När tankarna snurrar och minnen från år av bli styrd så försöker tankarna ta över, Då sätter jag penseln mot duken – och allt blir tyst. I färgerna hittar jag ett rum där jag får andas, där ingen kontrollerar mig och där jag äger varje rörelse.

Att måla är för mig mer än en hobby. Det är mitt språk när orden inte räcker till. Efter att ha levt under förtryck i många år har det varit svårt att alltid våga prata om känslor som sorg, rädsla, ilska och hopp. Men på duken får allt finnas. Där kan det mörka få vara mörkt, och ljuset får ta plats utan att någon begränsar det.

Målningen har gett mig tillbaka min röst
Det är inte bara färg på en duk – det är min överlevnad, min frihet och mitt sätt att finnas.