NO FEEDING OF GOLDFISH - MATA INTE GULDFISKEN
Svensk text på slutet

At first glance, the sign beside the pond at Svenstorp Castle seems quite ordinary. “Do Not Feed the Goldfish,” it politely instructs visitors. A reasonable request, one might think, since castle ponds across Europe have long been home to decorative fish and equally enthusiastic tourists carrying bags of snacks.

But the scene at Svenstorp presents a minor complication.

Leaping from the water is not a goldfish.

It is a whale.

Not a discreet, well-behaved little fish that nibbling breadcrumbs, but a full-grown humpback whale, cheerfully patterned like a harlequin and seemingly quite at home in the calm waters of a Scanian castle pond. How such a creature came to be there is a question that touches on zoology, history, cartography, gossip among eighteenth-century nobility, biblical interpretation, and perhaps even a shipment of goldfish from a nearby Lomma pet shop.

The story that follows attempts—without much confidence—to explain how one of the world’s largest marine mammals ended up performing acrobatics beside one of Skåne’s most elegant Renaissance castles. Whether the explanation proves convincing is another matter entirely. After all, good stories are rarely improved by scrutinising their seams too closely.

“The Harlequin Whale

In a quiet pond by a castle wall,
Where swans would glide, and leaves would fall,
A ripple rose one summer noon—
Not trout, nor carp, nor silver spoon.

Up leapt a whale with patchwork skin,
A laughing, leaping harlequin.
With diamond spots of red and blue
That shone like paint in morning dew.

The goldfish blinked in mild surprise,
The ducks looked up with puzzled eyes,
While lilies swayed and dragonflies
Drew curious loops across the skies.

He splashed once more with joyful grace,
A courtly bow upon his face,
As if the pond were a grand display
And he its star performer for the day.

The castle windows caught the sight,
Their glass all trembling in delight,
For seldom do such wonders dwell
Where quiet garden waters swell.

By dusk the pond grew calm again,
The swans returned, the drifting rain,
Yet whispers passed through reeds and shell:

“A harlequin whale was here as well.”
Malmö, March 2026

NO FEEDING OF GOLDFISH
A sign by the castle pond states! But anyone observing can see that what’s leaping from the water isn’t a goldfish. In fact, it isn’t a fish at all—it’s a humpback whale, which, like humans, is a mammal. This particular whale has a harlequin pattern, which is very different from the whales depicted in zoological books. Even the most imaginative illustrations, such as one of my favourites—“St. Brendan’s ship on the back of a whale, and his men praying,” from Sea Monsters on Medieval and Renaissance Maps by Chet Van Duzer, published in 1621—don’t quite match up. On the 1539 Carta Marina sea chart by Olaus Magnus, whales and other fearsome creatures also appear, and in the coloured versions, they look quite decorative. But no harlequin ones.

Yet, none of those old drawings matches the expressiveness of the Svenstorp whale. The mapmakers aimed to warn sailors about the danger of being eaten by enormous sea monsters, which sailors described in vivid detail for centuries. Perhaps it is just a coincidence that these monsters disappeared after photography was invented in the nineteenth century. Now, our imaginations have shifted to prehistoric times and dinosaurs, another era without cameras. Fortunately, someone had a camera at Svenstorp, or we might have overlooked seeing this colourful whale outside one of Skåne’s most beautiful castles.
I have not come across any mention of a whale associated with a Scanian castle, despite there being nearly eighty castles in the province. Skåne actually boasts the highest concentration of castles in Sweden. The story also does not appear in Allhems’ otherwise comprehensive Scanian book, Svenska Slott och Herresäten (Swedish Castles and Manor Houses).

The colourful book “Märkvärdigheter rörande skånska adeln” (Curiosities Concerning the Scanian Nobility) by Johan Christopher Barfod draws on his childhood among the Scanian aristocracy in the eighteenth century. It recounts many scandals and odd stories about the upper classes. The book is packed with entertaining gossip from that period, but it does not mention a whale in a castle pond. The Gyllenkrok family, who still own the castle, are mentioned several times, especially the then fideicommiss holder Fredrik Gustaf Gyllenkrok. He appears to have been well-behaved and is included for his skill in buying and selling estates to less savvy country squires. If there had been a whale at Svenstorp, then it surely would have been featured in this amusing book.

Putting up a sign that warns people not to feed the fish aims to protect the fish. Visitors might bring snacks like jelly sweets, liquorice, or potato chips during trips, and these could accidentally get into the fish food, which is harmful to the fish.

Goldfish eat a variety of things and appear content with small portions of almost anything, such as freeze-dried mosquito larvae, prawns, spinach, or chopped vegetables. Still, I’ve never heard of anyone suggesting they be given loose sweets. However, the animal jumping in the pond isn’t a goldfish at all. It’s a huge whale. It really makes you wonder how it ended up there.

When goldfish are young, they’re so tiny you can hardly see them. But a newborn humpback whale already weighs about a ton, so it wouldn’t exactly sneak into a pond without being noticed. Sometimes, though, it’s better not to question a good story. One theory I’ve heard is that the whale came with a shipment of goldfish from Zoogiganten in Lomma, and at first, it didn’t look much different from the little fish. It’s like when someone buys a puppy small enough to fit in their hand, only to see it grow into a huge Great Dane in six months.

Another, even more fanciful explanation is that someone mischievous fed the fish anabolic steroids, which the greedy whale calf ate and then grew rapidly. How it got its bright colours remains a mystery, since humpback whales are usually grey with nearly black backs. Perhaps he was just a playful whale with a sense of humour, like Harlequin from the classical commedia dell’arte. Either way, the whale looked magnificent against Svenstorp’s beautiful red brick building, its sandstone decorations, and the surrounding green park.

The castle is located a few kilometres northeast of Lund and was built in 1596 in the Danish Renaissance style. Since it is a private residence, visitors are not allowed inside. However, you can cycle or drive past to admire the castle from the road and take photographs. While you are not permitted to get close to the castle or enter the courtyard, the surrounding area is full of history. You could walk down to the pond, but the whale has not appeared for a long time. For now, enjoy the photograph instead.

Nevertheless, someone who prefers orderliness might suggest putting up a sign warning people not to get too close, just in case a whale is nearby. Even though a sixteen-ton humpback whale consumes about 1,500 kilograms of food daily, humans are not on the menu. Its diet mainly consists of krill and small fish.

Of course, unless the story in the Bible about the prophet Jonah is not true. In that story, a whale swallowed Jonah, though the text actually calls it a “great fish.” Later translations and interpretations have turned this great fish into a whale.

The story goes that God, unhappy with Jonah, sent a “great fish” to swallow him. Jonah had to stay inside the creature’s belly for three days and nights before being spat out onto dry land. Just imagine how foul it must have smelled in there. God often used creative punishments, and the sea played a significant part—like when He flooded the world, leaving only Noah, his family, and two of every animal to survive. That could be seen as a daring experiment in inbreeding.

In modern discussions, the whale in the Jonah story is often portrayed as a sperm whale or a fin whale rather than a humpback because these species have throats large enough to swallow a human. Humpbacks mainly feed on small fish and krill, and their throats are generally too narrow to swallow a person whole. However, since there is a whale in the castle pond, not everyone might be able to tell the difference between the behaviours of different whales—perhaps not even the whale itself—so it is wise to be cautious. It is better to have one too many signs than to risk another Jonah incident.

There are modern versions of the Jonah story as well. Sometimes, news spreads quickly about kayakers or divers who find themselves in a humpback whale’s mouth for a brief moment before being spat out unharmed. These stories bring Jonah’s tale back into the spotlight, even though it remains highly unlikely that a person could survive inside a whale’s stomach.

In art history, the creature is often depicted as a whale, sometimes with features of a fantasy monster, and the term “whale-fish” has been used historically. Modern viral incidents occasionally involve humpback whales, even though biologically, they are among the least likely to survive for humans.

If someone believes they see a whale with harlequin patterns in a castle pond, it’s understandable they might worry about being swallowed. In that case, putting up a warning sign makes sense.

Warning: Voracious Whale!
 

Vid första anblicken verkar skylten vid dammen vid Svenstorps slott ganska ordinär. ”Mata inte guldfisken”, uppmanar den artigt besökare. En rimlig begäran kan man tycka, eftersom slottsdammar runt om i Europa länge varit hem för prydnadsfiskar och lika entusiastiska turister med fickorna fulla av snacks.

Men scenen vid Svenstorp rymmer en liten komplikation.

Det som hoppar upp ur vattnet är ingen guldfisk.

Det är en val.

Inte en diskret liten fisk som artigt nöjer sig med brödsmulor, utan en fullvuxen knölval, glatt harlekinmönstrad och till synes helt hemmastadd i det stilla vattnet i en skånsk slottsdamm. Hur en sådan varelse hamnade där är en fråga som berör zoologi, historia, kartografi, sjuttonhundratalsskvaller bland adeln, biblisk tolkning – och möjligen även en leverans av guldfiskar från en djuraffär i närbelägna Lomma.

Berättelsen som följer försöker – utan någon större säkerhet – förklara hur ett av världens största marina däggdjur hamnade med att utföra akrobatik intill ett av Skånes elegantaste renässansslott. Huruvida förklaringen visar sig övertygande är en helt annan fråga. Goda historier blir trots allt sällan bättre av att man granskar deras sömmar alltför noggrant.

Mata inte Guldfisken! Står det på skylten vid slottsdammen. Att det inte är en guldfisk som hoppar ur dammen borde stå klart för de flesta. Det är inte ens en fisk utan en knölval och de är inga fiskar utan däggdjur liksom människan. Att den är harlekinmönstrad skiljer sig påtagligt från avbildningar i zoologisk litteratur, även så fantasifulla som en av mina favoriter ”Sankt Brendans skepp på ryggen av en val och hans män som ber”, en bild ur Sea Monsters on Medieval and Renaissance Maps av Chet Van Duzer, utgiven 1621. Även på svenskens Olaus Magnus kreativa sjökort ”Carta Marina” från 1539 syns valar och andra hiskeliga varelser i kolorerade versioner riktigt dekorativa.

Ingen av dem når emellertid upp till Svenstorpsvalens uttrycksfullhet. Dessa kartografer ville varna för att bli uppätna av gigantiska sjömonster, alla livfullt beskrivna av alla tiders sjömän. Att dessa monster dog ut efter fotokonstens inträde under artonhundratalet kan vara en tillfällighet och idag har vi vridit klockan tillbaka till urtiden och dinosaurier, en tidsepok som också saknade kameror. Att det fanns en kamera på plats i Svenstorp var en lycklig tillfällighet, annars hade vi kanske missat detta sällsynta möte med en färgrik val utanför ett av Skånes vackraste slott.

Ingenstans har jag funnit någon val omnämnas i anslutning till ett skånskt slott, även om det finns ett åttiotal Sveriges slottstätaste landskap. Inte nämns det i Allhems förlags annars omfattande skånedel av Svenska Slott och Herresäten.

Den annars synnerligen färgstarka boken om ”Märkvärdigheter rörande skånska adeln”, av Johan Christopher Barfod, grundad på hans uppväxt bland Skåneadeln under 1700-talet, berättar om många skandaler och märkvärdiga tilldragelser inom den högre societeten. Boken är roande sjuttonhundratalssladder, men tyvärr utan att nämna någon val i en slottsdamm. Släkten Gyllenkrok, som fortfarande äger slottet, finns omnämnd i boken på flera ställen genom dåvarande fideikommissarien Fredrik Gustaf Gyllenkrok. Inget uppseendeväckande fanns kring dennes person. Han tycks ha skött sig väl och hamnat i Barfords bok för att ha köpt och sålt fastigheter på ett begåvat sätt till korkade lantjunkare. Hade valen funnits på Svenstorp under denna tid, hade den tveklöst funnits med i denna annars roande läsning.

Att sätta upp en skylt med förbud mot att mata fisken görs med omsorg om fisken, inte minst med tanke på vad som kunde tänkas smygas med fiskmaten, gelehallon, lakrits och chips, för att nämna några av allt som människor på utflykt har med sig.

Guldfiskar avnjuter en varierad kost och uppskattar smått och gott av det mesta, frystorkade mygglarver, räkor, spenat och finhackade grönsaker, men ingenstans i litteraturen har jag sett att lösgodis nämns. Men nu är det ju ingen guldfisk vi ser hoppande i dammen utan en rejäl val. Man frågar sig hur den hamnade där.

Som litet yngel är en guldfisk knappt synlig, men en knölvalsunge föds levande och väger redan en ton, så den hamnar inte i en damm utan vidare. Men en god historia blir aldrig god om den syns alltför väl i sömmarna. En förklaring jag har hört är att den slank med några guldfiskar som levererades från Zoogiganten i Lomma och att valen inte skilde sig från firrarna. Tänk bara på honom som fick en gullig liten hundvalp som rymdes i handflatan men som på ett halvt år växte upp till en jättelik Grand Danois, en av hundvärldens största.

En annan förklaring, ännu mer fantasifull, är att någon okynnig har matat fiskarna med anabola steroider som den glupska valkalven har slukat och sedan exploderat i tillväxt. Hur den har fått sina glada färger är också ett mysterium, då knölvalen är grå med nästan svart rygg. Kanske var han en glad val full med hyss och känsla för komik precis som Harlekin, en av centralgestalterna i klassiska commedia dell'arte. I vilket fall gjorde sig valen fint mot Svenstorps vackert röda tegelfasad med sandstensutsmyckning och den omgivande parkens grönska.

Slottet, några kilometer nordost om Lund, är uppfört 1596 i dansk renässansstil. Det är en privatbostad och inte öppet för besök inuti. Inget hindrar att man cyklar eller kör förbi för att beskåda renässansslottet från vägen och ta bilder. Det är inte tillåtet att gå fram till själva slottet eller in på det privata gårdsområdet, men slottets yttre miljöer är historiskt intressanta. Att smyga fram till dammen är alltså tekniskt möjligt även om valen inte synts till på länge. Så passa på att njuta av bilden i stället.

Alldeles oavsett tycker sig kanske en vän av ordning att skylten borde kompletteras med en varning för människor att komma för nära på grund av risken att bli slukad av en val. Även om en sextontons knölval dagligen sätter i sig 1500 kilo mat, ingår inte människor i deras diet, som består av krill och småfisk.

Men om inte Guds ord är osanning som berättas i Bibeln om profeten Jona och hur denne slukades av en valfisk, inte specifikt benämnd knölval, utan som en "stor fisk". I senare tolkningar och översättningar har denna fisk blivit synonym med en val eller valfisk.

Texten anger att Herren, som surnat till på Jona, beordrade en "stor fisk" att sluka profeten, och stackaren tvingades vistas i djurets buk i tre dagar och tre nätter innan han spottades ut på land. Föreställ er doften av ruttnande fisk djupt därinne. Gud var uppfinningsrik i sina bestraffningar av människor och havet ingick ofta, som när vår Herre dränkte världen i Syndafloden, då bara Noa och hans familj tillsammans med två av varje art på jorden överlevde. Tala om inavel och incest.

I moderna nämns ofta stora valar som kaskeloter eller fenvalar, snarare än knölvalar, eftersom dessa har tillräckligt stora svalg. Knölvalar äter småfisk och krill, och deras svalg är generellt för smalt för att svälja en människa hel. Men ställda inför det faktum att det finns en val i slottsdammen kanske inte alla kan skilja mellan olika valars beteenden, kanske inte ens valarna själva – så försiktighet rekommenderas. Heller en skylt för mycket än en modern Jonah.

Det finns också moderna Jona-historier, virala nyheter om kanotister och dykare som hamnat i munnen på en knölval för att strax spottas ut oskadda. Dessa händelser har gett ny aktualitet åt berättelsen om Jona, men biologiskt sett är det osannolikt att en människa kan passera ner i en vals mage och överleva.

Inom konsthistoria avbildas varelsen ofta som en val, ibland med drag av fantasimonster, där termen "valfisk" har använts historiskt. Moderna virala händelser involverar ibland knölvalar, även om det biologiskt är en extremt osannolik plats att överleva i.

Tycker man sig se harlekinmönstrade valar i en slottsdamm, är det inte osannolikt att man också är rädd för att slukas av en. Så det kan vara på sin plats med en varningsskylt. Varning för glupsk val!

För några år sedan konstaterade en forskargrupp från Uppsala och York att en stor mängd spelbrickor och schackpjäser funna i gravar i östra Mellansverige var tillverkade i valben. Kemiska analyser visar att spelbrickorna uteslutande är gjorda av ben från nordkapare eller möjligtvis den närbesläktade grönlandsvalen. Resultaten tyder på att en väl utvecklad jakt på vissa specifika valarter i Skandinavien inleddes redan under 500-talet eller redan under bronsåldern i vikingatidens små öppna båtar.

Baskernas jakt på valar i Biscayabukten och försäljning av valolja på kontinenten är kända redan under 600- och 700-talen. Men när inleddes en storskalig valjakt i Skandinavien? De flesta forskare har antagit att den kan ha ett ursprung under vikingatiden, men tydliga belägg finns först under medeltiden.

Jakten på nordkapare var under historisk tid så intensiv att arten idag är en av de mest hotade, med ett bestånd på bara några hundra individer utanför Nordamerikas östkust. Detta kan alltså ses som resultatet av nära 1500 år av intensiv jakt. Och en stackare hamnade på märkliga vägar i ett slottsdamm i Skåne.