Konsten att måla porträtt

“Porträttmåleri har alltid varit både det svåraste och mest spännande att måla. Det är svårt att ge liv till ett ansikte. Blir proportioner lite fel så syns det mycket tydligare än om man målar landskap. Sen finns det så mycket känslor som kan förmedlas med ett ansikte.”

“Det kan vara små förändringar på mungiporna som avgör om du ser glad eller ledsen ut. Och det är det som jag tycker är så spännande att jobba med. Minimalistiska ansiktsuttryck som förmedlar känslor till betraktaren.”

“Mina två porträtt är rätt olika till karaktären. Syrenlila är ett porträtt av en amerikansk ung konstnär, Sofi. Jag fastnade för referensbilden med hennes ansikte riktat framåt, tycker mig se något starkt och samtidigt sårbart i hennes uttryck och har försökt fånga det. Porträttet är målat i olja på duk.”

“Dermatillomani 4 är en del av en självdokumenterande serie på fyra bilder som grundar sig i min egen dermatillomani eller skin picking som jag levt med stor del av mitt liv. I de svartvita teckningarna blir såren i huden till ett mönster. Skapandet är ett sätt att hantera ångesten som leder till ett sårigt ansikte på ett mer konstruktivt sätt. Porträttet är tecknat i kol på papper samt med ett transparent blad med röd tusch över.”

“I bägge målningarna har jag min dotter som referens och med det kommer första problemet fram. Ska det vara ett porträtt hur som helst så räcker det bara att ansiktets delar finnas på rätt plats, felar det något så märker vi det med en gång eftersom ansikten är så viktiga i våran kommunikation med andra människor.”

“Målar man av någon så måste det likna den person man jobbar med och då är verkligen viktigt att sätta allt på sin plats för annars kan några millimeter fel förstöra hela bilden och beställaren kanske inte vill köpa bilden. Det är detta krav med absolut likhet som man måste ta in i arbetet. Är det däremot en personlig tolkning av personen har man större frihet till spontana "nycker".”