Vi använder cookies för att ge dig bästa möjliga upplevelse. Välj vilka cookies du tillåter.
Läs mer i vår integritetspolicy
Marianne O'Neill
Not listening to AI anymore, 2026
Akryl
100 x 70 cm
Jag kom på den briljanta idén att fråga AI om hjälp med att utveckla mina konstverk. AI tyckte bland annat att jag borde få in mer geometri i mina bilder. Lite för att utveckla mitt uttryck, men också – om jag ska vara helt ärlig – för att jag själv ibland är rädd att någon ska titta på mina kollage och tänka: ”Oj, här har visst en femåring haft väldigt roligt med saxen.” Geometrin skulle helt enkelt göra det hela lite mer… vuxet.
Så jag provade.
Jag gjorde precis som AI föreslog: tre ”lådor” – en stor i mitten och två mindre bakom, åt ena sidan. Jag började där, väldigt lydigt och ambitiöst. Sedan stod bilden där i ungefär en vecka och retade gallfeber på mig.
Men skam den som ger sig! Jag satte igång och försökte få igång mig själv, försökte hitta något som gjorde mig glad. Det gick sådär. Eller, för att vara helt ärlig: det gick åt helvete.
Till slut var den ”klar” och jag hatade den.
Min första tanke var att den skulle åka raka vägen till grovsoprummet. Men så är jag ju ganska snål, även när det gäller konst, så jag tänkte att jag lika gärna kunde göra om den. Göra den till min. Plocka bort allt det där AI-inspirerade och se vad som faktiskt fanns kvar om jag bara litade på mig själv.
Och här är den nu.
Och vet ni vad? Jag tycker faktiskt att den blev superfin till slut! :)
Hurra! Jag är härmed fri från tanken att AI på något sätt ska behöva hjälpa mig med min kreativitet, som om jag hade brist på den.
Ha!
Det har jag ju inte.
(och det ironiska är att jag lät AI skriva om texten så att den blev lite bättre! Ha igen!)
Marianne O'Neill
Not listening to AI anymore, 2026
Akryl
100 x 70 cm
Jag kom på den briljanta idén att fråga AI om hjälp med att utveckla mina konstverk. AI tyckte bland annat att jag borde få in mer geometri i mina bilder. Lite för att utveckla mitt uttryck, men också – om jag ska vara helt ärlig – för att jag själv ibland är rädd att någon ska titta på mina kollage och tänka: ”Oj, här har visst en femåring haft väldigt roligt med saxen.” Geometrin skulle helt enkelt göra det hela lite mer… vuxet.
Så jag provade.
Jag gjorde precis som AI föreslog: tre ”lådor” – en stor i mitten och två mindre bakom, åt ena sidan. Jag började där, väldigt lydigt och ambitiöst. Sedan stod bilden där i ungefär en vecka och retade gallfeber på mig.
Men skam den som ger sig! Jag satte igång och försökte få igång mig själv, försökte hitta något som gjorde mig glad. Det gick sådär. Eller, för att vara helt ärlig: det gick åt helvete.
Till slut var den ”klar” och jag hatade den.
Min första tanke var att den skulle åka raka vägen till grovsoprummet. Men så är jag ju ganska snål, även när det gäller konst, så jag tänkte att jag lika gärna kunde göra om den. Göra den till min. Plocka bort allt det där AI-inspirerade och se vad som faktiskt fanns kvar om jag bara litade på mig själv.
Och här är den nu.
Och vet ni vad? Jag tycker faktiskt att den blev superfin till slut! :)
Hurra! Jag är härmed fri från tanken att AI på något sätt ska behöva hjälpa mig med min kreativitet, som om jag hade brist på den.
Ha!
Det har jag ju inte.
(och det ironiska är att jag lät AI skriva om texten så att den blev lite bättre! Ha igen!)
Jag har alltid, så länge jag kan minnas, tyckt om att sätta färg på saker och ting – från stenar jag hittat i naturen till krukor och andra föremål som kanske inte brukar ha särskilt mycket färg.
För ett par år sedan började jag arbeta med gelli print, vilket jag tyckte var otroligt roligt. Det går att skapa vackra och spännande bilder på många olika sätt. Samtidigt kändes det inte riktigt som min egen konst, eftersom jag ofta använde stenciler och andra hjälpmedel för att skapa motiven.
En dag började jag i stället klippa sönder mina egna bilder och sätta ihop dem till collage. Det började med en rund kartongbit som kom med ett paket jag hade fått hem – och blev starten på något helt nytt.
Sedan dess har jag blivit fullständigt förälskad i collageformen. Jag tycker om hela processen: att måla, skapa material, klippa sönder det och sedan låta nya bilder växa fram genom att kombinera färger, former och fragment på oväntade sätt. Jag behöver ständigt producera nytt material att klippa sönder, vilket passar mig alldeles utmärkt – processen är både kreativ, lekfull och väldigt lustfylld.
Nu drömmer jag om att fortsätta utveckla mina collage, skapa allt större verk och så småningom få ställa ut dem. Framför allt vill jag dela den glädje och energi som jag själv känner när jag arbetar med dem.