Den här målningen utforskar gränsen mellan kontroll och förfall.
Genom lager av struktur, rinnande former och dämpade toner växer en yta fram som påminner om naturens egna processer, erosion, tid och avlagring.
De vertikala rörelserna kan associeras med rinnande vatten, trädstammar eller spår av något som långsamt brutits ner.
Samtidigt finns en stillhet i kompositionen, där ljus och mörker balanserar varandra och skapar ett tyst, nästan meditativt rum.
Genom att arbeta med en begränsad färgskala vill jag förstärka känslan av strukturen och närvaro.
Det handlar mindre om färg, och mer om yta, tyngd och spår, som om målningen bär på en egen historia.