Text till – Gioconda Giocosa – The Mocking Lisa - Den hånfulla Lisa

Among all the world’s famous paintings, few raise as many questions as the Mona Lisa. Her smile, a mystery that has intrigued generations, has become a window onto the unexplored, a symbol of all that refuses to be explained. But if we scratch the surface, we find more than an enigma in oil: we see a mirror of our own curiosity, our own myths, our own desires.

In this essay, I approach the painting not only as a work of art but as a profound exploration of duality. Who is the woman in the chair, she who both smiles and mocks us, who sticks out her tongue and pulls up her legs as if to show more than we ought to see? Is she Lisa del Giocondo, the merchant’s wife from Florence? Is she Salai, the young apprentice and perhaps the lover? Or is she both at once—an androgynous figure breaking through the boundaries of gender, making fun of our hunger for clear-cut answers?

Here, it is not only the model who is examined, but also the artist himself. Leonardo da Vinci, the genius who never married, who lived in the shadows of rumour and accusation, who surrounded himself with young men and kept his distance from women. His life, his loves, and his gaze upon the world have all left their marks on the painting. His fascination with human anatomy and his belief in the interconnectedness of all things are reflected in the Mona Lisa's enigmatic smile and the fractured landscape of rivers and cliffs in the background, reinforcing the duality and suggesting that we see more than a single face: we see an entire cosmology.

That is why I chose to call her something else here. Not only La Gioconda—“the smiling one”—but Gioconda Giocosa, The Mocking Lisa, Den hånfulla Lisa. An image that both laughs at us and challenges us, reminding us that truth always escapes us, and that in this very elusiveness lies the eternal power of the work. It challenges our perceptions and invites us to explore beyond the surface.

Join me on a journey to explore the captivating world of Mona Lisa. This essay aims to both entertain and inform you about the bygone eras. Prepare to be educated, inspired, and entertained as we delve into the history and cultural importance of these unforgettable speculations, ensuring you come away with a wealth of knowledge.

“The Mocking Lisa

She smiles, she teases, she knows what we seek,
a whisper half-hidden, a riddle antique.
Is she Lisa, the merchant’s respectable bride,
or Salai, the devil who laughed at her side?

Two worlds in the background, dissonant, split—
soft hills on the left, rugged cliffs that won’t fit.
Two genders, two faces, entwined in her skin,
a portrait, a secret, a mask she’s within.

Leonardo the master, who painted, revised,
who carried her always, obsessed, mesmerised.
No women beside him, just rumours and men,
his “little devil” returning again.

She sticks out her tongue, she lifts her knees,
mocking the critics with infinite ease.
A smile that escapes us, forever half-seen,
the joke of the ages, the laugh in between.

So call her Giocosa, the playful, the sly,
the Mocking Lisa, who winks as we try.
Five hundred years later, she still has her fun—
The riddle continues, the game is never done.”
Malmö. August 2025

Gioconda Giocosa – The Mocking Lisa

Chapter I. The Madonna Who Sticks Out Her Tongue, a figure that boldly defies the traditional portrayal of the Madonna, invites us to question and reinterpret.

She sits, Madonna-like, in an antique armchair, her smile seeming to hide an ancient secret. However, the scene is not sacred in any religious sense—just as we expect to encounter the classical enigma, something entirely unexpected happens. She sticks out her tongue. She pulls up her legs, almost revealing everything—not in a pornographic way but with a bold naturalness. It is a gesture that defies all conventions, a movement that breaks the reverence surrounding her iconic figure.

Suddenly, she is no longer a serene Madonna but a challenger, a playful and mocking creature who toys with us and with the entire history of art. Why does she sit like this? Why this mixture of saint and jester, of propriety and audacity? Perhaps it is because she wants to tell us that the truth does not belong to us. That all the rumours, theories, and myths surrounding her and Leonardo flourish best in the shadows, where they can grow unchecked. She challenges us to unravel her mystery.

Yet her pose presents another mystery. Is she truly a woman? Is she Lisa Gherardini del Giocondo, the respectable merchant’s wife whom Leonardo is said to have painted? Or is she both—a woman and a man in one form, an androgynous creation where features of Lisa and Salai blend? If so, much is clarified: the sphinx-like gaze, the smile that is both tender and ironical, the sense that we are viewing two faces as one.

Perhaps the model is mocking all the speculations that have accumulated around her identity and the artist’s through the ages. She is a reflection of all our hopes and longings. She might be a woman, a man, or both simultaneously. An androgynous icon, a blend of Lisa del Giocondo and Salai, the talented apprentice. That would clarify much.

Her sticking out her tongue and drawing up her legs then becomes not just provocation, but a secret language. A code that says: “Speculate all you wish, but I belong to no category, no truth, no simple answer.” She sits in her chair and challenges us: an icon that both reveals and withholds, that plays with our hunger for clarity.

Chapter II. The Women Who Never Existed

One question has always lingered about Leonardo: which women were part of his life? Who did he love, share his bed with, or serve as his muse? The answer is as remarkable as it is revealing—none. No credible sources link him romantically or sexually to any woman. This mystery, this void in his personal life, adds an extra layer of intrigue to his already enigmatic persona, inviting us to delve deeper into his life and motivations.

That has not stopped posterity from speculating, sometimes almost desperately. In every woman who crossed his path, people have wanted to see a secret lover, a lost romance, a hidden story that would make him more understandable to us. But the truth remains elusive—no mistress, no secret wife, no fleeting affairs. The lack of romantic entanglements in Leonardo's life only deepens the mystery surrounding him, casting a heavy shadow on his personal life, making the readers feel the weight of this absence.

Isabella d’Este, the Marchioness of Mantua, is one such figure. Leonardo sketched her portrait and kept in contact with her, but all evidence indicates the relationship was purely professional. Cecilia Gallerani, known as The Lady with the Ermine, is another. She belonged to Ludovico Sforza, not to Leonardo. Even his own mother, Caterina, has become part of speculation. Freud proposed that Leonardo’s emotional life was so deeply connected to his mother’s image that it shaped his ability to relate to women in adulthood.

Yet when we search the sources, we find nothing. No mistress, no secret wife, no fleeting affairs. While other contemporary artists left behind traces of love stories and scandals, Leonardo’s life remains strangely silent on that front. And this silence becomes eloquent in itself, inviting us to consider the reasons why, making the readers feel the weight of this absence.

Perhaps keeping his distance from women was a way to avoid the expectations of his era. In a culture where every man of standing was expected to marry and continue the family line, Leonardo chose to stand apart. He lived instead with his male pupils, Salai and Melzi, who became his companions, his treasures, and perhaps his lovers.

And yet: through the centuries, efforts to “normalise” him have persisted, inserting women where no evidence exists. It is as if we cannot accept the image of the genius who distanced himself from the heterosexual pattern. But the sources are relentless. Leonardo was unique in his way of life. The woman we seek in his biography does not exist, underscoring the uniqueness of his character.

Chapter III. The Patron and the Impossible Model

The legend of the Mona Lisa, or La Gioconda, is as enigmatic as her smile. What we truly know is based on sources from the sixteenth century and later archival discoveries. Giorgio Vasari, Leonardo’s first biographer, wrote that the model was Lisa Gherardini del Giocondo, wife of the silk merchant Francesco del Giocondo. This identity is significant as it places the subject as a woman of the middle class, not a duchess or courtesan, who, through this commission, achieved immortality. Thus, the name La Gioconda—the smiling one, but also “Madame Giocondo.”

It appears straightforward: a respectable merchant’s wife, not a duchess or courtesan—simply a woman of the middle class who, through this commission, achieved immortality. But nothing with Leonardo is ever simple.

He began painting her around 1503, but the work was never truly completed. Instead, he carried it with him, first from Florence to Milan and then to France, where he passed away in 1519. His choice to retain the painting rather than present it to the patron has sparked endless speculation.

Some argue that he was never content, that he kept painting and tweaking it for his entire life. Others maintain he saw it as his masterpiece, a workshop for his theories of sfumato—the soft, smoky technique that blurs contours and allows light to blend into shadow. And a third, perhaps more intense interpretation, suggests that the model came to represent something else for him, transforming from a portrait into a symbol.

Here arises the question: was the Mona Lisa really only Lisa? Or did she become something else under Leonardo’s hand — a bearer of his visions, his dreams, his innermost secrets? Perhaps that is why he never relinquished the painting: it had ceased to be the patron’s possession and had become his own mystery.

Chapter IV. The Enigmatic Smile

Everything in the painting revolves around the smile; it is the very core of the mystery. So small, so subtle, almost unseen, and yet it has become the most iconic expression in the world. What is she saying to us, this Lisa—or Salai—or both simultaneously?

Some believe it is an optical illusion. Leonardo painted the mouth with such subtlety that the expression shifts depending on where the viewer concentrates. Look directly at the lips, and she appears almost neutral. Let your gaze stray to the side, and a smile emerges. She smiles—but only occasionally, and never completely. This interpretation suggests that the smile is not a fixed expression, but one that changes depending on the viewer's perspective, adding to the painting's enigmatic nature.

Others interpret it as psychological. The smile is not a permanent expression, but a fluctuation between joy and melancholy, as if she carried both feelings simultaneously. Perhaps that is why it feels so human— we understand what it is to laugh and mourn in the same breath.

And then there are the mythological interpretations that she is a maternal figure—timeless and fertile. That she embodies nature itself, the earth smiling upon humanity. Or—more daring—that she is Leonardo himself, in feminised guise, a self-portrait concealed as a woman.

The enigmatic smile has inspired legends. For centuries, the painting hung in the collections of French kings, remaining relatively unnoticed. It was only in the nineteenth century that she became an icon, as Romanticism began to seek the obscure and exotic. The movement's fascination with mystery and the unknown likely contributed to the painting's newfound fame. Freud viewed her smile as a reflection of Leonardo’s memories of his mother. When she was stolen from the Louvre in 1911, the mystery became a global phenomenon.

With today’s technological tools, we know that Leonardo repainted and adjusted the face multiple times. The smile is therefore not the result of a single gesture, but of a series of attempts: an experiment, a culmination of all his thoughts on the human face.

That is why we can never fully grasp it. The smile shifts, changes, and eludes us. It embodies joy and sorrow, man and woman, mask and truth—a smile that belongs to no one but the mystery itself.

Chapter V. Salai – “the Little Devil”

But there, at the heart of the mystery, lies another story. It concerns a boy who joined Leonardo’s household as a ten-year-old in 1490. His name was Gian Giacomo Caprotti, but he soon earned the nickname Salai—“the little devil.” Contemporary sources describe him as handsome, unruly, prone to theft, and yet essential to the master. He stayed for more than twenty years.

Salai's role in Leonardo's life is a subject of much debate among art historians. Many believe that he was more than just an assistant, but rather a confidant, pupil, and possibly even a lover of Leonardo. The drawings and paintings attributed to him often depict soft, feminised features, leading to speculation about the nature of their relationship.

And here emerges one of the most intriguing theories: that the Mona Lisa is, in fact, Salai. Or at least a fusion of Lisa Gherardini and Salai, where female and male features blend into a face that is both timeless and androgynous. Some scholars point to the similarities in jawline, the shape of the nose, and the enigmatic smile. Leonardo certainly used him as a model in other works, such as John the Baptist and Bacchus. Why not here as well?

If the theory is correct, the painting is more than just a portrait. It becomes a secret love letter, an image in which the artist hid his passion. Perhaps this is why Leonardo never handed the work to the patron. It did not belong to Francesco del Giocondo. It belonged to him—and maybe to Salai.

Sceptics contend that the archival evidence for Lisa Gherardini is clear and convincing. Identifying her as the model seems the most secure option. However, art history does not rely on certainty but on ambiguity. It is precisely the tension between document and interpretation, between fact and fantasy, that has made the Mona Lisa an eternal canvas for projection.

Perhaps this is why her gaze feels so doubled: she is both a Florentine merchant’s wife and a young, alluring boy. She is Lisa and Salai, woman and man, Madonna and devil. And it is precisely this duality that renders the painting endlessly fascinating, keeping scholars and art enthusiasts engaged in its mysteries.

Chapter VI. Leonardo and the Shadows of Love

Was Leonardo da Vinci homosexual, bisexual, or something else, something that our modern labels cannot fully capture? The question has intrigued historians and psychologists for centuries, but there is no definitive answer. What exists are traces, hints, and the silence that shrouds his most private life, inviting us to delve deeper into the mystery.

In 1476, at the age of twenty-four, he and three other young men were accused of sodomy with a boy named Jacopo Saltarelli, a well-known young prostitute in Florence. The charge was serious; the penalty could have been death. However, the evidence was insufficient, and the case was dismissed. Nonetheless, the incident left a mark on the archives and has influenced his reputation ever since.

Leonardo never married. He is never mentioned in connection with women, not even in gossip or casual anecdotes. Instead, he lived close to his male pupils. Salai, “the little devil,” was with him for more than two decades. Francesco Melzi, another pupil, became his heir and looked after his manuscripts after his death. In letters between them, one perceives tenderness and affection.

Florence, at the time, was a place where homosexual acts were both widespread and perilous. Throughout Europe, the term “Florentine” became a symbol for sodomy. There existed a culture in which men tested relationships with one another, but also a legal system that could punish severely. Leonardo lived exactly within this climate, where desire and danger walked closely together.

Today, scholars hesitate over how to describe him. Some label him homosexual, as no evidence of women exists, and his life appears focused on men. Others describe him as bisexual, to keep open what we cannot know. A third view is to avoid modern labels altogether and speak instead of a man whose life was influenced by homoerotic relationships and bonds of affection.

The conclusion remains clear: Leonardo was close to men, never with women. His sexuality was shrouded in the same shadows as his art. What we can say is that he moved through the twilight of love, where passion existed but openness was not achievable.

Chapter VII. The Background – Between Two Worlds

It is simple to focus on the face, on the renowned smile, but much of the mystery also lies in the background. There, behind her, lies the painting's code, a visual counterpoint that cannot be ignored.

On the left, we observe a gentle, green landscape. A winding road ascends the hills, a river meanders through the valley, and everything is bathed in soft light. On the right, however, rise cliffs, barren and striking, as if nature had suddenly shifted into a different tone. The two worlds never fully converge in the middle; the horizons are offset, discordant.

Leonardo also positioned the horizon unusually high. This makes the Mona Lisa appear monumental, almost larger than life. Simultaneously, rivers and bridges guide the eye further into the distance, towards a distant beyond, as if her still face were the gateway to an infinite world.

What does it mean? For some, it is a hymn to the eternity of nature—a reminder that humanity is merely a fragment of a greater cosmos. For others, it symbolises life’s duality: order and chaos, civilisation and wilderness, masculine and feminine. Leonardo, who enjoyed studying geology, erosion, and earth strata, may also have created a scientific fantasy—a landscape where actual observations merge with visions.

But perhaps it is primarily a psychological mirror. Many art historians contend that the restless, fractured background reflects the model’s inner world. That it is her soul we observe, both cracked and whole at once. The still gaze becomes all the more intense because it contrasts with the tumult of nature.

Through his sfumato technique, Leonardo managed to blend figure and background seamlessly. The Mona Lisa does not sit against the landscape; she emerges from it. She embodies both nature and humanity, both an honest individual and a cosmic symbol.

The background is therefore not just decoration. It is part of the enigma, an extension of the smile, an echo of everything that makes the painting more than just a portrait.

Chapter VIII. The Code of Duality

It is in the captivating interplay between the enigmatic face and the evocative landscape that the painting reaches its zenith. The background, a mirror of the enigma itself, is the Mona Lisa: a woman, a man, or a fusion of both? Two landscapes, two horizons, two worlds entwined in a singular form, beckoning us to unravel their mystery.

The two horizons, which never truly meet, evoke a sense of fracture. To the left, a gentle, fertile landscape; to the right, a stark, rocky terrain. Two worlds, two temperaments, two genders? If Leonardo indeed painted Lisa del Giocondo but also incorporated features of Salai, the background underscores this duality. She becomes the one who embodies both the feminine and the masculine, the one who unites opposites in her gaze.

Leonardo repeatedly explored the androgynous. John the Baptist in the Louvre, with his sphinx-like smile and gentle features, embodies both boy and girl. Bacchus, the god of wine, straddles genders, displaying physical strength alongside feminine facial traits. Even certain depictions of Christ appear to transcend boundaries. He did not view gender as a rigid line but as a spectrum, as a whole.

The Mona Lisa can therefore be understood not just as a portrait, but as an idea. A philosophical experiment in painted form: the human being as a whole, made up of both feminine and masculine qualities, of strength and gentleness, of earth and heaven.

And the background turns into an unconscious code. Bridges and rivers can be seen as passages—between worlds, between identities, between genders. The infinite perspective reveals that the model is never fully contained; her face extends beyond the frame, reaching towards horizons we cannot access. The conflicting meeting of the two landscapes reminds us that the face also holds two voices within it: a smile that is both tender and ironic, a gaze that is both male and female.

Thus, the entire painting becomes a map of duality. She is not only Lisa, not only Salai, not only a woman or a man. She is both, and therefore she evades us. She becomes an image of what Leonardo himself appears to have aimed for: a human being who embodies the whole, where opposites do not negate each other but meet beyond the boundaries of gender.

Chapter IX. The Mocking Lisa

Amidst all this—the smile, the landscape, the duality—emerges a new name. She is no longer just La Gioconda, “the smiling one.” She becomes Gioconda Giocosa—the playful, the mocking. The name echoes like Italian opera, where the seriousness of tradition is transformed into irony.

In English, she becomes ‘The Mocking Lisa’—a wordplay that takes the familiar and twists it half a turn, until we suddenly see her anew. And in Swedish, she becomes at her sharpest: ‘Den hånfulla Lisa’. Within that phrase lies both lightness and defiance, laughter and contempt.

She is the one who sticks out her tongue, pulls up her legs, and reveals almost everything; she breaks through reverence and ridicules our attempts to pin her down with theories. No longer is she the passive muse waiting to be decoded. She is a woman—or a man—or both—laughing at the viewer, at art history, and at the countless psychologists, historians, and critics who for five hundred years have tried to make her understandable.

Perhaps this is precisely what Leonardo intended. A painting that defies singular identity, that constantly eludes us, that persistently teases. Here, the smile transforms into a tongue, the tongue into a wink, and the wink into an act of defiance.

Ultimately, all that remains is this: she laughs at us. She knows something we will never discover. That's why we can never stop watching her — each time we believe we've finally understood, she flicks out her tongue once again.

Epilogue

Gioconda Giocosa – The Mocking Lisa is more than just a painting. She is a mirror to our own inquiries: about gender, desire, identity, art, and power. She is Lisa del Giocondo, the esteemed merchant’s wife from Florence. She is Salai, the captivating, rebellious apprentice. She is Leonardo himself, veiled in an androgynous form. And she embodies all our interpretations, all our endeavours to define what resists categorisation.

When she—or he—sticks out the tongue at us, it serves as a reminder: we will never fully grasp the entire truth. We can layer on theory, archival evidence, psychological analyses, and mythological speculation. Yet, a gap— a shadow—will always remain beyond our reach. Perhaps it is precisely for this reason that we keep searching. Each time we think we are close, she shifts slightly, alters her expression, and mocks our gaze.

She is the smile that cannot be captured. She is the background that supports two worlds, never fully reconciled. She is the code between woman and man, between fact and fantasy, between the sacred and the mocking.

And perhaps this is what makes her immortal: that she is always both icon and parody, both Madonna and jester. That five hundred years later, she still has the power to make us hesitate, smile, and finally surrender our attempts to understand.

Gioconda Giocosa – The Mocking Lisa - Den hånfulla Lisa—she is not just a painting. She embodies the very essence of the riddle, an everlasting dance between appearance and truth. A performance in which she always comes out on top.

 

Bland världens alla målningar finns det få som väcker lika många frågor som Mona Lisa. Hennes leende har blivit ett fönster mot det outforskade, en symbol för allt det som inte låter sig förklaras. Men om vi skrapar på ytan finner vi något mer än en gåta i olja: vi finner en spegel för vår egen nyfikenhet, våra egna myter, våra egna begär.

I denna essä närmar jag mig tavlan inte bara som ett konstverk utan som en berättelse om dubbelhet. Vem är kvinnan i stolen, hon som både ler och driver med oss, som räcker ut tungan och drar upp benen som för att visa mer än vi borde se? Är hon Lisa del Giocondo, borgarhustrun från Florens? Är hon Salai, den unge lärjungen och kanske älskaren? Eller är hon båda på samma gång – en androgyn figur som spränger könets gränser och gör narr av vår hunger efter tydliga svar?

Här undersöks inte bara modellen, utan också konstnären. Leonardo da Vinci, geniet som aldrig gifte sig, som levde i skuggorna av rykten och anklagelser, som omgav sig med unga män och undvek kvinnorna. Hans liv, hans kärlek, hans blick på världen har alla lämnat spår i målningen. Och bakgrunden – det splittrade landskapet av floder och klippor – förstärker dubbelheten och antyder att vi ser mer än ett ansikte: vi ser en hel kosmologi.

Det är därför jag här väljer att kalla henne något annat. Inte bara La Gioconda – ”den leende” – utan Gioconda Giocosa, The Mocking Lisa, Den hånfulla Lisa. En bild som både skratta åt oss och utmanar oss, som påminner om att sanningen alltid undflyr oss, och att just i denna undflykt bor konstverkets eviga kraft

Gioconda Giocosa – The Mocking Lisa
Den hånfulla Lisa

Kapitel I. Madonnan som räcker ut tungan

Hon sitter madonnalik i en antik karmstol, med ett leende som tycks bära på en uråldrig hemlighet. Men scenen är inte helig i någon kyrklig mening – för just när vi tror oss möta det klassiskt gåtfulla, sker något oväntat. Hon räcker ut tungan. Hon drar upp benen mot sig och visar nästan allting, inte på ett pornografiskt sätt, utan med en trotsig självklarhet. Det är en gest som bryter med alla konventioner, en rörelse som punkterar den vördnad som byggts kring hennes ikoniska gestalt.

Plötsligt är hon inte längre en stillsam Madonna, utan en utmanare, en lekfull och hånfull varelse som driver med oss och med hela konsthistorien. Varför sitter hon så? Varför denna blandning av helgon och gycklare, av anständighet och fräckhet? Kanske är det för att hon vill tala om för oss att sanningen inte tillhör oss. Att alla rykten, teorier och myter runt henne och Leonardo mår bäst i skuggorna, där de kan växa vilt.

Men hennes pose rymmer också en annan gåta. Är hon verkligen en kvinna? Är hon Lisa Gherardini del Giocondo, den respektabla borgarfrun som Leonardo enligt traditionen målade av? Eller är hon både och – en kvinna och en man i samma kropp, en androgyn skapelse, där drag från Lisa och drag från Salai smält samman? Om så är fallet, förklaras mycket: den sfinxiska blicken, det leende som är både ömt och ironiskt, den känsla vi får av att se två ansikten i ett.

Kanske driver modellen med alla de spekulationer som genom seklerna vuxit runt hennes identitet och konstnärens. Hon är en projektion av alla våra drömmar och begär. Hon kan vara kvinna, man – eller båda på samma gång. En hermafroditisk ikon, en sammansmältning av Lisa del Giocondo och Salai, den vackre lärjungen. Det skulle förklara mycket.

Att hon räcker ut tungan och drar upp benen blir då inte bara provokation, utan ett hemligt språk. En kod som säger: ”Ni kan spekulera bäst ni vill, men jag tillhör ingen kategori, ingen sanning, inget enkelt svar.” Hon sitter i sin stol och utmanar oss: en ikon som både ger och undandrar, som driver med vår hunger efter klarhet.

Kapitel II. Kvinnorna som aldrig fanns

En fråga har alltid hängt över Leonardo: vilka kvinnor fanns i hans liv? Vem älskade han, vem delade hans säng, vem var hans musa? Svaret är lika slående som det är talande – inga. Det finns inga tillförlitliga källor som förbinder honom med en kvinna i romantisk eller sexuell bemärkelse.

Det har inte hindrat eftervärlden från att spekulera, ibland nästan desperat. I varje kvinna som passerade hans väg har man velat se en hemlig älskarinna, en förlorad kärlek, en dold historia som skulle göra honom mer begriplig för oss.

Isabella d’Este, markisinnan av Mantua, är en sådan gestalt. Leonardo tecknade hennes porträtt och hade kontakt med henne, men allt pekar på att relationen var strikt professionell. Cecilia Gallerani, känd som Damen med hermelinen, var en annan. Hon tillhörde Ludovico Sforza, inte Leonardo. Till och med hans egen mor, Katarina, har dragits in i spekulationerna. Freud menade att Leonardos känsloliv var så starkt knutet till moderns gestalt att det påverkade hans förmåga att relatera till kvinnor i vuxen ålder.

Men när vi letar i källorna finner vi ingenting. Ingen älskarinna, ingen hemlig fru, inga sporadiska affärer. Medan andra samtida konstnärer efterlämnade spår av kärlek och skandaler, är Leonardos liv märkligt tyst på den punkten. Och just denna tystnad blir talande.

Kanske var avståndet till kvinnor ett sätt att undgå samtidens förväntningar. I en kultur där varje man av rang förväntades gifta sig och trygga släktens fortlevnad, valde Leonardo att stå vid sidan. Han levde istället nära sina manliga lärjungar, Salai och Melzi, som blev hans sällskap, hans ögonstenar, kanske hans älskare.

Och ändå: genom seklerna har man fortsatt försöka ”normalisera” honom, fortsatt projicera in kvinnor där inga spår finns. Det är som om vi inte kan acceptera bilden av geniet som en man som vände sig bort från det heterosexuella mönstret. Men källorna är obevekliga. Leonardo var ensam i sitt slags liv. Den kvinna vi söker i hans biografi finns inte.

Kapitel III. Beställaren och den omöjliga modellen

Legenden om Mona Lisa, eller La Gioconda, är lika gåtfull som hennes leende. Det vi faktiskt vet bygger på källor från 1500-talet och senare arkivfynd. Giorgio Vasari, konstnärens första biograf, berättade att modellen var Lisa Gherardini del Giocondo, hustru till sidenhandlaren Francesco del Giocondo. Därav namnet La Gioconda – den leende, men också ”fru Giocondo”.

Det låter enkelt: en respektabel borgarhustru, ingen furstinna, ingen kurtisan. Bara en kvinna av medelstånd som genom beställningen blev odödlig. Men ingenting hos Leonardo är enkelt.

Han började måla henne omkring 1503, men tavlan blev aldrig riktigt färdig. Istället bar han den med sig, först från Florens till Milano och sedan till Frankrike, där han dog 1519. Att han behöll målningen själv, i stället för att leverera den till beställaren, har gett upphov till ändlösa spekulationer.

Vissa menar att han aldrig var nöjd, att han fortsatte måla och justera så länge han levde. Andra hävdar att han såg verket som sitt mästerstycke, en verkstad för sina teorier om sfumato, den mjuka skuggteknik som löser upp konturer och låter ljuset smälta in i skuggorna. Och en tredje tolkning – kanske den mest laddade – antyder att modellen fick en annan betydelse för honom, att hon förvandlades från porträtt till symbol.

Här uppstår frågan: var Mona Lisa verkligen bara Lisa? Eller blev hon något annat under Leonardos hand – en bärare av hans visioner, hans drömmar, hans innersta hemligheter? Kanske är det därför han aldrig överlämnade tavlan: den hade slutat vara beställarens ägodel och blivit hans eget mysterium.

Kapitel IV. Det gåtfulla leendet

Allt i målningen cirklar kring leendet och är navet i gåtan. Det är så litet, så diskret, nästan antytt och har ändå det blivit världens mest kända ansiktsuttryck. Vad är det hon säger oss, den där Lisa – eller Salai – eller båda på samma gång?

En del menar att det är en optisk illusion. Leonardo målade munnen med en sådan dimmig precision att uttrycket förändras beroende på var betraktaren fäster blicken. Tittar vi rakt på läpparna ser hon nästan neutral ut. Låter vi blicken glida åt sidan växer ett leende fram. Hon ler – men bara ibland, och aldrig helt.

Andra har tolkat det psykologiskt. Leendet är inte ett fast uttryck, utan en rörelse mellan glädje och melankoli, som om hon bar båda känslorna samtidigt. Det är kanske därför det känns så mänskligt – vi vet själva hur det är att skratta och sörja i samma andetag.

Och sedan finns de mytologiska tolkningarna. Att hon är en modersgestalt, tidlös och fruktsam. Att hon är själva naturen, jordens leende till människan. Eller – mer vågat – att hon är Leonardo själv, i feminiserad skepnad, ett självporträtt förklätt till kvinna.

Det gåtfulla leendet har gött legenderna. I århundraden hängde tavlan i de franska kungarnas samlingar, relativt obemärkt. Först på 1800-talet blev hon en ikon, när romantiken började söka det dunkla och exotiska. Freud tolkade hennes leende som en spegling av Leonardos minnen av modern. Och när hon stals från Louvren 1911 blev gåtan global.

Med dagens tekniska hjälpmedel vet vi att Leonardo målade om och justerade ansiktet flera gånger. Leendet är alltså inte resultatet av en enda gest, utan av en lång serie försök. Ett experiment, ett destillat av alla hans tankar om människans ansikte.

Det är därför vi aldrig blir klara med det. Smilet förändras, förskjuts, undflyr oss. Det är både glädje och sorg, både man och kvinna, både mask och sanning. Ett leende som inte tillhör någon annan än själva gåtan.

Kapitel V. Salai – ”lille djävulen”

Men där, mitt i gåtans hjärta, finns en annan berättelse. Den handlar om en pojke som kom in i Leonardos hushåll som tioåring år 1490. Hans namn var Gian Giacomo Caprotti, men han fick snart öknamnet Salai – ”lille djävulen”. Samtida källor beskriver honom som vacker, bångstyrig, stöldbenägen och ändå oumbärlig för mästaren. Han stannade i över tjugo år.

Många konsthistoriker är övertygade om att Salai var mer än bara assistent. Han blev Leonardos förtrogne, hans elev, kanske också hans älskare. De teckningar och målningar som tillskrivs honom visar ofta samma mjuka, feminiserade drag: lockigt hår, fylliga läppar, den där ironiska blicken som balanserar mellan pojke och kvinna.

Och här kommer en av de mest laddade teorierna in: att Mona Lisa i själva verket är Salai. Eller åtminstone en syntes av Lisa Gherardini och Salai, där kvinnliga och manliga drag smälts samman i ett ansikte som blir tidlöst och androgyn. Några forskare pekar på likheten i käklinjen, näsans form, det tvetydiga leendet. Leonardo använde honom bevisligen som modell i andra verk, bland annat i Johannes Döparen och Bacchus. Varför inte också här?

Om teorin stämmer, är tavlan mer än ett porträtt. Den blir ett hemligt kärleksbrev, en bild där konstnären gömt sin passion. Kanske är det därför Leonardo aldrig överlämnade målningen till beställaren. Den tillhörde inte Francesco del Giocondo. Den tillhörde honom själv, och kanske Salai.

Skeptiker invänder att arkivfynden om Lisa Gherardini är klara och tydliga. Att identifiera henne som modellen är det säkra valet. Men konsthistorien lever inte av säkerhet, utan av tvetydighet. Och just spänningen mellan dokument och tolkning, mellan fakta och fantasi, är vad som gjort Mona Lisa till en evig projektionsyta.

Kanske är det därför hennes blick känns så dubbel: hon är både en florentinsk borgarfru och en ung, förförisk pojke. Hon är Lisa och Salai, kvinna och man, Madonna och djävul. Och det är just denna dubbelhet som gör målningen outtömlig.

Kapitel VI. Leonardo och kärlekens skuggor

Var Leonardo da Vinci homosexuell, bisexuell – eller något annat, något som våra moderna etiketter inte riktigt förmår fånga? Frågan har sysselsatt både historiker och psykologer i århundraden, men det finns inget entydigt svar. Det som finns är spår, antydningar och den tystnad som omger hans mest privata liv.

År 1476, när han var tjugofyra, blev han tillsammans med tre andra unga män anklagad för ”sodomi” med en pojke vid namn Jacopo Saltarelli, en känd ung prostituerad i Florens. Anklagelsen var allvarlig, straffet kunde vara döden. Men bevisen räckte inte, och ärendet lades ner. Händelsen blev ändå ett märke i arkiven och har färgat bilden av honom ända till vår tid.

Leonardo gifte sig aldrig. Han nämns aldrig i samband med kvinnor, inte ens i skvaller eller lösa anekdoter. Däremot levde han nära sina manliga lärjungar. Salai, ”lille djävulen”, var hos honom i över två decennier. Francesco Melzi, en annan elev, blev hans arvinge och vårdade hans manuskript efter hans död. I brev mellan dem anar man ömhet och tillgivenhet.

Florens vid denna tid var en plats där homosexuella handlingar både var vanliga och farliga. I resten av Europa blev ordet ”Florentiner” en kod för sodomit. Det fanns alltså en kultur där män prövade relationer med varandra, men också en lagstiftning som kunde slå ner hårt. Leonardo verkade i just detta klimat, där begär och fara gick hand i hand.

I dag tvekar forskare om hur han ska beskrivas. Vissa kallar honom homosexuell, eftersom inga spår av kvinnor finns och hans liv tycks ha kretsat kring män. Andra säger bisexuell, för att lämna en öppning för det vi inte vet. Och en tredje hållning är att avstå från våra moderna kategorier och i stället tala om honom som en man vars liv präglades av homoerotiska relationer och känslomässiga band.

Sammanfattningen blir ändå tydlig: Leonardo levde nära män, aldrig med kvinnor. Hans sexualitet var innesluten i samma dunkel som hans konst. Det vi kan säga är att han rörde sig i kärlekens skuggor – där passionen fanns, men där öppenheten inte var möjlig.

Kapitel VII. Bakgrunden – mellan två världar

Det är lätt att fästa blicken vid ansiktet, vid det berömda leendet, men lika mycket av gåtan finns i bakgrunden. Där bakom sitter själva koden till målningen, en visuell motröst som inte kan förbises.

Till vänster ser vi ett mjukt, grönt landskap. En slingrande väg klättrar upp mot kullarna, en flod rinner fram genom dalen, och allt badar i ett stillsamt ljus. Till höger däremot reser sig klippor, karga och dramatiska, som om naturen plötsligt slitits upp i en annan tonart. De två världarna möts aldrig riktigt i mitten; horisonterna är förskjutna, disharmoniska.

Leonardo valde dessutom att lägga horisonten ovanligt högt. Det får Mona Lisa själv att träda fram som monumental, nästan större än livet. Samtidigt leder floder och broar blicken bort, mot ett avlägset fjärran, som om hennes stilla ansikte var porten till en oändlig värld.

Vad betyder detta? För vissa är det en hyllning till naturens evighet – en påminnelse om att människan bara är en del av ett större kosmos. För andra är det en symbol för dualiteten i livet: ordning och kaos, civilisation och vildmark, manligt och kvinnligt. Leonardo, som älskade att studera geologi, erosion och jordlager, kan också ha målat en vetenskaplig fantasi, ett landskap där verkliga observationer blandas med visioner.

Men kanske är det mest av allt en psykologisk spegel. Många konsthistoriker menar att det oroliga, splittrade landskapet är en projektion av modellens inre. Att det är hennes själ vi ser, sprucken och hel på samma gång. Den stilla blicken blir då ännu mer laddad, eftersom den kontrasterar mot naturens rastlösa rörelse.

Genom sin sfumato-teknik lyckas Leonardo dessutom väva samman figur och bakgrund. Mona Lisa sitter inte framför landskapet, hon uppstår ur det. Hon är både natur och människa, både verklig individ och kosmisk symbol.

Bakgrunden är alltså inte bara dekor. Den är en del av gåtan, en förlängning av leendet, ett eko av allt det som gör målningen till mer än ett porträtt.

Kapitel VIII. Dubbelhetens kod

Det är här, i samspelet mellan ansikte och landskap, som målningen blir som mest laddad. För bakgrunden kan läsas som en spegel till själva gåtan: är Mona Lisa kvinna, man – eller båda på samma gång? Två landskap, två horisonter, två världar som möts i en kropp.

De två horisonterna, som aldrig riktigt möts, skapar en känsla av splittring. Till vänster ett mjukt, fruktsamt landskap, till höger en hård, klippig terräng. Två världar, två temperament, två kön? Om Leonardo verkligen målade Lisa del Giocondo men samtidigt smälte in drag från Salai, förstärker bakgrunden denna dubbelhet. Hon blir den som bär både det feminina och det maskulina, den som förenar motsatserna i sin blick.

Leonardo återkom ständigt till det androgyna. Johannes Döparen i Louvren, med sitt sfinxlika leende och sina mjuka drag, är både pojke och flicka. Bacchus, vinets gud, balanserar mellan kön, med kroppslig styrka och feminina drag i ansiktet. Till och med vissa Kristusgestalter tycks sväva över gränserna. Han såg inte kön som en skarp linje, utan som ett spektrum, en helhet.

Mona Lisa kan därför förstås inte bara som ett porträtt, utan som en idé. Ett filosofiskt experiment i målarform: människan som helhet, sammansatt av både kvinnligt och manligt, av styrka och mildhet, av jord och himmel.

Och bakgrunden blir en undermedveten kod. Broarna och floderna kan tolkas som övergångar – mellan världar, mellan identiteter, mellan kön. Det oändliga perspektivet visar att modellen aldrig är helt fångad; hennes ansikte sträcker sig bortom ramen, mot horisonter vi inte kan nå. Det dissonanta mötet mellan de två landskapen påminner oss om att också ansiktet bär två röster i sig: ett leende som är både ömt och ironiskt, en blick som är både manlig och kvinnlig.

Så blir hela målningen en karta över dubbelheten. Hon är inte bara Lisa, inte bara Salai, inte bara kvinna eller man. Hon är båda, och därför undflyr hon oss. Hon blir en bild av det Leonardo själv tycks ha sökt: en människa som rymmer helheten, där motsatserna inte upphäver varandra utan möts bortom könets gränser.

Kapitel IX. Den hånfulla Lisa

Ur allt detta – leendet, landskapet, dubbelheten – växer ett nytt namn fram. Hon är inte längre bara La Gioconda, ”den leende”. Hon är Gioconda Giocosa – den lekfulla, den spefulla. Namnet klingar som italiensk opera, där traditionens allvar förvandlas till ironi.

På engelska blir hon The Mocking Lisa – en ordlek som tar det välbekanta och vrider det ett halvt varv, tills vi plötsligt ser henne på nytt. Och på svenska blir hon allra mest frätande: Den hånfulla Lisa. I det ordet ligger både lätthet och trots, både skratt och förakt.

Det är hon som räcker ut tungan, som drar upp benen och visar nästan allt, som bryter mot all vördnad och gör narr av våra försök att fängsla henne i teorier. Hon är inte längre den passiva musa som väntar på att bli avkodad. Hon är en kvinna – eller en man – eller båda – som skrattar åt betraktaren, åt konsthistorien, åt de otaliga psykologer, historiker och kritiker som i femhundra år försökt göra henne begriplig.

Kanske är det just detta Leonardo själv ville åt. En bild som inte låter sig fastna i en enda identitet, som alltid undflyr och alltid retas. Här blir leendet en tunga, tungan en blinkning, och blinkningen ett uppror.

I slutänden återstår bara detta: hon skrattar åt oss. Hon vet något vi aldrig får veta. Och det är därför vi aldrig kan sluta betrakta henne – för varje gång vi tror att vi äntligen förstått, räcker hon ut tungan en gång till.

Epilog

Gioconda Giocosa – The Mocking Lisa är därför mer än en målning. Hon är en spegel av våra egna frågor: om kön, begär, identitet, konst och makt. Hon är Lisa del Giocondo, den respektabla borgarfrun från Florens. Hon är Salai, den vackre, bångstyrige lärjungen. Hon är Leonardo själv, förklädd i androgyn gestalt. Och hon är alla våra tolkningar, alla våra försök att låsa fast det som vägrar bli låst.

När hon – eller han – räcker ut tungan åt oss, är det som en påminnelse: vi kommer aldrig åt hela sanningen. Vi kan lägga lager på lager av teori, arkivfynd, psykologiska tolkningar och mytologiska spekulationer. Ändå återstår alltid ett mellanrum, en skugga som undflyr oss. Kanske är det just därför vi aldrig slutar titta. För varje gång vi tror att vi kommit nära, flyttar hon sig en aning, skiftar uttryck, driver med vår blick.

Hon är leendet som inte går att fånga. Hon är bakgrunden som rymmer två världar, aldrig helt förenade. Hon är koden mellan kvinna och man, mellan fakta och fantasi, mellan det heliga och det hånfulla.

Och kanske är det detta som gör henne odödlig: att hon alltid är både ikon och parodi, både Madonna och gycklare. Att hon, femhundra år senare, fortfarande har makten att få oss att tveka, le, och till slut ge upp våra försök att förstå.

Gioconda Giocosa – The Mocking Lisa, Den hånfulla Lisa – är inte bara en målning. Hon är gåtans själva form, ett evigt spel mellan sken och sanning. Ett spel där hon alltid vinner.