Konstnärsbekänelse

Sven Höglund Velasquez

Jag målar därför att jag måste.

Inte för att världen saknar bilder
Utan för att varje människa bär på ett landskap
Som ännu inte har blivit synligt.

Jag är Sven Höglund Velasquez.
Jag är sjutio år.
Jag lever med Parkinson.

Sjukdomen har lärt mig att tiden inte är självklar
Varje rörelse.
Varje penseldrag
Är en gåva som inte kan tas för given.

Men den har också lärt mig något annat:

Att skapandet är starkare än rädslan.

När kroppen tvekar
Fortsätter fantasin framåt.
När handen darrar
Söker färgen sin egen väg.
När mörkret närmar sig
Tänder konsten sitt ljus.

Mina målningar är inte svar.
De är frågor.

Det handlar om människans identitet,
Om minnen som vägrar att försvinna,
Om drömmar som ännu inte fått sin form.
Det handlar om kampen mellan kaos och ordning,
Mellan sårbarhet och styrka,
Mellan det som bryts ned
Och det som återföds.

I färgen söker jag frihet.

I det abstrakta finner jag ett språk
Som ligger bortom orden.
Där kan sorgen och hoppet att existera samtidigt.
Där kan det för flutna möta framtiden.
Där kan människan möta sig själv.

Jag tror att konstens uppgift
Inte är att dekorera världen.

Jag tror att konstens uppgift
Är att öppna den.

Ar att skapa en spricka i det invanda.
Att låta ljuset falla in.
Att ge plats åt det okända,
Det sköra,
Det mänskliga.

Varje målning är ett vittnesmål:

Jag var här.
Jag såg.
Jag kände.
Jag fortsatte.

Och så länge jag kan lyfta en pensel,
Så länge en färg kan möta en annan,
Så länge en människa stannar upp inför en bild
Och känner sitt hjärta svara,

Kommer jag att fortsätta.

För konsten är inte något jag gör..

Konsten är det sätt på vilket jag lever.

(Skapat med hjälp av ai)