avvikelserna var alltför fördelaktiga för Kolman för att kunna förklaras av en slump.

Vad var det som hade hänt? frågade Anita.

En förväxling.

Naturligtvis.

Jag uppskattar att du inte föregriper domstolens arbete. Ett lass hade förväxlats med ett annat, en tullanteckning kunde tydligen läsas på två sätt och två vittnen som först varit mycket säkra på sin sak visade sig minnas olika när de fick frågor om detaljerna. Sådant händer.

Särskilt dig?

Kolman ignorerade frågan och fortsatte med att förklara att det avgörande inte hade varit själva förväxlingen utan vad som hände efteråt. Han blev frikänd, vilket försatte tullmyndigheten i en besvärlig situation eftersom den hade gått hårt fram mot en etablerad Malmöborgare, låtit saken gå till domstol och därefter misslyckats med att bevisa det påstådda brottet. Någon uttrycklig order behövde knappast skickas uppifrån, men budskapet var tydligt nog: nästa gång man gav sig på Jacob Fredrik Kolman skulle man vara säker på sin sak. Utan bevis som höll hela vägen fick man lämna honom i fred.

De flesta lurendrejare hade betraktat det som ett fribrev, sade Kolman. Det var därför de flesta lurendrejare förr eller senare blev tagna. Jag betraktade det som en upplysning om var gränsen gick, och när man väl vet var en gräns går finns det ingen anledning att tänja på den.

Han hade alltså inte börjat undvika tullen utan fortsatt att uppträda precis som tidigare. Kolman var borgare och handelsman, bedrev fullt legitim handel mellan Malmö, Köpenhamn, Hamburg och Nederländerna och hade all anledning i världen att passera tullstationer med varor, papper och vagnar. Bland det han handlade med fanns konst, framför allt målningar som han köpte på kontinenten och sålde vidare till människor med bättre ekonomi än omdöme, en kundkategori som enligt Kolman alltid hade varit konsthandelns säkraste grund.

Det var under en resa till Antwerpen som Kolman fick idén.

Hos en konsthandlare stod ett antal gamla målningar som ingen tycktes vilja ha. Rokokon hade gjort sitt intåg, smaken hade förändrats och mörka barockporträtt från föregående sekel hade blivit svårsålda, särskilt när konstnären var okänd och den avporträtterade helt obekant. Kvinnoporträtt med en vacker kvinna gick fortfarande att sälja hyggligt, men marknaden för döda män i mörka rockar och väldiga peruker var näst intill obefintlig. Kolman hade gått längs raden, lyft ner ett av porträtten och vänt på det, varpå handlaren undrade vad han höll på med eftersom han länge hade försökt sälja framsidan och den märklige svensken plötsligt visade större intresse för baksidan.

Jag frågade vad han skulle ha för tavlan. Han nämnde ett pris och jag frågade vad han skulle ha för de tre sämsta.

Varför tre? frågade Anita.

Därför att han hade fyra dåliga och jag ville inte göra honom misstänksam.

För första gången log Kolman.

Det han hade upptäckt var egentligen ingenting märkvärdigt, fortsatte han, utan tvärtom så självklart att konsthandlaren inte hade sett det. En gammal målning hade något som var mycket svårt att framställa på konstgjord väg men nästan gratis att köpa om målningen var tillräckligt usel: en fullständigt äkta gammal baksida. Duken hade mörknat och fläckats under årtionden, träet hade åldrats, spikarna hade rostat och smutsen hade hunnit bli en del av föremålet.

Det går att förfalska en tavla, sade Kolman. Det är betydligt besvärligare att förfalska hundra års smuts.

Han började därför experimentera med två värdelösa gamla målningar som kunde byggas samman till en enda utan att något av det som syntes behövde vara falskt. Framifrån såg man ett autentiskt barockporträtt av en okänd man. Bakom den målade duken kunde ett tunt paket med ihopvikt sidentyg placeras tillsammans med ett skyddande linnetyg, och längst bak satt duken från den andra målningen vänd så att den ointressante mannen glodde inåt, medan dess gamla, smutsiga baksida syntes utåt. Spännramen låg infälld i den kraftigare ytterramen, och om allt gjordes ordentligt behövde konstruktionen inte bli så mycket tjockare att någon reagerade. Ett par millimeter på sin höjd.

Det var alltså en dubbelbotten, sade en av de andra smugglarna.

Kolman skakade på huvudet.

Nej. Det är det ni inte förstår. Dubbelbottnar letar tullare efter. Jag hade en tavla som egentligen var två tavlor, fast den ena visade bara baksidan.

Han lät dem fundera ett ögonblick innan han fortsatte.

Och lite sidentyg gömt emellan.

Ungefär samtidigt hade Kolman börjat göra affärer med färgaren Nils de la Rose i Malmö, en förmögen man med en stor gård vid Lilla Torg och den yrkeskunskap om tyger, färger och importerade färgämnen som gjorde honom bättre skickad än Kolman att avgöra vad ett stycke siden egentligen var värt. Han hade dessutom de rätta kunderna, människor som hade pengar nog för att fortsätta vilja ha det som staten bestämt att de inte borde köpa.

Kolman uppskattade honom även av ett annat skäl. Nils var sonson till Leonard de la Rose, vars dräng 1695 hade passerat Östra tullen med ett dussin peruker och femton rullar tobak som Leonard senare hävdat att han av misstag hade glömt att deklarera.

En god familj, konstaterade Kolman. Gamla traditioner.

Trots det sena 1760-talets importförbud var efterfrågan på utländskt siden stor, och när Nils fick en beställning på förstklassigt stormönstrat sidentyg hade Kolman redan den transportmetod som behövdes. Beställningen gällde omkring trettiosex alnar, drygt tjugoen meter, av ett mycket fint siden, bara omkring femtiofem centimeter brett men tillräckligt för en exklusiv klänning efter det rådande modet. På den illegala marknaden var priset 1 800 daler kopparmynt eller 50 daler per aln.

Det var en mindre förmögenhet. En hantverksgesäll kunde behöva arbeta mellan sex och tolv år för att tjäna ihop till en klänning. Kvinnan som skulle bära klänningen på Knutsbalen betalade utan att blinka. Att träda in i dansen i förbjudet franskt siden hade uppenbarligen ett pris. Ett svindlande pris. I dagens penningvärde skulle man kunna köpa en hyfsad bil för de pengarna. Nu drabbade det ingen fattig. Handelsmannen Henric Falkman var rik som ett troll och gift med Catharina Weijer, som skulle bära klänningen. Kanske var det hon själv som betalade för klänningen. Catharina var änka efter tobaksfabrikören Nicolaes Suell. Falkman övertog både änkan och rörelsen när Suell dog.

Tyget veks till ett tunt och plant paket, lades bakom den okände mannen från Antwerpen och skyddades med ett billigt linnetyg innan den andra gamla målarduken monterades bakvänd bakom. När arbetet var färdigt kunde Kolman betrakta tavlan från båda håll utan att finna någonting som inte borde finnas där. Framsidan var gammal därför att den var gammal, och baksidan såg lika gammal ut av exakt samma anledning.

Sedan tog Kolman den till Malmö. Den här gången reste han tillsammans med sitt smuggelgods, eftersom han hade ytterligare en tavla med sig. Den skulle vidare till Stockholm och Lotta Sparre, överhovmästarinna hos kronprinsessan Sofia Magdalena. Den blivande drottningen hade redan köpt en tavla av Kolman och var den som hade rekommenderat sin hovdam att göra detsamma.

Vädret hade varit bedrövligt, och det som väntade skulle bli en vinter som människor länge skulle tala om. Regnet och höstkylan hade gjort vägarna eländiga, och vinden från Sundet blåste genom märg och ben. Trots vädret hade tullmännen vid stadsporten tillbringat dagen med en av de verksamheter som tidens förbudslagstiftning gjort dem särskilt skickliga på.

De sniffade.

Kaffet var ett av de mest eftertraktade smuggelgodsen, men hade den olyckliga egenskapen att det luktade, vilket gjorde näsan till tullens främsta vapen. Vakterna kunde gå från säck till säck och kista till kista i jakt på den karakteristiska doften som avslöjade en last långt innan de hunnit plocka fram luktkällan.

Jag hade inget kaffe, sade Kolman. Det är en god regel när tullare letar efter kaffe.

De kände naturligtvis igen honom. Det innebar inte att han slapp kontrollen, utan snarare att de gick igenom hans bagage extra noga, vilket Kolman hade räknat med. Han stod lugnt bredvid medan de arbetade, svarade när de frågade och väntade tills någon till slut fick syn på tavlorna.

De okända männen betraktades nyfiket. Kolman hade valt båda med omsorg; ansiktena var ointressanta, konstnären okänd och den mörka barockmålningen så hopplöst omodern att ingen rimlig människa kunde misstänka att det var resgodsets mest värdefulla föremål.

Sedan vände tullaren på dem.

Kolman mindes fortfarande ögonblicket, inte därför att han hade varit rädd, försäkrade han, utan därför att det alltid var intressant att se en människa stå med händerna omkring någonting hon letade efter utan att förstå att hon redan hade hittat det. Tullaren tittade på baksidans gamla målarduk, lät handen följa ramen och undersökte kanterna, men allt han såg var äkta. För att komma åt sidenet hade han varit tvungen att börja plocka sönder tavlan, och för att göra det behövde han mer än en misstanke om att Jacob Fredrik Kolman möjligen kunde vara en lurendrejare. Efter den misslyckade rättegången visste både Kolman och tullens folk vad som krävdes innan myndigheten ännu en gång förstörde eller beslagtog hans egendom.

Tullaren räckte tillbaka tavlorna.

Är ni släkt? Frågade han.

Inte alls. Ser det ut så?

Jag bara undrade.

Färdiga? frågade Kolman.

Färdiga.

Utmärkt. Tack för ett bra jobb.

Någon på Rivan började skratta.

Sade du verkligen så?

Nej, sade Kolman. Men jag borde ha gjort det. Tullaren hade ju fullgjort sitt arbete inom lagens ramar.

Kolmans assistent, som mötte med häst och vagn, lastade upp godset och körde sedan den korta sträckan till Kolmans hus på Per Wejersgatan.

Dagen efter levererade jag målningen till Nils de la Rose vid Lilla Torg. Bakom stängda dörrar lossade jag den bakre duken och de trettiosex alnarna franskt siden vecklades ut. Nils behövde ingen föreläsning om vad han hade framför sig; han var stadens främste färgare och kunde känna kvaliteten mellan fingrarna, granska väven och se hur färgen låg i tyget. Kolman hade levererat exakt det som beställts.

Därifrån gick sidenet vidare till en skicklig sömmerska, som åtog sig arbetet mot ordentlig betalning, men ställde ett villkor som Nils först tyckte var väl fräckt. Alla rester skulle tillhöra henne. Minsta bit, varje användbar remsa och allt spill som uppstod när de smala våderna skars och mönsterpassas skulle vara hennes. Nils protesterade naturligtvis, eftersom sömmerskan, lika väl som han, visste att även små bitar av äkta franskt siden kunde omsättas till goda pengar när ingen laglig handel kunde erbjuda dem.

Hon fick spillet, sade Kolman. Nils beklagade sig över det i flera år, vilket jag betraktade som ett bevis på att sömmerskan hade gjort en god affär.

Klänningen var färdigprovad och klar lagom till Knutsbalen i januari, höjdpunkten i årets festkalender. Där visade Catharina upp resultatet för stadens välbeställda kvinnor och kunde träda i dansen i sin nya franska sidenklänning utan att någon kunde bevisa varifrån tyget kom. När en annan dam, lika beundrande som avundsjuk, frågade om klänningen var ny, hade Catharina varit förståndig nog att inte komplicera saken. Nej då, den gamla trasan hade funnits i familjen i åratal och bara blivit omsydd.

Hon var bättre på det än många smugglare jag kände, sade Kolman. Hon förklarade ingenting som ingen hade frågat om. Kvinnan som frågade anade säkert, men det fanns ingen anledning att vara övertydlig. Kvinnor har sina koder. En klok kvinna frågar inte om den andre har köpt sitt tyg illegalt, utan om den andre händelsevis känner någon som kan få tag på siden. Som man ställer frågan får man svar.

Affären lyckades så väl att den följdes av flera, men Malmö hade sina begränsningar. Det var en liten stad, och även Kolman insåg att det förr eller senare skulle väcka uppmärksamhet om han fortsatte att föra in ett aldrig sinande antal okända barockherrar från Nederländerna. Det fanns faktiskt de som hängde upp verket och hävdade att porträttet var en framstående anfader.

Stockholm var däremot en annan sak och visade sig, enligt Kolman, ha en närmast omättlig aptit på dåliga barockporträtt. De riktigt goda målningarna som han köpte på sina resor sålde han naturligtvis som konst, men de sämsta var oftast mer lönsamma. Några förde siden, andra fick tjäna till andra små och dyrbara varor som hade den gemensamma egenskapen att staten helst inte ville se dem föras in i landet, medan tavlorna reste öppet och det med tiden inte ens blev märkligt att Jacob Fredrik Kolman hade gamla nederländska porträtt i sina sändningar. En sådan produkt var te som inte var förbjudet i Sverige, men däremot i England belagt med horribla importtullar. Om man fyllde mellanrummet med Hyson, det mest exklusiva gröna teet, gjorde man en rejäl förtjänst. Det dracks av kungligheter och aristokrater och på grund av den enorma prisskillnaden jämfört med vanligt te var Hyson en huvudmåltavla för lyxsmuggling. De svenska tullarna kunde sniffa bäst tusan de ville, för te stod inte på deras lista.

Om man får tro Kolman själv blev han en betydande aktör i återexporten av kinesiskt te som smugglades till britterna. Hundratals fula porträtt hänger fortfarande på engelska gods, med påhittade namn på små mässingsskyltar på ramarna. Snacka om stamtavla. Inte undra på att Kolman så småningom flyttade ut på landet och köpte ett eget litet gods. Där kunde han hänga upp de överblivna porträtten och säkerställa en egen släktlängd som sträckte sig ett par hundra år tillbaka.

Hans kundkrets nådde så småningom även andra delar av hovet, och flera av hans målningar såldes till medlemmar av kungahuset, även till drottningen.

Anita höjde ögonbrynen.

Så du smugglade siden åt kungafamiljen?

Kolman såg genuint förnärmad ut.

Jag sålde tavlor till kungafamiljen. Försök åtminstone hålla isär mina näringsgrenar.

Ingen ombord verkade övertygad, men Kolman fortsatte med den värdighet han ansåg att saken förtjänade. Vad som eventuellt hade befunnit sig mellan två målardukar under en tidigare del av transporten hade ingenting med den senare konstförsäljningen att göra, och KLUHS hade, påpekade han, alltid varit mycket noga med rättssäkerheten.

Det hade rentav hänt att någon kund verkligen tyckte om en av de gamla barockgubbarna och ville köpa just den tavlan. Då uppstod ett besvär som Kolman aldrig hade räknat med när han stod hos konsthandlaren i Antwerpen och valde ut de fulaste porträtten, eftersom sidenet först måste tas ut, tavlan återställas och den gamle mannen därefter säljas som konst.

Det var slöseri, sade Kolman.

Med sidenet?

Med en utmärkt förpackning.

Vid det laget hade lunchen på Rivan pågått länge. Maten var i stort sett slut. Någon hade plockat fram en termos kaffe som spetsades med brännvin och blev den berömda skånska kaffekasken. En dryck som smugglarna uppfann när det dyrbara kaffet behövde spädas ut för att räcka längre.

Bore låg fortfarande kvar på djupare vatten med en envishet som Kolman tycktes uppskatta mer än Anita gjorde. Hon kastade emellanåt en irriterad blick bort mot isbrytaren.

Hans egna affärer hade efter hand blivit rutin, fortsatte Kolman, men det hade aldrig gjort honom djärvare. Tvärtom var detta, enligt honom, skillnaden mellan de smugglare som kunde fortsätta och de som blev noteringar i tullprotokollen och hamnade i finkan. Om någonting kändes fel väntade han; om han fick tips om att tullarna hade fått order om skärpt kontroll, tog han nästa båt, och om en transport inte kunde genomföras utan att han behövde tänja på den gräns han en gång hade lärt känna, genomförde han den inte alls.

Många gör samma misstag när de berättar om lurendrejeri, sade han och såg på de andra. De tror att den skickligaste smugglaren är den som vågar mest. Det är han inte. Det är den som vet när han inte ska våga sig på någonting alls.

Kolman hade aldrig försökt springa från en tullare, aldrig behövt kasta någon last överbord och framför allt aldrig betraktat en tullmans misstänksamhet som ett problem. En tullare fick gärna tro att Jacob Fredrik Kolman smugglade och fick för den delen vara fullständigt övertygad om saken, eftersom misstanke i sig inte kostade Kolman ett öre.

Det farliga är bevis. Sådana skall man akta sig för.

Kolman tystnade, tog sitt glas och såg bort över vattnet. Ute på redden återstod bara motorernas svaga vibrationer från Bore, vinden och det regelbundna kluckandet mot Rivans skrov, och Anita följde hans blick mot isbrytaren, som efter all denna väntan fortfarande låg på samma plats.

Hur många gånger gjorde du det? frågade hon.

Gjorde vad?

Sidenet i tavlorna.

Kolman funderade en stund.

Det minns jag inte.

Hur många gånger hittade tullen det?

Nu behövde han inte fundera.

Ingen.

Nästan samtidigt förändrades ljudet bortifrån Bore. En mörkare rök steg ur skorstenen; vattnet började röra sig kring aktern och den gamla isbrytaren girade långsamt. Tullarna hade till sist fått nog av att vänta på människor som uppenbarligen tänkte fortsätta sin lunch tills den övergick i kvällsmat, och Bore satte kurs tillbaka mot Malmö.

Anita sade ingenting utan började tillsammans med de andra plocka undan glas, tallrikar och resterna av lunchen. När allt var tillbaka i korgen drog de upp ankaret och först när Bore försvunnit in i hamnen startade hon motorerna.

Kolman satt kvar och följde isbrytaren med blicken tills det inte längre fanns något tvivel om vart den var på väg.

Ser du, sade han till Anita. Tvåhundra år och de har fortfarande inte lärt sig.

Vadå?

Han drog upp rockkragen mot vinden och gjorde sig bekväm inför färden tillbaka.

Det gäller inte att vara listigare än tullen. Det gäller att ha bättre tålamod.

Men hur gick det förresten på Knutsbalen? frågade Anita. Efter allt besvär med det där sidenet vill man veta om klänningen blev en succé.

Det gjorde den.

S:t Knutsgillets stora högtidssammankomst och Knutsbal hölls som traditionen bjöd i januari, kring Knutsdagen den 13:e, och just 1768 fanns det ovanligt mycket att tala om i Malmö. Carl Fredrik Widegren hade tillträtt som stadens nye borgmästare, och det hade gått drygt ett år sedan överflödsförordningen 1766 hade gjort det besvärligt att klä sig så elegant som stadens förmögnare borgare och deras hustrur ansåg att deras ställning krävde. Åtminstone om man som kvinnor ofta vill ha något nytt på sig. Förbud hade emellertid sällan hindrat en malmöbo med pengar, goda kontakter och tullare som gick att resonera med.

På rådhuset sparade S:t Knutsgillet inte på någonting. Borden dignade av fågel och vilt, spickeskinka och rådjurssadel, gravad lax och inkokt gädda, ostron som kommit i tunnor och sötsaker som staplats till små monument över värdens förmögenhet. Där fanns marsipan, mandel och kanderade frukter, och till allt detta dracks söta spanska och portugisiska viner, franskt rödvin och tysköl ur tennbägare och, hos dem som verkligen ville visa vad de hade råd med, importerade kristallglas. Om överflödsförordningen hade varit avsedd att lära människorna återhållsamhet, var Knutsbalen knappast platsen att studera resultatet.

När middagen var över bars borden undan, musikerna från garnisonen stämde fiolerna och blåsinstrumenten och salen gjordes klar för dans. Först kom menuetten, denna långsamma och högtidliga uppvisning där ett par i taget kunde träda fram medan resten av sällskapet såg på. Rangordningen var lika självklar som dansstegen; de främsta började, de övriga väntade på sin tur och alla visste mycket väl vem som tittade på vem.

Sist ut var Catharina och hennes danskavaljer, den nya borgmästaren.

Under de tusen vaxljusens sken trädde hon ut på golvet i de trettiosex alnar franskt siden som Nils hade sett till att föra förbi både importförbud och tullare. Tyget prasslade kring henne när hon neg, släpade över golvet när hon vände och glänste för varje rörelse. Ingen annan kvinna i Knutssalen hade något som ens liknade detta: det allra senaste stormönstrade sidenet från Kina.

De 1 800 daler kopparmynt hon hade betalat för sidenet var en förmögenhet, men hon fick valuta för varenda daler. Herrarna tittade, damerna tittade ännu mer, och runt väggarna började de små viskningarna sprida sig. Varifrån kom tyget? Vem hade fått tag på det? Och hur i Herrans namn hade det kommit in i Malmö?

Och vad svarade hon? frågade Anita.

Att tyget naturligtvis hade legat i familjens kista sedan långt före förbudet.

Anita skrattade.

Naturligtvis.

Efter menuetten spelade musikerna upp till kontradans. Nu kunde flera par dansa samtidigt i långa rader och formationer. Tempot steg, partner byttes och det blev betydligt lättare att både flirta och skvallra. Innan kvällen var över hade minst ett halvdussin olika förklaringar till den franska klänningen hunnit spridas genom salen, och morgonen därpå visste halva Malmö vem som hade burit den.

Varifrån sidenet verkligen hade kommit visste däremot ingen. Catharina hade fått ett par frågor om hon visste var man kunde få tag på fint siden. Hon hade svarat att hon skulle göra sitt bästa för att ta reda på det.

Att hustrun hade en fin klänning var bra för affärerna och för Henric Falkman blev den kommande våren hans bästa någonsin. Själv förklarade han fenomenet med ett enda ord: sidenkraft eller, som han också uttryckte det, att rätt hustru var guld värd.

EPILOG Gränsen flyttar på sig

Kolmans värld var en värld där gränsen var lätt att förstå. Den hade en tullport, en bom och en tullare, och lyckades man föra sin vara förbi alla tre hade man i regel också lyckats med sitt lurendrejeri. Men gränser har den egenheten att de sällan försvinner bara för att bommen tas bort. De flyttar på sig.

När tullportarna kring Malmö så småningom försvann, flyttade bevakningen ut mot kusten och Öresund. När handeln blev friare försvann en del av de gamla smuggelvarorna, men nya tog deras plats. Krig, ransoneringar, skatter och förbud ritade gång på gång om kartan över vad som var lönsamt att föra över sundet och vad staten ansåg sig behöva hindra.

Inte ens den europeiska integrationen gjorde slut på den historien. Öresundsbron och EU:s inre marknad gjorde den gamla gränsen mellan Malmö och Köpenhamn nästan osynlig för den lagliga handeln, men tullen försvann inte för den skull. Den fick andra uppgifter, andra varor att leta efter och andra platser att leta på.

Alla dessa förändringar har KLUHS kunnat förlika sig med. Kommittén har trots allt aldrig haft särskilt höga tankar om tullar, importförbud eller statens rätt att bestämma vad en människa får stoppa i sin kaffekopp eller sy sin klänning av. Men också lurendrejeriet har en gräns, och den går vid sådant som inte bara trotsar lagar och tullbestämmelser utan också förstör människor.

Därför finns inga knarkbaroner bland KLUHS ledamöter och inga av deras hantlangare heller. De kommer aldrig att släppas in. Kommittén för Lurendrejeriets Upprättelse och Historiska Sanning ägnar sig åt smugglare som försett mänskligheten med sådant som den haft glädje av eller nytta av, eller åtminstone själv bett om att få köpa. Siden, kaffe, te och en flaska brännvin kan diskuteras. Narkotika som göder organiserad kriminalitet och människors elände kan det inte.

Det är kanske det märkligaste med gränser. Ibland består de av en mur, ibland av en tullbom och ibland märker man knappt att man passerar dem.

KLUHS har sin egen.

Och den tänker man inte flytta på.