Det här är en målning om ensamhet, längtan, tidens gång och sökandet efter livets mening. Medan regnet slår mot rutan och havet breder ut sig utanför, blir rummet en stilla tillflyktsort fylld av symboler att stanna upp och reflektera över.
I nischen står timglaset och fickuret som en påminnelse om tiden som ständigt rinner iväg. Bredvid dem ligger en liten pärla – det mest dyrbara vi har, men som vi så lätt slösar bort utan eftertanke. På bordet vilar brev som kanske aldrig kommer att skrivas färdigt eller skickas iväg.
Ljusstaken i form av en stork bär på ett ljust minne av hemlandet, och radbandet blir tillsammans med bönen den enda verkliga trösten i ensamheten. Ett enkelt stilleben med sin egen dolda mening i varje detalj – ett unikt originalverk målat med stor omsorg om varje nyans.