Rosa nyheter i en grå värld

INTRODUKTION

Varför tycks dåliga nyheter sälja bättre än goda? Varför dras vi till katastrofer, börskrascher, krig och skandaler, samtidigt som vi klagar över att medierna aldrig berättar något positivt? Från 1800-talets gula sensationspress till dagens digitala klickjakt har människans fascination för olyckor varit en lönsam affär. Men vad säger vetenskapen om vår märkliga förkärlek för elände? Och vem har egentligen rätt – den obotliga optimisten som ser möjligheter i varje katastrof eller pessimisten som alltid väntar på nästa sammanbrott? Med hjälp av filosofer, börsspekulanter, en blind svensk Nobelpristagare och en kvinna som skrattar så att det går hål i tidningspapperet söker vi svaret. En berättelse om rädsla, pengar, optimism och pessimism – och om varför ett gott skratt kanske är det bästa försvaret mot en värld där undergången ständigt tycks vara bara en rubrik bort.

Prolog – När världen går under med ett gapskratt

Föreställ dig en förstasida där rubrikerna skriker i kör. Börsen har drabbats av ett totalt och oåterkalleligt sammanbrott, räntan har chockhöjts till kosmiska 17,99 procent, statsministern har hållit ett direktsänt tal till nationen och officiellt ställt in julen, och som lök på laxen meddelar klädjätten H&M att vinterns kollektion uteslutande består av färdiga hål. På den internationella scenen tycks dessutom Donald Trump och Vladimir Putin ha funnit varandra i en ömhet som får det gamla kalla kriget att framstå som ett mindre äktenskapligt gräl. Evig kärlek, förkunnar tidningen.

Det är en apokalyptisk tablå, en fullständigt katastrofal skildring av samtiden. Men mitt i detta tryckta elände händer något märkligt. En kvinna skrattar så våldsamt att hon bokstavligen spränger sig genom den rosa tidningssidan. Papperet brister, de knallrosa läpparna öppnas i ett gapskratt och för ett ögonblick förefaller hela världens samlade katastrofer vara ett enda stort skämt.

Det finns en fascinerande paradox bakom den där rosa ytan. Vi hävdar nämligen ofta, med en ton av trött moralisk överlägsenhet, att vi längtar efter goda nyheter. Vi efterlyser konstruktiv journalistik, solskenshistorier och reportage om lokala eldsjälar som planterar pelargoner. Ändå är det ofta det totala haveriet som får oss att stanna upp, spärra upp ögonen och klicka på skärmen. Den riktigt intressanta frågan är kanske inte varför medierna serverar oss så mycket elände, utan varför vi själva så gärna återvänder till det – för att i nästa sekund klaga över att tidningarna är fulla av det.

Från den gula pressen till den rosa

Det vore emellertid orättvist att beskylla internet för att ha uppfunnit vår fascination för olyckor. Långt innan någon hade hört talas om klick, algoritmer eller digitala prenumerationer hade tidningsutgivarna upptäckt att mänsklighetens elände var en synnerligen lönsam handelsvara.

Mord, olyckor, skandaler, otrohetsaffärer och kungliga snedsprång hade en märklig förmåga att väcka allmänhetens intresse. En stillsam redogörelse för ett välskött kommunalt sammanträde kunde knappast konkurrera med nyheten om att en framstående societetsdam rymt med sin kusks yngre bror. Särskilt inte om kusken dessutom hade försvunnit under mystiska omständigheter.

Under 1800-talet utvecklades denna insikt till en alltmer medveten kommersiell strategi. Tidningarna konkurrerade inte bara om att vara först med nyheterna utan också om att göra dem så uppseendeväckande som möjligt. Ju större rubriker, desto större uppmärksamhet. Ju blodigare brott, desto bättre försäljning.

I USA kom denna utveckling att förknippas med två av tidningshistoriens mest färgstarka personligheter, Joseph Pulitzer och William Randolph Hearst. Under 1890-talet utkämpade deras tidningar i New York en hänsynslös kamp om läsarna. Sensationella avslöjanden, dramatiska illustrationer och väldiga rubriker blev effektiva vapen i konkurrensen.

Det var också under denna tid som begreppet ”yellow journalism”, den gula pressen, växte fram. Namnet hade sitt ursprung i den populära seriefiguren The Yellow Kid, som blev föremål för en uppmärksammad konkurrens mellan tidningarna. Så småningom kom uttrycket att beteckna en journalistik där sensationslystnad och dramatisering ibland fick större utrymme än saklighet och eftertanke.

Det mest berömda exemplet blev rapporteringen om konflikten mellan USA och Spanien om Kuba i slutet av 1890-talet. Tidningarnas dramatiska och ibland vilseledande skildringar bidrog till att underblåsa opinionen, även om deras betydelse för det spansk-amerikanska krigets utbrott länge har debatterats bland historiker.

Men den kommersiella lärdomen var redan etablerad. Det behövdes inte nödvändigtvis en verklig katastrof för att sälja en tidning. Det kunde räcka med att få en ganska vanlig händelse att framstå som en sådan.

Den gula pressen hade därmed upptäckt något som den rosa pressen, över hundra år senare, fortfarande kan dra nytta av. Skillnaden är att gårdagens tidningsutgivare fick vänta till nästa morgon för att se försäljningssiffrorna. Dagens redaktör kan följa läsarnas reaktioner sekund för sekund och byta rubrik innan kaffet hunnit kallna.

Savannens överlevnadsinstinkt flyttar in i mobilen

Men varför fungerar detta? Varför har människan en sådan förkärlek för att låta sig skrämmas, uppröras och förfäras?

Detta är inte bara en gammal cynisk sanning som muttras över ljummet kaffe på landsortsredaktioner. Fenomenet har fått tydligt stöd i forskning inom både psykologi och medievetenskap. En viktig förklaring är det som psykologerna kallar ”negativity bias” – vår benägenhet att uppmärksamma och ibland väga negativ information tyngre än positiv.

En möjlig förklaring finns i vår evolutionära historia. För att förstå den måste vi blicka bakåt, mycket långt bakåt, till en tid då människans största bekymmer inte var börskurser, styrräntor eller parkeringsavgifter.

På den afrikanska savannen kunde det vara livsavgörande att snabbt upptäcka hot. Den människa som stannade upp för att beundra en särskilt praktfull solnedgång riskerade att få sin sista naturupplevelse om hon samtidigt missade lejonet som smög i det höga gräset. Hotet krävde omedelbar handling; skönheten kunde vänta.

Den som var särskilt uppmärksam på faror kunde därmed ha en fördel framför den som ägnade alltför mycket tid åt att njuta av tillvarons behagligare sidor. Det betyder inte att dagens nyhetsvanor enbart kan förklaras av evolutionen, men det ger en tänkbar bakgrund till varför hotfull information så lätt fångar vår uppmärksamhet.

Det som en gång kan ha hjälpt våra förfäder att överleva hjälper i dag tidningsredaktörer och algoritmer att fånga våra blickar. Savannens överlevnadsinstinkt har flyttat in i smartphonen.

Och där har den fått ett märkligt nytt liv. Lejonet har ersatts av börskrascher, regeringskriser, pandemier och annalkande ekonomiska sammanbrott. Vi behöver inte längre springa för livet. Det räcker att öppna en nyhetsapp för att känna att vi borde göra det.

När kroppen läser tidningen

Att negativa nyheter kan framkalla starkare kroppsliga reaktioner bekräftades bland annat i en internationell studie publicerad 2019 i den vetenskapliga tidskriften PNAS. Forskarna undersökte över tusen människor i sjutton länder på sex kontinenter och registrerade hur deras kroppar reagerade på olika nyhetsinslag.

Resultaten visade att deltagarna i genomsnitt reagerade starkare fysiologiskt på negativa nyheter än på positiva. Samtidigt fanns betydande individuella skillnader. Alla människor reagerade alltså inte på samma sätt, men det övergripande mönstret var tydligt.

Det förefaller som om våra kroppar fortfarande tar hotfulla nyheter på större allvar än glädjande besked. Evolutionen har uppenbarligen inte hunnit anpassa sig till kvällstidningarnas löpsedlar. Evolutionen verkar inte ha haft tid att anpassa sig till kvällens tabloidrubriker eller till det moderna fenomenet "Alternativa nyheter".

Man skulle kunna säga att hjärnan fungerar som en mycket gammal och synnerligen nervös nyhetsredaktör. Den har en ständig beredskap för allt som kan gå fel, men visar ett betydligt mer förstrött intresse för sådant som faktiskt går bra.

En rubrik om att världsekonomin utvecklas ungefär enligt förväntningarna får knappast hjärtat att slå fortare. Men skriv att hela det finansiella systemet står inför en nära förestående kollaps, så har hjärnans nattredaktion redan slagit larm.

Två komma tre procent mer elände

När denna mänskliga benägenhet möter den moderna medieekonomin uppstår en närmast perfekt affärsmässig symbios. Vår oro kan nämligen numera mätas, analyseras och omvandlas till siffror.

I en studie publicerad 2023 i Nature Human Behaviour undersökte forskare omkring 105 000 olika rubrikvarianter från den amerikanska webbplatsen Upworthy. Materialet omfattade ungefär 5,7 miljoner klick och mer än 370 miljoner visningar av rubrikerna.

Resultatet var lika tydligt som kommersiellt lockande. För en rubrik av genomsnittlig längd ökade klickfrekvensen med omkring 2,3 procent för varje ytterligare negativt laddat ord. Positiva ord hade i genomsnitt motsatt effekt och minskade klickfrekvensen med omkring 1 procent per ord.

Det är naturligtvis viktigt att komma ihåg att undersökningen gällde en specifik webbplats och dess publik. Resultatet innebär inte att alla människor alltid föredrar dåliga nyheter. Men det visar hur små förändringar i en rubriks känslomässiga laddning kan påverka läsarnas beteende.

För en tidningsredaktör med kommersiella ambitioner är detta en närmast oemotståndlig upptäckt.

Varför skriva att ett företag har fått en något försämrad prognos när man kan meddela att det står inför ett förestående sammanbrott? Varför beskriva en tillfällig nedgång som en tillfällig nedgång när ordet katastrof ligger så behagligt nära till hands?

Den gamla journalistiska devisen ”if it bleeds, it leads” – ungefär att blodiga nyheter hamnar överst – har fått en digital motsvarighet. Numera behöver det inte ens blöda. Det räcker att någon skriver att det snart kommer att göra det.

Här möts biologin och den moderna medieekonomin i en perfekt, men problematisk, symbios. Journalistiken har förstås sina egna klassiska nyhetsvärderingar. Konflikter, skandaler och plötsliga katastrofer är dramatiska berättelser som är lätta att paketera. En börskrasch sker på några dramatiska timmar och ger lika dramatiska grafer. En långsam förbättring av den globala levnadsstandarden eller folkhälsan tar decennier och är ungefär lika spännande att titta på som när målarfärg torkar.

Det är inte säkert att världen blir sämre för varje dag. Men den som berättar att världen blir sämre har ofta goda förutsättningar att få vår uppmärksamhet.

När läsaren tröttnar på undergången

Men om eländet nu säljer så fantastiskt bra, hur kommer det sig då att mediehusen världen över oroar sig över sviktande intresse och publikens förändrade nyhetsvanor?

Det är här vi måste skilja mellan vad som fångar uppmärksamheten i stunden och vad som faktiskt bygger en långsiktig relation med en läsare. Att en negativ rubrik får någon att klicka betyder inte att personen blir en lojal, betalande prenumerant. Ett ögonblicks upphetsning är inte detsamma som ett livslångt förhållande.

Tvärtom visar undersökningar från Reuters Institute for the Study of Journalism på en oroande motrörelse.

I institutets ”Digital News Report 2025” uppgav 40 procent av de tillfrågade på de undersökta marknaderna att de ibland eller ofta undvek nyheter, jämfört med 29 procent 2017.

Skälen till att människor undviker nyheter varierar. För somliga handlar det om tidsbrist eller brist på intresse. För andra om känslan av att ständigt konfronteras med krig, konflikter, politiska gräl och problem som de ändå inte kan påverka.

Nyheterna blir inte längre ett sätt att förstå världen, utan ytterligare en källa till oro.

Det är en märklig affärsmodell. Först skrämmer man läsaren till att öppna tidningen. Sedan riskerar man att skrämma henne så grundligt att hon till slut inte vill öppna den alls. Det som på kort sikt ger fler klick kan på längre sikt bidra till att läsaren flyr från hela nyhetsutbudet.

Den kommersiella jakten på snabba reaktioner riskerar därmed att förbruka just den uppmärksamhet den är beroende av.

Människan som en gång behövde vara vaksam på ett och annat lejon på savannen förväntas numera reagera på hundratals hot varje dag. Det är kanske inte så märkligt att hon till slut stänger av telefonen och går ut för att titta på solnedgången.

Den rosa motrevolutionen

Det är därför den rosa färgen på vår förstasida blir mer än bara en estetisk detalj. Den blir en påminnelse om att vi behöver ett motgift mot det ständiga katastrofflödet.

För om journalistiken enbart ska spegla savannens skräckscenarier riskerar vi att förlora förmågan att se helheten. Vi får veta allt om det som går fel, men allt mindre om det som trots allt fungerar. Vi lär oss att frukta framtiden, men inte alltid att förstå den.

Det betyder naturligtvis inte att journalister ska börja försköna verkligheten, dölja konflikter eller ersätta granskande reportage med uppmuntrande berättelser om lyckliga människor och välskötta rabatter. En fri press måste kunna avslöja missförhållanden, granska makten och rapportera om katastrofer även när sanningen är obehaglig.

Men det finns en skillnad mellan att beskriva verklighetens problem och att göra själva undergångsstämningen till en affärsidé.

Och här kommer humorn in i bilden.

Humorn, ironin och det medvetet skruvade perspektivet är inte nödvändigtvis ett sätt att blunda för världens allvar. Tvärtom kan de hjälpa oss att uthärda det. Genom att överdriva katastroferna in absurdum kan vi ibland avslöja hur absurda också våra egna reaktioner på dem har blivit.

Vår rosa förstasida är därför inte en uppmaning att sluta läsa nyheter. Den är snarare en uppmaning att läsa dem med en smula distans, att inte förväxla varje dramatisk rubrik med världens undergång och att komma ihåg att verkligheten nästan alltid är större och mer komplicerad än vad som ryms i en tidningsspalt.

Det finns trots allt en viss tröst i att veta att inte ens en ränta på 17,99 procent behöver innebära att statsministern har rätt att ställa in julen. Det hände i september 1992, och inte ens då gick världen under.

Mellan Pangloss och Cassandra – optimisterna, pessimisterna och världens undergång

Det finns emellertid människor som inte låter sig nedslås ens av den mest katastrofala förstasida. Och så finns det andra som betraktar varje god nyhet som ett beklagligt missförstånd.

De förra brukar kallas optimister. De senare pessimister. Båda har följt mänskligheten genom historien och har haft sina framstående företrädare.

Om vi söker optimismens filosofiska urfader i modern europeisk idéhistoria hamnar vi hos den tyske filosofen och matematikern Gottfried Wilhelm Leibniz. Vid slutet av 1600-talet formulerade han en världsbild som senare kom att förknippas med själva begreppet optimism. Leibniz hävdade att vi lever i den bästa av alla möjliga världar.

Det innebar inte att han förnekade lidandet. Hans resonemang var att en allvetande och god skapare, ställd inför alla tänkbara möjligheter, måste ha valt den värld som sammantaget var den bästa. Även det som för människan framstod som ont kunde därmed ingå i en större ordning som hon inte förmådde överblicka.

Det var en storslagen tanke, men också en som inbjöd till åtskilligt missbruk.

Den franske författaren Voltaire gav den en odödlig satirisk gestalt i romanen ”Candide” (1759). Där möter vi doktor Pangloss, en filosof som med en nästan övernaturlig envishet förklarar att allt sker till det bästa, oavsett hur många krig, jordbävningar, sjukdomar och personliga katastrofer som drabbar honom och hans omgivning.

Pangloss är den fulländade optimisten, men också optimismens karikatyr. Han kan förklara varför en katastrof egentligen är en välsignelse, men har betydligt svårare att göra något åt den.

Skulle han få läsa vår rosa förstasida, vore det därför inte svårt att föreställa sig hans reaktion. Börskraschen skulle vara nödvändig för den framtida välfärden, bankkonkursen ett steg mot en högre ekonomisk ordning och den inställda julen en välkommen möjlighet till andlig fördjupning.

Till och med H&M:s håliga kläder skulle sannolikt framstå som en genomtänkt anpassning till klimatförändringarna.

Men optimismen behöver inte vara så blind.

Redan under antiken hade den grekiske filosofen Epikuros sökt ett sätt att befria människan från hennes ständiga fruktan. Han menade att mycket av vårt lidande uppstår av rädslan för gudarna, döden och sådant vi inte kan kontrollera. Genom vänskap, måttfullhet och filosofisk eftertanke kunde människan i stället finna sinnesro.

Det var inte en optimism som lovade att allt skulle gå bra. Snarare en livshållning som visade att ett gott liv kunde vara möjligt även när världen omkring oss var osäker.

En ännu mer trotsig variant möter vi i myten om Sisyfos, mannen som av gudarna dömts att för evigt rulla en sten uppför ett berg, bara för att se den rulla ned igen.

Den franske filosofen Albert Camus gjorde honom till en symbol för människans möte med det absurda. Sisyfos vet att hans arbete aldrig kommer att bli färdigt. Han vet att stenen kommer att falla. Ändå fortsätter han.

Camus avslutade sin berömda essä med orden att man måste tänka sig Sisyfos lycklig.

Det är inte någon enkel optimism. Det är snarare en vägran att låta meningslösheten få sista ordet. Sisyfos kan inte förändra sitt straff, men han kan förhålla sig till det. I detta trots finner Camus en form av mänsklig frihet.

Man skulle kunna säga att Sisyfos är den ende börsplacerare som med fullständig säkerhet vet att kurvan kommer att falla, men ändå återvänder nästa morgon.

Denna envisa framtidstro har också haft sina mer handfasta företrädare i näringslivet.

En av de märkligaste var den svenska uppfinnaren och AGA:s grundare Gustaf Dalén.

År 1912 förlorade Dalén synen i en allvarlig explosion under sina experiment med gasackumulatorer. Samma år tilldelades han Nobelpriset i fysik. Trots sin blindhet fortsatte han att vara verksam inom företaget och att intressera sig för teknisk utveckling.

Under 1930-talets ekonomiska depression blev han också förknippad med de berömda små rockslagsnålarna med uppmaningen "Var optimist". Budskapet var enkelt, nästan provocerande enkelt, i en tid då arbetslöshet, konkurser och ekonomisk oro präglade samhället.

Här fanns en man som själv hade förlorat synen men inte sin framtidstro.

Det vore förstås en förenkling att påstå att optimismen ensam kunde besegra depressionen. Dalén var uppfinnare och företagsledare, inte en trollkarl. Men hans lilla nål uttryckte något som var större än dess blygsamma form. Den påminner om att ekonomisk återhämtning inte bara kräver kapital och tekniska lösningar, utan också människor som vågar tro att framtiden kan bli annorlunda.

I finansvärlden har denna tro fått ett eget djur: tjuren.

Börsens tjurar räknar med stigande kurser och bättre tider. De köper när andra tvekar och ser möjligheter där mer försiktiga människor ser risker. I deras värld är varje nedgång i princip en tillfällig svacka på vägen mot nya rekord.

Men för varje tjur finns det en björn.

Björnen är marknadens skeptiker, den som räknar med fallande priser, övervärderade tillgångar och förestående problem. Där tjuren ser en möjlighet ser björnen en bubbla. Där den ena säger ”köp” säger den andra ”sälj”.

Det är frestande att betrakta björnen som en dysterkvist som förstör stämningen. Men ibland är det just björnen som ser verkligheten tydligast.

Det visste redan de gamla grekerna, åtminstone om vi får tro myten om Cassandra.

Cassandra var en trojansk prinsessa som hade fått förmågan att se framtiden, men som samtidigt drabbats av förbannelsen att aldrig bli trodd. Hon kunde förutse katastroferna, men hennes varningar avfärdades av människor som hellre ville höra något behagligare.

När den trojanska hästen fördes in i staden såg hon den fara som andra vägrade erkänna.

Cassandra är därför en av historiens mest tragiska gestalter. Hon hade rätt, men det hjälpte henne inte. Hennes öde påminner oss om att optimism kan bli farlig när den övergår i en ovilja att se verkligheten.

Den filosofiska pessimismen fick långt senare en av sina mest konsekventa företrädare i den tyske tänkaren Arthur Schopenhauer.

För Schopenhauer var världen inte ett harmoniskt arrangemang där varje lidande i slutändan tjänade ett gott syfte. Tvärtom såg han människans tillvaro som präglad av en blind och omättlig vilja. Vi längtar ständigt efter det vi saknar, men när våra önskningar väl uppfylls ersätts de snart av nya.

Livet pendlar därmed mellan begär, tillfällig tillfredsställelse och nya besvikelser.

Schopenhauer hade knappast blivit någon uppskattad talare vid en optimistisk företagskonferens. Men hans filosofi påminner oss om att ett kritiskt förhållningssätt också kan vara en form av klarsyn.

I den moderna finansvärlden har denna roll ibland spelats av ekonomer som Nouriel Roubini.

Roubini blev internationellt uppmärksammad för sina varningar om allvarliga obalanser i det finansiella systemet före den globala finanskrisen 2008. Hans dystra prognoser gav honom smeknamnet ”Dr. Doom”, doktor Undergång.

Alla hans förutsägelser har naturligtvis inte slagit in. Det är också en viktig påminnelse om att den som ständigt varnar för katastrofer förr eller senare kan få rätt utan att därför vara ofelbar.

Men inför finanskrisen fanns det risker som många marknadsaktörer underskattade, och Roubini hörde till dem som uppmärksammade dem.

Här möts optimismens och pessimismens verkliga betydelse.

Optimism behövs för att människor ska våga bygga, investera, uppfinna och börja om. Pessimister behövs för att någon ska upptäcka sprickorna i grunden innan hela huset rasar.

Utan optimisten riskerar vi att förlora handlingskraften. Utan pessimisten riskerar vi att förlora omdömet.

Det märkliga är att båda också kan bli lika outhärdliga.

Den obotliga optimisten kan stå mitt i ruinerna och förklara att allt går enligt plan. Den obotliga pessimisten kan stå i en blommande trädgård och påpeka att blommorna snart kommer att vissna.

Och någonstans mellan dem står den vanliga människan med sin tidning i handen och försöker avgöra vem hon ska tro på.

Kanske är den klokaste hållningen därför varken Pangloss blinda tillförsikt eller Schopenhauers mörkaste slutsatser, utan en kombination av Cassandras vaksamhet och Daléns framtidstro.

Att våga se faran utan att förlora hoppet.

Att förstå att börskurvor kan falla utan att världen nödvändigtvis går under.

Och att ibland, när rubrikerna har blivit tillräckligt absurda, helt enkelt börja skratta.

Epilog – Den sista optimisten

Och därmed är vi tillbaka på vår rosa förstasida.

Börsen har gått under, banken har gått i konkurs, statsministern har ställt in julen och H&M har börjat sälja hålen i kläderna. På den internationella scenen har världens mäktigaste män funnit varandra i en ömhet som får diplomaterna att rodna. Räntan har stigit till 17,99 procent och samtliga börskurvor pekar mot avgrunden.

Arthur Schopenhauer skulle förmodligen ha betraktat förstasidan som en ganska måttfull beskrivning av tillvaron. Cassandra skulle ha påpekat att hon varnat för alltihop, men att ingen hade lyssnat. Nouriel Roubini skulle möjligen ha begärt ytterligare en kolumn för sina prognoser.

Doktor Pangloss däremot skulle ha försäkrat oss om att allt detta, hur egendomligt det än kunde förefalla, måste vara till det bästa i den bästa av alla tänkbara världar.

Och Gustaf Dalén?

Han skulle kanske helt enkelt ha tagit fram ännu en av sina små rockslagsnålar med uppmaningen ”Var Optimist”.

Men mitt i detta tryckta elände finns kvinnan med de knallrosa läpparna.

Hon skrattar.

Hon skrattar så att papperet spricker, så att rubrikerna förlorar sin makt och så att den ena katastrofen efter den andra för ett ögonblick framstår som vad den kanske också är: en del av det mänskliga skådespel som vi envisas med att kalla nyheter.

För det är möjligt att dåliga nyheter säljer bättre än goda. Men det betyder inte att de gör oss lyckligare. Och kanske är det just därför vi ibland behöver skratta åt dem.

Världen behöver inte fler katastrofer. Den behöver fler människor som vågar skratta åt rubrikerna.

Och skulle även skrattet visa sig vara olönsamt, finns det säkert någon företagsledare som kan meddela detta på nästa förstasida.

Med katastrofrubrik, naturligtvis.