I teckningen vilar en drömmande kvinna med slutna ögon, som om hon befinner sig i gränslandet mellan det som är och det som ännu inte har formats. Hennes ansikte är stilla, men fullt av rörelse inåt. Hon lyssnar inte på världen omkring sig – hon lyssnar på sig själv.

Hennes hår flyter ut som ett mjukt moln och vilar över bergen under henne. Det är som om hennes tankar blivit till dimma, lagt sig över landskapet och långsamt smält samman med naturen. Hon är inte skild från världen – hon är en del av den. Bergen bär henne, och hon omsluter dem i sin tystnad.

På framsidan av det närmaste berget växer en skog. Träden reser sig som livets puls, rotade djupt i marken, men alltid strävande uppåt. Skogen vittnar om tillväxt, uthållighet och om det som växer i det tysta när ingen ser.

I den nedre delen av teckningen bryter solen horisonten – det är oklart om det är en soluppgång eller en solnedgång. Denna osäkerhet är medveten: det är både ett slut och en början. Fåglar flyger mot solen, över havet, som bärare av rörelse, mod och övergång. De lämnar något bakom sig och rör sig mot något nytt.

Under havet delas världen upp i fyra sektorer med stenar och vatten. Där finns tyngd och flyt, stillhet och motstånd. Det är de osynliga lager vi bär inom oss – erfarenheter, minnen, sår och styrka – som inte alltid syns på ytan men som formar allt ovanför.

Hela teckningen berättar om en inre resa: om att vila i sig själv, låta tankarna bli moln, låta rötterna växa djupt, och ändå våga röra sig mot ljuset.

—————————-
Kan beställas i diverse storlekar.
Skicka DM för mer detaljer.