La Dolce Vita - Det ljuva Livet

Svensk text på slutet

INTRODUCTION Three and a Half Minutes

Three and a half minutes can be a fleeting moment. It is barely enough time to make a cup of coffee, play the Minute Waltz at an extra-slow pace, or listen to a pop song on the radio. For Anita Ekberg, it was enough to cement her place in film history.

Federico Fellinis "La Dolce Vita" runs for nearly three hours. Anita appears as Sylvia in a continuous episode lasting about thirty minutes, but the world will above all remember just a few moments: the approximately three and a half minutes when, dressed in a black evening gown, she stepped down into the Trevi Fountain (Fontana di Trevi) and enticed Marcello Mastroianni to follow her into the water.

The image became immortal. It grew so vast that, for the rest of her life, it overshadowed the woman who had created it.

Marilyn Monroe knew a thing or two about that. Her life and career were distilled into a handful of images reproduced until they almost replaced the real person: the platinum-blonde hair, the cleavage, the white dress billowing over the subway grate, the smile directed at the cameras.

Anita and Marilyn never met in their earthly lives, but they had lived on opposite sides of the same strange fame, where a few seconds in front of a camera could weigh more heavily than decades spent outside it. In eternity, they have plenty of time to exchange experiences.

When Marilyn comes to Malmö, Anita is surprised to discover that her friend has never seen "La Dolce Vita". Marilyn naturally wants to correct this oversight, while Anita, who has lived with the film far longer than she ever wished to, is less enthusiastic.

They walk to Spegeln at Stortorget. The screening is sold out. For a brief moment, Anita thinks she has got away with it. She has not.

Over dinner at Rådhuskällaren, diagonally across the square, she is instead forced to recount the entire film for Marilynfrom the flying statue of Christ over Rome to the dead sea creature on the beach. But as the story progresses, they drift further from Fellini's film and into their own lives. Behind Sylvia and Marilyn are Anita and Norma Jeane; behind the photographers' flashes are the women who had to live with the images; and behind "the sweet life" lies the question Fellini posed long before either of them had left the earth:

How much of what we see is real?

It begins with a helicopter over Rome and a statue of Christ on its way to St. Peter's Square.

Ballad of Sweet Illusions

Above old Rome, beneath the sun,
the journey through the night begun;
Christ crossed the sky with arms spread wide,
while hungry cameras flew beside.
Yet down below, on rooftops bare,
young women caught Marcellos stare;
and heaven passed while earthly eyes
were chasing beauty through the skies.

Then Maddalena crossed his way,
rich, restless, longing for escape;
through Rome they drove beneath the moon,
where appetite replaced a tune.
While Emma waited, sick with fear,
he whispered love beside her ear;
then slipped away before the dawn
to call the woman who had gone.

And suddenly the cameras turned
a brighter star above them burned.
From Hollywood came Sylvia,
with Rome beneath her silver star.
She laughed and climbed Saint Peters height,
then danced through Caracallas night;
too wild for any cage or plan,
too bright for any mortal man.

Through sleeping Rome she wandered free,
while Marcello followed helplessly;
until beneath the fountains gleam
the waking world became a dream.
Black silk descended into spray,
the Roman night dissolved away;
three minutes held beneath the moon
would make a lifetime end too soon.

For dawn must come to every spell,
and every heaven knows its hell.
A lovers hand, a sudden blow,
and Sylvia had turned to go.
She left the story, left the frame,
but never left the world of fame;
for thirty minutes on the screen
made one immortal midnight queen.

Then Steiner offered what appeared
to be the life Marcello revered:
a peaceful home, a thoughtful mind,
the ordered world he could not find.
With books and music, wife and child,
the restless city seemed beguiled;
yet underneath that tranquil art
a nameless terror gripped his heart.

Beside the sea young Paola stood,
untouched by Rome and all she could
have learned from those who came and went,
still innocent and still content.
Marcello watched her youthful face
and saw an angel in its place;
a glimpse of something clean and true
before the darkness gathered through.

Then children cried, The Virgins here!
and hope was quickly sold as fear.
The cameras came, the crowds pursued,
the faithful begged, the press intruded.
Through pouring rain the thousands ran,
each searching for a holy plan;
until belief beneath the light
became another show that night.

His father came and disappeared,
still distant after all those years;
a night of laughter, drink and play
could not make absence fade away.
At dawn a taxi took him home,
and left his son once more alone;
for some who vanish from our sight
remain our shadows every night.

Among old palaces and stone
the rich made boredom all their own.
Maddalena whispered through the wall
that love might yet redeem them all;
but while Marcello spoke his heart,
another kissed her in the dark.
The sweetest promise of the night
was gone before it reached the light.

Then came the room Marcello knew,
the books, the children, music too
but death had entered silently
and murdered every certainty.
For Steiner, whom he thought secure,
had found no refuge, found no cure;
and cameras waited at the gate
to photograph a widows fate.

The dream collapsed. The writer died,
though Marcello still walked outside.
He traded words for empty fame
and learned to play a cheaper game.
At seaside parties, drunk and loud,
he sank unnoticed in the crowd;
while feathers filled the stale night air
and laughter covered his despair.

At dawn they wandered to the shore
where nothing could enchant them more.
The fishermen had hauled from sea
a monstrous thing for all to see.
Its lifeless eye, immense and cold,
looked back at everything hed sold;
and in that stare beneath the skies
he faced the truth behind the lies.

Then from beyond the water came
a distant voice that called his name.
Young Paola stood across the stream,
the final echo of a dream.
She waved and called; he could not hear,
though what hed lost was standing near.
He shrugged, turned back, and walked away,
while she remained to greet the day.

And so the sweet life reached its end:
no lover saved, no faithful friend,
no wealth, no beauty, wine or fame
could give the empty night a name.
Rome glittered still beneath the sun,
as though no damage had been done;
the dream survived, immaculate
while those who chased it learned too late.

And somewhere in that Roman night
one image still outlived the light:
black satin, water, silver hair,
a woman almost floating there.
Three minutes underneath Romes sky,
three minutes never meant to die
Sylvia vanished with the dawn,
but Anitas fountain carried on.
Malmö, August 2026

La Dolce Vita in Malmö

Anita Ekberg stands outside Spegeln at Stortorget, Malmös first cinema-restaurant, with an accompanying bar and bistro. This week, Federico Fellinis "La Dolce Vita" is screening in the atmospheric Bar Deco auditorium, where the audience can dine while watching the film. Anitas visit to the cinema is prompted by the arrival of the Time-traveller Marilyn Monroe in Malmö.

They never met during their time on earth, even though their names and images frequently appeared in the same magazines, and both became international symbols in the 1950s of the same kind of platinum-blonde, curvy femininity that Hollywood and the press loved to exploit. In eternity, however, they have become friends, perhaps because they no longer need to compete over who was the sexiest.

Marilyn had never seen "La Dolce Vita". The film had its American premiere in 1961, a year when Marilyn's own life was unravelling. In January, she divorced Arthur Miller and spent much of the spring in New York, where she tried to recover and was briefly admitted to a psychiatric clinic. In June, she also underwent surgery to remove her gallbladder, while her chronic endometriosis continued to torment her and required considerable rest. The following year, she left the earth.

She had, of course, had all the time in the world to see the film. It was shown now and then at one of the many heavenly cinemas, but even among the stars, people procrastinate. Since eternity has no end, this rarely poses any practical problems.

There was perhaps another reason. Anita Ekberg's Sylvia in the film was both a parody of and a tribute to Hollywood's curvy, platinum-blonde film goddessthe archetype that Marilyn Monroe, more than anyone else, had come to embody. Even when the film first came out, the press drew parallels between Ekberg and Monroe. Sitting down to observe an exaggerated version of the kind of woman the world itself had turned her into was perhaps not what Marilyn preferred to spend an evening doing.

Anitas relationship with the film was even more complicated. She had, of course, seen it. She had been present at the grand gala premieres in Rome and Milan, and at the 1960 Cannes Film Festival, where "La Dolce Vita" was awarded the Palme d'Or. For the rest of her life, she was repeatedly invited back whenever the film was celebrated, and the anniversaries kept coming. She was the guest of honour and the star attraction, appearing whenever expected of her, not least in later years, when such appearances could provide much-needed income.

But she did not watch "La Dolce Vita" at home for her own amusement. Sylvia's role had become both her greatest triumph and a curse. Anita knew the film almost by heart and, over the years, had been forced to answer the same questions about Fellini, Mastroianni, the black dress, and the Trevi Fountain so often that she sometimes felt the world had forgotten she had ever done anything else.

Marilyn naturally knew this, but it did not stop her.

When they arrived at Spegeln, Anita discovered, to her relief, that the performance was sold out. "What bad luck," she said, her sincerity not convincing Marilyn for a single second. To avoid standing in the same spot the next day and risking that Marilyn would buy tickets in secret, Anita therefore promised to recount the entire film over dinner at Rådhuskällaren, just across Stortorget. She would soon have reason to regret that.

PROLOGUE A Movie Over Dinner

Out of the frying pan, into the fire.

They sat opposite each other at Rådhuskällaren, next to a whitewashed wall built by Mayor Jörgen Kock in the early 1500s, with hot-smoked salmon and a warm potato salad in front of them, a bottle of wine, and two glasses. Marilyn took a bite of the salmon and looked expectantly at Anita.

Anita sighed and refilled her glass. "Well, Marilyn, since the cinema was sold out, at least you don't have to sit in the dark for three hours. But you insisted, so now you get the whole movie retold. My version."

"The whole thing?"

"You wanted to hear it."

"I'm already starting to regret it."

"Too late." Marilyn smiled. "Begin."

"'La Dolce Vita' isn't really told like a normal movie. Fellini structured it as a prologue, seven major episodes, an intermezzo, and an epilogue. Everything revolves around Marcello Rubini, played by Marcello Mastroianni. He is a gossip journalist who dreams of becoming a serious writer. Over seven days and nights, you follow him through Rome's nightlife as he searches for love, meaning, and happiness, doing his best to destroy any chance of finding any of it."

Marilyn set down her fork. "That already sounds like Hollywood."

"That was presumably why the Americans understood the film."

"And the Italians?"

"They pretended to be shocked and then bought tickets."

Marilyn laughed. "Now I'm beginning to understand why I like Fellini."

The Statue of Christ Over Rome

"The film opens with one of the strangest cinematic sequences Fellini ever created," Anita continued. "A helicopter flies over the ancient Roman aqueducts, with a gigantic statue of Jesus Christ dangling beneath it. Directly behind it comes Marcello's news helicopter."

"Jesus is flying over Rome?"

"With outstretched arms."

"Subtle."

"Fellini wasn't always subtle. On the roof of a high-rise, some women in bikinis are sunbathing. Marcello and his photographer immediately forget the Saviour and circle above the women. Marcello tries to shout for their phone numbers, but the helicopter engines drown him out. Eventually, he gives up and flies on after Jesus towards St. Peter's Square."

Marilyn shook her head. "A man who follows Christ but hovers over bikini babes along the way."

"There you have almost the entire film."

"And possibly the entirety of male civilisation."

Anita raised her glass. "You said it, not me."

Episode 1 Maddalena and Emma

"On the first night, Marcello meets the beautiful and immensely wealthy heiress Maddalena at an exclusive nightclub. She is deadly bored with Rome, whereas Marcello loves the city, yet their differing views do not stop them from heading out into the night in her Cadillac. They pick up a prostitute, drive her home, and then use her bedroom for sex."

That made Marilyn significantly more interested in the film. She had been waiting for Fellini's rumoured debauchery to begin and noted with satisfaction that some sex had finally appeared, which was quite daring for the 1960s. Her appreciation diminished considerably when Anita revealed that Marcello was by no means single.

"When he arrives home at dawn, he finds Emma, the woman he lives with, after she has taken an overdose. Marcello panics, drives her to the hospital, weeps, and swears his eternal love to her, but as soon as she falls asleep, he tries to call Maddalena from the hospital corridor."

"What a pig," Marilyn stated.

The strange thing, of course, was that Emma loved him anyway. Marilyn poked at her potato salad for a moment before deciding that perhaps the worst part was not that someone treats you badly, but that despite everything, you keep hoping the very same person will one day be the one who saves you.

Anita could hear that she was no longer just talking about the film. They had both been successful, famous, and desirable women who could dismiss men they didn't want without much trouble, but it hadn't made them any wiser about the men they actually loved.

"We weren't always very wise when it came to men," Marilyn said.

Anita protested at first, purely on principle, but soon burst out laughing and conceded that Marilyn might have a point. However, before their dinner could devolve into a review of past love affairs, she returned to the film. Marilyn had, after all, still not been told when Anita herself would appear.

She was about to find out now.

Episode 2 Sylvia

"The next day, Marcello is sent to Ciampino Airport, where a major international movie star is scheduled to land. Her name is Sylvia, and she is curvy, platinum blonde, swarmed by photographers, and, to such an extent, the absolute epitome of a Hollywood star..." Marilyn slowly raised her gaze from her plate.

"I wonder where Fellini got that idea."

The parallel had, of course, been drawn when the film first premiered. Sylvia, however, was neither Marilyn Monroe nor Anita Ekberg, Anita explained, but rather Fellini's exaggerated conception of the blonde film goddess, dialled up to the point that the woman had almost become a mythical creature.

Marilyn recognised the mechanism all too well. The film industry and the press first created a woman who didn't actually exist. Then they were disappointed when the living human being didn't behave like the figure they had constructed. Norma Jeane had at least sometimes had another name to hide behind; Marilyn Monroe, on the other hand, was never allowed a day off.

Anita had faced the same problem, though without any other name to take refuge under. She was, all along, the same girl from Östra Fäladsgatan.

Marilyn raised her glass. "A toast to the other woman we were forced to live alongside."

They took a sip of their wine, and Anita continued to narrate Sylvias arrival in Rome. The movie star meets the press with an indefatigable good mood, cheerfully answering their foolish questions, while Robert, the man she is with, sits beside her, drunk and bored. Marcello becomes fascinated and, alongside the photographers, follows her up into the dome of St. Peter's Basilica, where Sylvia races up the stairs like a whirlwind. At the same time, the reporters pant heavily behind her. Her dress also resembles a priest's cassock, which, according to Anita, makes some of the old men in the Vatican pant significantly harder than the reporters.

Marilyn wanted to know whether Anita herself had liked Sylvia when she played her. She had. Sylvia possessed a zest for life that Anita could still sympathise with. She walked into a room as if she owned it, ate when she was hungry, danced when she wanted to, and could howl like a wolf if she felt like it. There was a freedom about her that was incredibly alluring to play.

The problem was that Sylvia never really went away afterwards. The fountain, the black dress, and the platinum-blonde woman in the water had remained long after filming had concluded. Anita had made many other films and lived a long life after "La Dolce Vita," but the world had nonetheless decided that she was first and foremost the woman in the Trevi Fountain.

Marilyn did not need it explained. "A white dress over a subway grate," she said.

They looked at each other and began to laugh. There sat two women who had worked for decades yet were immortalised in just a few fleeting moments: Anita in a fountain and Marilyn above a subway grate.

"At least your skirt was dry," Anita remarked.

The fountain water had been ice-cold since the scene was shot in winter, but on film Sylvia looked as though she were stepping into a comfortable evening bath. That was part of the trade, Anita remarked; the audience was supposed to see the enchantment, not the woman who was freezing.

"In the evening, Sylvia dances at the Baths of Caracalla, howls at the night, throws herself into the party, and drags everyone around her along. When Robert insults her, Sylvia leaves him and ventures into the city. Marcello and the photographers follow until they finally find her alone at the Trevi Fountain. There, Sylvia steps down into the water."

Anita deliberately emphasised "Fontana". For the rest of her life, people asked how it had felt when "she" went down into the fountain, but to her there was a distinction the outside world rarely cared about. Anita Ekberg stood in front of a camera and did her job. It was Sylvia who stepped down into the Trevi Fountain, but Anita who froze. It was Anita who had to live with the scene afterwards.

She described Sylvia, in her black evening gown, wading out into the fountain, and Marcello following her, completely spellbound. When she lets the water pour over his head, the gesture almost resembles a baptism, but the breaking dawn shatters the illusion.

Marilyn asked what Anita herself saw nowadays when she thought about the scene.
"A young woman who has absolutely no idea that she has just filmed her own epitaph."

Marilyns smile vanished. Of everyone at the table, she was perhaps the one who best understood what Anita meant. The photographs they had once grown tired of, cursed, and tried to escape were now among the very images through which the world still remembered them.

This did not mean Anita had forgiven the photographers. When Marilyn reminded her that she had even shot at the paparazzi, Anita corrected her on an important point. She hadn't used a pistol but a bow and arrowand she had actually hit one of them.

Marilyn burst out laughing. "I hid behind the curtains. You pulled out a medieval weapon."

Their temperaments had been undeniably different.

Anita returned to the film. "Robert is waiting for Sylvia when she returns to the hotel. He strikes her, then Marcello, and with that, the romantic nightly fairy tale is over."

Even stranger was that Sylvia essentially vanished from the film after that. One of film history's most famous female figures appears in only a small portion of the movie's nearly three hours.

"Sylvia came in, made everyone look at her, created an image the world would never forget, and then vanished while the men's story continued," Marilyn said after a moment's thought.

Anita fell silent. She had never thought about it that way. It was always about a fountain.

Episode 3 and the Intermezzo Steiner and Paola

"After Sylvia, the film grows darker. Marcello seeks out Steiner, a prominent intellectual whom he admires and whose life seems to embody everything he lacks. They first meet in a church, where Steiner is playing the organ. Later, Marcello and Emma are invited to his home. There, you find poets, musicians, writers, and philosophers, a beautiful home, a wife, and two children. From the outside, it looks like the complete opposite of Marcello's drifting lifestyle."

Emma becomes enchanted by the children and dreams of a time when she and Marcello might live the same way.

Marilyn looked down into her glass. The perfect family had also been one of her own dreams, even though her life had hardly been built for it. She had wanted children, a home, and someone who actually came home and stayedthings that people with ordinary lives could sometimes take for granted, even if they found them boring.

Anita had also longed for peace at times, but knew herself well enough to recognise the contradiction. Whenever she finally found peace, she grew restless, and when life became chaotic, she longed for peace again. Marilyn smiled knowingly. In that, they had at least been alike.

"Right in the middle of Steiner's story, Fellini takes a brief pause. Marcello is sitting in a seaside restaurant, trying to work on his novel, when he meets the young waitress Paola. She puts on a cha-cha on the jukebox and hums along, and Marcello says she looks like an angel in an Umbrian painting."

Anita asked Marilyn to keep that name in mind. Paola would return.

Episode 4 The False Miracle

"Next, Marcello, Paparazzo, and Emma drive into the countryside, where two children claim to have seen the Virgin Mary. The rumour of the apparition has drawn journalists, photographers, TV crews, pilgrims, the sick, and families hoping a miracle will save someone they love."

During a violent downpour, the children run from place to place, claiming that the Madonna is appearing in new places. The crowd rushes after them. A tree suddenly deemed sacred is torn to pieces as people scramble over its branches, and what had perhaps begun as faith, hope, or desperation is transformed before the cameras into a mass-media spectacle.

Marilyn recognised something beyond the miracle story. She had seen how reality could shift the moment enough cameras were pointed at the same person. Eventually, even the person being photographed began to play the part. She herself had stepped out of a car as Norma Jeane and become Marilyn Monroe before she even reached the photographers.

Anita didn't even need that distance. She usually became Anita Ekberg before the car had come to a stop. It didn't take much; her back straightened, her head lifted, and by the time the door opened, she was ready.

Marilyn had her own method. She lowered her voice.

Then the photographers took their pictures and walked away, convinced they had met the women they had photographed.

Episode 5 Marcellos Father

"When Marcellos father comes to Rome, the film shifts once again. Father and son don't know each other well, as the father had been away for much of Marcello's upbringing, and the visit offers an opportunity to try at least to bridge the distance between them for an evening. They go out together."

The father drinks, grows jovial, and flirts with a dancer Marcello knows. For a few hours, he seems almost young again and follows the woman home, but there he suddenly falls ill. Marcello tries to persuade him to stay in Rome, but his father wants to leave. He gets into a taxi and goes home. Marcello is left alone on the street, and they have not actually grown any closer.

Marilyn had grown quiet while Anita was speaking. Her own father had also been absent, though in an even more fundamental way. She had never actually known him. There had been names, stories, conflicting reports, and attempts to find a human being who had never been there as a dad. Yet she had missed him.

"One could," she said after a moment, "miss something one never had just as much as something one once lost, perhaps even more, because the imagination is free to create the person that reality never provided."

Anita let her speak to the end without interrupting. The film had vanished from the table for a moment, leaving behind something that needed no analysis. Then she continued.

Episode 6 The Aristocrats

"Marcello is dragged to an old castle outside Rome, where aristocrats, celebrities, and those who live in their orbit are holding a party. They wander through the ancient rooms, drink, and try to amuse themselves, but beneath the elegant surface lies the same weariness found elsewhere in the film."

There, Marcello meets Maddalena again. They find themselves in different parts of a dark ruin, where the acoustics allow them to speak to each other through the walls without seeing one another. Maddalena says she loves him and asks whether he wants to marry her. Marcello is touched and begins to confess his own feelings, unaware that, in the meantime, another man has approached Maddalena and begun to kiss her. By the time Marcello is still speaking, she has already lost interest.

Marilyn shook her head. She had met that sort of person many timespeople who weren't actually in love with someone else, but with the very feeling of being in love. Whoever happened to be standing in front of them mattered less.

Anita assured her that there had been plenty of such people in Rome. Marilyn could say the same of Hollywood. Neither of them saw any reason to acquit Malmö.

Episode 7 Steiner

When Anita reached Steiner, she set down her cutlery.

"The film's true turning point comes after yet another violent argument between Marcello and Emma, when a phone call prompts him to hurry to Steiner's apartment. There, the man whose life he admired has shot his two children and then taken his own life."

Marilyn stared at Anita. Of all she had heard about the film so far, this was the first thing she found hard to take in. Steiner had possessed everything that Marcello and Emma lacked: the family, the children, the beautiful home, the books, the music, the friends, and the intellectual security.

"But it was also an illusion," Anita explained. "Behind the facade sat a human being, deeply afraid of the world, the future, and the life his children would have to face. The home Marcello had viewed as ideal had concealed something the people around Steiner hadn't seen, or hadn't wanted to see."

Marilyn sat still. "You never know what's behind a closed door."

Anita met her gaze and let the comment pass without reply.

"The most harrowing part of the episode, however, comes after the tragedy itself. Steiner's wife is still out and knows nothing of what has happened. The police ask Marcello to accompany them to meet her when she returns, but in the meantime, the photographers have caught wind of the news. When the woman arrives, she is met not only by the police and Marcello but also by a sea of cameras. The photographers push forward, and the flashes start firing before she has even been told that her husband and both her children are dead."

Marilyns face hardened. She had no problem with the camera itself. On the contrary, she could love it when she chose to stand in front of it and when she and the photographer were trying to create an image. What she despised was the other kind of photographythe kind that waited for catastrophe and preferred to capture the exact moment a human being realised that her world had shattered.

Anita recognised the difference better than most. After all, she had shot at one of them.

When Marilyn reminded her of the bow and arrow, they both began to laugh again, but beneath the laughter lay a bitterness. Anita had learned that it was nearly impossible to win against the paparazzi. If she chased a photographer, he got an even better story; if she fled, he got the picture of Anita Ekberg on the run; and if she stayed home, the newspaper the next day could write that she had suffered a breakdown.

Marilyn took her glass of wine and raised it towards her. "A toast to the freedom of the press."

Anita raised hers. "And to the bow and arrow."

The Sea Monster and the Beach Orgies

"After Steiner's death, Marcello finally breaks down completely. He abandons his writing dreams, and when the film finds its way back to him a few years later, he is working in PR and finds himself at yet another of the parties that had once enticed him. The difference is that he no longer seems to be searching for anything. He is drunk, cynical, and bored, and tries to breathe life into an equally bored crowd by driving the party towards an orgy."

A woman performs a striptease to cha-cha music. Marcello rides on the back of a woman who is crawling on all fours and plays a pillow fight. Soon they tear the pillows apart until the room fills with feathers.

"Finally, some real sex," Marilyn remarked.

Anita laughed and said the Vatican had not been equally pleased. The Church's violent reactions to the film had always amused her, not least because her famous scene in the Trevi Fountain had caused a moral uproar, even though she was fully clothed.

"But the party in the beach house wasn't actually erotic. It was the final station in the life Marcello had chosen. When dawn arrived, nothing remained of the night's glamour. The exhausted crowd left the house and went down to the beach, where some fishermen had dragged a grotesque sea creature from the water. Marcello stopped in front of the bloated carcass and met its large, dead eye. Then he heard someone call out.

On the other side of a narrow channel stood Paola, the young waitress he had met at the restaurant when he was still trying to write his novel. She waved and shouted to him, but the wind and waves made it impossible to make out what she was saying. Marcello tried for a moment to understand her, then shrugged and turned back to the people from the party. Paola remained standing on the other side, watching him go.

Marilyn had stopped eating. "He turned his back on the angel."

Nothing more really needed to be said about the film.

Almost simultaneously, the door to Rådhuskällaren opened, and some of the evening's cinema-goers entered from Stortorget. The screening at Spegeln had ended. Anita heard someone mention the Trevi Fountain and her own name. A woman looked at Anita strangely as the waiter approached their table with the bill.

She paid, fetched her coat, and walked out into the square with Marilyn. In front of Spegeln, people lingered, discussing the film they had seen. Sylvia was still there, young and platinum blonde in a Rome that never aged, while the woman who had played her passed by on the other side of the square.

Marilyn paused to study the poster. "I still want to see it."
Anita took her by the arm and continued towards Södergatan. "That will have to wait another eternity."

EPILOGUE The Illusion

The cinema audience had seen "The Sweet Life," even though almost none of the film's characters lived particularly sweet lives. That was the illusion Fellini had built the film around.

He filled the screen with beautiful people, elegant nightclubs, aristocratic palaces, fast cars, champagne, movie stars, photographers, and parties that seemed capable of going on forever. Rome glittered through the night, and the people looked as though they had achieved everything others dreamed of, but behind the glamour lay loneliness, infidelity, fear, boredom, and death. The harder Marcello chased the sweet life, the further he ended up from it.

At the centre of this world, Fellini placed Sylvia. She arrived in Rome like a movie star from another planetplatinum blonde, curvy, laughing, and so full of life that those around her paled in comparison. For roughly thirty minutes, Sylvia filled the film with everything that "La Dolce Vita" seemed to promise on the surface. She landed before a sea of photographers, met the press, ran up the stairs of St. Peter's Basilica, danced among the ruins of the Baths of Caracalla, and wandered through Rome alongside Marcello. Then she waded into the Trevi Fountain.

The scene itself lasted about three and a half minutes. It was enough.

"La Dolce Vita" ran for nearly three hours. The Sylvia episode took about thirty minutes, and the bath in the fountain was just a fraction of that. Yet it was those three and a half minutes that would follow Anita for the rest of her life and long after she had left the earth. She had made films before Fellini and many after him, worked as a model, became a Hollywood star, and lived for more than half a century after the shoot. Still, to millions of people, her name was enough to conjure the same image: the woman in the black dress, the sparkling water of the Trevi Fountain.

Sylvia had left the film after half an hour, but Anita had to live with her for the rest of her life.

And therein lay perhaps the strangest parallel between Fellini's film and Anita Ekberg's own life. Fellini had told a story about people who mistook the image of happiness for happiness itself, while the world thereafter mistook the image of Sylvia for Anita Ekberg.

Marilyn hardly needed it explained. A few seconds of film grew larger than the human being in front of the camera: a white dress blowing up over a subway grate, transforming into an image the world never grew tired of.

On the other side of Stortorget, the evening's audience poured out of the Spegeln cinema. They had watched 174 minutes of film, but they would remember only three and a half.

Anita looked away towards the cinema and smiled. That, too, was an illusion.

INTRODUKTION Tre och en halv minut

Tre och en halv minut kan vara en försvinnande kort stund. Det räcker knappt till en kopp kaffe, att spela minutvalsen extra långsamt eller en poplåt på radion.

För Anita Ekberg räckte det till att hamna i filmhistorien.

Federico Fellinis La Dolce Vita är nästan tre timmar lång. Anita finns som Sylvia i en sammanhängande episod på ungefär trettio minuter, men världen kommer framför allt att minnas några få av dem: de ungefär tre och en halv minut då hon i svart aftonklänning steg ner i Fontana di Trevi och lockade Marcello Mastroianni att följa efter ut i vattnet.

Bilden blev odödlig. Den blev så stor att den under resten av hennes liv skymde kvinnan som hade skapat den.

Marilyn Monroe visste något om den saken. Också hennes liv och karriär kom att pressas samman till ett antal bilder som reproducerades tills de nästan ersatte människan: det platinablonda håret, klyftan mellan brösten, den vita klänningen över tunnelbanegallret, leendet mot kamerorna. Anita och Marilyn träffades aldrig under sina jordiska liv, men de hade levt på var sin sida av samma märkliga berömmelse, där några sekunder framför en kamera kunde väga tyngre än årtionden utanför den.

I evigheten har de gott om tid att utbyta erfarenheter.

När Marilyn kommer till Malmö upptäcker Anita till sin förvåning att väninnan aldrig har sett La Dolce Vita. Marilyn vill naturligtvis rätta till misstaget, medan Anita, som har levt med filmen betydligt längre än hon någonsin önskat, är mindre entusiastisk.

De går till Spegeln på Stortorget. Föreställningen är utsåld. Anita tror för ett ögonblick att hon har kommit undan. Det har hon inte.

Över en middag på Rådhuskällaren, snett över torget, får hon i stället berätta hela filmen för Marilyn, från den flygande Kristusstatyn över Rom till den döda havsvarelsen på stranden. Men ju längre berättelsen fortskrider, desto oftare lämnar de Fellinis film och hamnar i sina egna liv. Bakom Sylvia och Marilyn finns Anita och Norma Jeane, bakom fotografernas blixtar finns kvinnorna som skulle leva med bilderna, och bakom det ljuva livet finns frågan som Fellini ställde långt innan någon av dem hade lämnat jorden:

Hur mycket av det vi ser är egentligen verkligt?

Det börjar med en helikopter över Rom.

Och en Kristusstaty på väg mot Petersplatsen.

La Dolce Vita i Malmö

Anita Ekberg står utanför Spegeln på Stortorget, Malmös första serveringsbiograf med tillhörande bar och bistro. Den här veckan visas Federico Fellinis La Dolce Vita i den stämningsfulla salongen Bar Deco, där publiken kan äta medan de ser filmen. Anledningen till Anitas biobesök är att tidsresenären Marilyn Monroe har kommit till Malmö.

De träffades aldrig under tiden på jorden, trots att deras namn och bilder ofta förekom i samma tidningar och att de båda under 1950-talet blev internationella symboler för samma sorts platinablonda, kurviga kvinnlighet som Hollywood och pressen älskade att exploatera. I evigheten har de däremot blivit vänner, kanske därför att de inte längre behöver konkurrera om vem som var sexigast.

Marilyn har faktiskt aldrig sett La Dolce Vita.

Filmen fick sin amerikanska premiär 1961, ett år då Marilyns eget liv var i upplösning. I januari skilde hon sig från Arthur Miller och tillbringade en stor del av våren i New York, där hon försökte återhämta sig och under en kortare period blev inlagd på en psykiatrisk klinik. I juni genomgick hon dessutom en operation för att ta bort gallblåsan, samtidigt som hennes kroniska endometrios fortsatte att plåga henne och krävde mycket vila. Året därpå lämnade hon jorden.

Hon hade naturligtvis haft all tid i världen på sig att se filmen. Den visades då och då på någon av de många himmelska biograferna, men även bland stjärnorna skjuter man upp saker, och eftersom evigheten inte har något slut innebär det sällan några praktiska problem.

Det fanns kanske ytterligare ett skäl.

Anita Ekbergs Sylvia i filmen var både en parodi på och en hyllning till Hollywoods kurviga, platinablonda filmgudinna, den arketyp som Marilyn Monroe mer än någon annan hade kommit att personifiera. Redan när filmen kom drog pressen paralleller mellan Ekberg och Monroe. Att sätta sig och betrakta en överdriven version av den sorts kvinna som omvärlden själv hade gjort henne till hade kanske inte varit det Marilyn helst ägnade en kväll åt.

Anitas eget förhållande till filmen var ännu mer komplicerat.

Hon hade naturligtvis sett den. Hon hade varit med vid de stora galapremiärerna i Rom och Milano och på filmfestivalen i Cannes 1960, där La Dolce Vita belönades med Guldpalmen. Under resten av sitt liv bjöds hon återkommande in när filmen skulle firas och jubileerna avlöste varandra. Hon var hedersgäst och dragplåster och ställde upp när det förväntades av henne, inte minst under senare år när sådana framträdanden kunde ge välbehövliga inkomster.

Men hon såg inte La Dolce Vita hemma för nöjes skull.

Rollen som Sylvia hade blivit både hennes största triumf och en förbannelse. Anita kunde filmen nästan utantill och hade genom åren fått svara på samma frågor om Fellini, Mastroianni, den svarta klänningen och Fontana di Trevi så många gånger att hon ibland tyckte att världen hade glömt att hon gjort något annat.

Marilyn visste naturligtvis detta. Det hindrade henne inte.

När de kom fram till Spegeln upptäckte Anita, till sin lättnad, att föreställningen var utsåld.

Vilken otur, sa hon med en trovärdighet som inte övertygade Marilyn ett ögonblick.

För att slippa stå på samma plats nästa dag och riskera att Marilyn köper biljetter i smyg lovade Anita därför att återberätta hela filmen under en middag på Rådhuskällaren, snett över Stortorget.

Det skulle hon snart få anledning att ångra.

PROLOG En film över middagen

Ur askan i elden.

De satt mitt emot varandra på Rådhuskällaren intill en vitmålad mur som borgmästaren Jörgen Kock lät bygga i början av 1500-talet. Framför dem stod varmrökt lax med ljummen potatissallad, en flaska vin och två glas.

Marilyn tog en tugga av laxen och tittade förväntansfullt på Anita.

Anita suckade och fyllde på sitt glas.

Jaha, Marilyn. Eftersom biografen var slutsåld slipper du åtminstone sitta i mörkret i tre timmar. Men du insisterade, så nu får du hela filmen återberättad. Min version.

Hela?

Du ville ju höra den.

Jag börjar redan ångra mig.

För sent.

Marilyn log.

Börja.

La Dolce Vita är egentligen inte berättad som en vanlig film. Fellini byggde upp den som en prolog, sju stora episoder, ett intermezzo och en epilog. Allt kretsar kring Marcello Rubini, spelad av Marcello Mastroianni. Han är skvallerjournalist men drömmer om att bli en seriös författare. Under sju dagar och nätter följer man honom genom Roms nattliv medan han letar efter kärlek, mening och lycka och gör sitt bästa för att förstöra möjligheten att hitta något av det.

Marilyn lade ifrån sig gaffeln.

Det låter redan som Hollywood.

Det var förmodligen därför amerikanerna förstod filmen.

Och italienarna?

De låtsades bli chockerade och köpte sedan biljetter.

Marilyn skrattade.

Nu börjar jag förstå varför jag tycker om Fellini.

Kristusstatyn över Rom

Filmen börjar med en av de märkligaste filmsekvenserna Fellini någonsin skapat, fortsatte Anita. En helikopter flyger över de gamla romerska akvedukterna med en gigantisk staty av Jesus Kristus hängande under sig. Direkt bakom kommer Marcellos nyhetshelikopter.

Jesus flyger över Rom?

Med utsträckta armar.

Subtilt.

Fellini var inte alltid subtil. På taket till ett höghus ligger några kvinnor i bikini och solar. Marcello och hans fotograf glömmer omedelbart Frälsaren och börjar kretsa ovanför kvinnorna. Marcello försöker skrika till sig deras telefonnummer, men helikoptermotorerna överröstar honom. Till slut ger han upp och flyger vidare efter Jesus mot Petersplatsen.

Marilyn skakade på huvudet.

En man som följer Kristus men hovrar över bikinibrudar på vägen.

Där har du nästan hela filmen.

Och möjligen hela den manliga civilisationen.

Anita höjde glaset.

Det var du som sa det.

Episod 1 Maddalena och Emma

Första natten träffar Marcello den vackra och stormrika arvtagerskan Maddalena på en exklusiv nattklubb. Hon är dödligt uttråkad av Rom, medan Marcello älskar staden, men deras olika uppfattningar hindrar dem inte från att ge sig ut i natten i hennes Cadillac. De plockar upp en prostituerad kvinna, kör henne hem och använder sedan hennes sovrum för att ha sex.

Det fick Marilyn att bli betydligt mer intresserad av filmen. Hon hade väntat på att Fellinis omtalade utsvävningar skulle börja och konstaterade belåtet att lite sex äntligen hade dykt upp, dessutom ganska vågat för 1960-talet. Hennes uppskattning minskade betydligt när Anita berättade att Marcello ingalunda var singel.

När han kommer hem i gryningen hittar han Emma, kvinnan han lever med, efter att hon har tagit en överdos. Marcello får panik, kör henne till sjukhuset, gråter och svär sin eviga kärlek till henne, men så snart hon har somnat försöker han ringa Maddalena från sjukhuskorridoren.

Vilket svin, konstaterade Marilyn.

Det märkliga var förstås att Emma ändå älskade honom, och Marilyn petade en stund i potatissalladen innan hon konstaterade att det kanske var det som var värst: inte att någon behandlade en illa, utan att man trots allt fortsatte hoppas att samma människa en dag skulle bli den som räddade en.

Anita hörde att hon inte längre bara talade om filmen. De hade båda varit framgångsrika, berömda och eftertraktade kvinnor som utan större problem kunde avfärda män de inte ville ha, men det hade inte gjort dem klokare när det gällde de män de faktiskt älskade.

Vi var inte alltid särskilt kloka när det gällde män, sa Marilyn.

Anita protesterade först av ren princip, men började snart skratta och medgav att Marilyn möjligen hade en poäng. Innan deras middag hann utvecklas till en genomgång av gamla kärleksaffärer, återvände hon emellertid till filmen. Marilyn hade trots allt fortfarande inte fått veta när Anita själv skulle dyka upp.

Det skulle hon få nu.

Episod 2 Sylvia

Nästa dag skickas Marcello till Ciampinoflygplatsen, där en stor internationell filmstjärna ska landa. Hon heter Sylvia och är kurvig, platinablond, omsvärmad av fotografer och så till den grad sinnebilden av en Hollywoodstjärna att Marilyn långsamt höjde blicken från tallriken.

Jag undrar var Fellini fick den idén ifrån.

Parallellen hade naturligtvis dragits redan när filmen kom. Sylvia var emellertid varken Marilyn Monroe eller Anita Ekberg, förklarade Anita, utan snarare Fellinis överdrivna föreställning om den blonda filmgudinnan, uppskruvad till den grad att kvinnan nästan hade blivit en mytisk varelse.

Marilyn kände alltför väl igen mekanismen. Filmindustrin och pressen skapade först en kvinna som egentligen inte existerade och blev sedan besvikna när den levande människan inte uppförde sig som den figur de hade skapat. Norma Jeane hade åtminstone ibland haft ett annat namn att gömma sig bakom; Marilyn Monroe hade däremot aldrig fått ledigt.

Anita hade haft samma problem, fast utan något annat namn att ta tillflykt till. Hon var hela tiden samma flicka från Östra Fäladsgatan.

Marilyn höjde glaset.

Skål för den andra kvinnan som vi tvingades leva ihop med.

De tog en sipp av vinet och Anita fortsatte att berätta om Sylvias ankomst till Rom. Filmstjärnan möter pressen med ett outtröttligt gott humör och svarar glatt på de dumma frågorna, medan Robert, mannen hon har med sig, sitter berusad och uttråkad bredvid. Marcello blir fascinerad och följer tillsammans med fotograferna efter henne upp i Peterskyrkans kupol, där Sylvia springer uppför trapporna som en virvelvind medan reportrarna flämtar efter henne. Hennes klänning påminner dessutom om en prästrock, något som enligt Anita fick vissa av gubbarna i Vatikanen att flämta betydligt mer än reportrarna.

Marilyn ville veta om Anita själv hade tyckt om Sylvia när hon spelade henne.

Det hade hon faktiskt gjort. Sylvia hade en livslust som Anita fortfarande kunde känna sympati för. Hon gick in i ett rum som om hon ägde det, åt när hon var hungrig, dansade när hon ville och kunde yla som en varg om hon kände för det. Det fanns en frihet i henne som var oerhört lockande att spela på.

Problemet var att Sylvia aldrig riktigt försvann efteråt.

Fontänen, den svarta klänningen och den platinablonda kvinnan i vattnet hade blivit kvar långt efter att inspelningen hade avslutats. Anita hade gjort många andra filmer och levt ett långt liv efter La Dolce Vita, men världen hade ändå bestämt sig för att hon framför allt var kvinnan i Fontana di Trevi.

Marilyn behövde inte få saken förklarad.

En vit klänning över ett tunnelbanegaller, sa hon.

De tittade på varandra och började skratta. Där satt två kvinnor som hade arbetat i årtionden och ändå blivit odödliga genom några få ögonblick: Anita i en fontän och Marilyn ovanför ett tunnelbanegaller.

Din kjol var åtminstone torr, påpekade Anita.

Fontänvattnet hade varit iskallt eftersom scenen spelades in under vintern, men på film såg Sylvia ut som om hon stod i ett behagligt kvällsbad. Det var en del av yrket, konstaterade Anita; publiken skulle se förtrollningen, inte kvinnan som frös.

På kvällen dansar Sylvia vid Caracallas termer, ylar mot natten, kastar sig in i festen och drar med sig alla omkring sig. När Robert förolämpar henne, lämnar Sylvia honom och ger sig ut i staden. Marcello och fotograferna följer efter tills de slutligen hittar henne ensam vid Fontana di Trevi.

Där går Sylvia ner i vattnet.

Anita betonade Fontana medvetet. Under resten av hennes liv hade människor frågat hur det hade känts när "hon" gick ner i fontänen, men för henne fanns en skillnad som omvärlden sällan brydde sig om. Anita Ekberg stod framför en kamera och utförde sitt arbete. Det var Sylvia som steg ner i Fontana di Trevi, men Anita som frös.

Det var Anita som fick leva med scenen efteråt.

Hon berättade hur Sylvia, i sin svarta galaklänning, vadar ut i fontänen och hur Marcello följer efter, fullständigt trollbunden. När hon låter vattnet rinna över hans huvud liknar gesten nästan ett dop, men gryningen bryter förtrollningen.

Marilyn frågade vad Anita själv såg när hon numera tänkte på scenen.

En ung kvinna som inte har en aning om att hon har spelat in sitt eget eftermäle.

Marilyns leende försvann. Av alla människor vid bordet var hon kanske den som bäst förstod vad Anita menade. Fotografierna de en gång hade tröttnat på, förbannat och försökt fly undan var nu några av de bilder genom vilka världen fortfarande mindes dem.

Det innebar inte att Anita hade förlåtit fotograferna.

När Marilyn påminde om att hon till och med hade skjutit på paparazzi rättade Anita henne på en viktig punkt. Hon hade inte använt pistol utan pilbåge, och dessutom hade hon träffat en av dem.

Marilyn brast ut i skratt.

Jag gömde mig bakom gardinerna. Du tog fram ett medeltida vapen.

Deras temperament hade onekligen varit olika.

Anita återvände till filmen. Robert väntar på Sylvia när hon kommer tillbaka till hotellet. Han slår henne och därefter Marcello och därmed är den romantiska nattliga sagan över.

Ännu märkligare var att Sylvia därefter i stort sett försvann ur filmen. En av filmhistoriens mest berömda kvinnogestalter upptar förvånansvärt lite av filmens nästan tre timmar.

Sylvia kom in, fick alla att titta på henne, skapade den bild som världen aldrig skulle glömma och försvann sedan medan männens historia fortsatte, sa Marilyn efter att ha tänkt en stund.

Anita tystnade. Den saken hade hon faktiskt aldrig tänkt på. Det handlade oftast om en fontän

Episod 3 och intermezzot Steiner och Paola

Efter Sylvia blir filmen mörkare. Marcello söker upp Steiner, en framstående intellektuell som han beundrar och vars liv tycks representera allt det han själv saknar. De träffas först i en kyrka, där Steiner spelar orgel, och senare bjuds Marcello och Emma hem till honom. Där finns poeter, musiker, författare och filosofer, ett vackert hem, en hustru och två barn. Sett utifrån ser det ut som den fullständiga motsatsen till Marcellos kringflackande liv.

Emma blir förtrollad av barnen och drömmer om att hon och Marcello en dag ska kunna leva på samma sätt.

Marilyn såg ner i sitt glas. Den perfekta familjen hade också varit en av hennes egna drömmar, trots att hennes liv knappast hade varit byggt för den. Hon hade velat ha barn, ett hem och någon som faktiskt kom hem och stannade där, sådant som människor med vanliga liv ibland kunde betrakta som självklart och till och med som tråkigt.

Anita hade också längtat efter lugnet emellanåt, men kände sig själv tillräckligt väl för att se motsägelsen. När hon väl fick lugn blev hon rastlös och när livet blev kaotiskt längtade hon efter lugnet igen.

Marilyn log igenkännande.

Där hade de åtminstone varit lika.

Mitt i berättelsen om Steiner gör Fellini ett litet avbrott. Marcello sitter på en restaurang vid havet och försöker arbeta på sin roman när han möter den unga servitrisen Paola. Hon sätter på en cha-cha på jukeboxen och nynnar med, och Marcello säger att hon ser ut som en ängel i en umbrisk målning.

Anita bad Marilyn att lägga namnet på minnet. Paola skulle komma tillbaka.

Episod 4 Det falska miraklet

Därefter åker Marcello, Paparazzo och Emma ut på landsbygden, där två barn påstår sig ha sett Jungfru Maria. Ryktet om uppenbarelsen har dragit till sig journalister, fotografer, TV-kameror, pilgrimer, sjuka människor och familjer som hoppas att ett mirakel ska rädda någon de älskar.

Under ett våldsamt regn springer barnen från plats till plats och påstår att Madonnan visar sig på nya ställen. Folkmassan rusar efter. Ett träd som plötsligt betraktas som heligt slits sönder när människor försöker ta sig över grenarna, och det som möjligen hade börjat som tro, hopp eller desperation förvandlas inför kamerorna till ett massmedialt skådespel.

Marilyn kände igen något annat än själva historien om miraklet. Hon hade sett hur verkligheten kunde förändras så snart tillräckligt många kameror riktades mot samma person. Till slut började även den fotograferade spela sin roll.

Hon hade själv kunnat kliva ur en bil som Norma Jeane och vara Marilyn Monroe innan hon hunnit fram till fotograferna.

Anita behövde inte ens den sträckan. Hon brukade bli Anita Ekberg redan innan bilen hade stannat. Det behövdes inte mycket; ryggen rätades, huvudet höjdes och när dörren öppnades var hon färdig.

Marilyn hade haft sin egen metod. Hon sänkte rösten.

Sedan tog fotograferna sina bilder och gick därifrån övertygade om att de hade mött kvinnorna de fotograferat.

Episod 5 Marcellos pappa

När Marcellos pappa kommer till Rom förändras filmen återigen. Far och son känner egentligen inte varandra särskilt väl, eftersom fadern hade varit borta under stora delar av Marcellos uppväxt, och besöket erbjuder en möjlighet att åtminstone för en kväll försöka överbrygga avståndet mellan dem.

De går ut ihop. Fadern dricker, blir uppsluppen och flirtar med en dansflicka som Marcello känner. För några timmar sedan tycks han nästan ha blivit ung igen och följer med kvinnan hem, men där blir han plötsligt sjuk. Marcello försöker få honom att stanna kvar i Rom, men fadern vill bara därifrån. Han sätter sig i en taxi och åker hem. Marcello blir ensam kvar på gatan utan att de egentligen har kommit närmare varandra.

Marilyn hade blivit tyst medan Anita berättade.

Hennes egen far hade också varit frånvarande, fast på ett ännu mer grundläggande sätt. Hon hade egentligen aldrig känt honom. Det hade funnits namn, historier, motstridiga uppgifter och försök att hitta en människa som aldrig hade funnits där som pappa.

Ändå hade hon saknat honom.

Man kunde, sa hon efter en stund, sakna något man aldrig haft lika mycket som något man en gång hade förlorat, kanske ännu mer eftersom fantasin tilläts skapa den människa som verkligheten aldrig hade erbjudit.

Anita lät henne tala färdigt utan att avbryta. Filmen hade för ett ögonblick försvunnit från bordet och lämnat kvar något som inte behövde analyseras.

Sedan fortsatte hon.

Episod 6 Aristokraterna

Marcello dras med till ett gammalt slott utanför Rom, där aristokrater, kändisar och människor som lever på att befinna sig i deras närhet håller fest. De vandrar genom de gamla rummen, dricker och försöker roa sig, men under den eleganta ytan finns samma trötthet som överallt annars i filmen.

Där träffar Marcello Maddalena igen.

De befinner sig i olika delar av en mörk ruin, där akustiken gör att de kan tala med varandra genom väggarna utan att se varandra. Maddalena säger att hon älskar honom och frågar om han vill gifta sig med henne. Marcello blir rörd och börjar bekänna sina egna känslor, ovetande om att en annan man under tiden har kommit in till Maddalena och börjat kyssa henne.

När Marcello fortfarande talar, har hon redan tappat intresset.

Marilyn skakade på huvudet. Hon hade träffat den sortens människor många gånger, människor som egentligen inte var förälskade i någon annan utan i själva känslan av att vara förälskade. Vem som råkade stå framför dem spelade mindre roll.

Anita försäkrade henne om att det hade funnits gott om sådana människor i Rom.

Marilyn kunde säga detsamma om Hollywood.

Ingen av dem såg någon anledning att frikänna Malmö.

Episod 7 Steiner

När Anita kom fram till Steiner lade hon ifrån sig besticken. Filmens verkliga vändpunkt inträffar efter ännu ett våldsamt gräl mellan Marcello och Emma, när ett telefonsamtal får honom att skynda sig till Steiners lägenhet.

Där har den man vars liv han beundrat skjutit sina två barn och därefter tagit sitt eget liv.

Marilyn stirrade på Anita. Av allt hon hittills hade hört om filmen var detta det första hon hade svårt att ta in. Steiner hade haft allt det som både Marcello och Emma saknade: familjen, barnen, det vackra hemmet, böckerna, musiken, vännerna och den intellektuella tryggheten.

Men det var också en illusion, förklarade Anita. Bakom fasaden hade det funnits en människa som var djupt rädd för världen, framtiden och det liv som hans barn skulle behöva möta. Det hem som Marcello betraktade som ett ideal hade dolt något som människorna omkring Steiner inte hade sett. Eller inte ville se.

Marilyn satt stilla.

Man vet aldrig vad som finns bakom en stängd dörr.

Anita mötte hennes blick och lät kommentaren stå utan svar.

Det mest skoningslösa i episoden kommer emellertid efter själva tragedin. Steiners hustru befinner sig fortfarande ute och vet ingenting om vad som har hänt. Polisen ber Marcello att följa med för att möta henne när hon kommer tillbaka, men under tiden har fotograferna fått reda på nyheten.

När kvinnan anländer möts hon därför inte bara av polisen och Marcello, utan av ett hav av kameror. Fotograferna tränger sig fram och blixtarna börjar slå redan innan hon har fått veta att hennes man och båda hennes barn är döda.

Marilyns ansikte hårdnade.

Hon hade ingenting emot kameran i sig. Tvärtom hade hon kunnat älska den när hon själv hade valt att stå framför den och när fotografen och hon försökte skapa en bild. Det hon avskydde var den andra sortens fotografering, den som väntade på katastrofen och helst ville fånga ögonblicket då en människa förstod att hennes värld hade gått sönder.

Anita kände igen skillnaden bättre än de flesta.

Hon hade trots allt skjutit på en av dem.

När Marilyn påminde henne om pilbågen började de båda skratta igen, men det fanns en bitterhet under skrattet. Anita hade lärt sig att det nästan inte gick att vinna över paparazzin. Om hon jagade en fotograf fick han en ännu bättre historia; om hon flydde fick han bilden av Anita Ekberg på flykt, och om hon stannade hemma kunde tidningen nästa dag skriva att hon hade brutit samman.

Marilyn tog sitt vinglas och höjde det mot henne.

Skål för pressfriheten.

Anita höjde sitt eget.

Och för pilbågen.

Havsmonstret och Strandorgien

Efter Steiners död går Marcello slutligen sönder. Han överger sina författardrömmar och när filmen hittar tillbaka till honom några år senare arbetar han med PR och befinner sig på ännu en av de fester som en gång hade lockat honom. Skillnaden är att han inte längre tycks söka efter någonting. Han är berusad, cynisk och uttråkad och försöker få liv i ett lika uttråkat sällskap genom att driva festen mot en orgie. En kvinna gör striptease till cha-cha-musik. Marcello rider på ryggen på en kvinna som kryper omkring på alla fyra och leker kuddkrig. Snart sliter de sönder kuddarna så att rummet fylls av fjädrar.

Äntligen lite rejäl sex, konstaterade Marilyn.

Anita skrattade och berättade att Vatikanen inte hade varit lika förtjust. Kyrkans våldsamma reaktioner på filmen hade alltid roat henne en smula, inte minst eftersom hennes egen berömda scen i Fontana di Trevi hade väckt sådan moralisk uppståndelse trots att hon faktiskt var fullt påklädd.

Men festen i strandhuset var egentligen inte erotisk. Den var slutstationen för det liv Marcello hade valt. När gryningen kom fanns ingenting kvar av nattens glamour. Det utmattade sällskapet lämnade huset och gick ner till stranden, där några fiskare hade dragit upp en grotesk havsvarelse ur vattnet. Marcello stannade framför den uppsvällda kroppen och mötte dess stora döda öga.

Sedan hörde han någon ropa.

På andra sidan ett smalt vattendrag stod Paola, den unga servitrisen han hade mött på restaurangen när han fortfarande försökte skriva sin roman. Hon vinkade och ropade till honom, men vinden och vågorna gjorde det omöjligt att uppfatta orden. Marcello försökte en stund förstå henne, ryckte sedan på axlarna och vände tillbaka till människorna från festen. Paola stod kvar på andra sidan och såg efter honom.

Marilyn hade slutat äta.

Han vände ryggen åt ängeln.

Det behövdes egentligen inte sägas mer om filmen.

Nästan samtidigt öppnades dörren till Rådhuskällaren, och några av kvällens biobesökare kom in från Stortorget. Föreställningen på Spegeln var slut. Anita hörde någon nämna Fontana di Trevi och även hennes eget namn. En kvinna tittade konstigt på Anita, medan servitören kom fram till deras bord med notan.

Hon betalade, hämtade sin kappa och gick tillsammans med Marilyn ut på torget. Framför Spegeln stod människor kvar och diskuterade filmen de hade sett. Där fanns Sylvia fortfarande, ung och platinablond i ett Rom som aldrig åldrades, medan kvinnan som hade spelat henne passerade på andra sidan torget.

Marilyn stannade till och betraktade affischen.

Jag vill fortfarande se den.

Anita tog henne under armen och fortsatte mot Södergatan.

Det får bli i en annan evighet.

EPILOG Illusionen

Biopubliken hade sett Det ljuva livet, trots att nästan ingen av människorna i filmen levde något särskilt ljuvt liv.

Det var den illusion Fellini hade byggt filmen kring.

Han fyllde duken med vackra människor, eleganta nattklubbar, aristokratiska palats, snabba bilar, champagne, filmstjärnor, fotografer och fester som tycktes kunna fortsätta för evigt. Rom glittrade genom natten, och människorna såg ut att ha fått allt det andra människor drömde om, men bakom glamouren fanns ensamheten, otroheten, rädslan, tristessen och döden. Ju hårdare Marcello jagade det ljuva livet, desto längre bort från det kom han.

I centrum för denna värld hade Fellini placerat Sylvia.

Hon anlände till Rom som en filmstjärna från en annan planet, platinablond, kurvig, skrattande och så full av liv att människorna omkring henne bleknade. Under ungefär trettio minuter fick Sylvia fylla filmen med allt det som La Dolce Vita på ytan tycktes utlova. Hon landade inför ett hav av fotografer, mötte pressen, sprang uppför trapporna i Peterskyrkan, dansade bland ruinerna vid Caracallas termer och vandrade genom Rom tillsammans med Marcello.

Sedan vadade hon i Fontana di Trevi.

Själva scenen varade i ungefär tre och en halv minut.

Det räckte.

La Dolce Vita var nästan tre timmar lång. Sylviaepisoden upptog omkring trettio minuter och badet i fontänen var bara en bråkdel av den tiden. Ändå var det dessa tre och en halv minut som skulle följa Anita under resten av hennes liv och långt efter att hon lämnat jorden. Hon hade gjort filmer före Fellini och många filmer efter honom, arbetat som modell, blivit Hollywoodstjärna och levt mer än ett halvsekel efter inspelningen, men för miljoner människor räckte hennes namn för att omedelbart framkalla samma bild: kvinnan i den svarta klänningen och det glittrande vattnet i Fontana di Trevi.

Sylvia hade lämnat filmen efter en halvtimme, men Anita fick leva med henne resten av livet.

Och där fanns kanske den märkligaste parallellen mellan Fellinis film och Anita Ekbergs eget liv. Fellini hade berättat om människor som förväxlade bilden av lyckan med lyckan själv, medan världen därefter kom att förväxla bilden av Sylvia med Anita Ekberg.

Marilyn behövde knappast få saken förklarad. Några sekunder film växte sig större än människan framför kameran: en vit klänning som blåste upp över ett tunnelbanegaller och förvandlades till en bild som världen aldrig tröttnade på.

På andra sidan Stortorget kom kvällens publik ut ur biografen Spegeln. De hade sett 174 minuter film. De skulle minnas tre och en halv.

Anita såg bort mot biografen och log.

Det var också en illusion.