Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Välj vilka cookies du tillåter.
Läs mer i vår integritetspolicy
Jörgen Thornberg
Batman Fatman, 2025
Digital
50 x 70 cm
3 200 kr
Batman Fatman
This is not a comic book, nor a fast-food ad campaign.
It’s a tale of hunger, honour, and a sidekick with no filter. It unfolds late one Thursday night on Västergatan in Malmö, when the streets are quiet, the tables wiped, and only one booth remains occupied.
What follows is not merely about hamburgers; it’s about legacy, laughter, shame, and the world’s most unlikely culinary duel.
This is the story of Batman and the Burger.
Please read on and discover more about hamburgers.
”Ode to the Burger Knight
(A Ballad of Buns and Justice)
In Malmö town, one starlit night,
The Bat emerged in neon light.
With cape and cowl, he struck a pose—
and ordered fries, a double-dose.
He said, “Tonight, I hunt for crime!”
But Robin rolled his eyes in time.
“You hunt for cheese, not shady deals—
and justice served with onion peels.”
The ketchup dripped, the patties sizzled,
Superman in silence fizzled.
He'd tried to beat the Chestnut King,
but couldn’t eat another thing.
The chef, in PJs, made a plea:
“Please eat your last, then let me be!”
But Bat just growled and took a bite—
the final chomp of burger night.
So legends tell of Gotham's best,
whose abs were hidden ‘neath his vest.
He fought with fists, he fought with flair—
but mostly battled Tupperware.
And Robin, still with salted lip,
now tells the tale of that last chip:
“He saved the town from hunger’s fate—
and burped. Then called it justice’s plate.”
Malmö, June 2025
One burger too many
A tale of justice, grease, and disrespectful sidekicks, but the image speaks for itself. Thursday night is very late, and the chef wants to go home. Surf Shack on Västergatan is still illuminated, all the tables except one have been wiped down, and the street lies silent. Left on the corner are Batman and Robin, the latter holding his boss’s final giant burger in his hand. Behind Batman sits a crushed Superman who seems to be surrendering the fight for the world record.
ROBIN:
Are you sure you want to finish that third burger, Fatman?
BATMAN (chewing, unfazed):
It’s called fuel, Boy Wonder. Also, respect the cowl.
ROBIN:
You’re going to need a reinforced utility belt if you keep 'fueling' like that. You might even need a 'bundle' of belts to keep up with your 'beefy' appetite.
BATMAN (wipes mouth with the edge of his cape, ignoring the jab):
Listen closely. You mock the burger, but this is the cornerstone of Western civilisation.
ROBIN (grinning):
Did you say the hamburger built the West?
BATMAN:
I said cornerstone, not cornerstone with fries.
Let me educate you.
It all began in the 13th century. The Mongol cavalry, under Genghis Khan, consumed raw, minced meat beneath their saddles to tenderise it, tartar-style. This was the humble beginning of what we now know as the hamburger. Imagine the look on Genghis Khan's face when he realised he could eat his horse's saddle cushion! That's the birth of the hamburger for you. It's a history so bizarre, it's almost comical.
ROBIN:
Wait — they invented steak tartare while riding horses?
BATMAN:
Correct. Fast-forward to 19th-century Hamburg, Germany — seafaring men brought minced beef ideas to America. By the mid-1800s, “Hamburg steak” was sold to immigrants at East Coast docks.
ROBIN:
Still sounds raw and sad.
BATMAN:
Then came the transformation: St. Louis World’s Fair, 1904. Someone put the meat between two slices of bread. Portable. Efficient. A symbol of freedom. The birth of the modern hamburger.
ROBIN (smirking):
So the hamburger is like… the vigilante of food?
BATMAN:
Exactly. Anonymous. Powerful. It hides in diners, fairs, and food trucks. But it delivers justice to the hungry.
ROBIN:
Unless it clogs your arteries first.
BATMAN (cold stare):
Justice comes with a price, Robin. Even if that price is extra cheese.
ROBIN: Okay, okay! I get it. The burger is noble. You are noble. But Fatman still suits you. And let's be honest, it's a fitting name for someone who's about to burst out of their utility belt.
BATMAN (deep growl):
Say that again, and I’ll replace your grappling hook with a salad spinner.
ROBIN:
You wouldn’t dare.
BATMAN:
Try me.
(Thunder rumbles. The Bat-signal lights up in the sky above, as if to punctuate the end of this epic burger debate.)
BATMAN (serious again):
Let’s move. Malmö needs us.
ROBIN (sighs):
Can we swing by BatBurger on the way?
BATMAN:
Only if you order the Justice Meal.
ROBIN:
You know, I still can’t believe you’ve read The History of the Hamburger. Twice.
BATMAN:
I’ve read it seventeen times and cross-referenced it with competitive eating records and case studies on digestive trauma. It's a bit absurd, I know.
ROBIN:
Of course you have. So… let me guess. You know the world record for most hamburgers eaten?
BATMAN (nods solemnly):
Joey Chestnut. 32 hamburgers in 8 minutes. That's roughly one burger every fifteen seconds. It's like he's in a race against his digestive system! That I call heroes.
ROBIN (gags):
Holy processed madness. That’s not eating, that’s a superpower.
BATMAN:
It’s focus. Strategy. And jaw stamina.
ROBIN:
Sounds like something you'd say about interrogating the Penguin.
BATMAN:
The Guinness World Record is official. But there are darker stories—unsanctioned underground contests. A man in Tokyo allegedly consumed 43 cheeseburgers in under ten minutes. But there were no witnesses left awake to verify it.
ROBIN:
Because they all passed out from saturated fat inhalation?
BATMAN (ignoring him):
Competitive eaters train their stomachs. Water-loading. Breath control. Mental visualisation. It’s not gluttony. It’s discipline. Or maybe it's just a peculiar hobby. It's a level of dedication that commands respect, even in the most unusual of sports.
ROBIN:
Fatman and the Furious.
BATMAN (tight jaw):
Robin! Cut it out!
ROBIN:
Sorry. Couldn’t resist.
BATMAN (deadpan):
Don Gorske holds the record for the most Big Macs eaten over a lifetime. Over 34,128. Since 1972. That's more Big Macs than the number of times I've had to save Gotham. That's dedication, or a serious addiction to Big Macs.
ROBIN (wide-eyed):
That's not a record. That’s… a cry for help. It’s a miracle the guy’s still alive.
BATMAN:
He logs each one. Keeps the receipts. It’s… beautiful in its precision.
ROBIN:
You admire him? He seems unhinged.
BATMAN:
I understand him.
ROBIN (muttering):
I swear, if he ever shows up in Gotham, you’ll probably give him a cape.
Behind him, in the half-dark, sits Superman, crushed and slightly nauseous, with two hamburgers in his hands. A napkin with ketchup slowly slides from his knee. He is on the verge of giving up the fight against the Guinness World Record holder. The camaraderie between Batman and Robin is palpable, even in the midst of a burger-fueled debate.
BATMAN (monotone, grim):
They warned him. They told him Chestnut wasn't human. But he insisted. “I’m Superman,” he said. “Surely I can out-eat a mortal man.” Turns out, even Superman has his kryptonite, and it's in the form of processed beef.
ROBIN (munching on a fry):
Yeah… that didn’t go so well. Was it fifteen? Sixteen?
BATMAN:
Seventeen. And then he blinked. Chestnut was already twenty-six.
ROBIN:
He tried. I mean, he is faster than a speeding bullet. But not faster than processed beef.
BATMAN (nodding slowly):
Competitive eating isn’t about speed. It’s about will. Control. Elasticity of character and stomach lining.
(Superman groans behind them. Batman ignores it.)
ROBIN:
Is he crying?
BATMAN:
He’s digesting his shame.
(The chef comes out of the restaurant, rubbing his eyes. He’s wearing pyjamas with burger prints and worn-out hotel slippers.)
CHEF (gruffly):
We’re closed now. The last normal guest left half an hour ago. Next time, make a reservation if you’re bringing extraterrestrials.
BATMAN (slowly turning):
Understood. The mission is complete.
ROBIN (whispering):
Fatman… we should go.
BATMAN (low):
Call me that again, and I’ll assign you to grill duty until Midsummer.
SUPERMAN (mumbling from the ground):
He didn't even chew… He didn’t even chew…
In the end, it hasn’t always been like this. There was a time when hamburgers were relatively rare. In the 1950s, Sweden forbade kiosks from selling hamburgers. In the documentary “Clock – Socialist Burgers Inc” (SVT Play), there’s a delightful news clip from 1973 when Sweden got its first McDonald’s, in Stockholm. The reporter explains, pedagogically, what this novelty consists of: “pan-fried beef patty with bread and garnish.” The restaurant was a hit, but also received heavy criticism from health authorities who would have preferred mashed turnips and from the political left, who saw the company as “Nixon’s errand boys.” In 1975, McDonald’s in Stockholm was bombed by a group of Baader-Meinhof wannabes.
Incidentally, one of the largest hamburgers ever measured weighed 616.5 kilos. It was made in Rutland, North Dakota, in 1982 and consumed by 8,000 people! Superman would rather eat kryptonite than endure an ordeal like that.
En hamburgare för mycket
En berättelse om rättvisa, fett och respektlösa hjälpredor – men bilden talar för sig själv. Torsdagskvällen är mycket sen och kocken vill gå hem. Surf Shack på Västergatan är fortfarande upplyst, alla borden utom ett är avtorkade och gatan ligger tyst. Kvar på hörnan sitter Batman och Robin, den senare med sin chefs sista jätteburgare i handen. Bakom Batman sitter en förkrossad Superman som verkar ge upp kampen om världsrekordet.
ROBIN:
Är du säker på att du ska trycka i dig den där tredje burgaren, Fatman?
BATMAN (tuggande, oberörd):
Det kallas bränsle, Boy Wonder. Och visa lite respekt för kåpan.
ROBIN:
Du kommer behöva ett förstärkt verktygsbälte om du fortsätter "tanka" på det där sättet. Kanske till och med ett ‘paket’ bälten för att matcha din ‘köttiga’ aptit.
BATMAN (torkar munnen med mantelkanten, ignorerar pikarna):
Lyssna noga. Du hånar burgaren, men detta är västerlandets hörnsten.
ROBIN (flinande):
Sade du just att hamburgaren byggde västvärlden?
BATMAN:
Jag sa hörnsten, inte hörnsten med pommes.
Låt mig utbilda dig.
Allt började på 1200-talet. Den mongoliska kavalleriet under Djingis Khan åt rå, mald köttfärs under sadeln för att möra den – tartarstyle. Där har du hamburgarens ödmjuka begynnelse. Föreställ dig Khans min när han insåg att han kunde äta sadeldynan. Så föddes hamburgaren. En historia så absurd att den nästan är komisk.
ROBIN:
Vänta — uppfann de steak tartare till häst?
BATMAN:
Korrekt.
Spola fram till 1800-talets Hamburg i Tyskland – sjöfarare förde med sig idén om malet kött till Amerika. Vid mitten av seklet såldes “Hamburg steak” till immigranter vid östkustens hamnar.
ROBIN:
Låter fortfarande rått och sorgligt.
BATMAN:
Sedan kom förvandlingen: Världsutställningen i St. Louis, 1904. Någon lade köttet mellan två brödskivor. Bärbart. Effektivt.
En symbol för frihet. Den moderna hamburgarens födelse.
ROBIN (flinande):
Så hamburgaren är liksom... matvärldens hämnare?
BATMAN:
Exakt. Anonym. Kraftfull. Den gömmer sig på diners, marknader och foodtrucks. Men den levererar rättvisa till de hungriga – snabbt.
ROBIN:
Om den inte täpper igen dina artärer först.
BATMAN (kall blick):
Rättvisa har ett pris, Robin. Även om det priset är extra ost.
ROBIN:
Okej, okej! Jag fattar. Burgaren är ädel. Du är ädel. Men Fatman passar ändå.
BATMAN (djupt morrande):
Säg det där igen, och jag byter ut din änterhake mot en salladsslunga.
ROBIN:
Det skulle du aldrig våga.
BATMAN:
Testa mig.
(Åskan mullrar. Fladdermus-signalen tänds på himlen.)
BATMAN (återigen allvarlig):
Vi drar. Malmö behöver oss.
ROBIN (suckar):
Kan vi svinga förbi BatBurger på vägen?
BATMAN:
Endast om du beställer Rättvisemenyn.
ROBIN:
Jag kan fortfarande inte fatta att du läst “Hamburgarens historia”. Två gånger.
BATMAN:
Jag har läst den sjutton gånger och korsrefererat med rekord i tävlingsätning och fallstudier om matsmältningsskador.
ROBIN:
Självklart har du. Så... låt mig gissa. Du vet världsrekordet i flest hamburgare ätna?
BATMAN (nickar högtidligt):
Joey Chestnut. 32 hamburgare på 8 minuter. Det är ungefär en var femtonde sekund. Det kallar jag hjältar.
ROBIN (kväljer):
Herregud, det är inte ätande – det är en superkraft.
BATMAN:
Det handlar om fokus. Strategi. Och käkstyrka.
ROBIN:
Låter som något du skulle säga om att förhöra Pingvinen.
BATMAN:
Guinness-rekordet är officiellt. Men det finns mörkare berättelser – osanktionerade underjordiska tävlingar. En man i Tokyo ska ha ätit 43 cheeseburgare på under tio minuter. Men inga vittnen var vakna nog att bekräfta det.
ROBIN:
För att alla svimmade av mättat fett?
BATMAN (ignorerar honom):
Tävlingsätare tränar sina magar. Drickmetoder. Andningskontroll. Mental visualisering. Det är inte frosseri. Det är disciplin. Eller möjligen en väldigt märklig hobby. Men ändå – det kräver respekt.
ROBIN:
Fatman and the Furious.
BATMAN (spänt käkparti):
Robin! Lägg av!
ROBIN:
Förlåt. Kunde inte låta bli.
BATMAN (dödligt lugn):
Don Gorske har rekordet i flest Big Mac’s ätna under en livstid. Över 34 128. Sedan 1972.
Det är fler än de gånger jag räddat Gotham.
ROBIN (storögd):
Det där är inte ett rekord. Det är ett rop på hjälp. Ett mirakel att han lever.
BATMAN:
Han loggar varje enskild. Sparar kvitton. Det är... vackert i sin exakthet.
ROBIN:
Du beundrar honom? Han verkar ju helt störd.
BATMAN:
Jag förstår honom.
ROBIN (mumlade):
Jag svär – om han nånsin dyker upp i Gotham ger du honom säkert en cape.
(Bakom honom, i halvdunkel, sitter Superman – förkrossad och lätt illamående – med två hamburgare i händerna. En servett med ketchupfläck glider långsamt från hans knä. Han är på väg att ge upp kampen mot Guinness-rekordhållaren.)
BATMAN (monotont allvarlig):
De varnade honom. De sa att Chestnut inte var mänsklig. Men han insisterade. “Jag är Stålmannen,” sa han. “Klart jag kan slå en dödlig man i att äta.”
Det visade sig att även Superman har sin kryptonit – i det här fallet av processat nötkött.
ROBIN (tuggande på en pommes frites):
Ja… det gick ju inte så bra. Vad var det, femton? Sexton?
BATMAN:
Sjutton. Och sen blinkade han. Då var Chestnut redan på sin tjugosjätte.
ROBIN:
Han försökte. Han är ju snabbare än en kula. Men tydligen inte snabbare än snabbmat.
BATMAN (nickar långsamt):
Tävlingsätning handlar inte om fart. Det handlar om vilja. Självkontroll. Karaktärens – och magsäckens – elasticitet.
(Superman stönar bakom dem. Batman ignorerar det.)
ROBIN:
Gråter han?
BATMAN:
Han smälter sin skam.
(Kocken kommer ut från restaurangen, gnuggar ögonen. Han har demonstrativt tagit på sig pyjamas med hamburgarmönster och slitna hotelltofflor.)
KOCKEN (strävt):
Vi har stängt nu. Sista normala gästen gick för en halvtimme sen. Nästa gång får ni boka om ni ska ha med utomjordingar.
BATMAN (vänder sig långsamt om):
Uppfattat. Uppdraget är slutfört.
ROBIN (viskande):
Fatman... vi borde gå.
BATMAN (lågt):
Kalla mig det igen så får du grilla till Midsommar.
SUPERMAN (mumlar från marken):
Han tuggade inte ens... Han tuggade inte ens...
Till sist – det har inte alltid varit så här. För det fanns en tid då hamburgare var en sällsynthet. På 1950-talet var det förbjudet för kiosker att sälja hamburgare i Sverige. I dokumentären ‘Clock – Socialist Burgers Inc’ (SVT Play) finns ett underbart nyhetsklipp från 1973 då Sverige fick sitt första McDonald’s, i Stockholm. Reportern förklarar pedagogiskt vad nymodigheten består av: ”pannbiff med bröd och garnering”. Restaurangen blev en succé, men kritiserades hårt – av hälsomyndigheter som hellre ville att vi tuggade rotmos, och av vänstern som såg företaget som “Nixons lakejer”.
1975 bombades McDonald’s i Stockholm av ett gäng Baader-Meinhof-wannabes.
För övrigt: En av de största hamburgarna som uppmätts vägde 616,5 kilo. Den tillverkades i Rutland, North Dakota, 1982 – och åts upp av 8000 personer.
Hellre åt Stålmannen kryptonit än genomled den pärsen.
Jörgen Thornberg
Batman Fatman, 2025
Digital
50 x 70 cm
3 200 kr
Batman Fatman
This is not a comic book, nor a fast-food ad campaign.
It’s a tale of hunger, honour, and a sidekick with no filter. It unfolds late one Thursday night on Västergatan in Malmö, when the streets are quiet, the tables wiped, and only one booth remains occupied.
What follows is not merely about hamburgers; it’s about legacy, laughter, shame, and the world’s most unlikely culinary duel.
This is the story of Batman and the Burger.
Please read on and discover more about hamburgers.
”Ode to the Burger Knight
(A Ballad of Buns and Justice)
In Malmö town, one starlit night,
The Bat emerged in neon light.
With cape and cowl, he struck a pose—
and ordered fries, a double-dose.
He said, “Tonight, I hunt for crime!”
But Robin rolled his eyes in time.
“You hunt for cheese, not shady deals—
and justice served with onion peels.”
The ketchup dripped, the patties sizzled,
Superman in silence fizzled.
He'd tried to beat the Chestnut King,
but couldn’t eat another thing.
The chef, in PJs, made a plea:
“Please eat your last, then let me be!”
But Bat just growled and took a bite—
the final chomp of burger night.
So legends tell of Gotham's best,
whose abs were hidden ‘neath his vest.
He fought with fists, he fought with flair—
but mostly battled Tupperware.
And Robin, still with salted lip,
now tells the tale of that last chip:
“He saved the town from hunger’s fate—
and burped. Then called it justice’s plate.”
Malmö, June 2025
One burger too many
A tale of justice, grease, and disrespectful sidekicks, but the image speaks for itself. Thursday night is very late, and the chef wants to go home. Surf Shack on Västergatan is still illuminated, all the tables except one have been wiped down, and the street lies silent. Left on the corner are Batman and Robin, the latter holding his boss’s final giant burger in his hand. Behind Batman sits a crushed Superman who seems to be surrendering the fight for the world record.
ROBIN:
Are you sure you want to finish that third burger, Fatman?
BATMAN (chewing, unfazed):
It’s called fuel, Boy Wonder. Also, respect the cowl.
ROBIN:
You’re going to need a reinforced utility belt if you keep 'fueling' like that. You might even need a 'bundle' of belts to keep up with your 'beefy' appetite.
BATMAN (wipes mouth with the edge of his cape, ignoring the jab):
Listen closely. You mock the burger, but this is the cornerstone of Western civilisation.
ROBIN (grinning):
Did you say the hamburger built the West?
BATMAN:
I said cornerstone, not cornerstone with fries.
Let me educate you.
It all began in the 13th century. The Mongol cavalry, under Genghis Khan, consumed raw, minced meat beneath their saddles to tenderise it, tartar-style. This was the humble beginning of what we now know as the hamburger. Imagine the look on Genghis Khan's face when he realised he could eat his horse's saddle cushion! That's the birth of the hamburger for you. It's a history so bizarre, it's almost comical.
ROBIN:
Wait — they invented steak tartare while riding horses?
BATMAN:
Correct. Fast-forward to 19th-century Hamburg, Germany — seafaring men brought minced beef ideas to America. By the mid-1800s, “Hamburg steak” was sold to immigrants at East Coast docks.
ROBIN:
Still sounds raw and sad.
BATMAN:
Then came the transformation: St. Louis World’s Fair, 1904. Someone put the meat between two slices of bread. Portable. Efficient. A symbol of freedom. The birth of the modern hamburger.
ROBIN (smirking):
So the hamburger is like… the vigilante of food?
BATMAN:
Exactly. Anonymous. Powerful. It hides in diners, fairs, and food trucks. But it delivers justice to the hungry.
ROBIN:
Unless it clogs your arteries first.
BATMAN (cold stare):
Justice comes with a price, Robin. Even if that price is extra cheese.
ROBIN: Okay, okay! I get it. The burger is noble. You are noble. But Fatman still suits you. And let's be honest, it's a fitting name for someone who's about to burst out of their utility belt.
BATMAN (deep growl):
Say that again, and I’ll replace your grappling hook with a salad spinner.
ROBIN:
You wouldn’t dare.
BATMAN:
Try me.
(Thunder rumbles. The Bat-signal lights up in the sky above, as if to punctuate the end of this epic burger debate.)
BATMAN (serious again):
Let’s move. Malmö needs us.
ROBIN (sighs):
Can we swing by BatBurger on the way?
BATMAN:
Only if you order the Justice Meal.
ROBIN:
You know, I still can’t believe you’ve read The History of the Hamburger. Twice.
BATMAN:
I’ve read it seventeen times and cross-referenced it with competitive eating records and case studies on digestive trauma. It's a bit absurd, I know.
ROBIN:
Of course you have. So… let me guess. You know the world record for most hamburgers eaten?
BATMAN (nods solemnly):
Joey Chestnut. 32 hamburgers in 8 minutes. That's roughly one burger every fifteen seconds. It's like he's in a race against his digestive system! That I call heroes.
ROBIN (gags):
Holy processed madness. That’s not eating, that’s a superpower.
BATMAN:
It’s focus. Strategy. And jaw stamina.
ROBIN:
Sounds like something you'd say about interrogating the Penguin.
BATMAN:
The Guinness World Record is official. But there are darker stories—unsanctioned underground contests. A man in Tokyo allegedly consumed 43 cheeseburgers in under ten minutes. But there were no witnesses left awake to verify it.
ROBIN:
Because they all passed out from saturated fat inhalation?
BATMAN (ignoring him):
Competitive eaters train their stomachs. Water-loading. Breath control. Mental visualisation. It’s not gluttony. It’s discipline. Or maybe it's just a peculiar hobby. It's a level of dedication that commands respect, even in the most unusual of sports.
ROBIN:
Fatman and the Furious.
BATMAN (tight jaw):
Robin! Cut it out!
ROBIN:
Sorry. Couldn’t resist.
BATMAN (deadpan):
Don Gorske holds the record for the most Big Macs eaten over a lifetime. Over 34,128. Since 1972. That's more Big Macs than the number of times I've had to save Gotham. That's dedication, or a serious addiction to Big Macs.
ROBIN (wide-eyed):
That's not a record. That’s… a cry for help. It’s a miracle the guy’s still alive.
BATMAN:
He logs each one. Keeps the receipts. It’s… beautiful in its precision.
ROBIN:
You admire him? He seems unhinged.
BATMAN:
I understand him.
ROBIN (muttering):
I swear, if he ever shows up in Gotham, you’ll probably give him a cape.
Behind him, in the half-dark, sits Superman, crushed and slightly nauseous, with two hamburgers in his hands. A napkin with ketchup slowly slides from his knee. He is on the verge of giving up the fight against the Guinness World Record holder. The camaraderie between Batman and Robin is palpable, even in the midst of a burger-fueled debate.
BATMAN (monotone, grim):
They warned him. They told him Chestnut wasn't human. But he insisted. “I’m Superman,” he said. “Surely I can out-eat a mortal man.” Turns out, even Superman has his kryptonite, and it's in the form of processed beef.
ROBIN (munching on a fry):
Yeah… that didn’t go so well. Was it fifteen? Sixteen?
BATMAN:
Seventeen. And then he blinked. Chestnut was already twenty-six.
ROBIN:
He tried. I mean, he is faster than a speeding bullet. But not faster than processed beef.
BATMAN (nodding slowly):
Competitive eating isn’t about speed. It’s about will. Control. Elasticity of character and stomach lining.
(Superman groans behind them. Batman ignores it.)
ROBIN:
Is he crying?
BATMAN:
He’s digesting his shame.
(The chef comes out of the restaurant, rubbing his eyes. He’s wearing pyjamas with burger prints and worn-out hotel slippers.)
CHEF (gruffly):
We’re closed now. The last normal guest left half an hour ago. Next time, make a reservation if you’re bringing extraterrestrials.
BATMAN (slowly turning):
Understood. The mission is complete.
ROBIN (whispering):
Fatman… we should go.
BATMAN (low):
Call me that again, and I’ll assign you to grill duty until Midsummer.
SUPERMAN (mumbling from the ground):
He didn't even chew… He didn’t even chew…
In the end, it hasn’t always been like this. There was a time when hamburgers were relatively rare. In the 1950s, Sweden forbade kiosks from selling hamburgers. In the documentary “Clock – Socialist Burgers Inc” (SVT Play), there’s a delightful news clip from 1973 when Sweden got its first McDonald’s, in Stockholm. The reporter explains, pedagogically, what this novelty consists of: “pan-fried beef patty with bread and garnish.” The restaurant was a hit, but also received heavy criticism from health authorities who would have preferred mashed turnips and from the political left, who saw the company as “Nixon’s errand boys.” In 1975, McDonald’s in Stockholm was bombed by a group of Baader-Meinhof wannabes.
Incidentally, one of the largest hamburgers ever measured weighed 616.5 kilos. It was made in Rutland, North Dakota, in 1982 and consumed by 8,000 people! Superman would rather eat kryptonite than endure an ordeal like that.
En hamburgare för mycket
En berättelse om rättvisa, fett och respektlösa hjälpredor – men bilden talar för sig själv. Torsdagskvällen är mycket sen och kocken vill gå hem. Surf Shack på Västergatan är fortfarande upplyst, alla borden utom ett är avtorkade och gatan ligger tyst. Kvar på hörnan sitter Batman och Robin, den senare med sin chefs sista jätteburgare i handen. Bakom Batman sitter en förkrossad Superman som verkar ge upp kampen om världsrekordet.
ROBIN:
Är du säker på att du ska trycka i dig den där tredje burgaren, Fatman?
BATMAN (tuggande, oberörd):
Det kallas bränsle, Boy Wonder. Och visa lite respekt för kåpan.
ROBIN:
Du kommer behöva ett förstärkt verktygsbälte om du fortsätter "tanka" på det där sättet. Kanske till och med ett ‘paket’ bälten för att matcha din ‘köttiga’ aptit.
BATMAN (torkar munnen med mantelkanten, ignorerar pikarna):
Lyssna noga. Du hånar burgaren, men detta är västerlandets hörnsten.
ROBIN (flinande):
Sade du just att hamburgaren byggde västvärlden?
BATMAN:
Jag sa hörnsten, inte hörnsten med pommes.
Låt mig utbilda dig.
Allt började på 1200-talet. Den mongoliska kavalleriet under Djingis Khan åt rå, mald köttfärs under sadeln för att möra den – tartarstyle. Där har du hamburgarens ödmjuka begynnelse. Föreställ dig Khans min när han insåg att han kunde äta sadeldynan. Så föddes hamburgaren. En historia så absurd att den nästan är komisk.
ROBIN:
Vänta — uppfann de steak tartare till häst?
BATMAN:
Korrekt.
Spola fram till 1800-talets Hamburg i Tyskland – sjöfarare förde med sig idén om malet kött till Amerika. Vid mitten av seklet såldes “Hamburg steak” till immigranter vid östkustens hamnar.
ROBIN:
Låter fortfarande rått och sorgligt.
BATMAN:
Sedan kom förvandlingen: Världsutställningen i St. Louis, 1904. Någon lade köttet mellan två brödskivor. Bärbart. Effektivt.
En symbol för frihet. Den moderna hamburgarens födelse.
ROBIN (flinande):
Så hamburgaren är liksom... matvärldens hämnare?
BATMAN:
Exakt. Anonym. Kraftfull. Den gömmer sig på diners, marknader och foodtrucks. Men den levererar rättvisa till de hungriga – snabbt.
ROBIN:
Om den inte täpper igen dina artärer först.
BATMAN (kall blick):
Rättvisa har ett pris, Robin. Även om det priset är extra ost.
ROBIN:
Okej, okej! Jag fattar. Burgaren är ädel. Du är ädel. Men Fatman passar ändå.
BATMAN (djupt morrande):
Säg det där igen, och jag byter ut din änterhake mot en salladsslunga.
ROBIN:
Det skulle du aldrig våga.
BATMAN:
Testa mig.
(Åskan mullrar. Fladdermus-signalen tänds på himlen.)
BATMAN (återigen allvarlig):
Vi drar. Malmö behöver oss.
ROBIN (suckar):
Kan vi svinga förbi BatBurger på vägen?
BATMAN:
Endast om du beställer Rättvisemenyn.
ROBIN:
Jag kan fortfarande inte fatta att du läst “Hamburgarens historia”. Två gånger.
BATMAN:
Jag har läst den sjutton gånger och korsrefererat med rekord i tävlingsätning och fallstudier om matsmältningsskador.
ROBIN:
Självklart har du. Så... låt mig gissa. Du vet världsrekordet i flest hamburgare ätna?
BATMAN (nickar högtidligt):
Joey Chestnut. 32 hamburgare på 8 minuter. Det är ungefär en var femtonde sekund. Det kallar jag hjältar.
ROBIN (kväljer):
Herregud, det är inte ätande – det är en superkraft.
BATMAN:
Det handlar om fokus. Strategi. Och käkstyrka.
ROBIN:
Låter som något du skulle säga om att förhöra Pingvinen.
BATMAN:
Guinness-rekordet är officiellt. Men det finns mörkare berättelser – osanktionerade underjordiska tävlingar. En man i Tokyo ska ha ätit 43 cheeseburgare på under tio minuter. Men inga vittnen var vakna nog att bekräfta det.
ROBIN:
För att alla svimmade av mättat fett?
BATMAN (ignorerar honom):
Tävlingsätare tränar sina magar. Drickmetoder. Andningskontroll. Mental visualisering. Det är inte frosseri. Det är disciplin. Eller möjligen en väldigt märklig hobby. Men ändå – det kräver respekt.
ROBIN:
Fatman and the Furious.
BATMAN (spänt käkparti):
Robin! Lägg av!
ROBIN:
Förlåt. Kunde inte låta bli.
BATMAN (dödligt lugn):
Don Gorske har rekordet i flest Big Mac’s ätna under en livstid. Över 34 128. Sedan 1972.
Det är fler än de gånger jag räddat Gotham.
ROBIN (storögd):
Det där är inte ett rekord. Det är ett rop på hjälp. Ett mirakel att han lever.
BATMAN:
Han loggar varje enskild. Sparar kvitton. Det är... vackert i sin exakthet.
ROBIN:
Du beundrar honom? Han verkar ju helt störd.
BATMAN:
Jag förstår honom.
ROBIN (mumlade):
Jag svär – om han nånsin dyker upp i Gotham ger du honom säkert en cape.
(Bakom honom, i halvdunkel, sitter Superman – förkrossad och lätt illamående – med två hamburgare i händerna. En servett med ketchupfläck glider långsamt från hans knä. Han är på väg att ge upp kampen mot Guinness-rekordhållaren.)
BATMAN (monotont allvarlig):
De varnade honom. De sa att Chestnut inte var mänsklig. Men han insisterade. “Jag är Stålmannen,” sa han. “Klart jag kan slå en dödlig man i att äta.”
Det visade sig att även Superman har sin kryptonit – i det här fallet av processat nötkött.
ROBIN (tuggande på en pommes frites):
Ja… det gick ju inte så bra. Vad var det, femton? Sexton?
BATMAN:
Sjutton. Och sen blinkade han. Då var Chestnut redan på sin tjugosjätte.
ROBIN:
Han försökte. Han är ju snabbare än en kula. Men tydligen inte snabbare än snabbmat.
BATMAN (nickar långsamt):
Tävlingsätning handlar inte om fart. Det handlar om vilja. Självkontroll. Karaktärens – och magsäckens – elasticitet.
(Superman stönar bakom dem. Batman ignorerar det.)
ROBIN:
Gråter han?
BATMAN:
Han smälter sin skam.
(Kocken kommer ut från restaurangen, gnuggar ögonen. Han har demonstrativt tagit på sig pyjamas med hamburgarmönster och slitna hotelltofflor.)
KOCKEN (strävt):
Vi har stängt nu. Sista normala gästen gick för en halvtimme sen. Nästa gång får ni boka om ni ska ha med utomjordingar.
BATMAN (vänder sig långsamt om):
Uppfattat. Uppdraget är slutfört.
ROBIN (viskande):
Fatman... vi borde gå.
BATMAN (lågt):
Kalla mig det igen så får du grilla till Midsommar.
SUPERMAN (mumlar från marken):
Han tuggade inte ens... Han tuggade inte ens...
Till sist – det har inte alltid varit så här. För det fanns en tid då hamburgare var en sällsynthet. På 1950-talet var det förbjudet för kiosker att sälja hamburgare i Sverige. I dokumentären ‘Clock – Socialist Burgers Inc’ (SVT Play) finns ett underbart nyhetsklipp från 1973 då Sverige fick sitt första McDonald’s, i Stockholm. Reportern förklarar pedagogiskt vad nymodigheten består av: ”pannbiff med bröd och garnering”. Restaurangen blev en succé, men kritiserades hårt – av hälsomyndigheter som hellre ville att vi tuggade rotmos, och av vänstern som såg företaget som “Nixons lakejer”.
1975 bombades McDonald’s i Stockholm av ett gäng Baader-Meinhof-wannabes.
För övrigt: En av de största hamburgarna som uppmätts vägde 616,5 kilo. Den tillverkades i Rutland, North Dakota, 1982 – och åts upp av 8000 personer.
Hellre åt Stålmannen kryptonit än genomled den pärsen.
3 200 kr
Jörgen Thornberg
Malmö
Lite om bilder och mig. Translation in English at the end.
Jag är en nyfiken person som ser allt i bilder, även det jag fäster i ord, gärna tillsammans för bakom alla mina bilder finns en berättelse. Till vissa bilder hör en kortare eller längre novell som följer med bilden.
Bilder berättar historier. Jag omges av naturlig skönhet, intressanta människor och historia var jag än går. Jag använder min kamera för att dokumentera världen och blanda det jag ser med vad jag känner för att fånga den dolda magin.
Mina bilder berättar mina historier. Genom mina bilder, tryck och berättelser. Jag bjuder in dig att ta del av dessa berättelser, in i ditt liv och hem och dela min mycket personliga syn på vår värld. Mer än vad ögat ser. Jag tänker i bilder, drömmer och skriver och pratar om dem; följaktligen måste jag också skapa bilder. De blir vad jag ser, inte nödvändigtvis begränsade till verkligheten. Det finns en bild runt varje hörn. Jag hoppas att du kommer att se vad jag såg och gilla det.
Jag är också en skrivande person och till många bilder hör en kortare eller längre essay. Den följer med tavlan, tryckt på fint papper och med en personlig hälsning från mig.
Flertalet bilder startar sin resa i min kamera. Enkelt förklarat beskriver jag bilden jag ser i mitt inre, upplevd eller fantiserad. Bilden uppstår inom mig redan innan jag fått okularet till ögat. På bråkdelen av ett ögonblick ser jag vad jag vill ha och vad som kan göras med bilden. Här skall jag stoppa in en giraff, stålmannen, Titanic eller vad det är min fantasi finner ut. Ännu märkligare är att jag kommer ihåg minnesbilden långt efteråt när det blir tid att skapa verket. Om jag lyckas eller inte, är upp till betraktaren, oftast präglat av en stråk av svart humor – meningen är att man skall bli underhållen. Mina bilder blir ofta en snackis där de hänger.
Jag föredrar bilder som förmedlar ett budskap i flera lager. Vid första anblicken fylld av feel-good, en vacker utsikt, fint väder, solen skiner, blommor på ängen eller vattnet som ligger förrädiskt spegelblankt. I en sådan bild kan jag gömma min egentliga berättelse, mitt förakt för förtryckare och våldsverkare, rasister och fördomsfulla människor - ett gärna återkommande motiv mer eller mindre dolt i det vackra motivet. Jag försöker förena dem i ett gemensamt narrativ.
Bild och formgivning har löpt som en röd tråd genom livet. Fotokonst känns som en värdig final som jag gärna delar med mig.
Min genre är vid som framgår av mina bilder, temat en blandning av pop- och gatukonst i kollage som kan bestå av hundratals lager. Vissa bilder kan ta veckor, andra någon dag innan det är dags att överlämna resultatet till printverkstaden. Fine Art Prints är digitala fotocollage. I dessa kollage sker rivandet, klippandet, pusslandet, målandet, ritandet och sprayningen digitalt. Det jag monterar in kan vara hundratals år gamla bilder som jag omsorgsfullt frilägger så att de ser ut att vara en del av tavlan men också bilder skapade av mig själv efter min egen fantasi. Därefter besöks printstudion och för vissa bilder numrera en limiterad upplaga (oftast 7 exemplar) och signera för hand. Vissa bilder kan köpas i olika format. Det är bara att fråga efter vilka. Gillar man en bild som är 70x100 men inte har plats på väggen, går den kanske att få i 50x70 cm istället. Frågan är fri.
Metoden Giclée eller Fine Art Print som det också kallas är det moderna sättet för framställning av grafisk konst. Villkoret för denna typ av utskrifter är att en högkvalitativ storformatskrivare används med åldersbeständigt färgpigment och konstnärspapper eller i förekommande fall på duk. Pappret som används möter de krav på livslängd som ställs av museer och gallerier. Normalt säljer jag mina bilder oinramade så att den nya ägaren själv kan bestämma hur de skall se ut, med eller utan passepartout färg på ram, med eller utan glas etc..
Under många år ställde jag bara ut på nätet, i valda grupper och på min egen Facebooksida - https://www.facebook.com/jorgen.thornberg.9
Jag finns också på en egen hemsida som tyvärr inte alltid är uppdaterad – https://www.jth.life/ Där kan du också läsa en del av de berättelser som följer med bilden.
UTSTÄLLNINGAR
Luftkastellet, oktober 2022
Konst i Lund, november 2022
Luftkastellet, mars 2023
Engleson Galleri Caroli, april 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Galleri Caroli, oktober 2023
Toppen, Höllviken december 2023
Luftkastellet, mars 2024
Torups Galleri, mars 2024
Venice, May 2024
Luftkastellet, oktober 2024
Konst i Advent, December 2024
Galleri Engleson, Caroli December 2024
Jäger & Jansson Galleri, april 2025
A bit about pictures and me.
I'm a curious person who sees everything in pictures, even what I express in words, often combining them, for behind all my pictures lies a story. These narratives, some as short as a single image and others as long as a novel, are the heart and soul of my work.
Pictures tell stories. Wherever I go, I'm surrounded by natural beauty, exciting people, and history. I use my camera to document the world and blend what I see with what I feel to capture the hidden magic.
My images tell my stories. Through my pictures, prints, and narratives, I invite you to partake in these stories in your life and home and share my deeply personal perspective of our world. More than meets the eye. I think in pictures, dream, write, and talk about them; consequently, I must create images too. They become what I see, not necessarily confined to reality. There's a picture around every corner. I hope you'll see what I saw and enjoy it.
I'm also a writer, and many images come with a shorter or longer essay. It accompanies the painting, printed on fine paper with my personal greeting.
Many pictures start their journey on my camera. Simply put, I describe the image I see in my mind, experienced or imagined. The image arises within me even before I bring the eyepiece to my eye. In a fraction of a moment, I see what I want and what can be done with the picture. Here, I'll insert a giraffe, Superman, the Titanic, or whatever my imagination conjures up. Even stranger is that I remember the mental image long after it's time to create the work. Whether I succeed is up to the observer, often imbued with a streak of black humour – the aim is to entertain. My pictures usually become a talking point wherever they hang.
I prefer pictures that convey a message in multiple layers. At first glance, they're filled with feel-good vibes, a beautiful view, lovely weather, the sun shining, flowers in the meadow, or the water lying deceptively calm. But beneath this surface beauty, I often conceal a deeper story, a narrative that challenges societal norms or explores the human condition. I invite you to delve into these hidden narratives and discover the layers of meaning within my work.
Picture and design have been a thread running through my life. Photographic art feels like a fitting finale, and I'm happy to share it.
My genre is varied, as seen in my pictures; the theme is a blend of pop and street art in collages that can consist of hundreds of layers. Some images can take weeks, others just a day before it's time to hand over the result to the print workshop. Fine Art Prints are digital photo collages. In these collages, tearing, cutting, puzzling, painting, drawing, and spraying happen digitally. What I insert can be images hundreds of years old that I carefully extract so they appear to be part of the painting, but also images created by myself, now also generated from my imagination. Next, visit the print studio and, for certain images, number a limited edition (usually 7 copies) and sign them by hand. Some images may be available in other formats. Just ask which ones. If you like an image that's 70x100 but doesn't have space on the wall, you might be able to get it in 50x70 cm instead. The question is open.
The Giclée method, or Fine Art Print as it's also called, is the modern way of producing graphic art. This method ensures the highest quality and longevity of the artwork, using a high-quality large-format printer with archival pigment inks and artist paper or, in some cases, canvas. The paper used meets the longevity requirements set by museums and galleries. I sell my pictures unframed, allowing the new owner to personalise their artwork, confident in the lasting value and quality of the piece.
For many years, I only exhibited online, in selected groups, and on my Facebook page - https://www.facebook.com/jorgen.thornberg.9. I also have my website, which unfortunately is not constantly updated - https://www.jth.life/. You can also read some of the stories accompanying the pictures there.
EXHIBITIONS
Luftkastellet, October 2022
Art in Lund, November 2022
Luftkastellet, March 2023
Engleson Gallery Caroli, April 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Gallery Caroli, October 2023
Toppen, Höllviken December 2023
Luftkastellet, March 2024
Torup Gallery, March 2024
Venice, May 2024
UTSTÄLLNINGAR
Luftkastellet, oktober 2022
Konst i Lund, november 2022
Luftkastellet, mars 2023
Engleson Galleri Caroli, april 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Galleri Caroli, oktober 2023
Toppen, Höllviken december 2023
Luftkastellet, mars 2024
Torups Galleri, mars 2024
Venice, May 2024
Luftkastellet, October 2024
Konst i Advent, December 2024
Galleri Engleson, Caroli December 2024
Jäger & Jansson Galleri, April 2025
Utbildning
Autodidakt
Medlem i konstnärsförening
Öppna Sinnen
Med i konstrunda
Konstrundan i Skåne
Utställningar
Luftkastellet, October 2022
Art in Lund, November 2022
Luftkastellet, March 2023
Engleson Gallery Caroli, April 2023
Hydra, Greece June 2023
Engleson Gallery Caroli, October 2023
Toppen, Höllviken December 2023
Luftkastellet, March 2024
Torup Gallery, March 2024
Venice, May 2024