I min teckning står två maskrosor i full blom – en större och en mindre. De växer nära varandra, nästan som om de andas i samma rytm. Den större lutar sig lätt framåt, inte för att skydda, utan för att visa vägen; den mindre reser sig mot ljuset med det där mjuka, modiga sättet som bara något ungt och ännu oformulerat kan göra.

De är olika i storlek men inte i betydelse. Tillsammans bär de berättelsen om arv, om utveckling, om allt som växer för att det blir sett.

Bakgrunden är indelad i sex trianglar – sex världar, sex faser, sex krafter som formar livet. Varje del är ett eget element, men tillsammans skapar de helheten som maskrosorna står i.

Jorden och stenarna visar ursprunget. Det vi föds ur, det som bär oss, det som ibland känns hårt men ändå är det som gör oss starka.
Solen är källan till allt som sträcker sig uppåt. Värmen, riktningen, livskraften som lockar varje blomma att våga öppna sig.
Det stilla vattnet med solens spegling är känslornas värld — platsen där vi ser oss själva, förvrängda eller klara, beroende på hur stilla våra inre vågor är.
Berget är prövningen, det som måste bestigas, det som lär oss tålamod och beslutsamhet. Ett monument av tid, uthållighet och tyst visdom.
Vinden är förändringen. Rörelsen som inte syns men känns, det som påminner oss om att inget levande är stilla.
Stjärnorna är hoppet, drömmarna, allt det som lyser även när mörkret faller.

Tillsammans bildar dessa sex delar ett livshjul, en karta över allt som formar oss. Och mitt i denna värld, mitt i dessa element, står de två maskrosorna — mjuka men orubbliga. De blommar inte trots elementen, utan tack vare dem.

Blommorna bär på samma sanning som vi:
att den som vågar slå rot i sin egen plats, även i jord som ser enkel ut, kan resa sig mot solen och bli något vackert.
Och att vi aldrig växer helt ensamma — någon går alltid före, någon följer alltid efter.
__________
Kan beställas i diverse storlekar.
Skicka DM för mer information.