Allt jag gör börjar med en längtan. Efter en färg, en form, en yta. Efter något tätt och ulligt, något vågigt och stort. Något helt vitt, eller så mycket färg som möjligt. Ibland börjar det i ett material, ibland i en bild eller några ord. Jag behöver inte veta vart det ska leda. Det är där arbetet börjar.
Jag har alltid rört mig mellan olika uttryck. Jag skriver och jag har arbetat med betong, gips, mosaik och textil. För mig finns ingen skarp gräns mellan dem. Orden, färgen, formen och materialet kommer ur samma behov av att undersöka och gestalta. Det är uttrycket som skiftar.
Just nu är textilen mitt huvudsakliga material. Jag virkar och väver, känner efter, ändrar, river upp och fortsätter. Jag tycker om ögonblicket när materialet börjar göra motstånd eller drar åt ett annat håll än jag hade tänkt. Då följer jag efter. Processen kan sluka mig helt, och jag vill inte ha för mycket kontroll över vart den tar vägen.
Jag kommer från skulpturen och den finns kvar i händerna och i sättet jag ser. Även med garn tänker jag i volym, tyngd, kropp och rum. Virkningen kan växa åt nästan vilket håll som helst. Väven vill jag dra bort från det platta och låta bli kroppslig. Jag vill göra verk som har en fysisk närvaro, som nästan kräver att man kommer närmare.
Och jag tycker om när det blir mycket. Tjocka garner, starka färger, stora former, långa trådar som hänger, svänger och rör sig. Det får gärna bli böljande, yvigt och maffigt. Jag är inte ute efter att tygla materialet. Jag vill ge det utrymme att breda ut sig, ta plats och överraska mig.