Skapandet bär på en paradox. Det som öppnar dörren till det innersta av oss själva kan också bli en flykt från det. Flowstatens rus är verklig, en plats bortom tid och smärta där allt flödar fritt. Men när den platsen blir ett hem snarare än ett besök, när konsten skyddar oss från livet istället för att belysa det, har giftet börjat verka.
I rätt dos helar det. I överflöd förslavar det.
Verket är uppspänt på kilram och redo att hänga direkt på väggen.