Änglakören

Introduktion

Det finns platser där himlen känns närmare jorden.

När kvällssolen sjunker över Hammars Backar och vallmofälten skimrar röda som glödande kol, händer något märkligt. Vinden från Östersjön bär med sig en stillhet som gör att människan för ett ögonblick glömmer vardagen och börjar lyssna. Inte bara med öronen, utan med hela sitt inre.

Tänk om det just där, mellan den rosafärgade himlen och det ensamma hagtornsträdet, samlades en kör som ingen människa tidigare har hört.

Inte en kör av ett enda folk eller en enda religion, utan en kör där tusentals år av mänsklig historia sjunger med samma röst. Där kristna serafer står sida vid sida med islams malaika, buddhismens himmelska väsen, hinduismens devas och gestalter från kulturer över hela världen. Där språk, traditioner och trosuppfattningar inte längre skiljer människor åt utan tillsammans bildar en enda, gränslös harmoni.

Mitt i denna kör står Anita Ekberg.

Inte som filmstjärna, skönhetsdrottning eller Hollywoodikon, utan som dirigent för evighetens största kör. Hon leder en konsert där varje musikstycke berättar en ny historia om människan om kärlek och svek, hopp och förtvivlan, tro och tvivel, glädje och sorg. Från Händels mäktiga Hallelujakör till John Lennons Imagine, från ABBA och Robbie Williams till Elvis Presley, Eva Dahlgren, Dolly Parton och Willie Nelson vävs musik, filosofi, historia och mytologi samman till en enda berättelse om vad det innebär att vara människa.

Detta är därför inte vilken konsert som helst.

Det är en musikalisk resa genom mänsklighetens gemensamma drömmar, där varje sång öppnar en ny dörr till våra äldsta berättelser och våra djupaste frågor. Vad är egentligen en ängel? Varför återkommer dessa väsen i nästan varje civilisation? Och varför fortsätter människan, oavsett tid och kultur, att längta efter något som vakar över henne när mörkret faller?

Kanske finns inga definitiva svar.

Men när den första tonen stiger över vallmofälten vid Hammars Backar spelar frågorna inte längre någon roll.

Då finns bara musiken.

The Angel Choir" är inte en berättelse om hur olika religioner beskriver änglar den är en skildring av hur mänskligheten, genom musik, under tusentals år har försökt beskriva samma längtan efter ljus.

PROLOG

Bilden berättar en historia redan innan man ens har läst första sidan.

Ögat dras till den centrala ängeln, för de är alla änglar. Hon står inte framför kören med ryggen mot publiken som en traditionell dirigent, utan mitt i den, med den ena handen lyft och den andra mot bröstet. Gesten kan lika gärna tolkas som att hon leder sången som att hon själv grips av den. Det gör Anita Ekberg till berättelsens naturliga centrum utan att dominera de andra.

Den mångkulturella kören där ingen enskild ängel tar uppmärksamheten från helheten. Ansiktena förstärker tanken på att detta är en kör som samlats över nations- och tidsgränser. De är hennes följeslagare från olika epoker; den äldsta är flera tusen år gammal och kommer från Mesopotamien.

Vallmofältet vid Hammars backar, det ensamma hagtornsträdet på kullen, de betande fåren och den rosafärgade kvällshimlen ger bilden ett drag av nordisk saga snarare än av traditionell ikonografi. Det gör att titeln Änglakören inte behöver tas bokstavligen. Kören kan lika gärna bestå av människor vars "änglalikhet" ligger i musiken och gemenskapen.

Vallmon bär på sin egen symbolik. Blomman har genom historien stått för sömn, drömmar, minne och ibland för övergången mellan världar. Om Anita färdas genom tiden är vallmofältet en gränszon mellan olika verkligheter.

Bilden förmedlar en känsla av hopp snarare än nostalgi. Anita blickar inte bakåt i sitt eget liv, utan ser framåt. För en tidsresenär är det en styrka, eftersom fokus lätt hamnar bakåt i tiden.

Anita Ekberg leder en kör sammansatt av tolv änglar som representerar tolv grupper, var och en med tusentals änglar, där varje körstycke illustrerar deras unika karaktär. Från de högsta serafers himmelska hängivenhet till popkulturens änglagestalter speglar citaten änglarnas roll i både konst och andlighet.

Anita berättar initialt om hur den multietniska kören är sammansatt och om det multikulturella och transreligiösa budskapet.

I konserten sjunger kören tolv olika musik- och sångstycken som inte bara representerar olika änglars egenskaper utan också människotyperna de liknar. Publiken ser hur ljuset faller lika mjukt över alla änglarna och inser att längtan efter något som vakar över oss människor inte känner några landsgränser eller kulturella hinder. Idén om änglar, eller varelser som fungerar som broar mellan det gudomliga och det mänskliga, finns i alla stora religioner och kulturer genom historien. Människan har alltid haft ett behov av att inte känna sig ensam i mörkret.

Om vi öppnar våra sinnen, finner vi dessa himmelska sändebud överallt, även om de bär olika namn och skepnader.

I de tre stora abrahamitiska religionerna kristendomen, judendomen och islam delar vi i stort sett samma änglavärld. Inom judendomen kallas de malachim, vilket helt enkelt betyder sändebud. De är Jehovas verktyg och verkar utan egen vilja. Inom islam är tron på änglarna, malaika, en av religionens grundpelare. Där möter vi samma mäktiga ärkeänglar som vi känner till, som Jibril (Gabriel), som dikterade Koranen för Muhammed, och Mikael. De beskrivs som skapade av rent ljus och outtröttliga i sin tjänst.

Blickar vi ännu längre bort finner vi liknande väsen. Hinduismen och buddhismen talar om devas och apsaras. Devas är lysande, himmelska varelser som bor i högre dimensioner, och apsaras är vackra, flygande andeväsen som ofta avbildas i fladdrande tyger, inte helt olika våra västerländska målningar av sjungande änglar. När apsaras nådde Kina förvandlades de till Fēitiān, som bokstavligen betyder "flygande himmelska väsen". I Japan fick dessa varelser namnet Tennin (himmelska varelser), och kvinnliga väsen kallas »Tennyo (himmelska jungfrur). Likt västerländska änglar beskrivs de som varelser av enastående överjordisk skönhet som bor i det buddistiska paradiset.

Inom buddhismen finns också bodhisattvor varelser som har nått fullständig upplysning men som av medkänsla väljer att stanna kvar nära jorden för att hjälpa och skydda lidande människor. De är den ultimata symbolen för en skyddsängel.

Även i den gamla persiska religionen zoroastrismen, som är mycket äldre än kristendomen, fanns det fravashi en sorts personliga skyddsandar som vakar över varje människas själ från födsel till död.

Det är fascinerande att tänka att det inte spelar någon roll om man växte upp i ett religiöst hem eller inte, och oavsett om man, som Anita, som barn bodde på Östra Fäladsgatan i Malmö, på ett kloster i Tibet eller i det gamla Persien, har människor i alla tider tittat upp mot kvällshimlen och tänkt samma sak. Vi vill tro att det finns en osynlig hand som skyddar oss och en himmelsk röst som sjunger för oss när vår egen inte förmår. I evigheten är tidsresenärerna en universell kör där alla sjunger samma visa, fast på olika språk.

I evigheten gör människan skäl för sitt namn Homo sapiens, den visa människan för genom musiken blir dessa änglar universella och i evigheten sjunger tidsresenärerna i körer med människor från alla tider och kulturer.

När evighetens änglakör besöker Hammars Backar på skånska Österlen är Anita inte långt från det som en gång var hennes barndomshem i Malmö. Där i backen kommer minnena över henne, men också frågor.

Kapitel 1. Kvinnan som kunde sjunga utan att vara sångerska

Hur kan jag leda en kör som inte sjöng särskilt mycket på jorden? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Jag är ingen utbildad sångerska och gör heller inga anspråk på att vara en blond Maria Callas. Jag brukar trösta mig med att jag heller inte gick på Stadsteaterns elevskola. Ändå blev jag en av min tids största på vita duken, sa Anita oblygt.

Jag var inte som Marilyn Monroe, som inte var rädd för mikrofonen utan gjorde sången till en del av sin image. Marilyn tog chansen, eller gavs den, att spela rollen som den sjungande fresterskan. För mig handlade det aldrig om att jag inte kunde sjunga. Jag fastnade tidigt i ett fack där sången inte var viktig.

Det betyder inte att jag aldrig sjöng, för det hände. Trots att filmstudiorna kunde använda dubbning, lät de mig sjunga själv, vilket visar att min röst var fullt användbar framför kameran.

Jag hade ingen virtuos teknik och inget ovanligt röstomfång. Min styrka låg någon annanstans. Min röst var varm, mörk och behaglig, med ett naturligt alt- eller mezzosopranläge som passade min personlighet. Framför allt sjöng jag med samma självklara lugn som när jag rörde mig framför kameran. Det fanns ingen ansträngning, ingen önskan att imponera med vokal akrobatik; jag sjöng som jag agerade, som ett naturbarn. Jag skulle fylla scenen med min blotta närvaro.

Mina producenter sa att de inte behövde fler Marilyn Monroe, och gällde det specifikt sången, hade de redan namn som Judy Garland, Doris Day och Julie Andrews. Min uppgift var en annan. När jag sjöng var det inte tonerna i sig som stod i centrum, utan jag själv. Fellini beskrev en gång min utstrålning som ett naturfenomen. Han menade att jag inte behövde spela en roll för att dominera ett rum; jag behövde bara finnas där. Anita tittade mot stjärnhimmeln ännu dold bortom den rosa skymningen.

Då trodde jag att han pratade om filmen. Först efteråt förstod jag vad han egentligen hade lärt mig. Han lärde mig aldrig att spela en gudinna. Han lärde mig att våga vara närvarande. Det visade sig vara betydligt viktigare.

Den egenskapen är samma verktyg som jag använder som körledare i evigheten. Jag insåg tidigt här uppe att en bra körledare inte behöver vara en skolad primadonna. Min uppgift är inte att lära dem hur man tar ett högt C, utan hur man äger sitt uttryck och sjunger med absolut ärlighet. Jag leder dem inte med pekpinnar, utan med min förmåga att samla ett rum. När jag står framför dem lyssnar de inte bara på en taktpinne; de svarar på den tyngd och den trygghet jag utstrålar. Det är därför de sjunger så rent. De låter som änglar ska göra.

På jorden hade min röst utan svårighet kunnat bära visor, romantiska ballader, jazzinfluerade nummer eller 50-talets schlagers om jag hade fått chansen. Jag hade kanske inte blivit någon stor sångerska i traditionell mening, men i evigheten, tillsammans med min egen änglakör, har jag äntligen fått den chans jag aldrig fick på jorden. Det är först nu som jag gör fullt skäl för min röst.

Först här förstod jag varför musiken alltid har följt mig, trots att den aldrig blev mitt yrke. På jorden trodde jag att en körledare framför allt skulle kunna läsa noter, slå takten och höra när någon sjöng falskt. Här upptäckte jag att det bara var en liten del av uppgiften. Anita tittade på sin kör. Till skillnad från åskådarna såg hon inte bara tolv änglar utan alla tusentals bakom dem.

En körledare leder inte röster. Hon leder människor, fortsatte hon sin monolog.

När kören består av tusentals själar från alla jordens kulturer, språk och årtusenden, finns det ingen som sjunger likt den andra. Några var professionella operasångare under sin tid på jorden, som Jenny Lind, den största av dem alla. Hon sjunger i min kör. Andra sjöng i kyrkor, tempel eller synagogor, eller var professionella sångerskor som Aretha Franklin, Whitney Houston, Janis Joplin, Amy Winehouse och Tina Turner. De har alla lämnat efter sig odödliga röster på jorden och finns nu med i min änglakör.

Ändå spelar det ingen roll vad man en gång gjorde. En kör byggs av starka personligheter som vågar stå för sina egna röster, men som också vet när de ska lyssna. Först då uppstår den harmoni som ingen människa kan skapa ensam.

Jag valdes inte att leda Änglakören därför att jag sjöng bättre än någon annan. Det finns röster i kören som får stjärnorna att pulsera av sin styrka. Jag valdes eftersom mitt jordeliv hade lärt mig något som man inte lär ut på musikhögskolor. Jag levde ett liv där människor ständigt såg min utsida, och därför tvingades jag leta efter insidan. Jag vet hur det känns att bli beundrad utan att bli förstådd, att bli betraktad utan att bli sedd. Det var nog därför jag lärde mig att se andra.

Jag tror att Fellini hade rätt, men inte av det skäl han själv trodde. Människor blev inte tysta därför att jag var vackrare än andra. De blev tysta därför att de för ett ögonblick slutade tänka på sig själva.

Det är precis vad en körledare måste åstadkomma.

När jag lyfter händerna mot galaxens mitt börjar ingen sjunga därför att jag befaller dem. De börjar eftersom de känner att det finns en plats för allas röster. Ingen behöver sjunga högre än någon annan. Ingen behöver överrösta sin granne. Ingen behöver sjunga vackrast. Det som betyder något är att varje röst hittar sin plats i harmonin. Att änglakören sjunger i samklang.

På jorden trodde jag att världen behövde fler stora röster. Här har jag lärt mig att universum framför allt har röster som klingar änglalikt tillsammans. Och kanske var det därför jag, som aldrig blev någon stor sångerska på jorden, till sist fick leda den största kören av dem alla." Hon var tvungen att avsluta sin inre betraktelse, för nu skulle konserten börja. Anita höjde den ena handen i en mjuk, upplyft gest där handflatan vändes framåt i en Abhaya Mudra den urgamla buddhistiska symbolen för trygghet, oräddhet och djup tröst. Samtidigt vilade hennes andra hand mot bröstet för att förankra hela universums känsloliv i sitt eget hjärta. Denna tvåvägsdynamik kommunicerade en absolut frid till de församlade själarna, och i samma sekund som hennes fingrar fann sin fasta position var det som om en osynlig, helig ström flöt genom vallmon. Gesten krävde inga ord; den var en universell signal som fick den mångkulturella änglakören att andas in och börja sjunga. De vita vingarna vibrerade i kvällsluften när de första, sakrala stämmorna i konsertens öppningsnummer flöt samman i en kosmisk samklang

Himmelsk hängivelse
Konsertens första nummer var just sådan musik som universum är fullt av samklang. Anita släppte loss kören i ett musikstycke av den japanske kompositören Toru Takemitsu, en pionjär inom modern klassisk musik som smälte samman traditionell västerländsk orkestermusik med japansk estetik och filosofi.

Han kallade sitt stycke för Celestial Devotion och hade tillägnat det himmelsk hängivenhet. Kören tolkade hans verk med ett omnistiskt perspektiv där alla trossystem rymmer delar av en gemensam sanning. Sångarnas olika språk samlades i en syntes av gregoriansk chant, japansk shomyosång, sufisk dhikr och indisk raga. Resultatet blev magiskt när vinden från Bornholmshavet spelade i löven på den vindpinade hagtornen som stod i backen bakom.

Körens alla änglar sjöng av hjärtats lust med en överstämma där Serafen, Israfilen och Agnin tilläts släppa loss den heliga elden, och den tibetanska dakinins röst dansade som en ljusvarelse genom den gränslösa rymden.

Applåderna lyfte sig lika högt som musiken. Den långväga publiken kom från hela universum och blandade sig med både folk som bodde i närheten och turister som råkade befinna sig på rätt plats vid rätt tid, för konserten var inte annonserad på jorden utan bara i evigheten. Alla är lika välkomna när änglarna sjunger.

Föreställ er hur det kunde varit
John Lennons "Imagine" var nästa nummer. Nästan profetiskt skildrade han i sin dröm evigheten. Allt som John ville att människorna på jorden skulle föreställa sig är evighetens vardag. Där finns varken himmel eller helvete, lättkränkta gudar och trångsynta religioner eller länder man måste döda eller dödas för. Visst har man olika åsikter; sin personlighet bär man med sig, men eftersom ingen kan dö en gång till finns inget att frukta och därför blir våldet meningslöst.

Imagine finns i ett stort antal körarrangemang, men kvällens fyrstämmiga version för kvinnor är ovanlig och blandar sopran, mezzosopraner, alt och kontraalt på ett sätt som rörde Lennon till tårar första gången han hörde änglakören under en konsert på min stjärna Kentauren.

Den gången passade jag på att intervjua John för The Universal Musical Times. Det är märkligt hur vissa episoder bränner sig fast i ens minne. Jag kunde framkalla den korta intervjun och spela upp den inom mig, som om jag såg den på Youtube. Så skedde nu och plötsligt såg och hörde jag John inom mig i ett slags fast forward. Tio minuters samtal för några år sedan var över innan publiken framför mig ens hann bli otåliga.

Jag var lite nervös. Det var min första intervju och John var en av mina musikaliska favoriter. Ett geni som aldrig fick chansen att utvecklas färdigt på jorden, något han har tagit igen bland stjärnorna. Imagine har följts av många andra låtar, men är den som publiken alltid kräver att spelas.

Jag började med att fråga John varför hans stjärna heter Imagine. Ingen särskilt originell fråga med tanke på låtens enorma popularitet och att horder av 30- och 40-talister har anlänt till evigheten.

"Namnet var självklart. Lika givet som The Beatles när The Crickets redan var upptaget, svarade han med glimten i ögat.

"Men varför just Imagine?"

Han drog handen genom håret som var lika yvigt som under värsta Beetlestiden.

"Jag trodde att jag skrev en protestsång. I hela mitt liv hade jag sett hur människor dödade varandra för flaggor, gränser, religioner och idéer. Jag förstod aldrig varför mänskligheten hade så svårt att dela samma planet."

Johns ögon sökte den lilla blå pricken som var jorden i Vintergatans ytterkant.

Det är en berättigad fråga som alla frågar sig när den har kommit till evigheten.

"Jag började därför med ett experiment."

"Ett experiment?"

"Ja. Jag bad folk som jag kände att föreställa sig en värld där något de ogillade inte längre fanns."

Han log.

"Inte därför att jag var säker på svaret."

"Utan?"

"Därför att kanske någon annan visste."

John blev tyst en stund.

Visste de det? frågade jag aningslöst.

Sure. Jag fick massor av förslag, men inte av det slaget jag hade hoppats på. Det var allt från dåligt öl till en besvärlig svärmor. En och annan tokig granne smög sig in bland saker som folk tyckte illa om eller önskade livet ur. John suckade.

Frågan var felställd alltså.

Minst sagt. Det måste ha varit årets underdrift. Jag överskattade folks proportioner. Hade jag ställt samma fråga idag hade svaren säkert blivit desamma, trots att klimatet skenar och det krigas både här och där med religiösa förtecken."

Men du hittade en ny frågeställning antar jag

"Japp. Jag insåg att det var bättre att måla upp ett färdigt scenario. Först bad jag dem föreställa sig att himmel och helvete inte längre styrde människors handlingar. Inte därför att jag ville ta ifrån någon deras tro, utan därför att jag undrade hur människor skulle leva för att göra bra saker, därför att det var bra för någon annan och inte för att de hoppades på en belöning i himlen eller fruktade att bli skickade ner i underjorden till helvetet." John fortsatte långsamt.

"Sedan bad jag dem att tänka bort alla gränser. Jag hade rest över hela världen och upptäckt att jorden själv inte visste var England slutade och Frankrike började. Det var bara människor som ritade strecken och sedan var tvungna att försvara dem."

Han log åt min förvånade min.

"Och därefter religionerna."

"Det missförstod naturligtvis många."

"Visst är det så, fast de flesta av mina vänner inte kunde påstås vara religiösa. Jag ville inte ta ifrån någon en Gud. Jag ville bara fråga hur människor skulle behandla varandra om de först såg människan och inte religionen."

Han såg på mig.

"Förstår du skillnaden?"

Jag nickade.

"Du ville ta bort alla murarna."

"Precis."

Han pekade mot kören som samlades på sluttningen och väntade på sin dirigent.

"När jag kom till evigheten framgick det att jag hade anat någonting som jag ännu inte kunde se. Bland stjärnorna finns inga gränser och ingen äger någonting annat än virtuellt. Här finns inga nationer, eftersom ingen föds på en bestämd plats. I kosmos finns inga religioner, därför att ingen längre behöver ord för att förstå det som profeters och förkunnares ord en gång försökte beskriva. Hypoteser som ofta har tillkommit för att göra en person intressant."

John skrattade.

"Det lustiga är att jag hade fel också."

"Fel?"

"Ja."

"Jag trodde att människorna var tvungna att förändra världen för att kunna leva som i min dröm."

John lät blicken svepa över de tusentals sångare som samlades för att sjunga hans Imagine.

"Nu vet jag att de först måste förändra sig själva." John slöt ögonen.

"På jorden sjunger människorna fortfarande min sång och drömmer sig bort från verkligheten." Han log stilla.

"Bland stjärnorna behöver man inte sjunga den för att drömma sig bort. Här sjunger man den, trots att allt det jag försökte beskriva finns här."

Så tonade intervjun bort och Anita lyfte långsamt sina händer.

Ingen dirigentstav behövdes. Ingen gav någon ton. Ändå visste varenda ängel exakt när musiken skulle börja.

Den steg långsamt ur tystnaden, först nästan ohörbart, som om själva vinden mindes melodin. En röst hördes som två. Två som hundra. Hundra blev tusen. Snart fyllde vad som lät som tiotusentals stämmor Hammars backar.

Eftersom låten är en tidlös fredsapell och har en relativt enkel, vacker grundmelodi, lämnar den ingen oberörd. Arrangemanget hade Anita lånat av Lennons original, med den ikoniska pianostämman som driver låten framåt ett enkelt, rullande och gungande pianotema i C-dur som känns både tröstande och vemodigt. Körens lågmälda sång är mjuk, intim och nästan viskande, vilket ger känslan av att de delar med sig av en hemlighet eller en dröm. Arrangemanget smyger sig på publiken början är naken med bara piano och sång. Efter hand byggs det på med en mjuk, tillbakahållen bas, enkla trummor och svepande, filmiska stråkar som lyfter låtens hoppfulla budskap utan att ta över. Det var en djupt rörd publik som applåderade.

Drömmarnas dröm
Nästa låt släppte fram dygdens och kraftens änglar inom kristenheten, de som stod för mirakler, nåd och hopp på jorden. Något som bara händer i Bibeln, i sagor och på film. Fler och fler ABBA-anhängare har hunnit ansluta sig till evigheten. Deras musik är alltid uppskattad på våra konserter. Och nu skulle kören sjunga deras "I Have a Dream".

Texten "I believe in angels, something good in everything I see" är den ultimata beskrivningen av dygdens änglar, vars uppgift var att skänka hopp, mirakler och gudomlig tröst till människorna mitt i vardagen. Sången är en hyllning till optimister och den sorten som drömmer sig bort från verkligheten: nyheternas upplopp, naturskatastrofer, klimatförändringar, krig och annat elände. Arrangemanget präglas av en barnkörs magiska inträde, vilket skiftar fokus från personlig reflektion till ett kollektivt budskap om hopp och änglar.

Anita höjde armarna än en gång och konsertnumret började i ett djupt, varmt lugn. Strålkastarna fokuserade på en mindre grupp ur änglakören. Musiken öppnade försiktigt med folkmusikaliska toner ett sprött, rullande bouzoukispel och en mjuk, akustisk gitarr som satte en tröstefull, nästan sakral ton i konsertlokalen. Textens inledande budskap etablerades här som en stilla, personlig reflektion. Det handlade om att bära på en inre vision, "a dream", och att ha ett mål att sträva mot, "a fantasy", som hjälpte människan att stå ut när verkligheten kändes tung.

När låten rörde sig in i nästa fas började arrangemanget andas. Fler stämmor ur vuxenkören smög in och musiken fick en tydligare riktning. Lyriken guidade lyssnaren genom mörkret; det handlade om att finna modet att ta sig genom stormen, "through the stream", och att våga ta steget över tröskeln när man mötte motgångar. Den musikaliska stämningen skiftade från att vara en sårbar berättelse till att bli en proklamation av hopp. Här vaknade drivkraften och övertygelsen om att det fanns någonting gott och vackert dolt i precis allt vi mötte, "something good".

Så skedde konsertens mest gripande och gåshudsframkallande ögonblick det magiska inträdet. In på scenen klev en grupp barnänglar, men i det här numret var de inte bara en körgrupp utan evighetens symbol för putti de eviga barnänglarna. Det var de rena själarna som av olika orsaker inte fick stanna kvar på jorden, de som aldrig fick växa upp, åldras eller uppleva vuxenlivet utan kom till evigheten alldeles för tidigt.

Detta förändrade genast numrets dynamik och träffade hjärtat med enorm kraft. Fokus flyttades från den enskilda vuxna människans bön till ett universellt, tidlöst rop från de som vakade över oss. Barnänglarnas klara, oskuldsfulla röster bar fram det centrala budskapet om att våga tro på mirakler och på en utsträckt hand i mörkret. "I believe in angels" ljöd med en helt annan klang.

När dessa puttisymboler för himmelska barnänglar mötte vuxenkören i en musikalisk dialog, flätades sorg, saknad och tröst samman. Sången förvandlades till en kollektiv, helande hymn som sträckte sig över alla jordens religioner och omfattade alla levande varelser en påminnelse om det eviga hoppet och om att de som tidigt lämnat oss fortfarande sjunger med oss.

Nu kulminerade arrangemanget i ett mäktigt och hoppfullt crescendo. De diskreta folkinstrumenten fick sällskap av svepande, filmiska stråkar och ett stadigt, bultande trumarrangemang som fyllde Hammars Backar med musikalisk kraft. Det var inte längre en stilla dröm det var en triumferande manifestation. Hela kören sjöng ut i full harmoni om att se ljust på framtiden och att sjunga sin sång i triumf. Numret avslutades med en storslagen, skimrande klang som lämnade publiken med en känsla av att mirakler faktiskt var möjliga, både i Bibeln och här i Skåne.

När de sista tonerna av ABBA:s stillsamma hymn ebbade ut och, som alltid, applåderna som aldrig ville ta slut, hängde en djup vördnad kvar över fälten. Barnänglarnas skira röster och den jordiska drömmen om hopp och utsträckta händer hade mjukat upp kvällsluften, men i evighetens arkitektur är detta bara en försmak. Musikens fokus förflyttades nu från människans sökande och längtan i mörkret till den absoluta, kosmiska sanningen. Lågmält gitarrspel och jordiska bekymmer fick ge vika för något oändligt mycket större ett skifte från trösterik fantasi till gudomlig realitet. Det var dags att möta den sista ordningen i den första himmelska sfären. Men först ville hon berätta för publiken om körens änglar.

I evigheten är alla lika men ändå olika
Anita svepte med blicken över publiken i vallmofältet. De röda blommorna hade mörknat i skymningen och såg nästan svarta ut mot den mörknande himlen. Hon stod stilla en stund innan hon började tala.

Sedan jag kom till evigheten har jag förstått att Agni, Israfil, Dakinis och Serafer inte är samma väsen. De är olika språk för samma mänskliga erfarenhet insikten att det finns ett ljus så starkt, så varmt och så vackert att människan instinktivt börjar sjunga.

Jag kände dem inte när jag levde på jorden. Jag visste knappt att de fanns. Nu står de här i kören tillsammans med oss andra. Var och en representerar generationer av människor, olika kulturer och olika sätt att försöka beskriva det som aldrig riktigt har låtit sig beskrivas.

Vad som är rätt och vad som är fel överlåter jag gärna åt miljarders miljarder tidsresenärer. Alla bär vi med oss våra erfarenheter från jorden. Men vi har också upptäckt en sak som förenar oss.

I evigheten är alla lika.

Där finns varken kungar eller undersåtar. Ingen är högre eller lägre än någon annan. Ingen är troende eller icke-troende. Där finns inga gudar eller djävlar, inget himmelrike och inget helvete. Alla sådana indelningar hörde till livet på jorden, liksom den kropp vi en gång släpade omkring på.

Här är vi bara medvetanden.

Eftersom vi kommer från tusentals språk och kulturer skulle vanliga ord aldrig räcka till. Därför talar vi inte med ord. Vi kommunicerar telepatiskt. Det vi överför är inte språket utan betydelsen bakom språket.

Tänk på ett äpple.

Ett äpple är ett äpple oavsett om man växte upp i Sverige, Kina, Egypten eller Peru. På jorden hade varje folk sitt eget ord för frukten. Här behövs inget ord alls. I samma ögonblick som någon tänker på ett äpple vet alla andra exakt vad som menas.

Lite påminner det om de gamla kinesiska skrivtecknen. Alla förstår tecknets innebörd, även om uttalet skiljer sig mellan olika språk. Betydelsen är gemensam.

Därför frågar människor ibland sig själva hur det kan finnas änglar.

Kalla dem vad ni vill. De är kommunikatörer. Deras uppgift är inte att härska eller bli tillbedda. De hjälper själar att förstå varandra. De bygger broar mellan erfarenheter som en gång verkade omöjliga att förena.

Det vackraste sättet att göra det är genom sång och musik.

Musiken är äldre än människan. Långt innan Homo sapiens fanns rytmen, vibrationerna och harmonierna. Livet sjöng redan innan någon kunde sätta ord på det.

Här, där vi normalt kommunicerar med tankar, behöver vi egentligen inga röster. Men när vi besöker världar där det finns luft och syre, som här på Hammars backar, lånar vi åter stämband och andetag.

Då sjunger vi. Inte på ett enda språk, utan på alla.

Var och en använder sitt eget tungomål, men ingen försöker överrösta någon annan. Orden flyter samman tills de inte längre går att urskilja. Kvar finns bara melodin, harmonin och känslan.

Om någon människa stod långt härifrån skulle hon inte höra svenska, arabiska, hebreiska, sanskrit, latin eller tibetanska.

Hon skulle bara höra en enda sång. Kanske är det därför människor i alla tider har anat att det finns en änglakör. De hörde aldrig orden utan harmonierna.

"Ni frågar mig ibland varför kören ser så olika ut", sade hon stilla. "Varför bär några kors, andra halvmåne, andra lotusblomma och några inga symboler alls?"

Anita log.

"Det beror på att de gjorde det medan de levde."

Hon lät blicken glida upp mot stjärnhimlen.

"Men där ute, bland stjärnorna, finns inga religioner. Där finns bara människor som en gång försökte förstå samma mysterium."

Anita pekade mot den innersta ringen i kören.

"I den kristna traditionen kallas de serafer de brinnande. De står så nära Gud att de inte längre har något annat uppdrag än att älska och sjunga."

Anita lät handen långsamt svepa vidare.

"Muslimer berättar om de allra närmaste kring Guds tron, de som lever helt uppslukade av ljuset. Bland dem finns Israfil, som en dag skall blåsa i sin basun, men som tills dess väntar i vördnad."

Sedan pekade hon mot den flammande vallmon.

"I Indien blev elden själv en bild av samma längtan. Agni är inte bara eld. Han är människans kärlek som stiger mot det gudomliga."

Anita vände sig om och log mot en ung kvinna längre bak i kören.

"Och i Tibet berättar ni om dakinis, ljusvarelser som dansar i den gränslösa rymden tills all rädsla och allt ego har brunnit bort."

Hon gjorde en paus.

"Jag vet inte vem som har rätt."

Den varma vinden drog genom vallmon.

"Kanske ingen."

Hon såg upp mot Vintergatan.

"Eller också alla."

"För när människor försöker beskriva det allra största använder de nästan alltid samma bilder."

"Ljus."

"Eld."

"Sång."

"Kärlek."

Hon vände sig mot kören.

"Orden skiljer sig åt, men inte melodin, och melodin är alla våra röster." Anita vände sig om med en gest över änglakören, som om det vore de som hade talat genom henne.

Änglar på krogen
Vi vill bryta av med ett jordnära och karaktärsfullt countrynummer. Vi rör oss inom den andra sfären, från dygderna till herradömena som skipar ordning. Vi rörde oss mot herradömena eller dominionerna, den ordning som handlar om ledarskap, organisation och att sätta gränser för de lägre leden. För att gestalta detta i en jordisk och oväntad miljö föll vårt val på Dolly Parton, Loretta Lynn och Tammy Wynettes tidlösa countryklassiker Honky Tonk Angels. Låtens text sätter ett resolut stopp för männens dubbelmoral och tar resolut kommandot över ordningen på

Tanken på kvinnliga gestalter som sätter gränser och skapar ordning i universum sträcker sig långt tillbaka i historien. Inom den fornegyptiska mytologin möter vi Maat, rättvisans och den kosmiska ordningens gudinna, som bar sanningens fjäder och vars uppgift var att se till att stjärnorna, årstiderna och människornas handlingar inte föll i kaos. På samma sätt finner vi i den nordiska traditionen valkyriorna, de bevingade sköldmörna som på Odens order styrde över slagfältens ordning och avgjorde vilka själar som var välkomna till Valhall, vikingarnas himmelrike där mjödet flödade.

För att göra denna uppkäftiga men harmoniskt rika countryballad rättvisa krävdes en vokaluppställning med tydlig karaktär. Vårt arrangemang lät tre av körens mest tonsäkra altar sjunga som en sammansvetsad front, där deras djupa stämmor flätades samman i de ikoniska countryharmonierna. När refrängen bröt ut stöttade resten av kören upp bakom dem, där kontraaltarna lade en stadig, svängig rytmbotten medan sopranernas höga stämma skar igenom kvällsluften. Det blev en fantastisk musikalisk proklamation som visade att ordning och rättvisa inte behöver vara stelt och tråkigt, utan kan bäras fram med både stolthet, skärpa och ett jävlar anamma.

Lovsång bortom dogmerna
Anita i silhuett mot den alltmer djupt rosa himlen över havet nickade långsamt. Hennes blick sökte sig bortom det ensamma trädet på kullen, rakt ut i den djupa, stjärnklara rymden. När hon presenterade nästa nummer hade hennes röst en alldeles särskild tyngd det var rösten hos någon som hade lämnat tidens begränsningar och klivit över tröskeln till det eviga.

Det var precis så det var. Homo sapiens den visa människan. Här på jorden, på platser som Östra Fäladsgatan eller i Hollywoods strålkastarljus, var vi så ofta splittrade. Vi sökte, vi tvivlade, vi gjorde misstag och vi döljde vår osäkerhet bakom masker av framgång eller vardagsbekymmer. Men i evigheten, när allt brus hade tystnat och allt oväsentligt hade skalats bort, föll bitarna på plats. Det var då människan äntligen blev fullt ut den hon var menad att vara från början. Vis.
Detta förde kören och publiken, på ett märkligt sätt, direkt till tronerna, änglarnas fundament. Musikens enorma kraft, dånande pukor och kungliga majestät speglade dessa väsen, vars främsta uppgift var att vaka över universums balans.

Om Seraferna var elden och Keruberna var insikten, så var Tronerna själva fundamentet. De symboliserar rättvisa, stabilitet och kosmisk balans den fasta grunden som universum vilar på. Och här på Hammars Backar, inför Tronernas majestätiska strupar, fann den visa människan sin sanna plats. Det var inte längre en fråga om att blint tro eller hoppas i mörkret; i evigheten transformerades den jordiska drömmen till absolut vetande och klarhet. Publiken förstod äntligen sammanhangen.

För att gestalta tronernas enorma, stabila kraft i musik lät Anita sin kör lämna de sköra viskningarna och i stället stämma upp i Georg Friedrich Händels monumentala "Hallelujakör" ur Messias.

Det var ett körstycke som inte tvekade. Det var arkitektoniskt, fast och bars fram av en osviklig domsmakt och triumf. När de rena stämmorna dånade ut över fältet, ackompanjerade av himlens osynliga pukor och basuner, sjöng de om den slutgiltiga ordningen, där allt som varit snett och orättvist på jorden till sist rätades ut. Stickorden från den latinska och engelska traditionen skar genom kvällen det handlade om den allsmäktige regenten, "Omnipotent", och det eviga herraväldet, "Reign forever". Den som intagit sin plats bland alla de andra tidsresenärerna vet att den allsmäktige inte är någon annan än evigheten, ett kollektivt tillstånd och ingen gudomlighet.

När man hörde den kraften insåg man att människan i evigheten inte förminskades inför det gudomliga. Tvärtom. Genom att slå sig ner i Tronernas närhet och förstå skapelsens sanna ordning upphöjdes hon. Det var där, i den perfekta harmonin mellan musik, rättvisa och ljus, som Homo sapiens slutligen gjorde skäl för sitt namn. Den visa människan behövde inte längre leta efter sanningen på mörka jordiska gator hon stod mitt i den i kosmos.

När den sista monumentala klangen tonade ut över kullarna, satt publiken andlös i en kort sekund. Sedan brast det lös. Det var ett jubel som matchade musikens egen urkraft, och applåderna rullade fram som åska över Hammars Backar.

Himlens härförare
Efter tronernas monumentala, arkitektoniska dån behövde publiken landa i ett djupt människoöde. Då passar makternas andliga krigföring perfekt in i Willie Nelsons dramatiska ballad. Vi blickar mot Makterna, de andliga krigarna vars uppgift är att strida mot mörka krafter och skydda människan mot hennes sårbarhet. För att gestalta denna episka kamp valde vi Willie Nelson och Ray Charles dramatiska mästerverk Seven Spanish Angels. Låtens filmiska handling om en slutgiltig strid mot en övermakt, där sju änglar till slut rycker in för att hämta hem själarna ur stridsröken, speglar perfekt makternas roll som himmelska krigare i gränslandet mellan ljus och mörker.

Denna arketyp av den stridande, skyddande ängeln som griper in när den mänskliga makten upphör är djupt förankrad i våra kulturer. I kristen och judisk tradition möter vi ärkeängeln Mikael, himlens härförare som driver ut draken och personifierar kampen mot det onda. Men vi finner samma motiv i den antika persiska zoroastrismen, där Amesha Spentas beskrivs som de sex gudomliga gnistorna, eller ljuskrigarna, som ständigt kämpar på det godas sida mot mörkrets kaos. Det är berättelsen om att människan i sin svåraste stund aldrig är helt övergiven.

Körarrangemanget byggde på en enorm känslomässig dynamik. Vår solist inledde versen med ett tungt, nästan sorgset berättartempo som fångade den ödesdigra stämningen hos det flyende paret i texten. Kören låg till en början helt tyst i bakgrunden, som ett hotfullt moln vid horisonten. Men i samma sekund som skotten brann av i texten och refrängen exploderade, brast hela kören ut i ett mäktigt, klagande crescendo. Kontraalternas djupa, vibrerande botten bar fram den tunga dramatiken, medan sopranernas stämmor skar igenom som sju klara ljusstrålar när de sjöng om de sju spanska änglarna som bar hem ryttaren och hans kvinna. Det var ett stycke fyllt av episka växlingar som lämnade publiken andlös, en påminnelse om att även i det djupaste mörker finns krafter som vakar över oss.

Tröstens änglar
Efter den monumentala triumfen lade sig jublet till slut och atmosfären förändrades på nytt. Från Tronernas kosmiska domsmakt, kungliga majestät och oåtkomliga höjder vände jag och kören åter blicken nedåt, mot jorden. Musikens fokus förflyttades från universums fasta arkitektur till den enskilda människans sårbarhet. För även om skapelsens ordning var perfekt, lämnas människan aldrig ensam i sin jordiska tillvaro. Steget togs nu till den ordning som står oss allra närmast skyddsänglarna, de personliga väktarna som har till uppgift att bära oss när våra egna ben inte orkar.

Jag sänkte händerna till brösthöjd och lät tystnaden tala. Havet under den mörknande skånska himlen stillnade i sympati med det förestående numret. När jag talade igen, var det med en mjuk, nästan omfamnande värme; en röst fylld av den villkorslösa kärleken som bara en beskyddande ängel kan ge.

Det handlar om de stunder då livet slår till med full kraft. När vardagen känns övermäktig, eller när ensamheten är så kompakt och tung att människan upplever det som att vara begravd levande mitt i bruset. Det är i dessa stunder, när alla masker har fallit och hoppet är på väg att slockna, som skyddsängeln kliver fram ur skuggorna. Denna innerliga och personliga relation till en osynlig väktare är inte unik för en enda tro den är en universell tröst som under tusentals år har tagit form i människans kultur, konst och andlighet genom tre extra, tidlösa änglagestalter ur konsten och populärkulturen.

Först mindes jag de romerska skyddsandarna, Genius, som länge vakade över mitt hus i Genzano utanför Rom. Långt innan de kristna skyddsänglarna fick sina vingar i konsten, trodde man i antiken på denna personliga, osynliga och gudomliga följeslagare som föddes med människan, formade hennes karaktär och skyddade henne från vaggan till graven.

Sedan tänkte jag på de filmiska väktarna i Vingarna av vishet (Der Himmel über Berlin). I populärkulturens och filmens värld har idén om beskyddaren förädlats till fantastiska symboler, och jag såg framför mig Wim Wenders klassiska änglar, de som tyst stod utställda på stadens takåsar för att lyssna på människornas hemliga sorger och erbjuda en osynlig hand av tröst över axeln på den som lider.

Slutligen finns där andeledarna, eller Spirit Guides, från den moderna populärspiritismen och esoteriken. Där hittar man samma trygghet i gestaltningen av andliga guider väsen som, precis som skyddsänglar, beskrivs som personliga beskyddare från andra sidan, vars enda syfte är att vägleda människans intuition och skänka oväntat ljus i stunder av totalt mörker.

För att gestalta denna personliga, villkorslösa kärlek i konsertkvällens rosa ljus lät jag kören stämma upp i en av 90-talets absolut största och mest ikoniska popballader Robbie Williams "Angels".

Numret öppnade andaktsfullt. Ett ensamt, känslosamt piano och en lågmäld stämma ur kören framhöll sångens sårbarhet. Lyriken guidade lyssnaren genom den mänskliga smärtan; det handlade om att söka helande, "healing", och att finna en tillflykt när man kände sig som mest bräcklig. Musikens stämning skiftade successivt från det smärtsamt ensamma till en mäktig proklamation av trygghet. Stickorden skar rakt igenom min publik övertygelsen om att oavsett vart livet förde oss eller hur djupt vi föll, så erbjöd dessa väsen ett absolut skydd, "protection", och en kärlek som aldrig dömde, "love".

När refrängen slutligen exploderade växte arrangemanget till ett storslaget, känslomässigt crescendo. Hela vuxenkören och de klara barnrösterna möttes i en intensiv, storslagen harmoni som bar fram sångens centrala löfte: att de aldrig skulle överge oss, "won't forsake me". Det är inte längre en poplåt för mig utan en levande, pulserande hymn till de osynliga krafter som vakar över mänskligheten.

När den sista vibrerande tonen ebbade ut i kvällsbrisen, satt publiken tyst. De var tårfyllda och djupt berörda. Sedan brast det lös. Det var ett innerligt, djupt tacksamt jubel och applåderna rullade fram likt en varm våg över Hammars Backar, fyllda av exakt samma tröst som sången precis hade skänkt oss.

Förklädd till ängel
Nu var det dags för kvällens överraskning, även om stycket som publiken skulle få höra hade drygt sjuttio år på nacken, Elvis Presleys "Devil in Disguise", hans låt om en fallen ängel. Tankarna flög tillbaka till när jag nyligen hörde Elvis sjunga just melodin på sin egen stjärna, den glödande Vega. Det fick mig att reflektera över hur djupt rotad idén om den fallna ängeln är i vårt mänskliga medvetande; den återfinns i otaliga kulturer genom historien. Vi ser det i de babyloniska myterna om Apkallu, som försköts till underjorden, och i Henoks boks berättelser om Väktarna, som föll för jordiska frestelser. Mest drabbande är ändå den kristna traditionen, där dessa varelser bokstavligen faller hela vägen från himlens ljus till helvetets mörker i underjorden.

Mest känd är ängeln Lucifer, som beskrivs ha varit den allra vackraste och starkast lysande ärkeängeln kallad "ljusbringaren" eller morgonstjärnan. Drabbad av ett gränslöst högmod ville han bli den Högstes jämlike. När Lucifer störtades ner i avgrunden förlorade han sin himmelska glans och förvandlades till Satan själv motståndaren, frestaren och mörkrets furste. Den sortens änglar finns inte i min kör, utan någon får klä ut sig till en svartvingad ängel. För att göra detta rättvisa krävdes en alldeles särskild solist, en gestalt som kunde förkroppsliga en fallen ängel och fungera som en kvinnlig Elvis, en djup och fyllig alt. I min introduktion var jag noga med att poängtera att det fanns fallna änglar av båda könen; i det här fallet var den fallna ängeln en kvinna, men kunde lika gärna ha varit en man.

Numret bar den laddade titeln Den fallna ängeln eller Satmaran, svekets och frestelsens ängel, och musikstycket var Elvis Presleys "Devil in Disguise". Det är en perfekt beskrivning av en varelse som har svikit, i det här fallet en kvinna. Hon besitter utseendet, stegen och rösten hos en himmelsk varelse, men har i slutändan gett mannen korgen och avslöjat sig som en bedragare bakom en änglalik mask. Även om låten egentligen handlar om motsatsen, använder Elvis ängelliknelsen som en stark, dramatisk kontrast när han sjunger om en flicka som på ytan är helt felfri och änglalik. Låten är genial och tidlös i sin skildring av ett bittert svek, där en ung man har blivit lurad av hennes falskhet och vackra yttre.

Stödd av kören sjunger solisten med svarta vingar om hur kvinnan både ser, går och pratar som en ängel. Sången och musiken gestaltar rytmiskt hur mannen är försvarslös när hon spelar rollen som en perfekt biblisk ängel. Hon bär de tre högsta ängelattributen: skönheten, den graciösa värdigheten i sina steg och den lena, tröstande rösten när hon talar.

Det fanns ingen som helst anledning för honom att misstänka att något var fel. Men sedan kommer chocken: ett svek helt utan förklaring, där texten plötsligt skiftar till "you cheated, and you lied". Det finns ingen logisk anledning till att hon plötsligt vänder honom ryggen, och det är just detta falskspel som gör henne till en satmara i hans ögon. Hon gav honom korgen utan förklaring och krossade hans illusioner genom att vara otrogen också. Körarrangemangets uppbyggnad förstärker denna känslomässiga klyfta genom en smart kontrast. När Elvisängeln besjunger hennes änglalika drag är musiken lugn, mjuk och harmonisk som en vaggvisa, men i samma sekund som hennes sanna natur avslöjas och den svarta ängeln sjunger "but you're the devil in disguise", exploderar låten i ett snabbt, argt och gungande rock'n'roll-tempo. Det är det ultimata pop-exemplet på hur snabbt en himmelsk varelse förvandlas till en fallen ängel när ett hjärta krossas.

Änglalik människa
Efter den dramatiska rocknroll-explosionen sänkte ett lugn sig över slänten mot det ensamma trädet och scenen. Anita lät blicken vandra över sina sångare innan hon fortsatte sin essäiska betraktelse. Nu hade turen kommit till den förklädda ängeln inte en fallen varelse från underjorden, utan en människa av kött och blod som rör sig ibland oss men upplevs som gudomlig genom sina handlingar. Numret vi skulle få höra var Eva Dahlgrens Ängeln i rummet i körens egen version.

Tanken på att himmelska väsen uppträder i mänsklig gestalt är urgammal. Inom islam möter vi Khidr, den mystiske, grönklädde vandraren som dyker upp som en vanlig människa för att vägleda och skänka visdom åt dem som har gått vilse. I antikens Grekland var idén om theoxeni djupt rotad tron på att gudarna klädde ut sig till fattiga främlingar för att pröva människors gästfrihet, där ett vänligt mottagande av en vandrare i själva verket var ett möte med det heliga. Även inom kristendomen påminner Hebreerbrevet om att många, utan att veta om det, har haft änglar som gäster, och innan kyrkomötet i Nicaea år 325 sågs Kristus av många som en människa så genuint god att han betraktades som gudomlig. Under kyrkomötet upphöjdes han till Guds son och vållade en inre strid inom kristendomen, ett mörkt kapitel som inte har något att göra med ljusets änglar.

För detta stycke behövde solisten, till skillnad från det förra numret, inte klä ut sig i några mörka attribut. Det var en annan av körens fantastiska alter som klev fram, en röst med samma djupa, varma botten som Eva Dahlgren själv, och hon kunde stolt behålla sina vita vingar.

Ängeln i rummet beskriver inte en varelse med vingar i himlen, utan en specifik, jordisk person som kliver in i ett rum och sprider sådan frid och trygghet att hon upplevs som en livslevande ängel för den som har det svårt.

Solisten såg ner en kort sekund, rörde vid halskedjan och log med ett melankoliskt leende innan hon tog de första tonerna, varsamt stöttad av körens mjuka, ordlösa stämmor som bildade en skyddande musikalisk fond i bakgrunden. Kvällens internationella version lyckades bevara samma sköra och nära känsla som Eva Dahlgrens original. Solistens djupa altröst bar fram den engelska strofen till refrängen med en enorm närvaro: "And here I am so full of reason. I have the things I need to make me whole. And I hope, I hope you know it's true. That the woman you see, is the angel inside of me..."

Kören svävade som en fjäderlätt matta under solistens stämma och lyfte fram budskapet om den inre, mänskliga gudomligheten. Även om den engelska versionen är väldigt vacker saknar den något av det svenska originalets oefterhärmliga "viskningssång" och de där små, hörbara andetagen som gjorde att den blev absolut störst i Norden. Det är i det lågmälda och nära som den sanna mänskliga ängeln uppenbarar sig. Den versionen får Anita vänta med tills Eva Dahlgren ansluter i evigheten.

Musicerande änglar
När applåderna efter Eva Dahlgrens förklädda ängel hade tonat bort, behövde vi skaka om rummet med något som utmanade körens musikaliska hantverk ett stycke med rika stämsatser, lekfullhet och ett helt hisnande lyft. Det var dags för det elfte numret under rubriken Den extatiska ängeln eller Inspirationen, som handlar om stunden då kärleken eller kreativiteten drabbar oss så hårt att det känns som om en hel änglakör har flyttat in i bröstet. Valet hade fallit på Eurythmics mästerverk There Must Be an Angel från 1985. Det är en låt som rymmer en fantastisk dramaturgi för stämsång, med sin kända textrad om att ett himmelskt väsen har tagit över ens hjärta och spelar på det som ett instrument: No one on earth could feel like this, I'm thrown and overblown with bliss...

Denna koppling mellan änglar, musik och ett tillstånd av ren extas är djupt förankrad i historien. Inom den islamiska traditionen möter vi Israfil, musikens och domedagens ärkeängel, vars röst och trumpetspel sägs ha en så outgrundlig skönhet att den kan väcka de döda till liv och fylla allt levande med helig extas. Blickar vi mot den kristna medeltiden möter vi konsthistoriens musicerande änglar som målades på kyrkväggarna med lutor, trumpeter och harpor och vars eviga lovsång ansågs hålla själva universum i harmonisk balans. Att uppleva en sådan överjordisk glädje i en mänsklig relation är att förfoga över en flik av paradiset.

Min änglakör hade skapat ett helt briljant arrangemang som verkligen lät rösterna göra hantverket. Solisten inledde med ett härligt, rytmiskt driv, där två alter och en kontraalt hakade på och byggde upp en tät, svängig harmonimatta under henne. Men det var i övergången till refrängen som magin verkligen hände. Stämmorna flätades samman i skikt, fyllda av de där små melodiska vändningarna som gör körsång så levande.

Och så kom det stora, operatiska lyftet. I samma sekund som refrängen bröt ut exploderade hela kören i ett fylligt, mångstämmigt och jublande crescendo: There must be an angel, playing with my heart! Sopranerna lyfte till svindlande höjder medan resten av kören svarade i ett tätt, gungande poparrangemang. Det mest fantastiska var ändå när vi nådde det berömda munspelssolot. Istället för ett instrument lät vi hela kören ta över partiet i en ordlös, komplex och lekfull stämexplosion av "ba-da-da"-klanger. Det var allt annat än monotont; det var en färgstark och pulserande hymn där de vita vingarna i kören kändes som om de vibrerade i takt med glädjen. Det visade att när musiken är som bäst, blir gränsen mellan det jordiska och det himmelska osynlig.

Det levande ljuset
Efter det jublande popfyrverkeriet lät jag tystnaden långsamt återta rummet, en andningspaus som fick publiken att spänna öronen inför en radikal vändning i tid och rum. Det var dags för det trettonde numret under den djupsinniga rubriken "Keruber, visdomens, den djupa kunskapens och de kosmiska vakternas ordning." Många associerar idag keruber med barockens små knubbiga, gulliga barnänglar så kallade putti men den bilden är en sen och ganska banal förvanskning. För att söka oss tillbaka till kerubernas ursprungliga, monumentala kraft föll vårt val på abbedissan Hildegard av Bingens djupt mystiska komposition från 1100-talet, O gloriosissimi lux vivens. Det är ett stycke musik som inte söker behaga, utan hyllar änglarna som intelligenta väktare av det levande ljuset och kosmos outgrundliga hemligheter.

Idén om keruber som flammande väktare och förvaltare av gudomlig visdom återfinns långt utanför den medeltida klostervärlden. I de uråldriga mesopotamiska kulturerna möter vi Lamassu de majestätiska, bevingade tjurarna med människohuvuden som vaktade kungliga palats och tempelportar, en direkt mytologisk urfader till Bibelns keruber. Inom den judiska kabbalan och mystiken beskrivs keruberna som de väsen som står närmast den kosmiska skapelseakten, varelser av rent intellekt som bär Guds tronvagn genom sfärerna och vars vingar vibrerar av universums dolda kunskap. Att träda in i deras sfär är att lämna det jordiska bruset bakom sig och möta den rena, eviga sanningen.

Min änglakör närmade sig detta medeltida mästerverk med en vördnad som krävde en helt annan vokalteknik än den i de tidigare numren. Hildegards musik är uppbyggd som monofonisk gregoriansk sång en utsträckt, fri och flödande melodi helt utan fast taktsektion. Solisten inledde frasen helt ensam och naket, med en sårbar ton som ekade som om den studsade mot kalla stenväggar i ett medeltida kloster. Men här gjorde vår körs unika sammansättning hela skillnaden.

Istället för att bara låta melodin ljuda linjärt vävde vi in en subtil, liggande bordunton i botten. Det var här som våra två alter och den sällsynta kontraalten skapade ren magi; de lade en djup, mörk och fast klangbotten som vibrerade i rummet likt en mänsklig orgelpipa. Ovanpå denna kosmiska skyddsmur kunde sopranerna fritt sväva och ornamentera de latinska orden om det levande ljuset, lux vivens. När hela kören till slut förenades i de sista, utdragna vokalerna, var det som om tid och rum upphörde att existera. Det var allt annat än en monoton mässa; det var en gripande, sakral uppenbarelse där de vita vingarna i kören stod helt stilla, som frusna i en tidlös vakt runt det heliga.

Lucia bortom jul
Efter den gripande, sakrala uppenbarelsen från Hildegard av Bingens keruber, där tid och rum för ett ögonblick tycktes upphöra, lät jag blicken vandra ut över havet. Det var dags att träda in i den tredje sfären mänsklighetens egna sändebud, de som vandrar närmast oss. Vi inledde med Furstendömen, de väsen som har till uppgift att skydda städer, nationer och kulturer. Som symbol för detta val valde vi den traditionella hymnen Santa Lucia, komponerad av Teodoro Cottrau. Lucia fungerar här som ett skyddshelgon och en ljusbringare för en hel kultur; en sång som ursprungligen hyllade en livlig stadsdel i Neapel men som, genom historiens förunderliga vägar, förvandlades till en djupt rotad svensk julsymbol, omgiven av tärnor som agerar som skyddande, sjungande änglar i mörkret.

Att tillskriva specifika städer och folk ett gudomligt beskydd är en av mänsklighetens äldsta traditioner. I det gamla Rom vördade man Genius Loci platsens ande som beskyddade allt från enskilda torg till hela stadsstater. Den judiska traditionen talar i Daniels bok om hur olika nationer har sina egna himmelska furstar som strider för dem i de osynliga sfärerna. Att en italiensk melodislinga sprakar som ett trösterikt norrsken i den skånska natten visar bara hur musiken flyttar gränser.

Änglakören närmade sig detta nummer med en skimrande, rörande enkelhet. Solisten började sjunga helt utan ackompanjemang, och hennes röst bar fram melodin med en klarhet som kändes som det första tända ljuset i ett beckmörkt rum. Successivt smög två alter in och lade en tät, varm tersstämma under henne, innan hela kören slöt upp. Vårt arrangemang lekte med den geografiska förvandlingen; kören började sjunga på italienska, mjukt och rullande, för att i övergången till nästa vers skifta till de välkända svenska orden. Med kontraalterna nynnande i bakgrunden lät sopranerna sina stämmor sväva i storslagna, fjäderlätta klangvågor. När de vita vingarna i kören sakta vajade i takt med melodin var det som om Hammars backar förvandlades till en tidlös fristad där inget mörker i världen kunde rå på det sjungande ljuset.

Grand Finale
Vi lät Mendelssohns klassiska körstycke knyta ihop konsertens transreligiösa och mänskliga budskap i ett tryggt, arkitektoniskt fulländat slutackord.

När konsertens berättelse rörde sig mot sitt sista kapitel kände jag en djup tacksamhet över den resa vi, med musikens hjälp, gjort genom stjärnorna, myterna och epokerna. Det var dags för den sista ordningen, Ärkeänglar, den kristna gudens viktigaste sändebud med de stora, officiella uppdragen. Men detta universella löfte om mäktiga, beskyddande budbärare i gränslandet mellan den högsta gudomligheten och vår jord är långt ifrån unikt för västvärlden. Idén om kosmiska väktare med storslagna uppdrag återfinns i nästan alla kulturer genom historien.

Inom zoroastrismen möter vi samma sorts krafter, Amsha Spentas, de sex ursprungliga Ameshaväsen som agerar som den högsta andens direkta sändebud och förvaltar ordningen i kosmos. I Kinas och Japans buddhistiska tradition finns de fyra himmelska kungarna, Lokapalas, vars uppdrag är att vakta världens fyra väderstreck och skydda den heliga dharman mot ondskans krafter. Oavsett om vi talar om de kristna ärkeänglarna eller Asiens bevingade väktare, är de symboler för universums fasta skyddsnät en påminnelse om att mänskligheten i sin mest utsatta stund aldrig lämnas helt vind för våg.

För att sätta punkt för denna kosmiska kväll fanns det inget mer självklart val än Felix Mendelssohns storslagna men trygga körstycke He shall give his angels charge over thee ur oratoriet Elias. Det är en komposition som inte tvekar, utan som med en romantisk fulländning beskriver detta officiella uppdrag: att på högre order skydda mänskligheten så att den inte stöter sina fötter mot stenarna.

Detta universella löfte om ett absolut, strukturerat skydd återfinns i alla de stora abrahamitiska religionerna, där ärkeänglar som Gabriel och Mikael fungerar som broar mellan det outgrundliga ljuset och vår mänskliga jord. Men av evighetens ljus, som jag ofta har reflekterat över, förstår vi att dessa sändebud i själva verket är de ultimata kommunikatörerna de som hjälper våra medvetanden att förstå varandra och bygger broar över mänsklighetens murar.

Änglakören sjöng för fulla strupar i slutnumret. Mendelssohns rika stämsatser är som gjorda för att låta en damkör blomma ut i sin fulla potential. Stycket inleddes i ett polyfoniskt flätverk där alterna och kontraaltern sjöng det första temat, djupt, varmt och bärande, innan sopranerna svarade och svingade sig upp till svindlande höjder. Det sista numret framfördes a cappella; orkestern fick vila och lät stämmorna bära sig själva. Rösterna rörde sig i skikt, flöt samman och skildrade musikaliskt hur ett nät av vingar vävs runt den människa som är trött och rädd. När hela kören till sist förenades i ett mäktigt fyrstämmigt ackord, vibrerade kvällsluften. Det var en triumferande manifestation av samklang som visade att Homo sapiens den visa människan i evigheten inte längre behöver leta efter sanningen i mörkret, utan står mitt i den, buren av musikens eviga harmonier.

EPILOG

"Kanske ni frågar mig varför kören ser så olika ut och varför några bär kors, en del halvmåne, andra lotusblomman och några inga symboler alls. Svaret är mycket enkelt. De gjorde det medan de levde på jorden, och ingen av oss har någon anledning att skämmas över den väg som förde oss till evigheten.

Varje människa föds in i en viss tid, ett visst land, en viss kultur och en viss familj. Ingen väljer sin hudfärg, lika lite som sina ögon eller sitt hår. Ingen väljer om man ska bli lång eller kort, stark eller svag. Mycket av det som människor på jorden tror är resultatet av egna beslut bestäms långt innan de själva tar sitt första andetag.

När vi lämnar jorden tar vi med oss våra erfarenheter. Kroppen stannar kvar, men allt det som kroppen hann uppleva följer med. All glädje, all sorg, varje förälskelse, misslyckanden, segrar och förluster blir en del av det medvetandet som fortsätter sin eviga resa. Därför känner vi fortfarande igen varandra, trots att vi inte längre är fysiskt bundna till den kropp vi en gång levde i.

Det är också därför en tidsresenär kan välja vilken gestalt han eller hon vill återvända i. Många människor på jorden föreställer sig att alla i evigheten skulle vilja vara unga igen, men så är det sällan. Få känner någon större längtan efter att visa upp sig som den finniga tonåringen, lika lite som de vill återvända i en kropp märkt av sjukdom och hög ålder. De flesta väljer den tidpunkt då själ och kropp stod i den vackraste balansen med varandra, då livserfarenheten hunnit mogna utan att kroppen ännu hade börjat ge upp.

Jag har själv valt att visa mig som ni ser mig här på konserten ungefär så som jag såg ut någon gång mellan trettiofem och fyrtiofem års ålder. Inte därför att jag tror att det var då jag var vackrast, även om många på jorden kanske skulle säga det, utan därför att jag först då kände att människan Anita och den kropp världen såg äntligen hade hunnit bli ett och samma. Först då hade livet lärt mig tillräckligt mycket för att jag skulle känna mig hemma i mig själv.

Så gör de flesta av oss. Några väljer en yngre gestalt, andra en mognare. Någon återvänder sådan som hon såg ut den dag hon blev mor, och en annan den dag han fullbordade sitt livsverk. Det finns inga regler och ingen dömer någon annans val, eftersom vi alla vet att det bara handlar om den form vi lånar när vi besöker en värld där kroppar fortfarande behövs. Den vi verkligen är finns inte längre i ansiktets drag eller i hudens ålder, utan i det medvetande som formas under ett helt liv.

Det är därför kören ser ut som den gör. Framför er står människor från alla kontinenter, alla årtusenden och alla civilisationer sida vid sida. Några levde när människan fortfarande byggde sina första städer. Andra lämnade jorden för bara några år sedan. Några bar en krona på huvudet. Andra var fjättrade i bojor. Några bad sina böner i kyrkor, andra i moskéer, tempel eller synagogor och många bad aldr