Efter en lång tid började jag måla igen.Jag hade glömt hur det känns att förlora sig själv i färg och former, att glömma tiden och låta känslor bli konst.

Jag hade glömt lyckan i att lägga till de sista detaljerna innan målningen var klar.

Det värsta var känslan av att känna att man blivit sämre på något som alltid kommit naturligt, som om jag vore en fågel som glömt hur man flyger.

Hur länge sedan var det jag gjorde något jag verkligen älskar? Något som är en del av mig, min passion, min talang?

Vuxenlivet kastar oss ibland rakt in i måsten och plötsligt finns det inte tid för det som verkligen betyder något.

Den här tavlan blev en del av den resan.
Jag ville fånga en känsla av lugn i naturen, en plats där tiden får sakta ner en stund och man bara får vara.