Hon gråter.
Ett ansikte ristat i sorg och förtvivlan.
Tårarna rinner som floder, i smärtan
för grymheten i världen, i nutid och dåtid,
för de mödrar som förlorat sina söner till våldets kretslopp,
för de tidigare och pågående folkmord, för barn som svälter,
för de etniska rensningarna av urbefolkningarna,
som Onas (Selk’nam) i södra Chile,
för jorden som skövlas och brinner…

Turkosens vatten, rosans sårbarhet,
gyllene drömmar och kopparns glöd omsluter hennes ansikte.
Koppar – Chiles mineral,
en rikedom som också är ett ärr i marken,
ett ekande hjärtslag från djupet av bergen.

Och ändå, mitt i smärtan: glitter, blommor.
Skönheten som trots.
Motståndet som alltid spirar,
som om själva sorgen bär frön av liv.

La Llorona är myten som blir arketyp,
en kvinnlig gestalt som gråter för oss alla.
Hon är sorgen, men också vägran att glömma.
En röst som sjunger genom färgerna:
“De kan ta mig ifrån att älska… men att glömma, aldrig.”
_____________________

She’s crying.
A face carved in grief and despair.
Tears flow like rivers, in pain
for the cruelty of the world, past and present,
for the mothers who have lost their sons to cycles of violence,
for the genocides past and ongoing, for the starving children,
for the ethnic cleansings of Indigenous peoples,
like the Onas (Selk’nam) in southern Chile,
for the earth that is ravaged and burning…

The turquoise of water, the tenderness of rose,
golden dreams and the glow of copper embrace her face.
Copper – Chile’s mineral,
a wealth that is also a scar in the land,
an echoing heartbeat from the depth of the mountains.

And yet, in the midst of pain: glitter, flowers.
Beauty as defiance.
Resistance that always sprouts,
as if sorrow itself carried seeds of life.

La Llorona is myth becoming archetype,
a feminine figure who weeps for us all.
She is grief, but also the refusal to forget.
A voice singing through the colors:
“They may keep me from loving… but from forgetting, never.”