What An Ass!!!

It begins with an image that sparks imagination and steers history in a new direction. On Skomakaregatan in Malmö, amidst timber-framed houses and cobbled streets, Marilyn appears – timeless, radiant, dressed in a red gown that transforms the street into a fashion runway.

And as if the scene were not already surreal enough, a donkey laden with sacks stands there, as if it had wandered in from another century. At the very moment Marilyn passes, it brays, and the entire street erupts into laughter. “What an ass!” exclaims an Englishman nearby – and the double meaning, referring to both the donkey and a foolish person, is complete.

Here, multiple worlds intersect: Eternity with the universe, Hollywood’s fantasy, and Malmö’s pragmatic resilience—the symbol of glamour and the four-legged hero of everyday life. A single word, as simple as ass, encapsulates the long history of language, the spirit of a city, and a humor that is instantly recognized and shared by all.

It is precisely there, in the collisions and the interactions, that Malmö shows its strength: the ability to embrace the foreign, blend it with the local, and create something new. And in this moment, captured in an image of Marilyn and the donkey, but also in this essay about the word 'ass', a doorway opens towards both laughter and reflection.

Join me on a journey to explore the fascinating world of 'ass'. This essay aims to both entertain and inform you about a word that should not be misunderstood. We will delve into its historical usage, its cultural significance in different societies, and its evolution in modern language. Prepare to be educated, inspired, and entertained as we examine the history and cultural context of this word.

“Marilyn’s Catwalk

She didn’t simply walk, she drew the street along,
each cobblestone a drumbeat, each sway a song.
Her hips were metronomes, her heels struck sparks,
a crimson comet blazing through Malmö’s darks.

Windows leaned forward, façades held their breath,
a dress like a whisper, a promise, a threat.
She glided, she tilted, the air learned to bend,
each step was a secret, each turn a never-end.

The donkey brayed and the crowd burst into cheer,
“What an ass!” cried an Englishman, perfectly clear.
Two worlds collided – the holy and sly,
her curves were the answer, the punchline, the sky.”
Malmö. August 2025

What An Ass!!! – Marilyn Monroe and the Donkey

Some moments nearly write themselves. Marilyn Monroe, timeless and immortal in her red dress, steps forward along the cobbled Skomakaregatan in Malmö. Her silhouette is as unmistakable as the Turning Torso against the evening sky, her presence as iconic as when she let the gust from the subway lift her skirt in New York. But here, in this Scanian setting, something even more special occurs: beside her, laden with sacks and memories of an older Malmö, stands a donkey. The unexpected connection between these two figures, one a symbol of glamour and the other of humble labour, is a moment of intrigue. And in the very moment Marilyn passes, it brays.

“What an ass!” exclaims an Englishman nearby. And with that, the double meaning is complete. The donkey, from the Latin ’asinus’, is the Old English word ’ass’ that, through the passage of centuries, ended up in the same breath as ’arse’ – the rump. And there, in the sculpted movement of her dress, in the city where high culture and popular life meet, the word becomes a playful mirror, a delightful twist in the narrative that brings a smile to the reader's face.

The history of language shifts into humour. 'Ass' is both the biblical animal Jesus rode into Jerusalem on and, at the same time, a sparkling commentary on Marilyn’s curves. That the word in English started to fall out of use in the 18th century because it sounded too similar to 'arse' makes the situation no less spicy. In its place, 'donkey' became the more neutral term. But here, on Skomakaregatan, the old word still rules.

It is as if the place itself is crying out: Marilyn is in town! (yes, the banner already betrays this), And Malmö – the city that has always balanced between the folkloric and the international – lets the donkey be the perfect commentator. Its braying serves as a form of entertainment, adding an intriguing layer to the cultural narrative.

What truly transpires at the intersection of myth and daily life? The Time-traveller Marilyn, Hollywood’s everlasting dream, passes a timber-framed house with small shops. The donkey, symbolising stubbornness, patience, and grounded effort, serves as a reminder that glamour requires contrast. Without the donkey, there is no comedy without Marilyn – no stardust.

And the laughter that emerges is more than just a joke. It is a form of popular revenge. When the donkey brays at Marilyn, the balance of power shifts: Hollywood’s goddess becomes, even if only for a moment, part of the same stage as the people of Malmö themselves. This shift in power dynamics is empowering. She is not untouchable – she is here, in the centre of town, as present as a customer stepping into the design shop Gobi Gobi to buy something beautiful.

But the essay cannot conclude with the joke. The donkey bears a symbolic significance. Throughout history, it has been a beast of burden, a martyr, and a sacred creature. It delivered Mary to Bethlehem; it transported Jesus towards Jerusalem. It is the very embodiment of perseverance, the loyal servant of labour, a role that commands respect and admiration.

And Marilyn? She glances to the side – she had always kept donkeys and horses at arm’s length. Marilyn Monroe is often seen with cars, aeroplanes, trains, but it is much rarer to see her with horses or riding on film. However, there is one brief and painful exception.

The Misfits (1961) – here, horses are central, though not donkeys. The film takes place in the Nevada desert, and Marilyn’s character, Roslyn, appears in scenes where wild horses are captured. She rides briefly herself, but most of all she connects with the horses, responding with deep emotion to their captivity. Her short ride is said to have left her more sore than inspired, and she never tried again.

She presses on towards Södergatan, as if she knows that both the donkey and the crowd’s wordplay are part of her destiny: always to be observed, always be commented on. What a fool! – in plural, singular, and double entendre – that is her role.

For a moment, they met—the donkey and Marilyn. Two bodies, in all their difference, reflect something timeless: that humour, language, and bodies are always intertwined. Malmö can serve as effectively a stage for Hollywood as it can for the stubborn four-legged heroes of everyday life. And that a single word, as simple as 'ass', can contain both laughter and depth.

So why was Marilyn Monroe in Malmö on this August day, hips swaying along Skomakaregatan in her red dress as if the cobblestones were a catwalk? The answer lies in the Malmö Festival. Each year, the city opens itself as a stage for music, food, art, and community, and this year it has invited an unexpected guest: the greatest icon of them all. Her residence on her star since 1962 made no difference. For in Malmö – the city that constantly teeters between realism and dream – anything is possible. She arrived with the city’s own film star, Anita Ekberg, as if Malmö needed two suns in the same sky to illuminate the festival.

Over the years, the festival has hosted everything from local bands to international stars. When the banner “Marilyn is in town!” fluttered between the walls of the houses, it became clear: this was no longer about just ordinary bookings. It was a journey through time, a moment where Hollywood’s eternal glow shone down upon Malmö.

And amidst it all stood the donkey, a symbol of Malmö's heart: that Malmö is not just festival glitter, but also the everyday stubbornness, toil, and endurance that drive it forward. Frans Suell, the stubborn entrepreneur who constructed the city’s harbour and connected Malmö to the world, would surely have nodded at the donkey’s bray. The Kockums workers, who built ships and futures in shifts and sweat, would have laughed at the double-edged comment: “What an ass!” The donkey, in its steadfast presence, reminds us of our roots and resilience.

Malmö is a city of contrasts—the international and the local, glamour and the down-to-earth. The Turning Torso soars into the sky as a white spiral of future dreams, yet nearby someone drinks coffee from a thermos on a bench beside the canal. The Opera plays Wagner, while on Möllevången the air smells of falafel and coriander. Marilyn Monroe, the world’s most photographed woman, walks symbolically alongside a pack of donkeys. The Malmö Festival, with its diverse offerings, is a testament to the city's ability to unite the global and the local, the glamorous and the everyday.

And perhaps that is precisely why she came. The Malmö Festival is not just a stage for music and entertainment but also a reflection of a city’s soul. Here, a Hollywood icon can meet the everyday – dressed up for the party.

When the donkey brays at Marilyn, it is as if all of Malmö is speaking: “We see you, we admire you – but we will never forget who we ourselves are.”

 
Det börjar med en bild som får fantasin att slå gnistor och historien att ta nya vägar. På Skomakaregatan i Malmö, mitt bland korsvirkeshus och kullersten, dyker Marilyn upp, tidlös, strålande och iklädd en röd klänning som gör gatan till en catwalk.

Och som om scenen inte redan vore tillräckligt surrealistisk står där också en åsna, lastad med säckar som om den vandrat hit från ett annat sekel. I samma sekund som Marilyn passerar bräker den till, och hela gatan spricker upp i skratt. ”What an ass!” utbrister en engelsman i närheten – och dubbelheten är fulländad.

Här möts flera världar, Evigheten med kosmos, Hollywoods dröm och Malmös jordnära envishet. Glamourens ikon och vardagens fyrbenta hjälte. Ett ord, så enkelt som ’ass’, rymmer både språkets långa historia, stadens själ och en humor som är omedelbart begriplig för alla.

Det är just där, i krockarna och samspelet, som Malmö visar sin styrka: förmågan att ta emot det främmande, blanda det med det egna och skapa något nytt. Och i detta ögonblick, fångat i en bild men också i en essä, öppnas en port mot både skratt och eftertanke.

Det finns ögonblick som nästan skriver sig själva. Marilyn Monroe, tidlös och odödlig i sin röda klänning, kliver fram längs kullerstensbelagda Skomakaregatan i Malmö. Hennes silhuett är lika självklar som Turning Torso mot kvällshimlen, hennes uppenbarelse lika ikonisk som när hon lät vindpusten från tunnelbanan lyfta kjolen i New York. Men här, i denna skånska kuliss, händer något ännu bättre: bredvid henne, lastad med säckar och minnen från ett äldre Malmö, står en åsna. Och i samma ögonblick som Marilyn passerar – bräker den till.

”What an ass!” utbrister en engelsman i närheten. Och så är dubbelheten komplett. Åsnan, latinets asinus, det gamla engelska ordet ass som via århundradets språklek hamnat i samma andedrag som arse – rumpan. Och där, i klänningens skulpterade rörelse, i staden där allting möts mellan högkultur och folklighet, blir ordet en lekfull spegel.

Språkets historia förvandlas till humor. Ass är både det bibliska djuret – på vilket Jesus red in i Jerusalem – och samtidigt en glimtande kommentar till Marilyns kurvor. Att ordet i engelskan under 1700-talet började undvikas, för att det lät alltför likt arse, gör inte saken mindre pikant. Istället kom donkey, det mer neutrala ordet. Men här, på Skomakaregatan, är det det gamla ordet som gäller.

Det är som om platsen själv ropar ut: Marilyn is in town! (ja, banderollen skvallrar redan om detta), och Malmö – staden som alltid balanserat mellan det folkliga och det internationella – låter åsnan bli den perfekta kommentatorn.

För vad händer egentligen i mötet mellan myt och vardag? The Time-traveller Marilyn, Hollywoods eviga dröm, passerar ett korsvirkeshus med små butiker. Åsnan, symbolen för envishet, tålamod och jordnära slit, står som en påminnelse om att glamour behöver en kontrast. Utan åsnan – ingen komik. Utan Marilyn – ingen stjärnglans.

Och skrattet som uppstår är mer än bara ett skämt. Det är ett slags folklig revansch. När åsnan bräker åt Marilyn, förskjuts maktbalansen: Hollywoods gudinna blir, om än för ett ögonblick, en del av samma scen som Malmöborna själva. Hon är inte untouchable – hon är här, mitt i stan, lika närvarande som en kund på väg in på designbutiken Gobi Gobi för att köpa något vackert.

Men essän kan inte stanna vid skämtet. Åsnan bär en symbolisk tyngd. Genom historien har den varit lastdjur, martyr och heligt djur. Den bar Maria till Betlehem, den bar Jesus mot Jerusalem. Den är ihärdighetens gestalt, arbetets trofaste tjänare. När den nu bräker åt Marilyn, bär den på årtusendens laddning. Det är inte bara en slumpmässig ljudkuliss – det är kulturhistoria som slår an.

Och Marilyn? Hon kastar en hastig blick åt sidan – för åsnor och hästar hade hon alltid hållit på armlängds avstånd. Marilyn Monroe syns ofta tillsammans med bilar, flygplan, tåg, men det är mer sällsynt att hon förknippas med hästar eller ridning på film. Men det finns ett kort och för henne smärtsamt undantag.

The Misfits (1961) – där är hästar centrala, om än inte åsnor. Filmen utspelar sig i Nevadas öken, och Marilyns rollfigur Roslyn deltar i scener där vildhästar fångas. Hon rider själv kort, men framför allt är det scener där hon rör sig nära hästar och reagerar starkt känslomässigt mot deras fångenskap. Hennes korta ridtur lär ha lämnat henne mer öm än inspirerad, och det blev aldrig fler försök.

Hon fortsätter framåt i riktning mot Södergatan, som om hon vet att både åsnan och publikens ordlek är en del av hennes öde: att alltid bli sedd, alltid bli kommenterad. What an ass! – i plural, i singular, i dubbeltydighet – det är hennes roll.

För ett ögonblick möttes de, åsnan och Marilyn. Två kroppar som i all sin olikhet speglar något tidlöst: att humor, språk och kroppar alltid hör ihop. Att Malmö lika gärna kan vara en scen för Hollywood som för vardagslivets envisa fyrbenta hjältar. Och att ett ord, så enkelt som ass, kan rymma både skratt och djup.

Så varför var Marilyn Monroe i Malmö denna augustidag, med gungande höfter längs Skomakaregatan i sin röda klänning som om kullerstenen var en catwalk? Svaret ligger i Malmöfestivalen. Staden öppnar sig varje år som en scen för musik, mat, konst och gemenskap och hade i år bjudit in en oväntad gäst: den största ikonen av dem alla. Att hon befann sig på sin stjärna sedan 1962 gjorde ingen skillnad. För i Malmö – staden som alltid balanserat mellan realism och dröm – är allt möjligt. Hon kom i sällskap med stadens egen filmstjärna Anita Ekberg – som om Malmö behövde två solar på samma himmel för att lysa upp festivalen.

Festivalen har genom åren lockat allt från lokala band till internationella stjärnor. När banderollen ”Marilyn is in town!” vajade mellan husväggarna, blev det tydligt: här handlade det inte längre om vanliga bokningar. Här rörde det sig om en tidsresa, ett ögonblick där Hollywoods eviga ljus strålade över Malmö.

Och mitt i allt stod åsnan. Som om staden själv ville påminna om sitt hjärta: att Malmö inte bara är festivalglitter, utan också vardagens envishet, slit och överlevnad. Frans Suell, den envise entreprenören som lät bygga stadens hamn och knyta Malmö till världen, hade säkert nickat åt åsnans bräkande. Kockumsarbetarna, som byggde fartyg och framtid i skift och svett, hade skrattat åt den dubbeltydiga kommentaren: ”What an ass!”

För Malmö är en stad av kontraster. Det internationella och det lokala, glamouren och det jordnära. Turning Torso sträcker sig mot himlen som en vit spiral av framtidsdrömmar, men strax intill dricker man kaffe ur termos på en bänk vid kanalen. Operan spelar Wagner, men på Möllevången doftar det av falafel och koriander. Marilyn Monroe, världens mest fotograferade kvinna, vandrar symboliskt sida vid sida med en laståsna.

Och det är kanske just därför hon kom hit. Malmöfestivalen är inte bara en scen för musik och nöje, utan också en spegel för en stads själ. Här kan en ikon från Hollywood möta vardagen som klätts om till fest.

När åsnan bräker åt Marilyn, är det som om hela Malmö talar: ”Vi ser dig, vi beundrar dig – men vi glömmer aldrig vilka vi själva är.”