Vi alla kan känna att en del av ”oss” fattas inombords. Ett tomrum som aldrig fylls, oavsett vad vi gör. Och oavsett hur hårt vi försöker når vi aldrig dit.

Beroendet att alltid sträva efter mer eller att aldrig vara nöjd, även fast vi gjort allt inom våran egna kapacitet/förmåga. Ibland kan det kännas som att ens egna delar inombords fattas och därmed kan man inte åstadkomma mer än det man har i det man är.

Vi är nog som vi är, även fast motstånd kan få oss att känna motsatsen.