Universum har alltid lockat mig. Dess oändlighet och den ogripbara tanken kring avstånden som räknas i ljusår.

Att göra det omätbara gripbart.

När jag fotograferar hällristningar kan jag känna hur yxan från järnåldern slås mot berget, jag hör klangen av huvudet som studsar mot graniten och tänker att samtidigt som ljudet ljöd lämnade ljuset som jag fångar i mitt teleskop sin nebulosa i Vintergatan.
I mina bilder förenas eoner av tid med oändliga avstånd och blir till ett.

Jan Birger