Yin or Yang

She could be anyone — you or me.

A woman, solitary by the water, under the moon, with a question she’s asked a hundred times yet never dared to answer. She resides high above the city in a winding tower of glass, but on this particular night, she stands below it, facing something far less tangible: herself.

This is not a confession, nor quite a monologue. It is more of a reckoning between the parts of her that create, perform, calculate, and those that remember how to lie in the moss and listen to frogs breathe.

Yin or Yang is not about choosing sides. It’s about listening to both and pondering whether it’s possible to live a life that isn’t divided in two.

“Three Voices
I:
I stand between silence and sales pitch,
between the open window and the locked inbox.
I used to name frogs and dream of stars.
Now I name square meters
and dream of less.

Yin:
You were soft once.
You believed the wind had a voice.
You painted the moon with your breath
and waited for something
that didn’t need to arrive.

Yang:
You moved.
You didn’t wait.
You dressed the part, learned the script,
made your name sound expensive.
You earned what no one gave you.

I:
But who am I when the meetings end,
when the lights go out
and I hear you both arguing
in the dark behind my eyes?

Yin:
I whisper of touch,
of a chair pulled closer,
of someone who lingers.

Yang:
I remind you:
No one builds a fortress with longing.

I:
Still—
Here I am, on the shore,
the moon above me,
both of you inside me.

And I—
I am not choosing.”
Malmö June 2025

Yin or Yang – Klara’s three-way reckoning, an inner dialogue about choice, loneliness, and identity.

ME:
They say the Turning Torso twists ninety degrees from base to top. I’ve lived there for four years. No balconies – just glass surfaces that neither let you out nor let anything in.

Just like me.

Here I am again, standing on the boardwalk beneath the house I call mine, with the Öresund behind my back and the moon shining brightly above. And the question that never leaves me: Who’s really in charge of my life – my left side or my right?

Yin… or Yang? So answer me!

YIN:
Remember your worn-out sandals? The ones with Velcro straps and strawberry stains. You were seven and built worlds of stone and water in the beech forest outside Ängelholm. The ones who lived there were frogs you caught in the stream. That’s why you named your land ‘Frogoland.’

You could lie there for hours, listening to the wind. You were soft back then. Full of dreams. You said you wanted to become an astronomer, a violinist, or someone who lives with wolves.

But you became someone who sells other people’s dreams, expensive apartments, a far cry from the dreams you once had. You traded moss for chrome, the path for polish, succumbing to societal expectations over your dreams.
You traded moss for chrome, the path for polish.

YANG:
And thank goodness for that. Wolves don’t pay bills.

You grew up in a 70s villa with two working parents who never understood what you dreamed about.

You didn’t have top grades, but they were good enough. You figured out that law or medicine required top scores and months of late-night cramming on caffeine tablets. So you chose business. A smart choice. Low enough to get in – high enough to let you advance.

ME:
Hey, it was me who kept my back straight, learned to speak some standard Swedish, painted my lips red, and my nails to match. I learned to sell visions in stairwells and the dream of open-plan living. I learned to walk in heels on stairs and present a ten-square-metre kitchen as “a gourmet dream for the discerning buyer.”

YIN:
But who undresses you, Klara? Who holds you when the power goes out?

You’ve lived with three men and left two. Been left by the third. The one who said, “You’re too independent for me.” As if that were a betrayal, not a strength.

YANG:
And then? You were going to try “something new.”

Anna. That was something: yoga, matching pyjamas, shared rent, and brunch for three months. Until you ran off with a new calendar and a leased electric car, you always did the right thing, Klara – but never the true one.

YIN:
The truth is that you’re tired. You’re 41 and alone, but still playing a quartet with three empty chairs. You eat dinner with your phone. You laugh too loudly at afterworks. You go to bed in mascara. And wake up with guilt and mascara-streaked pillowcases, a constant reminder of your loneliness.

YANG:
I keep us afloat. I’m the one who made sure you never fell behind on rent when you were studying. I set the goals, created the schedules, and mapped out your real estate career and pension plan. I’m the success you showcase on LinkedIn.

I’m the pulse of PowerPoint.

YIN:
But I’m the pulse when you can’t sleep. I’m the voice you try to drown out with real estate podcasts. I’m the one who whispers of longing. Not for more square metres.

I am your warmth. Touch. The gaze that lingers longer than coffee does.

ME:
So who am I, then? A product of achievement? Or a girl in a woman’s body who never really chose, just kept going?

I know the moon never answers. She hangs there, pale and persistently present. Maybe she’s my mother. Maybe my mirror. Or maybe, she's a symbol of the constant, unchanging aspect of my identity, a reminder that amidst all the duality, there's a core that remains unchanged.

All I know is this. I’m both the one who closes the deal and the one who cries in the stairwell afterwards. I am both strength and fragility. I am both wise and lost. Klara's character is not one-dimensional, but a complex interplay of strength and vulnerability, wisdom and confusion. It's this duality that makes her story all the more intriguing. It serves as a reminder of the importance of self-reflection in our lives, inspiring us to delve into our complexities and embrace our multifaceted selves.

I am both Yin and Yang, as much Yin as Yang. The Yin, the feminine, the softness, the dreams I once had. The Yang, the masculine, the strength, the success I've achieved. These are not opposing forces, but complementary aspects of my identity that are constantly at play.

And tonight I’ll let you both speak. If you come to me in a dream, then talk, and don’t mumble like you always do. This is about me. Not your damn roles. Not Yin and Yang.

Me.

Klara’s inner conflict, a struggle that extends beyond the boardwalk, is not hers alone. It’s a reflection of a shared human experience, a journey we all embark on to understand our multifaceted selves. The 'I' we call ourselves is rarely singular. We carry conflicting voices within us, like shadows, not just with our memories and ambitions, but with the stories we’ve been taught to live by. Language, a key part of these stories, shapes our associations long before we become aware of them. It marks our thoughts with gender and direction. Klara's struggle is a mirror to our own, a shared human experience that unites us in our inner conflicts.

When Klara stands there and asks who’s in control – her left or her right side – the question resonates across languages. In many tongues, the moon is feminine and the sun masculine; in others, it’s reversed. Romance languages – like French, Spanish, and Italian – assign femininity to the moon: la lune, la luna, la luna, and masculinity to the sun: le soleil, el sol, il sole. Here, it seems as if the cyclical, changeable, pale light is linked to femininity, while the bright, constant light is associated with masculinity.

But other traditions invert this. In German, the moon is masculine – der Mond – and the sun feminine – die Sonne. This reversal echoes Norse mythology, where the moon is a male god and the sun a female goddess, both chased across the sky by wolves. In Arabic, the genders follow a similar pattern: the moon (qamar) is masculine, the sun (shams) feminine. None of this is accidental. It’s not just grammatical residue – it reflects deeply rooted symbolic worlds.

In Chinese philosophy, where grammar doesn’t indicate gender in the same way, gender is expressed through principles: Yin and Yang. The moon belongs to Yin – the feminine, dark, cool, inward-moving. The sun is Yang – the masculine, hot, active, outward. What’s notable is not just that opposites exist but that they always imply each other. No Yin without Yang. No Yang without Yin. Not as genders, but as forces. Klara is not alone in her inner division – she is a body balancing contradictions, or at least attempting to do so. This balance of forces within us invites us to reflect on our inner dualities, fostering a sense of introspection and contemplation.

This pattern also appears when we consider the words for peace and war. In Italian, Spanish, and French, both are feminine nouns: la pace, la guerra, la paix, la guerre, la paz, la guerra. It may seem paradoxical, but it’s more a reminder that grammatical gender doesn’t always reflect surface traits – it influences our inner perception. It teaches us to see even violence as something ancestral and cyclical – as a mothering force, like the Indian goddess Kali, who both creates and destroys in a single gesture. In allegorical art, both peace and war are often depicted as women: Pax bearing an olive branch, War advancing with flaming eyes and a sword. Perhaps it’s this dual nature – the creative and destructive – that grants both feminine forms.

Klara’s sense of inner conflict is not merely a psychological episode. It’s a living echo of something greater. Being caught between two principles, two languages, two wills. Being both structured and sensitive, independent and in need, ready to lead and longing for comfort. And perhaps it’s not something to be resolved but something to learn to live with.

When we finally return to the image – to the title Yin or Yang – we no longer see just a woman with her back turned. We see a self-portrait of every person who has ever stood in the moon’s light. The Turning Torso rises behind her, not simply as a building but as an embodied will to hold oneself together. The moon above – pale, distant, yet present – casts a light that is both judgment and solace. It’s not a choice between Yin and Yang; it’s an acknowledgement that both reside within us.

As she stands there, Klara, her back straight, her pillowcase still clean at home, she’s no longer seeking an answer. She’s seeking presence—a quiet recognition that we’re allowed to be many, and still whole. This acceptance of our multifaceted selves brings a sense of reassurance and peace, reminding us that a single identity does not define us, but rather the harmonious coexistence of our many facets.

 
Yin or Yang – Klaras uppgörelse på tre man hand, en inre dialog om val, ensamhet och identitet.

JAG:
De säger att Turning Torso vrider sig 90 grader från mark till topp. Jag har bott där i fyra år. Inga balkonger – bara glasytor som varken släpper ut eller släpper in.
Precis som jag.

Här står jag nu, igen, på bryggan nedanför huset jag kallar mitt, med Öresund bakom ryggen och månen klart lysande ovan. Och frågan som aldrig lämnar mig: Vem är det egentligen som styr mitt liv – min vänstra eller min högra sida?

Yin… eller Yang? Så svara då!

YIN:
Minns du dina slitna sandaler? De med kardborreband och smultronfläckar. Du var sju år och byggde världar av stenar och vatten i bokskogen utanför Ängelholm. De som levde där var grodor du plockat i ån. Därför döpte du ditt land till ’Frogoland’.

Du kunde ligga i timmar och lyssna på vinden. Du var mjuk då. Full av drömmar. Du sa att du ville bli astronom eller violinist eller nån som bor med vargar.

Men du blev nån som säljer andras drömmar, dyrbara bostadsrätter.
Du bytte mossan mot krom, stigen mot stilen.

YANG:
Och tacka fan för det. Vargar betalar inga räkningar.

Du växte upp i en villa från 70-talet med två jobbande föräldrar som aldrig fattade vad du drömde om.

Du hade inte toppbetyg – men tillräckligt. Du räknade ut att jurist eller läkare krävde toppbetyg och månader av nattplugg på koffeintabletter. Så du valde ekonomi. Ett smart val. Låga nog för att du skulle komma in – höga nog för att du skulle kunna avancera.

JAG:
Du, det var faktiskt jag som höll ryggen rak, lärde mig prata någon slags rikssvenska, och sminka läpparna röda och naglarna likaså. Jag lärde mig sälja visioner i trappuppgångar och drömmen om öppen planlösning. Jag lärde mig gå i pumps i trappor och presentera ett kök på tio kvadrat som en “dröm för den kräsne gourmeten”.

YIN:
Men vem klär av dig, Klara?
Vem håller dig när strömmen går?
Du har bott ihop med tre män.
Lämnat två. Blivit lämnad av den tredje.
Han som sa: “Du är för självständig för mig.”
Som om det var ett svek, inte en tillgång.

YANG:
Och sen? Då skulle du pröva “något nytt”.
Anna.
Yoga, matchande pyjamasar, delad hyra och brunch i tre månader.
Tills du flydde med en ny kalender och ett leasingkontrakt på en elbil.
Du gör alltid det rätta, Klara – men aldrig det sanna.

YIN:
Det sanna är att du är trött.
Du är 41 och ensam, men spelar fortfarande kvartett med tre tomma stolar.
Du äter middag med mobilen. Du skrattar för högt på AW:n. Du lägger dig med mascara. Och vaknar med skuld och nedsolkade örngott.

YANG:
Jag håller oss flytande. Det var jag som såg till att du aldrig låg efter med hyran när du pluggade. Jag som satte målen, la scheman, planerade bostadskarriär och pensionsfond. Jag är framgången du visar upp på LinkedIn.

Jag är PowerPointens puls.

YIN:
Men jag är pulsen när du inte kan sova. Jag är rösten du försöker tysta med poddar om fastighetsmarknaden. Jag är hon som viskar om längtan. Inte efter fler kvadrat.

Jag är din värme. Beröring. Blicken som dröjer kvar längre än kaffet gör.

JAG:
Så vem är jag då?
En produkt av prestation?
Eller en flicka i kvinnokropp som aldrig riktigt valde, bara gick vidare?

Jag vet att månen aldrig svarar. Hon bara hänger där, blek, envist närvarande. Kanske är hon min mor. Kanske min spegel.

Jag vet bara det här.
Jag är både hon som avslutar affären och hon som gråter i trapphuset efteråt. Jag är både kraft och skörhet. Jag är både klok och vilse.

Jag är er båda, lika mycket Yin som Yang.

Och i natt ska jag låta er båda tala. Om ni kommer till mig i drömmen – men tala då. Och mumla inte som vanligt. Det är mig det gäller. Inte era jävla roller. Inte Yin och Yang.

Mig.

Klaras uppgörelse med sig själv stannar inte kvar på bryggan. Något i henne har rört sig, men det är inte bara personligt – det är en rörelse som speglas i hur vi alla försöker förstå vilka vi är. Det vi kallar "jag" är sällan en, utan flera. Vi bär våra motstridiga röster som skuggor inom oss, och vi kämpar inte bara med våra minnen och mål, utan med de berättelser vi lärt oss att leva efter. Språket är en av dessa berättelser. Det formar våra associationer långt innan vi blir medvetna om dem. Det märker våra tankar med genus och riktning.

När Klara står där och frågar vem som styr – hennes vänstra eller högra sida – ekar frågan i språken själva. I många av världens språk är månen feminin och solen maskulin. I andra är det tvärtom. I romanska språk – som franska, spanska och italienska – är det månen som är kvinnlig: la lune, la luna, la luna. Solen är manlig: le soleil, el sol, il sole. Här är det som om det cykliska, föränderliga, bleka ljuset får bära kvinnans attribut, medan det klara, stabila ljuset förbehålls det manliga.

Men i andra traditioner är det tvärtom. I tyskan är månen maskulin: der Mond, och solen feminin: die Sonne. Denna omkastning speglar de fornnordiska föreställningarna där månen är en manlig gud och solen en kvinnlig gudinna – båda jagade över himlen av vargar. I arabiskan är genusförhållandena desamma: månen är maskulin (qamar), solen feminin (shams). Inget av detta är slumpmässigt. Det handlar inte bara om grammatik, utan om djupt rotade symbolvärldar.

I kinesisk filosofi – där grammatiken inte bär genus på samma sätt – uttrycks kön istället genom principer. Yin och Yang. Där är månen ett uttryck för det feminina, det mörka, det kalla, det inåtvända – Yin. Solen är det maskulina, det heta, det rörliga – Yang. Det intressanta är inte att det finns motsatser, utan att de alltid förutsätter varandra. Inget Yin utan Yang. Inget Yang utan Yin. Inte som kön, utan som krafter. Klara är inte ensam i sin splittring – hon är en kropp som håller motsägelserna i schack, eller försöker.

Samma mönster dyker upp när vi ser på orden för fred och krig. I italienska, spanska och franska är både fred och krig feminina substantiv: la pace, la guerra, la paix, la guerre, la paz, la guerra. Det kan låta paradoxalt. Men det är snarare en påminnelse om att språkets genus inte alltid speglar yttre egenskaper – det färgar vår inre uppfattning. Det lär oss att se även våldet som något livgivande och cykliskt – som en moderlig kraft, likt den indiska gudinnan Kali, som föder och förintar i samma rörelse. I konstens allegorier skildras ofta både fred och krig som kvinnor: Pax bär olivkvist, Kriget rider med svärd och flammande ögon. Kanske är det just den dubbla naturen – det skapande och det destruktiva – som gör att båda får kvinnogestalt.

Klaras upplevelse av inre slitning är alltså inte bara en psykologisk episod. Den är en levd erfarenhet av något större. Att befinna sig mellan två principer, två språk, två viljor. Att vara både strukturerad och känslig, självständig och beroende, redo att leda och längta efter att bli ledd. Och kanske är detta inte något man måste lösa. Kanske är det något man måste leva med.

När vi till sist återvänder till bilden – till titeln Yin or Yang – ser vi inte längre bara en kvinna med ryggen mot oss. Vi ser ett självporträtt av varje människa som någonsin stått inför sin egen måne. Turning Torso reser sig framför henne – inte bara som en byggnad, utan som en förkroppsligad vilja att resa sig, att hålla ihop. Månen ovanför – blek, distanserad, ändå närvarande – kastar ett ljus som är både dom och tröst. Det är inte ett val mellan Yin och Yang. Det är ett erkännande av att båda lever i oss.

Och när hon står där, Klara, med ryggen rak och örngottet ännu rent hemma i sängen, är det inte längre frågan hon söker svar på. Det är närvaron. En bekräftelse på att vi får vara många – och hela ändå.