Stora Busdagen

Introduktion En kosmisk fars med skånsk twist

Vad händer när två av Sveriges största komiska och litterära legender den spänstige mästerpajasen Nils Poppe och den underfundige, legendariske berättaren Fritiof Nilsson Piraten slår sina kloka huvuden ihop i evigheten för att rädda jorden från en akut brist på ordentliga skratt?

Från sina dubbelstjärnor i Vintergatans Orionarm blickar de ner över Malmö och inser att lokalbefolkningen skrattar på helt fel ställen. Drivna av ett bottenlöst kylskåp, ett outsinligt lager av matjessill och tio rundor perfekt kyld snaps från den uppfriskande Helan till den tunga Decimen smider de två genierna planer för det ultimata, fartfyllda upptåget längs Malmös gator.

Gör dig redo för The Great Prank Day (Stora Busdagen) en storslagen rymdsaga och tidsresande fars. Här bjuds det på svävande polisbilar parkerade på taket till den 82 meter höga skyskrapan Kronprinsen, en glödande unitarisk-universalistisk bägare som ersätter korset på Sankt Petris spira, mekaniska stinkråttor och en travbanekupp värd 123 miljoner kronor finansierad av centralbankens hemliga felräkningsfonder. Det är en värld där rymden i grunden är feministisk, polisen ständigt jagar "de vanliga misstänkta" och astronomerna blåser i eldfängda horn.

Spänn fast säkerhetsbältena, synkronisera klockorna till Pulsar Standard Time (PST) och förbered dig på en genialisk, kaotisk blandning av banbrytande astrofysik, skarp satir och klassisk svensk revy!

Kosmisk Sillabubblare
(Melodi: Skånska slott och herresäten)

Från Malmös kanaler till Orionarmens kant,
där lyser två solar så vackert och grant.
När rymdvakuum tiger och stjärnorna spår,
vi häller upp Skåne och tar oss en tår!

På Uranus det stinker av ruttnande ägg,
och kungen på torget får färg på sitt skägg.
Men här i det dolda vid centralbankens valv,
tar vi "Helan" och "Halvan" så rymden blir halv!

Men Poppe han hoppar som gummiboll rund,
och hissar upp snutar till himmelens rund.
På Kronprinsens tak lyser blåljus en natt,
för tidsresenärer som älskar ett skratt!

Låt bägaren brinna på Sankt Petri torn,
och låt astronomerna blåsa i horn.
För bakfylla finns ej i stjärnornas tid,
så skål för Piraten och kvinnornas frid!
Malmö, August 2026

PROLOG

Scenen är helt mörklagd, bortsett från en svag, stämningsfull ljuskägla (spotlight) som lyser på en gammal träbänk. På bänken sitter Nils Poppe (i sin tidlösa, spänstiga skepnad) och putsar glaset på en rymdkikare, medan Fritiof Nilsson Piraten står bredvid i sin klassiska hatt, med en penna i högsta hugg och en immig kyld flaska Skåne Akvavit i andra handen. I bakgrunden hörs ett svagt, rytmiskt tickande ljudet av en avlägsen pulsar.

PIRATEN: (Tittar ut mot publiken med ett finurligt leende)
"Mina damer, herrar och ni som ännu inte bestämt er i denna kosmiska evighet. Det sägs på jorden att det tar hundratusen år att resa i ljusets hastighet genom Vintergatan. Ett sällsynt dåligt sätt att tillbringa sin semester på, om ni frågar mig. Särskilt som SAS inte ens har servering i vakuum." Han häller upp en snaps till både Poppe och sig själv.

POPPE: (Hoppar upp på bänken som en gummiboll, pigg och fylld av energi)
"Precis, Fritiof! Nej, vi tog ett maskhål direkt från Orionarmen. Det tog knappt en timme. Och varför denna brådska, undrar ni? Jo, för att vi har hört att det pågår ett alldeles utomordentligt slöseri med skratt där nere i Malmö. De skrattar på alldeles fel ställen."

PIRATEN: (Tar en klunk ur sitt glas och nickar)
"Vi har suttit på våra solar och skådat ner över Stortorget, Pildammarna och de konstgjorda klipporna i Västra Hamnen. Vi har sett moralister, poliser som ständigt jagar 'de vanliga misstänkta' och vi har sett en flygande badanka. Så vi tänkte: varför inte göra en fars av alltihop? En skånsk rymdsaga fylld av fubbickar, ålahuen, ruttna ägg på Uranus och en gnutta rymdfeminism."

POPPE: (Gör en elegant honnör och ler med hela ansiktet)
"Så spänn fast säkerhetsbältena, kära publik. Låt bägaren brinna på Sankt Petri torn. Nu vrider vi tillbaka klockan till Pulsar Standard Time och låter Stora Busdagen börja!"
(Poppe blåser ett moln av glittrande kosmiskt stjärnstoft mot publiken, sirener börjar blinka i blått på avstånd, och ridån går upp för Akt 1! Själv tömmer han sin sup i ett svep.)

Nu tar vi oss ett järn eller fler

Från jorden sett genom starka stjärnkikare kan universum te sig oändligt, och att resa från den ena änden till den andra skulle ta 120 miljarder år med ett av SAS:s jetplan om det nu vore så att det kunde flyga i vakuum. Det kan det alltså inte. Om det gick att sätta lite fart på ett av bolagets Airbus och få flygplanet att färdas i ljusets hastighet skulle restiden förkortas till 100 000 år. Det är för en otålig tidsresenär lite för lång tid. Nu färdas folk i evigheten inte på det viset utan tar något lämpligt maskhål. Då ligger till och med Vintergatans ändar nästgårds och resan tar en tusendels ljusår, det vill säga knappt nio jordtimmar. På grund av Vintergatans sfäriska form i centrum tar det märkligt nog flera timmar längre att ta sig dit. Känner man för att resa till vår närmaste galaxgranne, Andromeda, ligger den 2,5 miljoner ljusår bort och man får räkna med mer än en dags skakig resa genom ett lämpligt maskhål.

Nu var det inte detta avstånd som Nils Poppe funderade på när han satt på sin stjärna. Trots sin storhet hörde Poppe inte hemma på någon av de ljusstarkaste jättestjärnorna. Han var aldrig en människa på jorden som sökte det bländande ljuset. Hans dubbelstjärna, Poppea A och Poppea B, låg i Orionarmen, samma spiralarm där vårt eget solsystem finns. Där finns många gula och vita stjärnor, lagom långt från galaxens våldsamma centrum. Ett stillsamt hörn av Vintergatan, där ljuset inte drunknar i Big Bangs kvarvarande brus. Det han funderade på var en pjäs som hans gode vän, Fritiof Nilson Piraten, hade skickat telepatiskt. Det var en riktig rövarhistoria om en snabbresa genom Malmö. Det var inte han som hade skrivit den ursprungliga versionen. Tydligen var författaren okänd, och Piraten undrade om Poppe och han själv kunde bearbeta texten och sätta upp den som en fars på Poppeas traditionella nyårsrevy, ungefär ett jordår framåt. Poppes två nästan identiska solar, den ena gyllene och den andra svagt blåvit, kretsar långsamt kring varandra.

Piratens stjärna Stella Fabulosa, drygt 4 ljusår bort, låg fem minuters färd via närmaste maskhål, om man envisas med att uttrycka sig i jordiska termer. Den betydligt snabbare telepatiska vägen tog bara en jiffy, exakt en hundradels sekund. Det ekade inte ens i skallen, vilket det kunde göra vid interurbana samtal tvärs Vintergatan. Fråga mig inte hur det går till. Det fungerar perfekt om man är på samma våglängd.

Albert Einstein kallar fenomenet för "spöklik verkan på avstånd". Så det går utmärkt att telepatiskt föra samtal i full duplex och så att säga tänka i mun på varandra.

I flera jordveckor, eller terser som de kallades här, hade farsen vuxit fram och i bådas huvuden fanns en färdig synopsis. Nu behövde de träffas och fila på detaljerna innan det var dags att välja ut vilka som skulle få äran att finnas med i ensemblen. För det ska ni veta att jämte Chaplin och Mark Twain fanns det inga jämförbara fixstjärnor i evigheten. Till och med storheter som Harpo Marx och Laurel and Hardy kunde resa över halva galaxen för att få en roll i deras revy.

Det var dags för en sillabit, som skåningar kallar det när de vill ta sig en sup eller tre, gärna fler om det finns. Det är det mest kreativa sättet att skriva manus, åtminstone om de ska bli bra.

Så nu var det till Poppea Piraten skulle och han anlände exakt klockan 16:75 PST, vilket är evighetens GMT. Herrarna skulle inte bara äta matjessillen som Poppe kommit över från en kringresande nasare som studsade mellan solarna som en gummiboll fullastad med delikatesser från jorden. Väl kyld skåneakvavit hade Poppe redan, så medan de lät sig väl smaka, diskuterade de sitt revyprojekt. Att man måste ha ett rejält kylskåp på en stjärna kan vem som helst räkna ut. Poppes var stort nog att fungera som ett vardagsrum och sprängfullt med läckerheter. På grund av avstånden i kosmos är det planering som gäller. Att stå utan snaps när det kommer gäster är en tragedi större än Kung Oidipus.

Eftersom man inte blir berusad i kosmos på samma sätt som på jorden klarar man av många supar och blir bara gladare och gladare. Ordet bakfylla finns inte ens i den telepatiska vokabulären. Skall man beskriva förhållandet som bara finns på jorden, är man tvungen att tänka flera meningar.

Till den första biten matjes tog de Helan, snapsen som sätter igång kalaset. Därefter följde i snabb takt Halvan, som enligt gammal jordisk tradition tas ganska tätt efter Helan så att den stackaren inte ska bli ensam. Efter att ha stuckit emellan med en sillbit tog Poppe och Piraten var sin Tersen, som fått sitt namn från latinets tertius, vilket betyder den tredje, vilket visar att bildningsgraden hos suputer var hög förr.

Lagom inspirerad tog Piraten fram papper och penna, vilket även i kosmos är nödvändigt. Poppe öppnade ännu en burk matjesfiléer och skruvade av korken på ett danskt porsebrännvin som båda uppskattade. På pappret skrev Piraten överst FUBBICKAR OCH ÅLAHUEN LIT GRANN FRÅN OVAN, vilket var revyns arbetsnamn. Medan han tömde supen och sjöng kvällens kortaste snapsvisa NU! skrev Piraten ner punkt nummer ett, det vill säga revyns första nummer. SEXDOKKA. Från Scaniaplatsen, en badplats med konstgjorda klippor i form av stora stenblock, sjösätter Jeppe en naken sexdocka med ett brinnande stearinljus, strategiskt placerat, och ringer sedan ett dussin moralens väktare som rycker ut. Sedan kontaktar han Sydsvenskan och Expressens lokalredaktör samt några bloggare. För att ingen ska tro att det bara är en båg bifogar han en bild med Turning Torso i bakgrunden. Om scenen ser dråplig ut i Västra hamnen när moralister, journalister, bloggare och sexsugna män slåss om sexdockan med Öresundsbron i bakgrunden, är det inget mot vad Poppe kan åstadkomma med halva universum som fond.

Sedan följde mellansnapsarna. Till Kvarten, den fjärde i ordningen, skapade Poppe och Piraten numret som döptes till Den flygande Gåsen. I verklighetens Västra hamnen tar rollfiguren Jöns hissen 200 meter upp, krånglar sig olovligen upp på taket och kastar ut en hyfsat stor uppblåsbar badanka det finns inga gula badgäss med vingar som landar mitt på Masttorget och vållar uppståndelse. Media hinner precis fram till den knallgula ankan, som dimper ner med en brinnande cigarr i näbben. Eftersom rökning numera är förbjuden på den här sortens offentliga platser får polisen också förflytta sig från Scaniaplatsen, där de har tagit hand om flera personer för upplopp och förargelseväckande uppträdande. Lagom till polisernas ankomst exploderade den stora cigarren och spred graffiti över halva torget. Polisen spärrade av torget och kontaktade Nationella bombskyddet som ryckte ut.

De båda författarna skrattade gott åt den inre synen av kalabaliken i Västra hamnen och tömde snapsen.

I rask takt följde nu Kvinten, snaps nummer fem, och med den nästa nummer.

Rollfiguren Truls har under tiden tagit sig till Stapelbäddens skatepark, en halv kilometer från tumultet på Masttorget, och släpper loss några elmotordrivna, mycket illusoriska mekaniska råttor som naturligtvis vållar panik särskilt eftersom de lämnar efter sig vad som liknar råttskit, men luktar mög, som skåningar säger om det som luktar skit. I det här fallet var råttbajset kryddat med smörsyra och fyllde skateparken med en stank av fotsvett, spya och härsket smör. Platsen var tömd på åkare när polisen anlände efter att ha anhållit några misstänkta för bombdådet på Masttorget. De vanliga misstänkta, som termen lyder, består av personer med fel färg på håret och ögonen. Problemet med den här scenen i rymdmiljö är att dålig lukt inte fungerar i vakuum. Inte ens tioaceton, universums mest illaluktande kemikalie, skulle märkas. På jorden känner den mänskliga näsan av ämnet i en koncentration på otroligt låga 0,02 miljarddelar. Även om du satte en hel spann bland farspubliken på Poppea, skulle de inte känna stanken. De var tvungna att låta skådespelarna vifta med skyltar där det stod Det stinker! Sådant brukade fungera.

Nu var det dags för den sjätte snapsen, kallad Sexten eller på jorden Chocken, eftersom en del där nere började bli ordentligt berusade. Först bottnade Poppe och Piraten med varsin sillbit, färskpotatis och gräddfil med hackad gräslök. Färskpotatisen köps frusen från jorden. Gräddfilen kom från en av Poppeas planeter, vars städsegröna ängar var fyllda av svartvita rymdkor. Även gräslöken kom därifrån och Poppe fick leverans två gånger i veckan.

Inspirerade av den kalla nubben växte nästa bus fram 800 meter bort från den nu avspärrade skateparken där polisen som bäst samlade in nya vanliga misstänkta. Här var det rollfiguren Mårten som väckte liv i The Knotted Gun, Carl Fredrik Reuterswärds skulptur vid Suellshamnen. Tvärt emot ickevåldsbudskapet laddade Mårten mynningen med en rejäl fyrverkeripjäs och smällde av så att rutorna i Börshuset på andra sidan kanalen skallrade. Smällen hördes över halva stan och mynningen spydde ut eld. Givetvis blev några nya vanliga misstänkta jagade av polisen. Poppe och Piraten hade jätteroligt och om publiken bara skrattade hälften så mycket skulle revyn bli en jättesuccé.

De inspirationshöjande mellansnapsarna avslutades med Septen, den sjunde, som också har fått sitt namn från latin. 400 meter bort låg nästa nummer med den fete och impopuläre Karl X Gustav ridande på sin häst mitt på Stortorget. Huliganen som snodde Skåne från Danmark har fått en hedersplats på Europas en gång största torg. Bara en sådan sak är värd att drivas med. Många idéer hade flödat vid sillbordet, alltifrån att sätta raketer under hovarna på bronshästen så att eländet flög iväg och landade i Öresund till att, liksom Victor Lustig gjorde med Eiffeltornet, sälja statyn som skrot till en skrothandlare. Hur än snapsen kittlade i halsen, föll båda uppslagen. Utanför Poppea fanns bara svart rymd, vilket inte fungerade lika bra som vatten för att låta en häst med ryttare drunkna i. Att såga ner och bära bort en staty var nog svårt att få publiken att skratta åt. Däremot borde det fungera att låta några av ensemblens flickor måla kvinnofridstörare och häst rosa och skriva feministiska slagord på statyn.

Evigheten är full av feminister. Sedan pionjärer som Enheduanna, världens första till namnet kända författare, som levde 2200 år före vår tideräkning, Christine de Pizan, också hon författare, som 1405 skrev Kvinnostaden, och Olympe de Gouges, som i slutet av 1700-talet var Franska revolutionens röst, till Emmeline Pankhurst och alla suffragetter som genom civil olydnad byggde plattformen för den moderna feminismen. Bland stjärnorna behöver kvinnorna inte längre vara rädda för att hävda sina lika rättigheter. Ingen kan längre slå ihjäl dem, och då faller den starkes makt. Därför kan man tryggt påstå att rymden är feministisk, eftersom alla kvinnor som levt i evigheten, långt före Pankhurst, har hängt med. De kommer att jubla, och den manliga publiken vågar inget annat än att skratta med, flinade Poppe och hällde upp en extrasup som egentligen inte ingår i den svenska arsenalen, utan är importerad från Danmark. Att den där kallas för en liten en bortsåg Poppe ifrån och hällde upp ett rejält glas åt Piraten och sig själv.

I sammanhanget får det inte glömmas bort att när polisen anlände hade givetvis revyns tjejer schappat, så polisen fick nöja sig med de vanliga misstänkta, i detta fall några kvinnor med fel färg på ögon och hår, parat med en palestinasjal.

Av bara farten, medan Poppe och Piraten tömde den store lille, kom spontant ett riktigt pojkstreck 200 meter bort på baren Mello Yello vid Lilla torg. Jeppe hade lärt sig tekniken att buktala, vilket inte alls innebär att han talar med magen.

För att lyckas med detta utan att röra läpparna höll Jeppe munnen i ett fast, svagt leende och lät tungan och den mjuka gommen göra allt arbete under hård diafragma- och andningskontroll. Eftersom bokstäverna B, P och M kräver läpprörelser bytte han ut ljuden mot D, T och N. Han riktade blicken intensivt mot offret för att skapa en psykologisk synvilla, vilket fick alla runt omkring att tro att rösten kom från måltavlan och inte från Jeppe själv.

Dratis hisky till alla. Jag djuder! Dara säg till i daren och sätt upp det på Kodde sa Jeppe högt och riktade ljudet mot en stackare som hördes ropa: Gratis whisky till alla. Jag bjuder! Bara säg till i baren och sätt upp det på Tobbe. Namnet hade Jeppe tjuvlyssnat sig till. Alla gäster i den nästan fullsatta krogen kastade sig till baren för att inte gå miste om ett glas. Under bråket som uppstod när personalen insåg att Tobbe inte alls tänkte betala, ringde man efter polisen, som inte var långt borta. Eftersom majoriteten av krogbesökarna hade fel färg på både ögonen och håret var det inga problem att få ihop några vanliga misstänkta.

Till Orten, den åttonde snapsen som nu har bytt ut porsens bärnstensfärg mot Skåne Akvavitens ljust halmgula färg, kom ett, i vissa ögon på jorden, hädiskt nummer. Men i den sekulära evigheten är det ett säkert kort. Med facit i hand har ingen hittat någon av de tiotusentals namngivna gudar, gudinnor och övernaturliga väsen sedan urtiden, hur man än har letat bland stjärnorna. Räknar man in alla lokala husgudar, naturväsen och animistiska andar landar siffran snabbt på flera miljoner, så någon borde man ha hittat. Av över miljarden profeter, helgon, präster, prästinnor och schamaner genom mänsklighetens historia hörs inte ett knyst. Kanske döljer sig alla i svarta hål, för i det synliga universum syns de inte.

När lagstiftningen ändrades 1951 och det blev lagligt att lämna statskyrkan utan att behöva gå med i ett annat godkänt samfund, tog Piraten chansen och lämnade omedelbart Svenska kyrkan i protest. Han betraktades nog på jorden som ateist och levde bokstavligen som en sådan. Trots att Piraten lämnat kyrkan ligger han begravd på Ravlunda kyrkogård på Österlen. Hans legendariska gravstenstext om att han "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972." saknar helt kristna symboler, och hans eget namn står inte ens utskrivet på stenen, ändå vallfärdar folk dit.

Den store humanisten Poppe var ingen aktivt religiös man på jorden, men blev paradoxalt nog djupt sammanflätad med kristen mystik och teologi när han spelade gycklaren i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet. Hans sista ord på jorden, som också står på hans gravsten, speglar snarare hans humour och medmänsklighet än religion: Hälsa och säg att jag ligger på Allerums kyrkogård. Poppes sten saknar också alla kyrkliga symboler, så han hycklade inte.

Stärkta av den åttonde snapsen var de överens om en försiktig markering mot den svenska kyrkan i ton med evigheten. Vad i Malmö skulle då passa bättre än Sankt Petri kyrka, 800 meter bort från deras senaste rackartyg? Hade de velat vara riktigt försiktiga, kunde de ha bytt spirans kors mot en kyrktupp i järnsmide eller en älg, vilket Trollsmedjan erbjöd på sin webbplats. De levererade till hela världen, vilket innebar att det gick utmärkt att beställa till Poppea också via DHL:s kosmiska avdelning.

Att, som Piraten föreslog, efter första bettet på Orten byta ut korset mot en talande böneutroparedocka som kallade till bön, hade visserligen varit en ekumenisk gest, men det kändes inte rätt. Det var som att byta kostym. I stället fastnade de för Unitarisk Universalism, en filosofi som inte kräver att dess medlemmar bekänner sig till en specifik trosbekännelse eller doktrin. I stället förenas medlemmarna av ett gemensamt sökande efter andlig tillväxt och ett starkt engagemang för social rättvisa. Inom UU finns det inget krav på att man måste tro på en personlig Gud, Bibeln eller något specifikt liv efter detta. Gemenskapen välkomnar kristna, judar, buddhister, agnostiker, ateister och humanister. Det som håller samman rörelsen är inte vad man tror på, utan hur man bemöter varandra och världen. Det starka engagemanget för social rättvisa tyckte både Poppe och Piraten lät sympatiskt. Att byta ut korset mot UU:s symbol, en cirkel med en brinnande bägare, kändes varken hädiskt eller kränkande. Den bilden borde varje kristen kunna sympatisera med.

Dilemmat var att Spirans kors satt 105 meter upp, och även om den evigt unge Poppe fortfarande kunde klättra som en bergsget ville han inte utmana ödet. En tidsresenär kan inte dö en andra gång, men det finns inget som hindrar hen från att falla ner från hög höjd. Det finns de som har gjort det och vållat uppståndelse när en chockad omgivning har funnit att den som fallit är helt oskadd, så när som på kläderna, som naturligtvis är både nedsmutsade och söndriga.

Att upprepa numret på Poppeas scen är enkelt. Ingen skadar sig om man faller ner på solens gasyta. När det gällde liveföreställningen i Malmö fanns Coola Ola som under tiden på jorden arbetade som akrobat på Cirkus Brazil Jack i början av förra seklet. Ola var liten till växten och vigare än en apa. Carl Rhodin, alias Brazil Jack, kastade en oskalad banan högst upp på en klätterställning. När den vilda västern fixerade cirkusdirektören avfyrade sin Colt-revolver, kastade sig apan och Ola uppför ställningen. Ola vann varenda gång, men vann både publikens och apans hjärta genom att dela med sig av halva bananen. Tiden gick och såväl Ola som apan blev äldre. När apan pensionerades och cirkusen köpte en ny apa som började vinna utan att dela med sig, lade Ola också av.

Etthundra år senare var Ola stärkt av alla åren i evigheten och av att han som tidsresenär kunde välja vilken ålder han skulle uppträda i. Sålunda var det en tjugofyraårig Ola som klättrade upp och bytte korset mot en brinnande bägare. Inte bara var det en bägare, utan den såg ut att brinna tack vare LED-lampor som Poppe hade installerat. Batteriet garanterade 30 000 timmar, så bägaren kunde brinna i mer än tre år. Kyrkoherden ville inte vänta på att kalken skulle sluta brinna av sig själv. I dessa tider hade Svenska kyrkan fått nya konkurrenter på internet: AI-baserade virtuella socialarbetare som berättade för människor hur bra de var, hur missförstådda de var, hur synd det var om dem och allt annat som människor behöver höra för att orka leva i en krass omvärld. Tjänsten är gratis och kravlös. Den sortens rivaler vill ingen kyrka ha.

Efter fyra söndagar räckte kollekten till att hyra in en mobilkran som plockade ner kalken och satte tillbaka korset, som Ola hade lämnat in på polisens hittegodsavdelning. Polisen lyckades förresten hitta några småväxta malmöbor med fel färg på både det ena och det andra.

Nonavi, den nionde snapsen, krävde påfyllning av tallriken innan det var dags att förflytta sig 800 meter till Disgusting Food Muséet på Södra Förstadsgatan. Där köpte Poppe hela lagret av superäckliga rätter och gjorde i ordning ett antal delikatessstallrikar med smakprover av: Hákarl fermenterad haj från Island; Casu marzu ost fylld med larver från Sardinien; Cuy rostade marsvin från Peru; Stinky tofu illaluktande tofu från Kina; Surströmming fermenterad fisk från Sverige och sist skivad durian världens mest illaluktande frukt från Thailand. Durian är nog det närmaste man kan komma föreställningen om helvetet och djävulens andedräkt. Frukten finns bara på jorden, för sedan länge är den totalförbjuden överallt annars i universum. Till och med på Uranus, den stinkande planeten i vårt solsystem, där atmosfären till stor del består av svavelväte. Den är så giftig att en människa skulle dö snabbare än nervsignalerna från näsan hinner fram och berätta för hjärnan hur jävligt illa det luktade.

Eftersom tidsresenärer inte behöver andas jordens syre, behöver de inte bry sig om vare sig luftföroreningar eller dålig lukt. Det förhållandet var perfekt för nästa practical joke. Den här gången var det Poppe som skulle agera, såväl på jorden under liveförsöket som tillbaka på Poppea. Precis som sagt tidigare är man tvungen att använda skyltar för att berätta för publiken i kosmos att något stinker. En skylt med Luktar Asgam drar ner våldsamma skrattsalvor. Skyltar med typ Rövhål är däremot inget att rekommendera, men Brakfis går utmärkt. En skylt med texten Djävulens andedräkt vållade en skrattorkan som skickade solprotuberanser tusentals kilometer ut i rymden. Poppes genrep slog alla rekord.

Poppe ställde sig mitt på Gustav Adolfs torg under värsta rusningstrafiken och lyckades tömma torget på mindre än fem minuter. En prestation som gjorde MSB Myndigheten för samhällsskydd och beredskap intresserad. De hade aldrig under sina fältförsök lyckats tömma samma torg på under tio minuter. Den ditkallade polisen kunde inte gripa någon eftersom det inte gick att ta sig in på torget.

Bland jordbor innebär Decimen, snaps nummer tio, blodigt allvar. Om inte tidigare brukar även de, vid det här laget, mest förhärdade tacka för sig. Givetvis inte tidsresenärerna Poppe och Piraten som blivit rejält törstiga under detaljarbetet med stinkbordet på Gustav Adolfs torg.

Musse Pigg var sista numret i den kommande föreställningen på Poppea, men när Poppe och kollegorna gjorde genrepet på jorden krönte han spontant malmödagen med ett nummer som slog alla andra. Mer om det senare.

1200 meter från det nu folktomma torget till Pildammsparken, där Poppe skulle vräka i 2,5 kilo rent pulver av det biologiskt nedbrytbara färgämnet uranin, vilket räcker för att färga huvuddammens 125 miljoner liter vatten grönt.

Poppe skickar ut sin drönare, programmerad att släppa pulvret så att silhuetten av Musse Pigg växer fram över vattenytan och består en stund, tills färgen sprids av de små vattenströmmar som alltid finns i vatten, även en vindstilla dag som den här. Givetvis fanns det folk i närheten som inte gillade möss, i varje fall inte en sjuttiofem meter hög Musse. Gissa vad mushatarna gjorde? Jo, de ringde polisen. Myndigheten började krokna efter dagens alla utryckningar och nöjde sig med att skicka en enda bil. Vad gjorde de två nyanlända poliserna? Konstaterade att inga lik syntes. Ingen mobb som löpte amok. För säkerhets skull plockade konstaplarna upp ett par suspekta individer med fel färg, ja ni vet allt det där. Hade de inte gjort något, skulle de förmodligen ha gjort det ganska snart. Drönaren flög av sig själv tillbaka till mannen som hyrt ut den. Han ställde inga frågor när Poppe betalade i förskott och berättade stolt att han hyrde ut till folk från hela världen.

En pigg dam i sjuttioårsåldern tog en vacker bild med den rodnande himlen i öster och Musse Pigg i förgrunden och skickade den till SVT, som la ut den i samband med kvällens lokala väder som ett exempel på hur vackert en morgonhimmel kan spegla sig i vatten. Det var en sådan där typisk skrytsam skånebild typ: Släng er i väggen ni i norr med era norrsken!

På Popea går numret inte att utföra exakt som på jorden, men det går att skapa liknande effekter och till och med roligare varianter. Med hjälp av ett par så kallade sounding rockets skjuts några behållare med barium och litium upp i kromosfären till en höjd på 400 kilometer. Här exploderar behållarna och frigör metallerna i gasform, vilket skapar färgstarka, självlysande moln som kontrasterar mot den svaga röda färgen hos vätgasen. Konturerna var omisskännligt samma mus som i Malmö. Enligt uppgift har Musse Pigg aldrig stått högre i kurs.

Morgonrodnaden hade försvunnit över Pildammarna när Poppe fällde ihop sin smartphone med en belåten smäll. Han satt på en grönmålad träbänk vid Margaretapaviljongen och drog in doften av fuktig grönska. På skärmen blinkade ATG:s digitala kvitto. Det var lördag, klockan var strax efter elva, och han hade precis slängt in 74 000 kronor i det svenska spelsystemet.

Även om tidsresenärer enkelt kan trycka sina egna fysiska sedlar när det kniper, använde Poppe något betydligt smidigare för digitala transaktioner. Han drog fram sitt till synes helt vanliga bankkort. Det var kopplat till ett hemligt, bottenlöst konto djupt inne i Riksbankens dolda fond för felräkningspengar. Sådana mystiska felräkningsfonder existerar i alla länders centralbanker, fyllda med kronor och ören, euro och cent, pund och shilling, dollar och cent, eller vilken valuta centralbanken hanterar, och har liksom bara försvunnit ur systemen genom decennierna. Tidsresenärerna använde flitigt sina plastkort kopplade till dessa konton: ett outtömligt flöde av spårlösa digitala pengar som aldrig väckte några frågor.

Idag var det Multi-Jackpot på V75 borta på Jägersrotravet, och sjurättspoolen var över 130 miljoner kronor. Svenska folket hade spikat storfavoriterna. Poppe däremot hade kryssat för kaos.

Han reste sig, rörde vid det kalla mässingsröret som låg dolt i innerfickan och rörde sig österut. Det var dags att förvandla logik till kosmisk magi.

Han tog inte bussen. Poppe hade alldeles för mycket energi i kroppen. Han lade benen på ryggen och joggade i lagom tempo genom Malmös gator, längs Lönngatan, korsade Lantmannagatan och lät fötterna trumma mot asfalten när gatan bytte namn till Jägersrovägen. Svetten pärlade sig på pannan, men det var inte av trötthet det var av ren, pulserande förväntan.

När han nådde Jägersros stallbacke saktade han ner farten och lät sig uppslukas av sorlet, doften av hästsvett, läder och korvgrillning. Det var dags att jobba. Poppe rörde sig som en skugga mellan stallarna och slank smidigt förbi funktionärerna. Ett passerkort hade han redan fixat hemma på sin stjärna med samma printer som fixade alla falska sedlar. Det fanns ingen tid att förlora; tionde loppet var inte långt borta.

Han hittade Box 14. Där stod han, Mr Looser. Hästen levde upp till sitt namn öronen hängde, blicken var matt och han såg mest ut att vilja göra Ferdinand sällskap under dennes korkek.

Håll i dig nu, kompisen, viskade Poppe telepatiskt. Tidsresenärer pratar inte bara med människor på det sättet, utan det fungerar utmärkt med djur också.

Poppe drog diskret fram sitt blåsrör, siktade genom gallret och blåste ut en puff av gnistrande, kosmiskt stjärnstoft. Det magiska dammet lade sig som en osynlig hinna över hästens manke. Sekunden efter spände Mr Looser blicken i väggen, frustade till så att spånet flög och skrapade otåligt med hoven. Atomer från universums utkant hade precis vaknat i hans blod.

Poppe slank vidare till nästa stall för att hitta sitt andra offer, som skulle springa i lopp elva: Miss Sucker. Ett sto i usel form, hopplöst utgångsläge från spår 12 och ett namn som fick alla travexperter att skratta. Hon såg, om möjligt, ännu tröttare ut än Mr Looser. Bara en helidiot skulle satsa några pengar på de här två hästarna. Och Poppe förstås. Men han hade en plan.

Poff! En till puff med blåsröret. Miss Sucker spetsade öronen, sköt rygg och lät som en fullblodsraket redo för start. Dopingkontrollen efteråt? Låt dem leta. Det fanns inget instrument i hela världen som kunde spåra galaxernas damm.

Poppe tog sig upp på publikplats precis när startbilen släppte fältet i det tionde loppet. Det blev en chockerande uppvisning. Mr Looser, som startade från ett iskallt bakspår, sköt fram som en pil. Han fullkomligt pulveriserade motståndet och vann med 20 meter. Publiken på Jägersro tystnade i kollektiv förvirring. Ingen hoppade eller tuggade på sina naglar eftersom ingen hade spelat på Mr Looser, förutom Poppe, och han var iskall. Miljontals V75-kuponger runt om i landet hamnade i papperskorgen.

Men det var i det elfte loppet Dagens Dubbels andra avdelning som det riktiga dramat skulle utspela sig. Starten gick och Miss Sucker blev hängande i tredjespår men travade på i ett mördande tempo tills hon körde förbi alla andra och landade på utsidan av storfavoriten. Hon fick trava i den fruktade dödens.

Det är kört! Hon är en korvhäst; loppet är för långt; hon orkar aldrig gå om på utsidan! flabbade en gubbe med ett skrynkligt banprogram bredvid Poppe.

Poppe bara log. Han kom att tänka på Romeo Express på Umåker 1985. Samma läge. Samma omöjliga odds. Då var en annan tidsresenär i farten. Miss Sucker hade kosmos i lungorna. Det hade kusen i Umåker också.

På upploppet hände det osannolika. Favoriten i ledningen började krokna, men Miss Sucker tuggade vidare. Trots ointresset från publiken och att positionen var den tyngsta möjliga på utsidan, vägrade den fyrbenta donnan att ge vika. Det var ren, rå vilja blandad med stjärnglans. I ett mäktigt trav sänkte hon huvudet, accelererade som om hon hade haft en raket i ändan och skar mållinjen med en halv hästlängd till godo. Jägersro fylldes av misstrogen tystnad. Inte en enda som jublade; luften var bara fylld av suckar och svordomar.

Poppe drog upp telefonen ur fickan. Skärmen lyste upp. 7 rätt. Ensam vinnare!

Eftersom absolut ingen annan i hela Sverige hade kombinerat dessa två totalt uträknade kusar, var Poppes system det enda som vann. Han hade dammsugit hela ATG:s gigantiska jackpotpool. Saldot på skärmen tickade upp till hissnande 123 525 000 kronor. Poppe drog sig tillbaka mellan folk som rev bongar och i vrede kastade program. Hade någon fått tag i Miss Sucker, hade hon säkert blivit korv på stubben.

Dåliga förlorare, flinade Poppe och drog sig mot utgången.

En tidsresenär med tillgång till Riksbankens djupaste valv har ingen nytta av spelvinster. Poppe öppnade gåvomenyn och plockade fram ett digitalt gåvoformulär. Alla nödvändiga uppgifter och kontonummer samlade hans digitala assistent ihop. Han behövde bara godkänna, så var allt klart. Han hade redan bestämt sig för Barnfonden, vars huvudkontor låg i Malmö. De är oberoende, utan kopplingar till vare sig politiska eller religiösa organisationer, och arbetar för att ge trygghet åt barn som växer upp i områden drabbade av klimatförändringar, krig och katastrofer. Och ett särskilt fokus på föräldralösa barn. Det var det som hade klickat.

Poppe tryckte på Godkänn. 123 miljoner femhundratjugofem tusen kronor swishades iväg genom cyberrymden och landade hos Barnfonden. Det blippade till i mobilen hos en förbluffad biståndsarbetare som hade jourtjänst. Denne utgick från att det rörde sig om ett grovt skämt eller i vart fall om ett fel hos banken. Tyvärr var de tvungna att vänta till måndag för att reda ut saken. I samma ögonblick blippade det till i hans mobil. Det var Barnfondens mailkonto som signalerade att ett mejl hade kommit in. I ärenderaden stod med versaler OBS! DETTA ÄR INGET SKÄMT. Avsändaren var Fabian Blom.

Mejlet beskrev kortfattat grunden till gåvan: att givaren själv hade varit föräldralös och adopterad. Det hade gått bra i livet, och han ville nu återgälda det genom att göra livet enklare för andra i samma situation.

Blom specificerade sina villkor: pengarna fick inte röras i sin helhet. De skulle låsas i en fond där endast den årliga avkastningen fick användas. Varje krona av räntan var strikt och evigt öronmärkt för att ge skydd, utbildning och en trygg framtid till föräldralösa och övergivna barn precis sådana som han själv en gång hade varit när han frös på Malmös gator utan att veta om han skulle överleva morgondagen.

Han gav också ett kontonummer på SEB och en kod så att de kunde logga in och se att det inte var något fuffens. De kunde dock inte komma åt några pengar förrän de hade träffat Bloms advokat och skrivit under ett avtal. Allt låg färdigt, och så snart fondens ledning och styrelse hade godkänt överenskommelsen var allt klart.
Givetvis kunde den jourhavande biståndsarbetaren inte låta bli att kontrollera bankkontot. Där stod 123 524 925 kronor. Sjuttiofem kronor hade banken snott och kallade det för kontohållningsavgift. Mobiler gick varma den natten.

Poppe hoppade på linje nr 1 mot centrum. Hans etthundraartonåriga föräldralösa barndomssjäl kunde sova gott i natt. Han steg av bussen vid Regementsgatan och tog sikte på den ikoniska blåkaklade skyskrapan Kronprinsen som reste sig mot natthimlen. Det var där, högt uppe med en magnifik utsikt över sundet, som hans lånade lägenhet låg. Men innan han låste upp porten var det något i luften som kittlade hans busiga sida. Han hade ju lovat Piraten att testa allt möjligt bus som kunde roa en publik under farsartade former. Han kom att tänka på ett legendariskt studentskämt från 1980-talet, och plötsligt kändes natten alldeles för ung för att bara lägga sig. På en sidogata stod en polisbil parkerad. Poliserna själva var förmodligen inne på ett nattöppet fik för en välförtjänt fika. Fan for i Poppe.

Ur sin ryggsäck plockade han fram en liten hopfällbar drönare en pryl som under normala omständigheter knappt hade orkat lyfta ett smörpaket. Poppe flinade. Han drog fram sitt mässingsrör, siktade mot polisbilen och blåste en rejäl dos stjärnstoft över det blåvita fordonet. Effekten var omedelbar. Stjärnstoftet upphävde bilens gravitation och gjorde den helt viktlös; två ton stål svävade nu någon millimeter ovanför asfalten, lätta som en handfull maskrosfjun.

Poppe tog fram två tunna band som normalt skulle hålla för att lyfta en full ICA-påse. Han drog dem omsorgsfullt under polisbilens chassi och surrade fast dem i drönaren med en mycket speciell tumble hitch. Det var en utomordentligt finurlig knop, älskad av både forna tiders rövare och tidsresenärer. Den var konstruerad för att hålla ett orubbligt grepp så länge repet var spänt. Men det geniala var dess fysik: i samma ögonblick som trycket underifrån lättade och linan slaknade, förlorade knuten all sin inneboende friktion och löste automatiskt upp sig själv till ett helt rakt snöre.

Poppe startade rotorerna. Med ett mjukt surrande lyfte den lilla drönaren utan minsta ansträngning upp polisbilen vertikalt. Den steg tyst längs Kronprinsens fasad, högre och högre, tills den svävade precis ovanför det platta taket, 82 meter upp i luften.

Via drönarens fjärrkontroll skickade Poppe en digital signal in i bilens datorsystem. Plötsligt tändes de blå ljusen på taket och sirenerna drog igång. Det tjöt och blinkade så att det lyste upp det ena hörnet på Kronprinsen i neonblått. Drönarens kamera gjorde att Poppe hade full koll trots att bilen var 100 meter bort från där han stod. Sakta sänkte han drönaren tills polisbilens däck nuddade taket.

I samma ögonblick som bilens däck tog mark och bärlinorna slaknade, gjorde hans specialknop vad den var skapad för. Knuten kollapsade av sig själv. När Poppe sedan gav drönaren full gas uppåt gled de tomma spännbanden ur sina fästen, och drönaren svishade elegant tillbaka rakt ner i Poppes väntande händer med banden prydligt hängande och redo för framtida upptåg.

På gatan kom två poliser springande med var sin kaffemugg i handen. De snurrade förvirrat runt, tittade åt höger, tittade åt vänster, innan de riktade blicken mot därifrån sirenerna ljöd. Högt ovanför stod deras tjänstebil och blinkade.

Poppe stoppade tillbaka den hopfällda drönaren i ryggsäcken och klev in genom porten till Kronprinsen. Nu kunde hans föräldralösa själ sova gott i natt.

Ett citat från en intervju för väldigt länge sedan surrade i hans huvud Komiken är alltid väldigt rolig, men jag är faktiskt en seriös människa." kanske gällde det då, men inte den här dagen.

För den vetgirige

Många kanske funderar på vilken sorts tideräkning som gäller i evigheten, för det kan väl knappast vara så att man följer Greenwich Mean Time och den gregorianska kalendern som styr en stor del av världens vardag. Den som ser till att bussar och tåg kommer i tid, vilket de ändå inte alltid gör. Utan en gemensam tideräkning skulle världen inte fungera. Så har det varit på jorden så långt vi kan se tillbaka. Däremot har vi haft olika kalendrar. Stenåldersmänniskorna, mayaindianerna, Inkafolket, Mesopotamien, Egypten varje kultur höll reda på tiden både framåt och bakåt. Länge rådde den julianska kalendern i den del av världen som styrdes av romarna. Den hängde med långt in i den moderna historien, tills den tappade bort så många dagar att man, när vi till sist gick över till den gregorianska kalendern, var tvungen att stryka elva dagar för att få tiden att stämma.

Nu är det ju så att evigheten hade funnits i evigheter när de första människorna anlände till stjärnorna för miljontals år sedan. De upptäckte att det sätt att beräkna tiden man vant sig vid på jorden inte fungerade bland stjärnorna, där solen aldrig gick upp på morgonen och ner på kvällen utan lyste lika starkt hela tiden. Men det fanns annat som rörde sig. Ute i den gigantiska svarta rymden tickade universums egna, eviga urverk: pulsarerna. Dessa kollapsade jättestjärnor roterade i mörkret och svepte sina kosmiska ljuskäglor genom galaxen med en precision som fick jordens finaste schweiziska atomur att framstå som billiga leksaker.

Vissa snurrade hundratals varv i sekunden, men stjärnmänniskorna sökte sig till de äldre, långsamma fyrarna. De som blinkade en gång i sekunden, lugnt och metodiskt. Det var klockor som tickade med exakt samma kosmiska grundtakt, oavsett om man befann sig vid Vintergatans yttersta kant eller djupt inne i dess lysande centrum. Det enda som skiljde dem åt var den tid det tog för ljusblixtarna att färdas över de enorma avstånden. Genom att mäta dessa ljusårsvägar skapade stjärnfolket en ny, universell kalender en tideräkning som inte brydde sig om rullande busstidtabeller i Malmö eller förlorade dagar i Rom, utan som gällde för hela skapelsen, i all evighet. Sedan 1950, året enligt jordisk tideräkning, har tidsresenärerna använt PST, Pulsar Standard Time, för att synkronisera sin tid.

Ett av de äldsta jobben i evigheten var pulsräknare, för visst finns det yrken där även om ingen behöver arbeta för sin brödföda. Pulsräknarna hade lika hög status som minnesbärarna, de som höll reda på historien genom att ha den i huvudet. Genom att ständigt berätta historien fördes den vidare genom muntlig tradition tills människan lärde sig att skriva ner den. Allt följde samma spår i evigheten som förändrades i takt med människorna som kom dit.

När Nils Poppe och Fritiof Nilsson Piraten anlände till evigheten, långt in i modern tid, behövdes sedan länge inga mänskliga pulsräknare, lika lite som gubbar som satt och mumlade historien om och om igen. Det fanns redan atomur som gjorde att när Poppe och Piraten skulle träffas kunde de bestämma tiden på delar av en sekund. Punktlighet är nödvändig i kosmos när man letar efter rätt maskhål för att förflytta sig några ljusår till sin granne. Det synliga avståndet mellan Poppes Poppea och Piratens stjärna Stella Fabulosa var 4 ljusår, men om man tog rätt maskhål var det bara en bråkdel och uttryckt i jordtid knappt fem minuter. Men om Piraten slarvade och hamnade i fel maskhål kunde han i stället hamna på L'Étoile, vilket i och för sig var trevligt, för där hade Auguste Escoffier sin sjustjärniga krog med kanske universums bästa vinkällare.