Jag tror att mycket i livet hamnar någonstans mellan maybe och never.
Kanske blir jag lycklig när jag får det där jobbet.
Kanske när jag har mer pengar.
Kanske när jag träffar rätt person.
Kanske när livet lugnar ner sig.
Men hur länge kan man leva i ett kanske innan det blir ett aldrig?
Jag tror inte att lycka är en plats man till slut kommer fram till. Jag tror att den finns i små ögonblick som vi väldigt lätt missar medan vi väntar på någonting större.
Ett skratt. En människa man tycker om. En bilresa utan något särskilt mål. En kväll man egentligen inte tänkte så mycket på, men som man flera år senare skulle göra vad som helst för att få tillbaka.
Kanske är det det tavlan handlar om för mig.
Att inte vänta för länge.
Att säga det man känner. Göra det man vill göra. Vara där medan det faktiskt händer.
För ibland är avståndet mellan maybe och never mycket kortare än vi tror.