Mrs. Stenberg av Jörgen Thornberg

Jörgen Thornberg

Mrs. Stenberg, 2025

Digital
50 x 70 cm

3 200 kr

Anna Stenberg

A true and faithful account, set to the measure of remembrance, of Mrs. Anna Stenberg of Malmö – worker, widow, reformer, and the city’s first elected woman in council. Born in hardship, marked “illegitimate,” and orphaned in her cradle years, she rose by sheer resolve to fight for the poor, for women, for decency and dignity. She gave Malmö its first women’s toilets, inspected slums, stood up to her boss, and brought light into damp homes. This ballad tells of her life – her “villas,” her vigour, her vanished honours. Long ignored by monuments, let her now be honoured in verse. Her legacy serves as a poignant reminder of the importance of respect and equality. Sing it for the stubborn, the modest, the brave. Let Anna’s name no longer be a whisper, but a chorus.

“Mrs. Stenberg
In Malmö town, where streets run wide,
A woman lived with heart and pride.
/: Her name was lost to dust and years,
But still she speaks to open ears. :/

Born without a father’s name,
A child of none, yet free of shame.
She rose from soil, from hired hands,
To walk alone where no one stands.

She toiled where madness met its end,
Where illness bowed and grief would bend.
Among the poor, among the ill,
She learned the weight of fate and will.

She married young, had daughters three,
But death came fast, and cruel, and free.
A widow left, with mouths to feed,
She turned her sorrow into deed.

She joined the cause, the Red Parade,
Where men still mocked and women stayed.
But Anna stood with voice and pen,
And asked for bread, and not for men.

A hat among the blackest suits,
She spoke of homes with leaking roots.
Of rats and rot and children’s cough,
but the landlords laughed right off.

And when she spoke of “toilet rights,”
They called her mad, they scoffed at nights.
Yet four neat stalls rose proud and stout,
With paper, a lock, and a lady scout.

“Mrs. Stenberg’s villas,” sneered
The men who found her much too feared.
But women came with coin and grace,
To claim at last a proper place.

Her market stall, a queenly stand,
With cheese and wit and an iron hand.
She lost her job, but never ground –
She bought her booth and held her round.

She said, “Let women learn and grow,
To cook, to save, to earn and know.
Let maids be trained, not used and thrown,
Let homes be strong, though means be lone.”

No liquor, please, no credit’s chain –
“Just buy a flower for your pain.”
Let joy be earned, let bread be fair,
Let daughters rise from thin despair.

When she was gone, no bells were rung,
No songs, no square where praises sung.
Just silence wrapped in cobblestone,
Her legacy is nearly overgrown.

A narrow street, in shadows cast,
Named too late, and walked too fast.
No park, no plaque, no statue grand –
Just Anna’s ghost, who takes a stand.

So tear the tyrants from their stage,
And mark her name in history’s page.
For justice came by Stenberg’s hand –
Let her once more command this land.”
Malmö May 2025

Anna Stenberg – A Name Malmö Forgot

She was the first woman in Malmö to be elected to the City Council. It was 1910, the year women in Sweden first became eligible for municipal office—a significant step forward for Malmö and an even greater one for the country. And yet, over a century later, her name has nearly vanished from memory.

Anna Stenberg was born on 25 July 1867, in Brönnestad, Skåne. She never knew who her father was. She was recorded as "illegitimate" in the parish register—a term that carried considerable weight in the moral economy of the 19th century, often leading to social stigma and limited opportunities. Her mother, Cecilia Bengtsdotter, a domestic servant, gave her up to foster parents in Röshult at an early age, and it was there that Anna grew up.

Despite the challenges, Anna Stenberg's resilience shone through. In the late 1880s, still known by her birth name, Anna Andersson, she moved to Malmö and began working at Malmö Hospital, also referred to as 'the Asylum for the Feebleminded.' The name had a cold ring to it, and the work confronted her with human suffering in its rawest form: illness, poverty, abandonment. It was there that she met hospital orderly Lars Olsson Stenberg. They married and had three daughters in four years. In 1896—the same year as Malmö's Great Industrial Exhibition—Lars died. Anna was left a widow at 29, with three small children and no safety net. But she did not succumb to despair. Instead, she found her political calling in this house of public suffering.

It was in this house of public suffering that Anna Stenberg found her political calling. She joined the labour movement and became a devoted Social Democrat. In September 1900, she helped found the Malmö Women's Discussion Club, a platform where women gathered to debate politics, morality, and child-rearing. Anna became the club's secretary, a role in which she facilitated discussions, organised events, and helped shape the club's direction. They met monthly, and from that group, Malmö's Social Democratic Women's Club eventually emerged.

Anna Stenberg's work was not in vain. She was a pioneer in advocating for gender equality at a time when it was not widely accepted. Her efforts, along with those of her peers, paved the way for the rights women enjoy today. Her impact was profound, as even Axel Danielsson, founder of the newspaper Arbetet, is said to have remarked: 'If women were granted the same rights as men, marriage would dissolve by itself.' This quote reflects the prevailing belief that women's rights would disrupt the traditional family structure, a view that Anna and her peers had to contend with. But they persisted, and their efforts paved the way for the rights women enjoy today.

And yet, there was room for joy in Anna Stenberg's life. A photograph shows four women in hats as tall as steeples – dark jackets, light blouses peeking through. The woman in front wears a shawl. The caption reads: "Women in Malmö Ladies' Society on an outing to Falsterbohus: Anna Stenberg, Elisabeth Quensel, Anna Söderblom, and Anna Eurenius." The Ladies' Society provided access to bourgeois networks, and through it, Anna became involved in Malmö's chapter of the National Association for Women's Suffrage (LKPR). In 1907, she was elected to the board of Malmö's workers' association.

When the first municipal election with eligible female candidates was held in 1910, thirty-seven women were elected to city and municipal councils across Sweden. Only three of them were Social Democrats. One of them was Anna Stenberg – Malmö's first female City Councillor. She began her term on 1 January 1911.

Arbetet wrote admiringly: "She has a bit of backbone and wise pepper-brown eyes. Backbone is something most women acquire when life's hard school teaches them to stand on their own. A truly self-made woman, engaged, hardworking, solid."

Another eyewitness, author Anne Marie Rådström, recalled: 'I remember Anna Stenberg as a hearty, rosy-cheeked, cheerful–but–slightly–stern lady who liked to say something funny to a child while simultaneously tousling her hair quite roughly. She stood majestically at her market stall in the handsome brick fortress that was the Southern Market Hall, her round face glowing like a bright Christmas apple among the cheeses piled high on the counter.'

There is a painting from 1889: a black-clad woman is shopping from an apron-clad vendor at a market stall. A boy stands beside a black-and-white dog, with a small child by their side. The caption reads: "Market Hall. Detail from a painting by Lotten Rönquist, 1889. Stockholm City Museum." At that very time, Anna was selling butter in the Eastern Market Hall. Yet her boss, Consul Lindgren, disapproved of having an employee on the City Council. He cut her pay and worsened her working conditions. Anna resigned and opened her cheese stall in the Southern Market Hall on Föreningsgatan. She knew what it meant to stand on her own.

Housing became one of her primary political concerns. She demanded inspections of working-class homes – cramped, damp, and infested with vermin. As a result, two housing inspectors were hired to raise standards. To provide people with the means to maintain personal hygiene, she advocated for the establishment of public baths.

She became a champion of temperance but without moralism. She didn’t want to deny working-class women beauty or pleasure, but said: "Skip the liquor and the credit, and there will be money left for a few small joys too."

In 1911, she submitted a motion to make public toilets accessible to women as well. Four were built: at Fisketorget, Slussplan, near the Market Hall on Föreningsgatan, and at Möllevången. Staffed by female attendants and costing ten öre per visit (toilet paper included), they were designed by Malmö’s city architect, Salomon Sörensen. Dubbed "Mrs. Stenberg’s Villas," they were even immortalised in folk ballads. All were eventually demolished, and one could argue that at least one should have been preserved.

She also ensured that the city funded cooking classes for housewives and factory workers, including instruction in vegetarian dishes, budgeting, baking, and food preservation. She proposed a "vocational school for maids," aiming to raise both wages and status through professional training.

All of this, of course, cost money – something the bourgeoisie never failed to mention. Yet Anna carried on. She served on numerous boards and committees, including Malmö's public baths, the Håkanstorp school home, Malmö General Hospital, the Eastern Hospital, the city's poor relief, the workers' library and reading room, associations for the chronically ill, convalescent centres, and the temperance board, among others.

In another photo, Anna sits in a garden arbour in Folkets Park with five male party comrades. Everyone wears a hat. The men look stern, while Anna smiles. The image conveys much: she was often caught between men. Asked whether it was challenging to be the only woman on the City Council, she replied coolly that she was accustomed to it, and her years in boardrooms had prepared her.

Anna remained politically active until 1926. She continued serving on various boards even after retiring at age 65 in 1932.

She died in 1956, aged 88. She had insisted on a quiet funeral, attended only by those closest to her. The obituary was published after the burial. So it went. A life in service of the public ended without ceremony, as if nothing had happened.

But something had happened.

Anna Stenberg embodied the early Social Democratic woman. She fought for the everyday needs of working women: better housing, hygiene, education, and nutrition. She was a pioneer and was then made invisible. Malmö's official city history mentions her twice, in passing. No park bears her name. No square. Only recently did she receive a street – a slight, hidden stretch in the industrial zone of Sorgenfri near Nobelvägen. In City Hall, a room is now named after her. It’s something. But far from enough.

So don’t forget Anna. Don’t forget the women who carried society on their backs, who fought for equality, justice, and class awareness – more for others than for themselves. Anna Stenberg deserves more than a footnote. She deserves remembrance. A square. A beautiful park. A statue.

Take down the Royal molester from his pedestal on Stortorget. Let Anna take his place!



Anna Stenberg – ett namn Malmö glömde
Hon var den första kvinnan i Malmö att väljas in i stadsfullmäktige. Det var 1910, det år då kvinnor för första gången blev valbara i kommunalval. Ett steg för Malmö, ett större steg för Sverige. Ändå är hon idag, mer än ett sekel senare, närapå bortglömd.

Anna Stenberg föddes den 25 juli 1867 i Brönnestad, Skåne. Vem hennes far var fick hon aldrig veta. Hon stod som “oäkta” i födelseboken – ett ord som vägde tungt i 1800-talets moralekonomi. Modern, Cecilia Bengtsdotter, piga till yrket, lämnade bort sin dotter till ett fosterhem i Röshult. Där växte Anna upp.

I slutet av 1880-talet flyttade hon – då fortfarande Anna Andersson – till Malmö och började arbeta på Malmö Hospital, även kallat “Asylen för sinnesslöa”. Ett namn med kalla undertoner, men med ett arbete som konfronterade henne med människans utsatthet: sjukdom, fattigdom, bortglömdhet. På sjukhuset mötte hon sjuktjänaren Lars Olsson Stenberg. De gifte sig och fick tre döttrar på fyra år. År 1896 – samma år som den stora industriutställningen – dog Lars. Anna blev änka, 29 år gammal, med tre småbarn och ett helt liv framför sig, men inget trygghetsnät.

Det var i det offentliga lidandets hus som Anna Stenberg fann sitt politiska kall. Hon anslöt sig till arbetarrörelsen och blev övertygad socialdemokrat. I september år 1900 deltog hon i grundandet av Malmö Kvinnliga Diskussionsklubb, där kvinnor samlades för att diskutera politik, moral och barnuppfostran. Anna blev sekreterare. Klubben träffades en gång i månaden, och ut ur den växte så småningom Malmös socialdemokratiska kvinnoklubb.

Det var ingen enkel tid att kräva jämlikhet mellan könen. Axel Danielsson, grundare av tidningen *Arbetet*, lär ha sagt: “Om kvinnorna finge samma rättigheter som männen, så skulle äktenskapen upplösas av sig själva.” Det säger något om den motvind som Anna och hennes systrar mötte.

Och ändå fanns det utrymme för glädje. Ett fotografi visar fyra kvinnor i hattar höga som kyrktorn – mörka kavajer, ljusa blusar som anas under. Kvinnan längst fram har en sjal. Bildtexten lyder: “Kvinnor i Malmö Damsällskap på utflykt till Falsterbohus: Anna Stenberg, Elisabeth Quensel, Anna Söderblom och Anna Eurenius.” Malmö Damsällskap blev en dörr till borgerliga nätverk, och via det engagerade sig Anna i Malmös lokalavdelning av LKPR – Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. År 1907 valdes hon in i styrelsen för Malmö arbetarekommun.

När det första kommunalvalet med valbara kvinnor hölls 1910, valdes 37 kvinnor in i stads- och kommunfullmäktige runt om i landet. Av dem var tre socialdemokrater. En av dem var Anna Stenberg – Malmös första kvinnliga stadsfullmäktigeledamot. Hon tillträdde sitt uppdrag den 1 januari 1911.

*Arbetet* skrev med viss beundran: “Hon har litet skinn på näsan och kloka pepparbruna ögon. Skinn på näsan får de flesta kvinnor som livets hårda skola lärt att stå på egna ben. En faktiskt self-made woman, intresserad, arbetsam, rejäl.”

Och ett annat ögonvittne, författaren Anne Marie Rådström, gav oss detta: “Anna Stenberg minns jag som en frodig, rödblommig och glad – men litet sträng – tant som gärna sa något roligt till en unge och samtidigt rufsade om henne ganska hårdhänt. Hon var majestätisk där hon stod i sitt salustånd i den vackra tegelborg som var Södra Saluhallen, och hennes runda ansikte lyste som ett grant juläpple mellan ostarna som travades på disken.”

Det finns en målning av Lotten Rönquist från 1889: en svartklädd kvinna handlar av en förklädesklädd kvinna i ett salustånd. En pojke står vid en svartvit hund, ett litet barn intill. Under bilden står: “Saluhall. Detalj ur målning av Lotten Rönquist 1889. Stockholms stadsmuseum.” Vid just den tiden sålde Anna smör i Östra saluhallen. Men hennes chef, konsul Lindgren, såg ogärna att en anställd satt i stadsfullmäktige. Han sänkte hennes lön och försämrade arbetsvillkoren. Anna svarade genom att säga upp sig och öppna sitt eget salustånd i Södra saluhallen vid Föreningsgatan – där hon sålde ost. Hon visste vad det innebar att stå på egna ben.

Bostadsfrågan blev ett av hennes viktigaste områden. Hon krävde granskning av arbetarklassens boende – trångt, fuktigt, angripet av ohyra. Resultatet blev att två bostadsinspektriser anställdes för att förbättra standarden. Och för att folk överhuvudtaget skulle kunna hålla sig rena, drev hon igenom inrättandet av folkbad.

Hon blev nykterhetskämpe, men utan moralism. Hon ville inte ta ifrån arbetarkvinnor det vackra, men sade: “Låt bli spriten och krediten, så räcker pengarna även till en och annan rolighet också.”

1911 lämnade hon in en motion om offentliga toaletter – anpassade även för kvinnor. Fyra byggdes: vid Fisketorget, på Slussplan, nära Saluhallen vid Föreningsgatan, och på Möllevången. De var bemannade av “dassadamer”, kostade tio öre och ritades av stadsarkitekten Salomon Sörensen. De kom i folkmun att kallas “Fru Stenbergs villor” – och blev till och med omsjungna. Alla revs till slut. Man kan tycka att en borde ha bevarats.

Hon drev också igenom matlagningskurser för husmödrar och fabriksarbeterskor, inklusive vegetariska rätter, kassabokföring och konservering. Hon föreslog även en “fackskola för tjänarinnor” för att höja status och löner genom yrkesutbildning.

Men allt detta kostade pengar – något borgarklassen ständigt påminde om. Trots det fortsatte hon. Hon blev ledamot i en mängd nämnder och styrelser: Malmö stads folkbad, skolhemmet Håkanstorp, Malmö Allmänna sjukhus, Östra sjukhuset, Malmö stads fattigvård, Arbetares bibliotek, nykterhetsnämnden, föreningar för kroniskt sjuka och konvalescenter – och fler därtill.

Ett annat foto: Anna Stenberg sitter i en berså i Folkets park tillsammans med fem män från partiet. Alla har hattar. Männen ser allvarliga ut. Anna ler. Bilden säger något väsentligt: hon kom ofta i kläm mellan männen. När hon fick frågan om det inte var jobbigt att sitta ensam som kvinna i stadsfullmäktige, svarade hon torrt att hon var van. Styrelsearbete hade härdat henne.

Anna var politiskt aktiv fram till 1926. Några av styrelseuppdragen fortsatte hon med även efter att hon gått i pension vid 65 års ålder 1932.

Hon dog 1956, 88 år gammal. Hon hade bestämt att begravningen skulle ske i stillhet. Dödsannonsen publicerades först efteråt. Så fick det bli. Ett liv i det allmännas tjänst – avslutat utan ceremoni, som om inget hänt.

Men något hade hänt.

Anna Stenberg var sinnebilden av den tidiga socialdemokratiska kvinnan. Hon kämpade för arbetarkvinnors vardag, för bättre bostäder, rimligare hygien, kvinnors utbildning, barns mat. Hon var en pionjär – och blev sedan osynliggjord. I Malmö Stads historia nämns hon två gånger, och då bara i förbifarten. Ingen park bär hennes namn. Inget torg. Inte förrän nyligen har hon fått en gatstump – inklämd i Sorgenfri industriområde intill Nobelvägen, knappast synlig för den som inte redan vet. I Rådhuset finns nu ett rum uppkallat efter henne. Det är något. Men långtifrån nog.

Så glöm inte Anna. Och glöm inte alla de kvinnor som bar samhället på sina axlar, kämpade för jämställdhet, rättvisa, och klassmedvetenhet – för andra mer än för sig själva. Anna Stenberg förtjänar mer än en bortglömd fotnot. Hon förtjänar ett ordentligt minne. Ett torg. En vacker park. En staty.

Plocka bort kvinnofridstöraren från Stortorget.
Låt Anna ta hans plats.

Jörgen Thornberg

Mrs. Stenberg av Jörgen Thornberg

Jörgen Thornberg

Mrs. Stenberg, 2025

Digital
50 x 70 cm

3 200 kr

Anna Stenberg

A true and faithful account, set to the measure of remembrance, of Mrs. Anna Stenberg of Malmö – worker, widow, reformer, and the city’s first elected woman in council. Born in hardship, marked “illegitimate,” and orphaned in her cradle years, she rose by sheer resolve to fight for the poor, for women, for decency and dignity. She gave Malmö its first women’s toilets, inspected slums, stood up to her boss, and brought light into damp homes. This ballad tells of her life – her “villas,” her vigour, her vanished honours. Long ignored by monuments, let her now be honoured in verse. Her legacy serves as a poignant reminder of the importance of respect and equality. Sing it for the stubborn, the modest, the brave. Let Anna’s name no longer be a whisper, but a chorus.

“Mrs. Stenberg
In Malmö town, where streets run wide,
A woman lived with heart and pride.
/: Her name was lost to dust and years,
But still she speaks to open ears. :/

Born without a father’s name,
A child of none, yet free of shame.
She rose from soil, from hired hands,
To walk alone where no one stands.

She toiled where madness met its end,
Where illness bowed and grief would bend.
Among the poor, among the ill,
She learned the weight of fate and will.

She married young, had daughters three,
But death came fast, and cruel, and free.
A widow left, with mouths to feed,
She turned her sorrow into deed.

She joined the cause, the Red Parade,
Where men still mocked and women stayed.
But Anna stood with voice and pen,
And asked for bread, and not for men.

A hat among the blackest suits,
She spoke of homes with leaking roots.
Of rats and rot and children’s cough,
but the landlords laughed right off.

And when she spoke of “toilet rights,”
They called her mad, they scoffed at nights.
Yet four neat stalls rose proud and stout,
With paper, a lock, and a lady scout.

“Mrs. Stenberg’s villas,” sneered
The men who found her much too feared.
But women came with coin and grace,
To claim at last a proper place.

Her market stall, a queenly stand,
With cheese and wit and an iron hand.
She lost her job, but never ground –
She bought her booth and held her round.

She said, “Let women learn and grow,
To cook, to save, to earn and know.
Let maids be trained, not used and thrown,
Let homes be strong, though means be lone.”

No liquor, please, no credit’s chain –
“Just buy a flower for your pain.”
Let joy be earned, let bread be fair,
Let daughters rise from thin despair.

When she was gone, no bells were rung,
No songs, no square where praises sung.
Just silence wrapped in cobblestone,
Her legacy is nearly overgrown.

A narrow street, in shadows cast,
Named too late, and walked too fast.
No park, no plaque, no statue grand –
Just Anna’s ghost, who takes a stand.

So tear the tyrants from their stage,
And mark her name in history’s page.
For justice came by Stenberg’s hand –
Let her once more command this land.”
Malmö May 2025

Anna Stenberg – A Name Malmö Forgot

She was the first woman in Malmö to be elected to the City Council. It was 1910, the year women in Sweden first became eligible for municipal office—a significant step forward for Malmö and an even greater one for the country. And yet, over a century later, her name has nearly vanished from memory.

Anna Stenberg was born on 25 July 1867, in Brönnestad, Skåne. She never knew who her father was. She was recorded as "illegitimate" in the parish register—a term that carried considerable weight in the moral economy of the 19th century, often leading to social stigma and limited opportunities. Her mother, Cecilia Bengtsdotter, a domestic servant, gave her up to foster parents in Röshult at an early age, and it was there that Anna grew up.

Despite the challenges, Anna Stenberg's resilience shone through. In the late 1880s, still known by her birth name, Anna Andersson, she moved to Malmö and began working at Malmö Hospital, also referred to as 'the Asylum for the Feebleminded.' The name had a cold ring to it, and the work confronted her with human suffering in its rawest form: illness, poverty, abandonment. It was there that she met hospital orderly Lars Olsson Stenberg. They married and had three daughters in four years. In 1896—the same year as Malmö's Great Industrial Exhibition—Lars died. Anna was left a widow at 29, with three small children and no safety net. But she did not succumb to despair. Instead, she found her political calling in this house of public suffering.

It was in this house of public suffering that Anna Stenberg found her political calling. She joined the labour movement and became a devoted Social Democrat. In September 1900, she helped found the Malmö Women's Discussion Club, a platform where women gathered to debate politics, morality, and child-rearing. Anna became the club's secretary, a role in which she facilitated discussions, organised events, and helped shape the club's direction. They met monthly, and from that group, Malmö's Social Democratic Women's Club eventually emerged.

Anna Stenberg's work was not in vain. She was a pioneer in advocating for gender equality at a time when it was not widely accepted. Her efforts, along with those of her peers, paved the way for the rights women enjoy today. Her impact was profound, as even Axel Danielsson, founder of the newspaper Arbetet, is said to have remarked: 'If women were granted the same rights as men, marriage would dissolve by itself.' This quote reflects the prevailing belief that women's rights would disrupt the traditional family structure, a view that Anna and her peers had to contend with. But they persisted, and their efforts paved the way for the rights women enjoy today.

And yet, there was room for joy in Anna Stenberg's life. A photograph shows four women in hats as tall as steeples – dark jackets, light blouses peeking through. The woman in front wears a shawl. The caption reads: "Women in Malmö Ladies' Society on an outing to Falsterbohus: Anna Stenberg, Elisabeth Quensel, Anna Söderblom, and Anna Eurenius." The Ladies' Society provided access to bourgeois networks, and through it, Anna became involved in Malmö's chapter of the National Association for Women's Suffrage (LKPR). In 1907, she was elected to the board of Malmö's workers' association.

When the first municipal election with eligible female candidates was held in 1910, thirty-seven women were elected to city and municipal councils across Sweden. Only three of them were Social Democrats. One of them was Anna Stenberg – Malmö's first female City Councillor. She began her term on 1 January 1911.

Arbetet wrote admiringly: "She has a bit of backbone and wise pepper-brown eyes. Backbone is something most women acquire when life's hard school teaches them to stand on their own. A truly self-made woman, engaged, hardworking, solid."

Another eyewitness, author Anne Marie Rådström, recalled: 'I remember Anna Stenberg as a hearty, rosy-cheeked, cheerful–but–slightly–stern lady who liked to say something funny to a child while simultaneously tousling her hair quite roughly. She stood majestically at her market stall in the handsome brick fortress that was the Southern Market Hall, her round face glowing like a bright Christmas apple among the cheeses piled high on the counter.'

There is a painting from 1889: a black-clad woman is shopping from an apron-clad vendor at a market stall. A boy stands beside a black-and-white dog, with a small child by their side. The caption reads: "Market Hall. Detail from a painting by Lotten Rönquist, 1889. Stockholm City Museum." At that very time, Anna was selling butter in the Eastern Market Hall. Yet her boss, Consul Lindgren, disapproved of having an employee on the City Council. He cut her pay and worsened her working conditions. Anna resigned and opened her cheese stall in the Southern Market Hall on Föreningsgatan. She knew what it meant to stand on her own.

Housing became one of her primary political concerns. She demanded inspections of working-class homes – cramped, damp, and infested with vermin. As a result, two housing inspectors were hired to raise standards. To provide people with the means to maintain personal hygiene, she advocated for the establishment of public baths.

She became a champion of temperance but without moralism. She didn’t want to deny working-class women beauty or pleasure, but said: "Skip the liquor and the credit, and there will be money left for a few small joys too."

In 1911, she submitted a motion to make public toilets accessible to women as well. Four were built: at Fisketorget, Slussplan, near the Market Hall on Föreningsgatan, and at Möllevången. Staffed by female attendants and costing ten öre per visit (toilet paper included), they were designed by Malmö’s city architect, Salomon Sörensen. Dubbed "Mrs. Stenberg’s Villas," they were even immortalised in folk ballads. All were eventually demolished, and one could argue that at least one should have been preserved.

She also ensured that the city funded cooking classes for housewives and factory workers, including instruction in vegetarian dishes, budgeting, baking, and food preservation. She proposed a "vocational school for maids," aiming to raise both wages and status through professional training.

All of this, of course, cost money – something the bourgeoisie never failed to mention. Yet Anna carried on. She served on numerous boards and committees, including Malmö's public baths, the Håkanstorp school home, Malmö General Hospital, the Eastern Hospital, the city's poor relief, the workers' library and reading room, associations for the chronically ill, convalescent centres, and the temperance board, among others.

In another photo, Anna sits in a garden arbour in Folkets Park with five male party comrades. Everyone wears a hat. The men look stern, while Anna smiles. The image conveys much: she was often caught between men. Asked whether it was challenging to be the only woman on the City Council, she replied coolly that she was accustomed to it, and her years in boardrooms had prepared her.

Anna remained politically active until 1926. She continued serving on various boards even after retiring at age 65 in 1932.

She died in 1956, aged 88. She had insisted on a quiet funeral, attended only by those closest to her. The obituary was published after the burial. So it went. A life in service of the public ended without ceremony, as if nothing had happened.

But something had happened.

Anna Stenberg embodied the early Social Democratic woman. She fought for the everyday needs of working women: better housing, hygiene, education, and nutrition. She was a pioneer and was then made invisible. Malmö's official city history mentions her twice, in passing. No park bears her name. No square. Only recently did she receive a street – a slight, hidden stretch in the industrial zone of Sorgenfri near Nobelvägen. In City Hall, a room is now named after her. It’s something. But far from enough.

So don’t forget Anna. Don’t forget the women who carried society on their backs, who fought for equality, justice, and class awareness – more for others than for themselves. Anna Stenberg deserves more than a footnote. She deserves remembrance. A square. A beautiful park. A statue.

Take down the Royal molester from his pedestal on Stortorget. Let Anna take his place!



Anna Stenberg – ett namn Malmö glömde
Hon var den första kvinnan i Malmö att väljas in i stadsfullmäktige. Det var 1910, det år då kvinnor för första gången blev valbara i kommunalval. Ett steg för Malmö, ett större steg för Sverige. Ändå är hon idag, mer än ett sekel senare, närapå bortglömd.

Anna Stenberg föddes den 25 juli 1867 i Brönnestad, Skåne. Vem hennes far var fick hon aldrig veta. Hon stod som “oäkta” i födelseboken – ett ord som vägde tungt i 1800-talets moralekonomi. Modern, Cecilia Bengtsdotter, piga till yrket, lämnade bort sin dotter till ett fosterhem i Röshult. Där växte Anna upp.

I slutet av 1880-talet flyttade hon – då fortfarande Anna Andersson – till Malmö och började arbeta på Malmö Hospital, även kallat “Asylen för sinnesslöa”. Ett namn med kalla undertoner, men med ett arbete som konfronterade henne med människans utsatthet: sjukdom, fattigdom, bortglömdhet. På sjukhuset mötte hon sjuktjänaren Lars Olsson Stenberg. De gifte sig och fick tre döttrar på fyra år. År 1896 – samma år som den stora industriutställningen – dog Lars. Anna blev änka, 29 år gammal, med tre småbarn och ett helt liv framför sig, men inget trygghetsnät.

Det var i det offentliga lidandets hus som Anna Stenberg fann sitt politiska kall. Hon anslöt sig till arbetarrörelsen och blev övertygad socialdemokrat. I september år 1900 deltog hon i grundandet av Malmö Kvinnliga Diskussionsklubb, där kvinnor samlades för att diskutera politik, moral och barnuppfostran. Anna blev sekreterare. Klubben träffades en gång i månaden, och ut ur den växte så småningom Malmös socialdemokratiska kvinnoklubb.

Det var ingen enkel tid att kräva jämlikhet mellan könen. Axel Danielsson, grundare av tidningen *Arbetet*, lär ha sagt: “Om kvinnorna finge samma rättigheter som männen, så skulle äktenskapen upplösas av sig själva.” Det säger något om den motvind som Anna och hennes systrar mötte.

Och ändå fanns det utrymme för glädje. Ett fotografi visar fyra kvinnor i hattar höga som kyrktorn – mörka kavajer, ljusa blusar som anas under. Kvinnan längst fram har en sjal. Bildtexten lyder: “Kvinnor i Malmö Damsällskap på utflykt till Falsterbohus: Anna Stenberg, Elisabeth Quensel, Anna Söderblom och Anna Eurenius.” Malmö Damsällskap blev en dörr till borgerliga nätverk, och via det engagerade sig Anna i Malmös lokalavdelning av LKPR – Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. År 1907 valdes hon in i styrelsen för Malmö arbetarekommun.

När det första kommunalvalet med valbara kvinnor hölls 1910, valdes 37 kvinnor in i stads- och kommunfullmäktige runt om i landet. Av dem var tre socialdemokrater. En av dem var Anna Stenberg – Malmös första kvinnliga stadsfullmäktigeledamot. Hon tillträdde sitt uppdrag den 1 januari 1911.

*Arbetet* skrev med viss beundran: “Hon har litet skinn på näsan och kloka pepparbruna ögon. Skinn på näsan får de flesta kvinnor som livets hårda skola lärt att stå på egna ben. En faktiskt self-made woman, intresserad, arbetsam, rejäl.”

Och ett annat ögonvittne, författaren Anne Marie Rådström, gav oss detta: “Anna Stenberg minns jag som en frodig, rödblommig och glad – men litet sträng – tant som gärna sa något roligt till en unge och samtidigt rufsade om henne ganska hårdhänt. Hon var majestätisk där hon stod i sitt salustånd i den vackra tegelborg som var Södra Saluhallen, och hennes runda ansikte lyste som ett grant juläpple mellan ostarna som travades på disken.”

Det finns en målning av Lotten Rönquist från 1889: en svartklädd kvinna handlar av en förklädesklädd kvinna i ett salustånd. En pojke står vid en svartvit hund, ett litet barn intill. Under bilden står: “Saluhall. Detalj ur målning av Lotten Rönquist 1889. Stockholms stadsmuseum.” Vid just den tiden sålde Anna smör i Östra saluhallen. Men hennes chef, konsul Lindgren, såg ogärna att en anställd satt i stadsfullmäktige. Han sänkte hennes lön och försämrade arbetsvillkoren. Anna svarade genom att säga upp sig och öppna sitt eget salustånd i Södra saluhallen vid Föreningsgatan – där hon sålde ost. Hon visste vad det innebar att stå på egna ben.

Bostadsfrågan blev ett av hennes viktigaste områden. Hon krävde granskning av arbetarklassens boende – trångt, fuktigt, angripet av ohyra. Resultatet blev att två bostadsinspektriser anställdes för att förbättra standarden. Och för att folk överhuvudtaget skulle kunna hålla sig rena, drev hon igenom inrättandet av folkbad.

Hon blev nykterhetskämpe, men utan moralism. Hon ville inte ta ifrån arbetarkvinnor det vackra, men sade: “Låt bli spriten och krediten, så räcker pengarna även till en och annan rolighet också.”

1911 lämnade hon in en motion om offentliga toaletter – anpassade även för kvinnor. Fyra byggdes: vid Fisketorget, på Slussplan, nära Saluhallen vid Föreningsgatan, och på Möllevången. De var bemannade av “dassadamer”, kostade tio öre och ritades av stadsarkitekten Salomon Sörensen. De kom i folkmun att kallas “Fru Stenbergs villor” – och blev till och med omsjungna. Alla revs till slut. Man kan tycka att en borde ha bevarats.

Hon drev också igenom matlagningskurser för husmödrar och fabriksarbeterskor, inklusive vegetariska rätter, kassabokföring och konservering. Hon föreslog även en “fackskola för tjänarinnor” för att höja status och löner genom yrkesutbildning.

Men allt detta kostade pengar – något borgarklassen ständigt påminde om. Trots det fortsatte hon. Hon blev ledamot i en mängd nämnder och styrelser: Malmö stads folkbad, skolhemmet Håkanstorp, Malmö Allmänna sjukhus, Östra sjukhuset, Malmö stads fattigvård, Arbetares bibliotek, nykterhetsnämnden, föreningar för kroniskt sjuka och konvalescenter – och fler därtill.

Ett annat foto: Anna Stenberg sitter i en berså i Folkets park tillsammans med fem män från partiet. Alla har hattar. Männen ser allvarliga ut. Anna ler. Bilden säger något väsentligt: hon kom ofta i kläm mellan männen. När hon fick frågan om det inte var jobbigt att sitta ensam som kvinna i stadsfullmäktige, svarade hon torrt att hon var van. Styrelsearbete hade härdat henne.

Anna var politiskt aktiv fram till 1926. Några av styrelseuppdragen fortsatte hon med även efter att hon gått i pension vid 65 års ålder 1932.

Hon dog 1956, 88 år gammal. Hon hade bestämt att begravningen skulle ske i stillhet. Dödsannonsen publicerades först efteråt. Så fick det bli. Ett liv i det allmännas tjänst – avslutat utan ceremoni, som om inget hänt.

Men något hade hänt.

Anna Stenberg var sinnebilden av den tidiga socialdemokratiska kvinnan. Hon kämpade för arbetarkvinnors vardag, för bättre bostäder, rimligare hygien, kvinnors utbildning, barns mat. Hon var en pionjär – och blev sedan osynliggjord. I Malmö Stads historia nämns hon två gånger, och då bara i förbifarten. Ingen park bär hennes namn. Inget torg. Inte förrän nyligen har hon fått en gatstump – inklämd i Sorgenfri industriområde intill Nobelvägen, knappast synlig för den som inte redan vet. I Rådhuset finns nu ett rum uppkallat efter henne. Det är något. Men långtifrån nog.

Så glöm inte Anna. Och glöm inte alla de kvinnor som bar samhället på sina axlar, kämpade för jämställdhet, rättvisa, och klassmedvetenhet – för andra mer än för sig själva. Anna Stenberg förtjänar mer än en bortglömd fotnot. Hon förtjänar ett ordentligt minne. Ett torg. En vacker park. En staty.

Plocka bort kvinnofridstöraren från Stortorget.
Låt Anna ta hans plats.

3 200 kr

Lite om bilder och mig. Translation in English at the end.

Jag är en nyfiken person som ser allt i bilder, även det jag fäster i ord, gärna tillsammans för bakom alla mina bilder finns en berättelse. Till vissa bilder hör en kortare eller längre novell som följer med bilden.
Bilder berättar historier. Jag omges av naturlig skönhet, intressanta människor och historia var jag än går. Jag använder min kamera för att dokumentera världen och blanda det jag ser med vad jag känner för att fånga den dolda magin.

Mina bilder berättar mina historier. Genom mina bilder, tryck och berättelser. Jag bjuder in dig att ta del av dessa berättelser, in i ditt liv och hem och dela min mycket personliga syn på vår värld. Mer än vad ögat ser. Jag tänker i bilder, drömmer och skriver och pratar om dem; följaktligen måste jag också skapa bilder. De blir vad jag ser, inte nödvändigtvis begränsade till verkligheten. Det finns en bild runt varje hörn. Jag hoppas att du kommer att se vad jag såg och gilla det.

Jag är också en skrivande person och till många bilder hör en kortare eller längre essay. Den följer med tavlan, tryckt på fint papper och med en personlig hälsning från mig.

Flertalet bilder startar sin resa i min kamera. Enkelt förklarat beskriver jag bilden jag ser i mitt inre, upplevd eller fantiserad. Bilden uppstår inom mig redan innan jag fått okularet till ögat. På bråkdelen av ett ögonblick ser jag vad jag vill ha och vad som kan göras med bilden. Här skall jag stoppa in en giraff, stålmannen, Titanic eller vad det är min fantasi finner ut. Ännu märkligare är att jag kommer ihåg minnesbilden långt efteråt när det blir tid att skapa verket. Om jag lyckas eller inte, är upp till betraktaren, oftast präglat av en stråk av svart humor – meningen är att man skall bli underhållen. Mina bilder blir ofta en snackis där de hänger.
Jag föredrar bilder som förmedlar ett budskap i flera lager. Vid första anblicken fylld av feel-good, en vacker utsikt, fint väder, solen skiner, blommor på ängen eller vattnet som ligger förrädiskt spegelblankt. I en sådan bild kan jag gömma min egentliga berättelse, mitt förakt för förtryckare och våldsverkare, rasister och fördomsfulla människor - ett gärna återkommande motiv mer eller mindre dolt i det vackra motivet. Jag försöker förena dem i ett gemensamt narrativ.

Bild och formgivning har löpt som en röd tråd genom livet. Fotokonst känns som en värdig final som jag gärna delar med mig.

Min genre är vid som framgår av mina bilder, temat en blandning av pop- och gatukonst i kollage som kan bestå av hundratals lager. Vissa bilder kan ta veckor, andra någon dag innan det är dags att överlämna resultatet till printverkstaden. Fine Art Prints är digitala fotocollage. I dessa kollage sker rivandet, klippandet, pusslandet, målandet, ritandet och sprayningen digitalt. Det jag monterar in kan vara hundratals år gamla bilder som jag omsorgsfullt frilägger så att de ser ut att vara en del av tavlan men också bilder skapade av mig själv efter min egen fantasi. Därefter besöks printstudion och för vissa bilder numrera en limiterad upplaga (oftast 7 exemplar) och signera för hand. Vissa bilder kan köpas i olika format. Det är bara att fråga efter vilka. Gillar man en bild som är 70x100 men inte har plats på väggen, går den kanske att få i 50x70 cm istället. Frågan är fri.

Metoden Giclée eller Fine Art Print som det också kallas är det moderna sättet för framställning av grafisk konst. Villkoret för denna typ av utskrifter är att en högkvalitativ storformatskrivare används med åldersbeständigt färgpigment och konstnärspapper eller i förekommande fall på duk. Pappret som används möter de krav på livslängd som ställs av museer och gallerier. Normalt säljer jag mina bilder oinramade så att den nya ägaren själv kan bestämma hur de skall se ut, med eller utan passepartout färg på ram, med eller utan glas etc..

Under många år ställde jag bara ut på nätet, i valda grupper och på min egen Facebooksida - https://www.facebook.com/jorgen.thornberg.9
Jag finns också på en egen hemsida som tyvärr inte alltid är uppdaterad – https://www.jth.life/ Där kan du också läsa en del av de berättelser som följer med bilden.

UTSTÄLLNINGAR
Luftkastellet, oktober 2022
Konst i Lund, november 2022
Luftkastellet, mars 2023
Engleson Galleri Caroli, april 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Galleri Caroli, oktober 2023
Toppen, Höllviken december 2023
Luftkastellet, mars 2024
Torups Galleri, mars 2024
Venice, May 2024
Luftkastellet, oktober 2024
Konst i Advent, December 2024
Galleri Engleson, Caroli December 2024
Jäger & Jansson Galleri, april 2025

A bit about pictures and me.

I'm a curious person who sees everything in pictures, even what I express in words, often combining them, for behind all my pictures lies a story. These narratives, some as short as a single image and others as long as a novel, are the heart and soul of my work.

Pictures tell stories. Wherever I go, I'm surrounded by natural beauty, exciting people, and history. I use my camera to document the world and blend what I see with what I feel to capture the hidden magic.
My images tell my stories. Through my pictures, prints, and narratives, I invite you to partake in these stories in your life and home and share my deeply personal perspective of our world. More than meets the eye. I think in pictures, dream, write, and talk about them; consequently, I must create images too. They become what I see, not necessarily confined to reality. There's a picture around every corner. I hope you'll see what I saw and enjoy it.

I'm also a writer, and many images come with a shorter or longer essay. It accompanies the painting, printed on fine paper with my personal greeting.

Many pictures start their journey on my camera. Simply put, I describe the image I see in my mind, experienced or imagined. The image arises within me even before I bring the eyepiece to my eye. In a fraction of a moment, I see what I want and what can be done with the picture. Here, I'll insert a giraffe, Superman, the Titanic, or whatever my imagination conjures up. Even stranger is that I remember the mental image long after it's time to create the work. Whether I succeed is up to the observer, often imbued with a streak of black humour – the aim is to entertain. My pictures usually become a talking point wherever they hang.

I prefer pictures that convey a message in multiple layers. At first glance, they're filled with feel-good vibes, a beautiful view, lovely weather, the sun shining, flowers in the meadow, or the water lying deceptively calm. But beneath this surface beauty, I often conceal a deeper story, a narrative that challenges societal norms or explores the human condition. I invite you to delve into these hidden narratives and discover the layers of meaning within my work.

Picture and design have been a thread running through my life. Photographic art feels like a fitting finale, and I'm happy to share it.
My genre is varied, as seen in my pictures; the theme is a blend of pop and street art in collages that can consist of hundreds of layers. Some images can take weeks, others just a day before it's time to hand over the result to the print workshop. Fine Art Prints are digital photo collages. In these collages, tearing, cutting, puzzling, painting, drawing, and spraying happen digitally. What I insert can be images hundreds of years old that I carefully extract so they appear to be part of the painting, but also images created by myself, now also generated from my imagination. Next, visit the print studio and, for certain images, number a limited edition (usually 7 copies) and sign them by hand. Some images may be available in other formats. Just ask which ones. If you like an image that's 70x100 but doesn't have space on the wall, you might be able to get it in 50x70 cm instead. The question is open.

The Giclée method, or Fine Art Print as it's also called, is the modern way of producing graphic art. This method ensures the highest quality and longevity of the artwork, using a high-quality large-format printer with archival pigment inks and artist paper or, in some cases, canvas. The paper used meets the longevity requirements set by museums and galleries. I sell my pictures unframed, allowing the new owner to personalise their artwork, confident in the lasting value and quality of the piece.

For many years, I only exhibited online, in selected groups, and on my Facebook page - https://www.facebook.com/jorgen.thornberg.9. I also have my website, which unfortunately is not constantly updated - https://www.jth.life/. You can also read some of the stories accompanying the pictures there.

EXHIBITIONS
Luftkastellet, October 2022
Art in Lund, November 2022
Luftkastellet, March 2023
Engleson Gallery Caroli, April 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Gallery Caroli, October 2023
Toppen, Höllviken December 2023
Luftkastellet, March 2024
Torup Gallery, March 2024
Venice, May 2024
UTSTÄLLNINGAR
Luftkastellet, oktober 2022
Konst i Lund, november 2022
Luftkastellet, mars 2023
Engleson Galleri Caroli, april 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Galleri Caroli, oktober 2023
Toppen, Höllviken december 2023
Luftkastellet, mars 2024
Torups Galleri, mars 2024
Venice, May 2024
Luftkastellet, October 2024
Konst i Advent, December 2024
Galleri Engleson, Caroli December 2024
Jäger & Jansson Galleri, April 2025

Utbildning
Autodidakt

Medlem i konstnärsförening
Öppna Sinnen

Med i konstrunda
Konstrundan i Skåne

Utställningar
Luftkastellet, October 2022
Art in Lund, November 2022
Luftkastellet, March 2023
Engleson Gallery Caroli, April 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Gallery Caroli, October 2023
Toppen, Höllviken December 2023
Luftkastellet, March 2024
Torup Gallery, March 2024
Venice, May 2024

Du kanske också gillar

Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Välj vilka cookies du tillåter.
Läs mer i vår integritetspolicy

Skanna en vägg eller golvet med cirkelformade rörelser. Klicka när du ser en markör för att placera verket.

Beta-version tillgänglig på vissa enheter.