Superman, washed-up and homeless

”Du är lite äldre än jag, Stålis,” sa Torsten.

”Det kan jag inte förneka,” svarade Stålmannen, som föddes den 18 april 1938. Som seriefigur var han bliven 87 år, men eftersom Stålis var vuxen när han först dök upp har han idag den respektingivande åldern av etthundrasjutton år och några månader. Det kanske förklarar varför han ser så sliten ut.

”Det finns vissa likheter mellan dig och en annan superman,” fortsatte Torsten. ”Kristus.”

”Båda debuterade vi som vuxna, ja. Ungefär lika gamla, faktiskt. I trettioårsåldern. Och Kristus ser rätt fräsch ut för att vara tvåtusen år – trots att han hänger på korset.” Stålis log snett.

”Du har två pappor vill jag minnas att du berättade,” sa Torsten.

”Saliga i åminnelse,” svarade Stålmannen. ”Jag skapades av Jerry Siegel och Joe Shuster, men inte som hjälte till att börja med – utan som skurk. En slags Joker fast före sin tid. Deras första försök hette ’The Reign of the Superman’, om en flintskallig brottsling med världsherravälde som mål. Men upplägget sålde dåligt. Tiden var inte mogen för superskurkar. Så de gjorde om mig och flyttade mig till den goda sidan, eller som jag själv brukar säga: the sunny side of the street.” Han skrattade.

”Det blev succé. Under 1940-talet marknadsfördes jag som mannen av stål som var ’snabbare än en gevärskula, starkare än ett lokomotiv och vig nog att hoppa över skyskrapor om jag inte flög rakt igenom dem.’ Jag kunde från början lyfta flygplan, supertankers och hela berg. Ingen visste exakt hur stark jag var – i vissa serierutor kunde jag till och med lyfta hela planeter om jag bara fått tillräckligt med solljus.”

”Det var ingen hejd på dig,” sa Torsten.

Stålis nickade.
”Nej, det var ju inte det. Jag kunde flyga genom stjärnor, klara en kärnvapenexplosion, tålde artillerigranater och var immun mot gifter. Min röntgensyn såg genom allt utom bly. Jag kunde se från mils avstånd – ibland till universums utkant, beroende på vilken tidning man läste. Mina ögon var mikroskop och laserstråle i ett. Jag kunde grilla en stek på avstånd och höra en loppas prutt i grannlandet. Och mina lungor kunde blåsa bort den värsta orkan.”

”Är det inte konstigt att du blev arbetslös, med sådan kapacitet?” frågade Torsten torrt.

För det var just det som hände. Allt det där tillhörde en svunnen tid. I början av 1970-talet sålde Stålmannen varje nummer 50 000 exemplar bara i Sverige. Vid nedläggningen 1991 hade siffran sjunkit till mindre än en femtedel. Sedan dess har Stålis saknat fast inkomst. Det har kommit skvättar av royalties från DC Comics i Amerika, men de tycks ha tappat bort adressen.

Och kanske är det inte så konstigt ändå. Tiderna förändras. Hjältarna med dem. Superman – den ursprunglige, hederlige, solupplyste räddaren från Kansas – har blivit för präktig för vår tid.

”Han är som en scoutledare i tights,” skrev en elak recensent. ”Som att få moralpredikan av en flaggstång,” skrev någon annan.

I hans ställe har nya gestalter tagit plats. Antihjältar, mörkare typer, mer komplexa – eller bara coolare. ’Wolverine’ röker cigarrer och har ångest. ’Deadpool’ är vulgär, meta och full av självironi. ’Jessica Jones’ dricker whisky i vartenda nummer och kastar sarkasmer istället för blixtar. ’The Boys’ vänder hela superhjältegenren ut och in – där är hjältarna själva de korrumperade. Och ’Jokern’, som Stålmannen en gång var tänkt att likna, har i vår tid fått Oscarstatyetter och huvudroller. Dessutom föredrar vår tid kurviga kvinnor som ’Wonder Woman’ och ’Cat Woman’ som har så tajta kläder att de inte kan ha vare sig trosor eller bh inunder. Idag säljer sex bättre än någonsin och då räcker inte praktbulan på Stålis uniformsbyxor.

Det som förr var styrka – renhet, ansvar, ordning – uppfattas nu som tråkighet. Superman är inte bara passé, han är pinsam. En vandrande idealism som ingen längre orkar tro på. En gammal farbror i trikå som tror att man fortfarande fångar kvinnorna genom att svepa in dem i mantel och lyfta ner dem från skyskrapor. Men kvinnor vill inte längre bli burna – de vill flyga själva.

”Du har blivit för... ickekomplex,” som en marknadsanalytiker på Warner Bros formulerade det.

Så Stålmannen blev till sist arbetslös. Inte för att han tappade sina krafter – utan för att han tappade sin publik. Och det är kanske det grymmaste av allt: när du inte längre behövs, oavsett vad du kan. Ett öde han delar med många hemlösa.

Stålis var tyst en stund. Tittade ner på sina händer – händer som en gång kunde forma bergskedjor och släcka vulkaner. Nu skakade de ibland när han drack kaffe. Parkinsson enligt doktorn. Det enda som kunde hjälpa var kryptonit, men det skulle inte bara ta kål på sjukdomen utan på honom själv också.

”Det är inte styrkan som försvunnit,” sa han till sist. ”Det är relevansen. Förr hörde jag både viskningar och rop, allas skrik på en gång – knastret från brinnande byggnader, tjutet från fallande flygplan, kvinnor som ropade på hjälp och barn som susade i sin säng. Nu hör jag mest vinden under bron. ” Han lät nästan förvånad själv.

”Förr behövdes jag. Jag stod för något. Jag var en symbol, ett ideal – ni vet, sanning, rättvisa, den amerikanska drömmen. Nu... nu känns det som om folk skäms lite över mig. Som om jag är en påminnelse om nåt förlorat. Något de inte orkar tro på längre.”

Han log snett men det var inget lyckligt leende.
”Jag fattar det, alltså. Vem vill ha en vänlig granne från Kansas när världen brinner? Vem orkar med ännu en man som aldrig svär, aldrig tvekar, aldrig tappar kontrollen? Det är inte sexigt längre. Inte trovärdigt. Och definitivt inte modernt.”

Torsten sa inget. Det fanns något i Stålis ton som man inte sa emot. Något som påminde om pensionärer som aldrig fick säga upp sig från något jobb, bara tyst skuffas åt sidan.

”Och jag försökte hänga med,” fortsatte han. ”Bytte uniform. Gjorde mig mörkare. Gick igenom faser. Dog till och med i någon serieruta för att snart återuppstå, resa mig ur askan som en Fågel Fenix. Fick till och med en ny frisyr. Men läsarna genomskådade knepet och köpte inga tidningar då heller. För i grunden var jag ändå samma man. Samma dröm.”

Stålis skakade på huvudet.
”Men drömmar som inte förändras... de blir inte eviga. De blir dammiga.”

Internationellt har Superman haft det allt svårare att symbolisera det goda utan ironi. I en tid av gråzoner och cynism uppfattas han som för präktig, för ren, alltför amerikansk. Än idag är han ett globalt varumärke – men han har gått från frontfigur till veteran. Ändå har han en given plats i politiken. Som motpol till ondskan i form av Trump och Putin. Tyvärr lär det inte hända för seriefigurer skall inte blanda sig i dagspolitiken.

I Sverige har Stålmannen halkat in i kategorin strukturellt hemlös. Utan regelbunden inkomst, utan fast anställning, utan hyreskontrakt. Vräkt vid första tillfälle när pengarna inte räckt.

”Och du bor alltså...?”

”I ett tältläger under Öresundsbron,” sa Stålis utan att blinka. ”Malmös broar lämpar sig dåligt – marken sluttar brant ner i kanalen. Det finns ingen plan yta som i Göteborg eller Stockholm. Och numera klarar jag inte längre draget när jag flyger, så det blir att lufsa upp till stora vägen och smita ombord på en buss – för att ta mig in till stan eller till närmaste systembolag.

Hans nye vän var femtio år yngre och heter Torsten och trots att han inte hade några superkrafter att tappa gick det åt skogen ändå.

Torsten är 72. I fyrtio år jobbade han i Malmö hamn och hann uppleva både den gamla tågfärjan Malmöhus och flygbåtarna. En kugge i maskineriet. Container efter container, sjöbris i näsan och öl med gubbarna efter skiftet. Efter jobbet gick han hem till sin fru.

”Hon stod alltid i köket,” sa Torsten med sorg i blicken. ”Det fanns middagar, klara rutiner och glädje. Det var inte glamoröst. Men det var ett riktigt liv.”

Sen dog hon. Cancer. Och med henne försvann ordningen. Också de dubbla pensionerna. Trerummaren de bott i – med utsikt över kanalen – blev för dyr. Torsten bytte ner sig till en tvåa i Bellevuegården. Den kändes kall, men han försökte. Hängde upp gardiner. Köpte en köksmatta och en ny vattenkokare. Hejade på grannarna i trappuppgången. Allt var nästan normalt.

”Men vilka yngre vill umgås med en gammal gubbe?” sa Torsten retoriskt.

Till slut orkade han inte hålla ordning där heller. Flyttade till en etta i Lindängen där flyttkartongerna blev kvar staplade i hallen. Diskbänken blev ett arkiv. Sedan kom värden på oannonserat besök. Ett kvartal efteråt vräkningen.

Det är nu snart två år sedan Torsten blev bostadslös. Han har bott lite överallt. Hos gamla kompisar. På härbärgen. I portar. Utanför en stängd butik. Ibland har han råd med ett hotellrum när pensionen räcker.

”Då vilar jag upp mig,” sa han till Stålis. ”Duschar. Läser tidningar i receptionen. Bara att få sova med ett riktigt täcke... inte så dumt.”

”Du verkar inte vara en sådan som hamnar mellan stolarna.” Stålis såg på honom med ömhet.

”Nej, men där hamnade jag ändå,” svarade Torsten. ”Min hyresvärd menade att lägenheten var en sanitär olägenhet. Hade jag förstått det då, hade jag anlitat städhjälp. För jag hade ju pengar – en hyfsad pension. Men vissa saker får jag bara inte gjort. Och pengar var Kerstins grej. Jag har aldrig varit bra på att ta tag i saker. Det bara blev så här,” sa han. Stålis förstod. För hans egen del fanns ingen pension överhuvudtaget, seriefigurer betalar ingen skatt och har inte ens garantipension.

När Torsten stod på gatan med allt han ägde i två väskor och ett dussin plastpåsar, gick det snabbt utför. Om han hade knarkat kanske han fått hjälp. Eller om pensionen varit lägre.

Men han har varken missbruk eller psykisk sjukdom. Bara ett långt arbetsliv och en pension som ligger lite för högt för att kvala in till samhällets stöd.

”Det jag behöver,” sa Torsten, ”är struktur. Ett hem. Inget flashigt. Bara en dörr jag får låsa själv. Och någon som sköter pensionen, betalar räkningarna och ger mig fickpeng.”

Stadsmissionens kurator har försökt hjälpa honom. Det har gått sådär. Torsten säger att han är ”som han är.” En del dagar pratar han med gubbarna, skrattar, tar sig en pilsner eller tre. Andra dagar orkar han ingenting. Då går han bara runt på stan och tänker på hamnen. På frun. På kaffet i köket och hur hon nynnade när hon kokte potatis till sillen.

Torsten är liksom Stålis ett tydligt exempel på begreppet ’strukturell hemlöshet’. Inget beroende. Ingen diagnos. Bara en utförslöpa i ett system där den som inte skriker högt faller pladask mellan stolarna. En pensionär som varit älskad make, lojal kollega – men som nu lever i ett utanförskap som inte syns, eftersom han inte vrålar och bär sig illa åt. Enligt uppgift finns det över femhundra av deras sort i Malmö men det totala antalet inklusive socialt hemlösa var de föregående år 1280 Det är många det. 290 var barn.

Nu sitter Torsten bara där. Tillsammans med Stålis. På en bänk i en park. Med jackan ordentligt knäppt och skorna prydligt knutna. Inväntande nästa natt, i hopp om att den blir mindre kall än den förra. För under Öresundsbron blåser vinden rakt in i Stålis sängkammare – om man nu får kalla ett tält byggt av en beige japanpresenning så.

Bilden av hemlöshet har breddats, fler drabbas än vad den officiella statistiken visar. Det handlar om människor som inte har tillgång till ett tryggt och långsiktigt boende, som inte får den hjälp de har rätt till och behöver från samhället, och som utelämnas i Socialstyrelsens hemlöshetsstatistik. Människor som blivit vräkta, har skulder, är våldsutsatta, får sin livssituation kraftigt förändrad eller som av olika skäl inte har rätt förutsättningar för att införskaffa eller behålla en bostad och därmed kan hamna i hemlöshet.

Att bli hemlös är en komplex situation som sällan beror på en enda orsak, utan snarare en kombination av faktorer. Det kan vara ekonomiska svårigheter, missbruk, psykisk ohälsa, eller brist på socialt stöd, ofta i kombination. För att undvika hemlöshet är det viktigt att söka hjälp tidigt och ta itu med underliggande problem.

Strukturella faktorer som i Torstens och Stålis fall. Även om Sverige har ett väl utbyggt välfärdssystem finns det utmaningar när det gäller att få tillgång till bostäder och stöd, vilket kan bidra till hemlöshet.

Som hemlös kvinna är du extra utsatt och sårbar. Kvinnor är i sin hemlöshet ofta våldsutsatta och hotade på ett helt annat sätt än män i samma situation. Många kvinnor blir också hemlösa som en följd av våld i nära relationer.

Kvinnorna går under radarn. Samtidigt är de mer utsatta för våld och övergrepp. Våldet är inte sällan den utlösande faktorn till att de blir hemlösa.

— Få känner nog till hur ojämlik vården är för den här gruppen. Män i hemlöshet klarar sig ofta bättre och upplever inte samma stigma och diskriminering. De bryr sig inte på samma sätt om hur de uppfattas, om de är skitiga eller låter mycket. Kvinnornas skam hänger också ihop med att de knarkat eller supit bort sina barn.

Kvinnlig hemlöshet handlar sällan om missbruk och beroendeproblem. Det finns naturligtvis undantag. När kvinnor hamnar i hemlöshet är orsakerna ofta att man blivit av med sin lägenhet, att man vräkt till följd av bråk eller skilsmässor med en sambo eller make. Här döljer sig många fall av våld i nära relationer.

– Det finns kvinnor som nästan blivit ihjälslagna och kvinnor som inte haft ett hem på många år, berättar Maggan deras kompis och som länge också bodde under brofästet. Hon har nu kommit upp sig i livet och bevärdigats ett tillfälligt boende på obestämd tid. Hon tog en dag i taget, men hade just då en adress som fanns på GPS,.

Bland hemlösa kvinnor finns också ofta känslor av skam och skuld, inte minst om det finns barn med i bilden. Maggan berättar att många skäms över att inte kunna bjuda hem sina barn.

Hemlösheten är också traditionell på så sätt att det finns en tydlig ojämlikhet mellan kvinnor och män, där kvinnorna lever i en beroendeställning gentemot männen och där det finns risk för att bli misshandlad.

– Samhällets normer att kvinnor oftare söker informell hjälp, via en man. De blir helt utlämnade till den mannen, som i sin tur kanske har en missbruksproblematik eller liknande.

Tidigare har man sett mig som en pundare, en missbrukare trots att ingetdera stämmer. De andra på bänken har varit rädda för mig. Tillsammans med Torsten och Stålis har jag blivit Maggan, en kvinna. Vi har en helt avspänd relation, ingen av gubbarna bryr sig längre om kvinnor på det där sättet. Stålis har alltid var något av asexuell och Torsten har efter en prostataoperation helt tappat intresset. Vi brukar skämta om att vi tillsammans är lite som väninnor och snackar med varandra på det viset, prestigelöst och om allt mellan himmel och jord. Varken de eller jag har något att bevisa, det har man inte när man ingenting äger mer än vad som ryms i en ICA-kundvagn.

Det var en bra dag när vi träffade på varandra. Det har varit både kroppsligt och själsligt läkande — vi älskar alla att bli sedda, hörda och lyssnade på. Vilken människa gör inte det? . Det betyder mycket att få vara expert på något — även om det är inom områden som handlar om jäkelskap och problem.

Senast pratade de om hur man kan bryta tystnadskulturen kring våld. Sådant finns mycket kring hemlösa, både innan och efter det att de hamnade på gatan.

En hemlös kvinnas historia är ofta präglad av dold utsatthet, skam och svårigheter att söka hjälp. Hemlöshet bland kvinnor är ofta osynlig och kan bero på faktorer som skilsmässa, våld i nära relationer, eller psykisk ohälsa. Många kvinnor försöker klara sig själva genom vänner och familj innan de söker stöd, vilket kan leda till att problemen förvärras.

Kvinnor kan ha specifika behov som behöver uppmärksammas, som skydd mot våld, tillgång till mensskydd och andra hygienartiklar. Det finns få ställen som erbjuder en trygg plats för hemlösa kvinnor med mat, dusch, tvättmöjligheter och samtal.

Det är viktigt att samhället blir mer medvetet om hemlösa kvinnors situation och att socialtjänsten är lyhörd för deras specifika behov.

Det är viktigt att komma ihåg att varje hemlös kvinnas historia är unik och att det krävs ett brett spektrum av insatser för att hjälpa dem tillbaka till ett tryggt och stabilt liv

Maggan hade lämnat sitt tält under brofästet och fått ett tillfälligt boende på Vendelsfridsgatan, en möblerad etta på obestämd tid. En säng, ett sängskåp, en sliten soffa och två udda fåtöljer – men i alla fall en soffgrupp. Vid långväggen, under en bleknad IKEA-affisch av ett anonymt landskap som kunde ligga var som helst utom i Antarktis, stod en byrå där Maggan ställt upp sina familjeporträtt. De låg annars invirade i tygstycken i hennes ryggsäck – de var det käraste hon ägde, och det enda som gjorde platsen till något mer än bara tillfällig. Mor och fars bröllopsfoto. En bild av henne själv som liten, mellan dem, på en utflykt till Revinge. Kanske var hon sex, möjligen sju. Hon hade ingen att fråga, för båda var döda. Och en bild från dagen hon blev färdig undersköterska. Det var tjugo år sen.

Det var under utbildningen hon hade lärt känna Lisa. De hade hållit kontakt till och från – men sedan Lisa flyttade till Kristianstad hade det blivit mer och mer sporadiskt. Livet kom emellan. Och före internet kunde Kristianstad lika gärna legat på månen.

Men så, av en slump, sprang de på varandra på Gustav Adolfs torg. De hamnade på samma bänk – två kvinnor, två ryggsäckar, två gamla bekanta i ett Malmö där människor sällan tittar varandra i ögonen. Och ganska snabbt insåg de att deras liv gått liknande vägar. Maggan hade just fått tak över huvudet, men de delade ändå samma öde: att bli utan.

Maggan erbjöd Lisa att bo hos henne ett tag. ”Självklart Lisa och vi kan turas om att ligga i soffan.”

I många år hade Lisa levt för jobbet. Hon såg sitt yrke som ett kall, en vanlig åkomma bland kvinnor i vårdsvängen, och en usel grund vid löneförhandlingar. Hon hade haft några förbindelser genom åren – den längsta höll i fyra år. "Vanliga svenska män," sa hon, "varken bra i sängen eller i köket." Lisa fnissade när hon sa det.

– Då tar det slut efter ett tag. När man får varken det ena eller det andra.

Det var innan Frippe kom in i hennes liv. För då gick allt sönder. Och till sist förlorade hon jobbet.

Snart introducerade Maggan Lisa för sina gubbar och varje söndag serverades det brunch i köket på Vendelsfridsgatan som rymde ett bord lagom för fyra. De satt där allihop, klockan var just efter elva, och det luktade kaffe, rostat bröd, ägg och bacon och annat som hör en frukostlunch till. Det var så trivsamt att allt kändes nästan normalt.

Lisa var egentligen bara gäst. Tillfällig. Men ändå verkade det som om alla var gamla väninnor som träffat på varandra efter många år.

Lisa höll händerna om sin kopp, och började berätta utan att någon bett henne. Det bara kom. Inte som en bekännelse, mer som en karta – över ett minfält.

– Jag skämdes, sa hon. Och jag var rädd. Rädd att om jag sa nåt till nån, så skulle det på nått vis nå fram till honom. Och då...

Hon tittade inte upp, men de andra såg hur ögonen blev tomma.

– Han sa att han skulle slå ihjäl mig om jag snackade. Och han hade nog gjort det också. Det tror jag. Jag tror det fortfarande.

Ingen sa något. Inte Maggan som petade i fatet med ägg och bacon som kallnade. Inte heller Torsten, som tittade ner i bordet och tänkte på hur bra han själv haft det tills hon dog. Stålis, som i livet räddat tusentals andra men inte visste vad han skulle säga när någon räddat sig själv.

Lisa fortsatte.

– Jag träffade honom genom bekanta. Ni vet, han var ett charmtroll som visste vad man skulle säga. En man som kan stava till feminism men ändå tar kontroll över fjärrkontrollen utan att fråga. Vi blev ihop rätt snabbt. Och så drack han ibland. Inte varje dag. Men när han drack blev han arg. På allt. På taxichaufförer, reklamjinglar, på mina väninnors män som han tyckte jag kramade för länge.

Hon log, snett.

– Och jag såg det inte. Har man aldrig sett en fyrkant, så vet man ju inte vad det är. Än mindre vad det innebär.

De andra nickade. Ingen förstod riktigt, men de anade nog ändå.

– En natt vaknade jag av att han bankade sin mobil i mitt huvud. Han skrek: jävla hora. Och det var där det började kännas på riktigt.

Hon tystnade, tog en klunk kaffe.

– Jag gick därifrån den natten. Men sen gick jag tillbaka. Och det är det som sitter kvar mest. Skammen. Jag är ju utbildad sköterska. Jag har böcker hemma. Jag kan citera Foucault och ändå låg jag kvar hos en man som spottade på mig när han var full.

Lisa drog handen genom håret.

– Jag berättade inte för någon. Jag tänkte att jag bara måste hålla honom på gott humör. Men det gick ju inte.

Maggan la sin hand över Lisas, tyst. Bara det.

– Sista helgen... då våldtog han mig. Brutalt. Så pass att jag visste att det här var sista chansen. Jag väntade tills han somnade. Sen drog jag.

Ingen andades.

– Jag ringde polisen. Tio timmar senare satt jag i en annan stad, i ett skyddat boende. Jag stannade där i åtta månader. Det skall bli rättegång till våren, säger de. Då måste jag vittna. Om jag lever då.

Torsten harklade sig tyst. Som om han inte ville låta något ta plats.

– Jag fick en tillfällig lägenhet i Växjö. Jag är sjukskriven. Jag behöver opereras – han skadade mig så illa under sista övergreppet att jag inte ens kan gå ordentligt längre. Men jag hoppas få komma tillbaka till jobbet. Jag älskar mitt jobb.

Hon tog en klunk vatten den här gången. Kaffet hade kallnat.

– Jag har fått hjälp. Men det slog mig hur olika det ser ut. Jag har utbildning, jag vet hur man fyller i blanketter. Jag kan säga “posttraumatisk stress” utan att skämmas. Det gör skillnad. Jag har sett andra kvinnor som inte fått något alls. Mer än kronisk rädsla.

Stålis nickade långsamt. Hade han bara haft krafterna kvar och kunnat flyga skulle han banka den där djävulen till mörbiff. Det skulle i sådana fall varit första gången. I klassisk, kanonisk Superman-tradition har han aldrig medvetet dödat en förövare i serierna – det är en grundprincip i hans karaktär: att inte döda, oavsett hur ond motståndaren är. Men för en så lågt stående individ var han beredd att göra ett undantag, Hade han bara varit den gamla stålmannen. Han suckade.

”Jag har ett polislarm nu”, sa Lisa och knackade på något som såg ut som en klocka på högerarmen. ”Dygnet runt. Det har GPS och en knapp. Om han dyker upp. Men jag vet inte om jag skulle klara att trycka på den. Jag kanske fegar ut.”

Maggan tryckte hennes hand lite hårdare.

– Jag har gått i traumabehandling. Det är därför jag lever. Annars… nej. Då hade jag inte suttit här. Jag skulle önska att fler i vården skulle ha koll på symtomen på PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, för det är ju det min sort drabbas av. Vi och soldaterna i Ukraina. Men de är tappra och jag bara feg.”

Lisa drog efter andan, långsamt.

– Vet ni vad som var svårast? Att det är jag som förväntas vara projektledare i mitt eget liv. Fast jag är ett vrak. Ingen berättade för mig att våldet gör en sjuk. Att man stänger av och tappar sin inre kompass. Men det är sant. Man går omkring som ett skal. Och ändå ska man ringa soc, fylla i papper, vara pedagogisk och tålmodig med myndigheter som frågar om man har “prövat att prata med honom”.

Lisa reste sig inte. Hon bara satt kvar. Men i rummet var det som att något hade rest sig ändå.

Torsten lyfte blicken. För första gången.

– Jag tappade mitt hem, sa han. När min fru dog. Det var ingen som slog mig. Men det var som att allt föll ändå. Det börjar så – en liten glidning, och sen är man ute.

Stålis tittade på dem båda. Tog av sig glasögonen, putsade dem långsamt.

– Folk tror att hjälten alltid har mantel och krafterna kvar. Även om det är nån som vågar trycka på en knapp. Eller berätta vad som hände, är jag för gammal för att ingripa. Jag får andnöd bara av att gå till bussen från brofästet.

Lisa log svagt.

– Det här är första gången jag berättar så här.

Maggan ställde ner sin kopp.

– Då var det på tiden, sa hon. Och du får stanna hur länge du vill.

Stålis, Torsten och deras kompis Maggan och hennes inneboende Lisa brukade träffas på Erikshjälpen nära Sallerupsvägens rondell. Dit kunde de åka gratis med stadsbuss 6 från Värnhem om de hade tumme med chauffören och steg på genom bakre dörren.

De fikade i Farbror Eriks kafé och kunde betala med justa kläder de fiskat upp i någon container eller norpat på HM eller Åhléns. Allt överskott från försäljningen i Erikshjälpens butik och kaféet går till Erikshjälpens arbete för barns rättigheter, världen över. Så det kändes gott att norpa kläder från de rika och ge till de fattiga.

Idag har Maggan med sig en för de andra ny bekantskap, Bettan. Hon var en kvinna med betydligt större problem än de andra.

STÅLIS (lite trevande):
Du... Bettan. Får jag fråga en sak? Det där med... knark. Jag fattar att det förstör mycket. Men varför fastnar så många ändå? Särskilt kvinnor?

BETTAN (tar en fimp ur fickan, men tänder den inte för att röka inomhus är inte längre tillåtet):
För att det fungerar. I alla fall i början. Vet du hur det känns när amfetaminet kickar in? Du blir vaken, stark, nästan lycklig. Ångesten tystnar. Depressionen backar. Du kan ta dig igenom en dag – till och med skratta. Och när du väl vant dig vid det, blir det svårt att tänka sig ett liv utan.

TORSTEN (osäkert):
Men... det är väl ändå inte värt priset?

BETTAN (snörvlar till, torrt):
Beror på vilket pris du jämför med. Ett helt drogfritt liv? Det kan vara ensamt, enahanda. Fullt av regler, kontroller, möten du inte får glömma och socialsekreterare som pratar med dig som om du vore sex år gammal. Man orkar inte. Många tänker: ”jag kommer ändå misslyckas i slutändan.” Och efter ett par försök orkar man inte lägga all den kraft det kräver. Så man... hankar sig fram istället.

MAGGAN (mjukt):
Men när kommer viljan att sluta?

BETTAN:
För många – runt fyrtio, femtio. När kroppen börjar ge upp. När du vet hur biverkningarna känns. När rösten i huvudet blir för mörk. Då börjar längtan komma. Men då är man kanske bostadslös. Och återfaller du, så åker du ut från boendet. Inget tak över huvudet. Då ökar ruset igen. Inte för att det är skönt – utan för att det är outhärdligt annars.

STÅLIS:
Men varför är det så svårt att få hjälp då?

BETTAN:
Därför att det sitter folk på kontor som aldrig varit ute en natt i sitt liv. Och vi, vi har redan tappat tilliten. Det talas om dåligt självförtroende bland kvinnor i missbruk. Men vet ni vad? Det är inte vi som ska skämmas. Det är systemet.

TORSTEN:
Vad menar du?

BETTAN:
Vi har blivit vräkta, fråntagna våra barn, behandlade som om vi var skräp. Och varje gång vi öppnar munnen och säger vad vi behöver – boende, trygghet, en chans att klara oss själva – så får vi höra att vi är naiva. Att våra idéer är för dyra. Ogenomförbara.

MAGGAN (lågt):
Och ni får aldrig vara med och bestämma?

BETTAN:
Nä. Besluten tas bakom stängda dörrar. På chefsmöten där vi inte ens är en fotnot. Och under tiden sitter vi där och väntar. Och väntar. Och väntar. Tills vi ger upp. Och då säger de: "hon vill ju inte ha hjälp."

STÅLIS (tyst):
Och folk i allmänhet?

BETTAN (bittert leende):
De vänder bort blicken. Låtsas att vi inte finns. Rädda, kanske. För att hamna där själva. Eller att deras barn ska göra det. Träsket smittar, tror de. Men det gör det inte. Det kräver bara otur, fel förälder, fel kärlek, ett felsteg i fel ögonblick.

TORSTEN:
Så det handlar inte om svaghet?

BETTAN (bestämt):
Nej. Det handlar om överlevnad. Vi är inte svaga. Vi kvinnor är proffs på att härda ut. Men ingen orkar bli behandlad som värdelös år efter år. Tills slut tror man på dem.

TORSTEN:
Det kan jag förstå.

BETTAN:
Ni ser väl inte direkt att jag bor i en portgång, va?

STÅLIS (försiktigt):
Nej... det hade jag aldrig gissat.

BETTAN (snörvlar till, lite snett leende):
Nej, det är meningen. Jag tvättade mig på Pressbyrån i morse. Fick tag i en ny tröja på Myrorna – kostade mig ett paket cigg och en femma. Sminket är från en sminkväska jag hittade i ett soprum ute i Limhamn. Det var Clinique, tro det eller ej. Och parfymen är en testflaska från Åhléns som ramlade ner i min kasse. Man får vara lite uppfinningsrik.

TORSTEN (lågt):
Men... varför gör du dig till så? För andras skull?

BETTAN:
Nä, inte för deras skull. För min egen. För att inte gå under. Det är inte för att jag skäms – det är för att om jag ser ut som vem som helst, så behandlas jag också som vem som helst. Och det, Torsten, kan vara skillnaden mellan att få en kopp kaffe och att få dörren smälld i ansiktet.

MAGGAN (mjukt):
Men det måste vara ett helvete att hålla ihop det där varje dag.

BETTAN:
Du anar inte. Men man vänjer sig. Missbruket… det är som en annan sorts vardag. Det ger energi när du inget har, trycker bort paniken, ångesten, all skit. Man mår ju toppen – tills man inte gör det längre.

STÅLIS:
Men du har väl försökt sluta?

BETTAN (nickar):
Sex gånger. Behandling, avgiftning, tolvsteg. Jag har testat alla varianter utom kloster. Och varje gång när jag kom ut – inget boende, inga pengar, ingen som svarade i telefon. Och så föll jag. Och då blev allt ännu värre.

TORSTEN:
Men... varför ger man inte stöd i just den stunden?

BETTAN:
För att systemet är byggt på misstänksamhet. Trillar du dit en gång till så ryker boendet, bidragen, vårdplanen. De tror att vi manipulerar. Fast vi bara är människor. Människor med beroende, ja – men också behov, värme, vilja.

MAGGAN:
Och ingen tycker att ni själva vet vad ni behöver.

BETTAN (surt skratt):
Exakt. Jag har suttit framför vita rockar som nickat överseende när jag sagt vad jag behöver – boende först, trygghet. De säger: “Så fungerar det inte.” Men deras sätt fungerar ju inte heller.

STÅLIS:
Men hur försörjer du dig nu?

BETTAN:
Blandat. Samlar tomburkar. Säljer ’Situation Södra’. Har ett öga för vad som går att kränga från containrar – gamla kastruller, rostiga cyklar, en barnvagn, ibland en fungerande stereo. Det finns faktiskt folk som vill höra på riktiga grejer och inte sila ljudet genom earpads Ibland får man byta till sig mat. Ibland bommar man. Ibland...

TORSTEN (osäkert):
...prostitution?

BETTAN (lugnt men med hård blick):
För vissa, ja. För andra aldrig. Det är som med allt – var gränsen går. Jag har vänner som dealar, jag har vänner som lever på sina killar, på kärlek och knark i samma säng. Man gör vad man orkar med. Jag har aldrig sålt min kropp, bara min själ.

MAGGAN:
Och var sover du i natt?

BETTAN (tittar bort):
Vet inte än. Kanske får jag låna soffan hos en tjej på gården. Kanske ett trapphus. Jag har koderna till vissa portar. En gång sov jag i en tvättstuga i tre veckor tills nån skvallrade. Då ryckte hela väktarbolaget in. Tänk om de varit lika snabba när jag ringde psykakuten.

STÅLIS:
Men... psykiatrin då? Får du inte hjälp?

BETTAN:
Nej. För kommunen säger att det är Regionens ansvar – och på Regionen säger de att det är kommunens. Jag hamnar mitt emellan och bollas fram och tillbaka så jag blir helt snurrig. Och är man både psykiskt sjuk och beroende – då är man för mycket för alla.

TORSTEN:
Men... man borde ju kunna... det måste ju gå att...

BETTAN (avbryter):
Nej, Torsten. Det borde, det måste – men det gör det inte. Inte utan ett jävla tålamod, och det är svårt att ha tålamod när du fryser, är hungrig och har abstinens. Då tänker du inte på regler – du tänker på att överleva till nästa morgon.

MAGGAN:
Och ändå sitter du här, sminkad och luktar Dior.

BETTAN (ler snett):
Jag sa ju det. Man håller sig fräsch – inte för att lura folk, utan för att påminna sig själv om att man fortfarande är värd nåt. Det här är min uniform. Andra har kontorskläder. Jag har second hand och stulen mascara. Det är ingen stulen identitet, bara lånad.