Med Solvinge ville jag utforska det ögonblick när något rör sig så snabbt att det nästan upphör att synas – men samtidigt bär en intensiv närvaro. Kolibrin, i glödande nyanser av guld, bärnsten, karmin och violett, fick bli mitt uttryck för den värmen och den pulsen.

Jag målade henne mot en helt vit bakgrund. Det var ett medvetet val. Det vita ger fågeln utrymme att andas – som om hon hänger i ett eget rum av stillhet, mitt i sin flykt. Det skapar kontrast, men också ett slags frihet. För mig blir tystnaden runt omkring lika viktig som penseldragen i sig.

Jag lät penseln röra sig snabbt och precist, med oljefärgens lyster och djup som medspelare. Jag ville inte måla fjädrar – jag ville måla ljus, rörelse, liv. Det handlar inte om fågelns anatomi, utan om hennes väsen. Hon är värme i rörelse. Ett hjärtslag i färg.

Solvinge handlar om det som är litet men brinner starkt. Det är ett porträtt av kraft i lätthet – och en hyllning till allt det som syns bäst när man stannar upp.